The Pretentious Illiterate

Halloj,

Här sitter jag på skolan. Ännu en dag som blivit kväll, och ännu en uppgift som blivit avklarad. Jag är ambitiös i år, känner jag. Livet leker och även om ångesten närvarar så gör den det på ett avlägset och icke-påträngande vis. Jag mår bra. Riktigt bra. Och för första gången, i hela mitt liv, känner jag mig tillfreds med mig själv och det jag gör. Jag har vissa saker, precis som alla andra, som jag måste jobba på men i det stora hela känner jag att detta är det närmsta jag kommer till Nirvana i detta jordeliv.
Idag tänkte jag skippa att gå till skolan, jag tänkte jag skulle stanna hemma och deppa. Men så blev det inte, för jag ville träffa T och A och bli klar med vår gruppuppgift. Sagt och gjort. Efter lektionen så blev det fika vid svandammen, kaffe och semla. Underbart. Vi blev färdiga fortare än ögat och K tog frivilligt på sig att renskriva allt som vi gått igenom. Vad söt han är. (:
Efter fikat skulle jag egentligen hem, och fick sällskapa med S som är så nedrans snygg. Vi diskuterade musik och diverse roligheter, men sen skulle han vika av och jag fick ett litet samtal från M. Han var på skolan och var sällskapssjuk. Jag har ändå inget bättre för mig och dessutom skulle jag låna om lite böcker som jag hade turen att få tag i/på. Och nu sitter jag här... På skolan, utan M. Weird, huh?! Den kärringen rusade iväg när hans dejt ringde (whipped M, you are so whipped). Och jag har starka funderingar på huruvida jag borde gå och plugga på Carolina eller om jag ska hem och dega.
Lär bli Carolina. Jag gillar Carolina, det är så mysigt där i den enorma läsesal där jag brukar hålla till. Så traditionsrik, så inspirerande. Man vill verkligen lära sig, man vill sitta där med 540 böcker och suga all kunskap ur dem. Jag blir så lycklig när jag sitter där och är produktiv. När jag lär mig nya saker och får användning för det jag kunnat sen innan.
Tänk om man kunde spendera hela dagar där, utan tentapressen. Bara sitta och läsa, lära sig nya saker. Det hade jag velat göra. Bara sitta där och läsa. Tönt som jag är (: Men jag tycker det är väldigt rogivande, att plugga. Att engagera sig i något eller för den delen någon. Men sån är jag, det är min personlighet. Att fästa mig vid något/någon snabbt. Lära mig allt som finns om detta ämne, och brinna för det. Men det intresset är kortlivat. För när man läst på tillräckligt länge, och fått ut allt man ville få ut av något så är det så lätt för mig att bara kliva av den karusellen och aldrig mer se tillbaka.
Nu har jag lärt mig ett nytt beteende, jag har anpassat det och så vitt jag kan se fungerar det fläckfritt i alla lägen. Jag mår bra av det och det roliga är, jag får snabb bekräftelse. Det är alltid så med mig, tyvärr. Att jag vill ha snabba resultat. Action-reaction. Straight shots, straight-away. Kan kännas trist i och med att jag aldrig klarar av långtidsprojekt, men jag är effektiv och duktig på att komprimera saker. M sa en gång nåt roligt om mig som fastnat; Du är lite som en levande WinZip, med lika många buggar hmm, eller kanske fler. Darn you M, du har så rätt. Jag har mina buggar, och jag kan inte alltid öppnas. Men det finns en massa lagrad information där, det gäller bara att öppna med rätt program. Find the magic button...
I gudars himmel vad ni lär känna mig, ni som läser detta. You guys... (: Awsome, då slipper jag ta det face to face. Har lite svårt för sån närkontakt än. Men jag håller på och lär mig. Sakta men säkert.
/Bellis

Halloj alla,

Igår blev det som bekant strul med magen och huvudet, men det var för att man var sådär lagom bakis. Framåt kvällskvisten kom A på att vi borde se på film ihop eftersom det var så länge sen vi sågs. En hel vecka sen. Och han förklarade varför han inte hade hört av sig. Man kan inte vara sur på honom, eller kan kan man väl. Dock inte jag. Så när jag vilat upp mig och han kommit hem från bandyn åkte jag. Det snöade som tokigt, och när jag stod på Vaksala torg (busshållsplatsen) såg det ut som om någon pudrade världen med florsocker, likt en gigantisk semla där vi på norra halvklotet utgjorde locket. Det var en fantastisk syn, och en underbart surrealistisk och drömsk känsla. Man blir så fruktansvärt lycklig när det är vindstilla, inte alltför kallt och när det snöar så sagolikt mycket.
Hemma hos A kikade vi först på en dokumentär om Palmemordet, med en massa diskuterande som följd. Sen blev det filmtittande, diverse kortfilmer och Hellraiser, samt Living dead. Ja, och den väldigt kända svenska p-filmen Jane Bomb. Jag har aldrig hört en kille vara så klinisk och distanserad när det gäller en sån film. Kändes himla skoj att diskutera klippfel, torra dialoger och diverse IKEA-burkar (som de använde som rekvisita). Vi satt uppe till 5, halv 6 och gick upp runt 8 utvilade och pigga. Sen hade vi en nedrans mysdag och låg bara och prata en jäkla massa hela dan idag (:
Har faktiskt saknat honom, och han mig märkte jag. Så vi hade re-cap, och samtalade om allt möjligt. Men det var lite mysko ändå. Mysko på ett halvbrasätt. Nja, mysko på både bra och mindre bra sätt. Dock lärde jag mig en sak idag; han gillar mig. Now I'm very sure he does. Och det är rätt trevligt (:
Men jag ska inte kväva er med detaljer och sånt, hehe.
Nu blir det megamaraton med Marcus, filmmaraton. På schemat står bl a Saw 1 och 2, Dawn of the dead och The exorcism of Emily Rose. En fortsättning på min redan påbörjade sckräckmaraton. (: Wish me luck. Hade i ärlighetens namn velat stannat kvar och myst hos A hela dan (som egentligen var planerat) men jag fick rusa till skolan, efter jag fått sms, och gå på en obligatorisk föreläsning (som var 30 minuter lång. TRETTIO minuter, for fuck's sake people). Nåja, M är snart här och jag ska kasta mig på godiset.
Vi synes gott folk. Om jag inte dör av rädsla, dvs. (:
/Belmis
 
Just when I thought our chance had passed, you went and saved the best for last...

Halloj alla,

Idag har jag inte mått alltför bra. Men ni vet hur det är, man mår som man förtjänar. (: Usch, vilken hemsk avslutning igårkväll fick, med att J blev ledsen över att jag och G dummade oss. Raring hope you know I'm sorry. Kom hem gjorde jag i alla fall, och sov en stund också. Inte många timmar, men det hör till.
Gick lite vilt till igår. Blev väldigt överförfriskad, rökte på gjorde jag också. What's that all about (ny favoritfras)? A och H var himla trevligt sällskap, dem ska jag träffa på fredag igen, J och J också (: Himla glad idag för min söta A har lyckats vakna till liv igen och har hört av sig. Han tar verkligen igen,skickade ett sms senast imorse innan han skulle på sin kurs. Han är så söt. Damn him.
Gick runt och pussades med alla igår. Var på himla pusshumör och sällskapet verkade inte klaga. [: Dansades gjordes det också, med J till Marilyn Manson. Manson är så bra. Sen vart det en massa snack om allt och lite till. Massa musiksnack, sånt som jag gillar och om pojkar även där som jag gillar (: H var väldigt mogen för att vara så gammal som hon är.  Himla trevlig kväll i det stora hela. Lite knasigt på slutet, men men.
Funderar på vad som hände med J och F. Hmm, har mina misstankar. Anywho, nu mår jag i alla fall mycket bättre efter att ha fått käka, dricka 2 liter vatten (nedrans gott) och titta på film. Blev Mean girls med Lindsey Lohan. Hon ser ju så oförskämt bra ut jämnt. Sånt är avundsvärt.
Nu ska jag fortsätta filmtittandet, förhoppningsvis kommer Marcus över och gör mig sällskap snart. De var på midnight-bowl i Sthlm. Egentligen lite av en ny tradition i våra kretsar, men jag hängde som bekant inte med igår. Nu vill jag höra skvallret (:
Hoho, på tal om trollen. På återhörande gott folk. På glatt återhörande.
/Bellis

Halloj,

Den förra rubriken var temporär. Jag föredrar Halloj (:
Gud så glad jag blev när jag läste N:s kommentarer, raringen du är lika mycket guld om inte mer än så [: Men jag blir alltid så oförskämt lycklig när vänner är så söta. Thanks [:
Ikväll blir det lite kalas igen. Ser jag fram emot. Tycker om kalas. Dock blir väl detta utan A och det känns sådär lagom trist men man kan ju inte få allt, tyvärr. Saknar honom, även om jag inte vill erkänna det. Men jag saknar honom, faktiskt. Hoppas han gått och dött eller liknande, för inget annat känns som anledning nog att inte höra av sig på en hel vecka.
Nej, jag ska inte gnälla. Jag ska skärpa mig och se det positiva i allt. We had alot of fun. Träffade A (ett heeeeelt annat A) eller jag såg honom och undvek honom. Gick runt. Vad skulle jag gjort? Träffat honom? Blivit kär igen? Nej, det var nära nog. Att få se honom igen. Detta Uppsala börjar te sig lite litet för att rymma alla ens ex... Dang it. Söta pojkar allihop. Och ändå lever jag i celibat... Why is that?
That's what really grinds my gears... Over to you Diane... (från ett avsnitt av Family guy, om ni undrar var det kommer ifrån).
/Bellis

Tjoho (provar med en ny rubrik),

Vaknade idag, efter en hel natts sömn, utvilad och lycklig. Jag har bestämt mig för att njuta av livet, precis som det är. Inte krångla till det ytterligare. Bara njuta av det jag har i mitt liv just nu, och det är en hel del. Jag kände att det var på tiden att jag bestämde mig för hur jag skulle ha det. Vara nöjd med det lilla eller för evigt sukta efter något som kanske inte ens finns. Och när jag beslutade mig för att njuta av dagen så klev jag upp och kände att det kanske var mitt främsta beslut någonsin.
Nu ska jag försöka se positivt på saker och ting. Mer så än jag gjort innan. Känns som att jag inte har något mer att gnälla över. Mitt liv har verkligen ordnat upp sig på sista tiden. Tack till alla som bidragit, tack till mor, far och A. A du gav mig mitt självförtroende tillbaka, och mitt ego. Det är jag mäkta stolt över.
Sitter här och skriver om Romeo och Julia, detta fruktansvärda verk. Jag mår illa varje gång jag tänker på det. Den enda pjäs/bok som jag är allergisk mot. Jag får utslag varje gång jag rör vid boken. Shakesperare, why willst thou thou this fair maiden torment? I swear to God, if only I could ban it... Känns halvt meningslöst att läsa det, ja de älskar varandra så mycket att de är villiga att dö för varandra. Aldrig någon som älskar någon annan så mycket att de väljer att leva för dem. Lite fegt, vem vet vad som hade hänt. Julia hade kanske blivit dökär i Paris om tillfället visat sig; dumpat Romeo och gift sig med sin main squeese. Men neeej, det ska vara smärtsamt. Är det inte så?
Så fort man tänker kärlek tänker man smärta, trånande... Det ska inte vara så svårt, så jobbigt. Kärlek är enkelt, det är det första vi lär oss när vi föds. Att älska. Våra föräldrar, släktingar, vänner (vår självvalda familj). Det är först i tonåren som vi kopplar samman kärlek och smärta, men i de åren är allt smärtsamt. Hemläxor är rena dödsstraffet, om man missat ett avsnitt av sin favoritserie är man i lågor, för tänk nu har man inget att diskutera i skolan imorgon. Det värsta är, att vi aldrig lämnar den fasen. Så från det stadiet tills det att man kliver ner i graven kopplar vi kärlek med smärta. Why is that?
I for one will no longer stand for that. Visst har vi alla upplevt att vårt hjärta krossats. Men det är först då som man känt sig hel. Det är efter varje uppbrott, efter varje gräl, varje "ond blick" som man vetat hur man ska hantera det. Det är genom smärtasamma upplevelser man lär sig, ni vet piskan och moroten. After rain comes sunshine und so weiter. När man ser på det från mitt perspektiv så känns livet ganska lätt. I am so going to start living, come what may. För i slutändan vet jag en sak, jag kommer att komma över det. Nåja, kanske inte allt. Men det som har hänt hittills har ju gått bra. Jag hoppas på en fortsättning, minst lika bra. Och om jag får bestämma så kommer jag nog att se på livet på ett mycket ljusare sätt än innan. För nu vet jag hur det är på botten.
Och jag längtar inte tillbaka...
/Belma

Hallå,

Jag har på senaste tiden fått en massa positiv feedback från vänner och andra människor om det som står i min blogg. Vem hade kunnat tro att det fanns så många människor som kände igen sig i mina tankar. Jag är så fruktansvärt glad över att det finns de som läser min blogg, men ni har säkerligen märkt att bloggen som skrivs inte är anpassad för läsare alla gånger. I alla fall inte när jag skriver och är i början av en smärre psykos, eller neuros (får aldrig någon klar distinktion mellan dessa två).
Men samtidigt som jag är glad över att ha lockat så många läsare är jag ändå lite orolig. För det som skrivs här är ju inte för allas ögon att se. Och knäppt som det må verka, då detta är en öppen blogg så lämnar jag ut ganska mycket av mig själv. Och vissa människor är helt enkelt inte välkomna att se det som står. Människor som man vill ska lära känna en på riktigt, från en själv. Inte från mina dagboksskriverier. Människor som man vill välkomna in i sitt privatliv personligen, med öppna armar och många glada leenden. Inte genom textrader ur en något omväxlande dagbok. Ni som känner mig vet att jag inte är sån här in real life.
Bara när jag sitter ensam på mitt studentrum någonstans i Uppsala. Och det tycker inte jag ger rätt intryck av personen bakom orden. Det lägger till en dimenson, nyanserar den personen ni redan känner. Men ni kan själva tänka er hur ni hade uppfattat mig om ni läst detta först och träffat mig sen. Visst blir man mörkrädd ibland, när man läser det jag skriver.
Det här är mitt sätt att skydda mig. Jag var tvungen att få det sagt, då jag vet att vissa (en viss) person(er) gärna pratar om allt med alla. Och jag hoppas bara att hon behåller det hon läst här för sig själv.

Det låter vi vara ett eget avsnitt. Nu över till gladare nyheter.
Inatt sov jag och nu pratar vi S O V, på riktigt. Sov tills jag var utvilad. Och framförallt, sov för egen maskin. Glada nyheter, mycket glada nyheter. Känner mig lite som en princessa idag. (: Wunderschön!
Om det inte var för att jag hade tyska alldeles snart hade jag stannat hemma, ätit toast och fortsatt titta på American Dad hela dan. Men vissa saker måste man göra. Som att närvara på tyskan. Nyttogöra.
Vet egentligen inte hur jag mår. Lite twilight zone över det hela. Synd att man inte kan lägga in musikklipp här för jag hade tänkt slänga in lite Twin Peaks-musik. Mycket passande. Annars är Metallicas låt Until it sleeps bra den med.
Känns som att jag sitter i ett emotinellt väntrum, väntar på honom, väntar på kärleken, väntar på livet, väntar på livslusten. Bara väntar... och väntar... och väntar... Vet inte hur bra det är att uppehålla sig i detta väntrum men just nu ser jag inga andra alternativ så det blir väl till att vänta på det där fönstret att öppnas. Ni vet, när en dörr stängs... Det fönstret väntar jag på. Har väntat i 4 dagar nu. Med vissa nära-ångest-upplevelser. Men inget som jag tillåtit mig själv att 'vältra' mig i. Nu har jag ju sagt att jag ska samla mig. Och samla mig ska jag, om det så tar en hel evighet.
Nej gott folk, idag är en bra dag. Och jag har toast. Livet blir sällan bättre än så här. Dock saknar jag A, men vad gör det? I'm getting by without you, I really am. [:
/Bellis

...skadeförsäkringar.

Halloj alla,

Visst vore det skönt om man kunde försäkra hjärtat?! Det vore en slående affärsidé, dock skulle man gå i back fortare än ögat. Man hade lika gärna kunnat skicka efter en konkursansökan samma dag som man startade sitt lilla företag.
Jag vill ha sommar, NU! För bövelen, det får inte snöa mer nu. Jag saknar värmen. Det känns så himla trist med all den här snön och ingen pulkaåkare in sight. Min Alex är ju borta nu, och det känns inte alls lika kul med vinter längre. Och midnattspromenader med Marcus är inte samma sak som en heltokig dag i pulkabacken med min sötaste A. (: Satt och funderade över livet idag. Funderade över vad jag ville ha ut av livet och människorna som bebor det. Jag kom fram till att jag inte alls hade någon inriktning, inget specifikt mål, nåja kärleksvis i alla fall. I övrigt är jag nog rätt målmedveten. Inriktad på att bli klar med skolan, komma ut i arbetslivet.
Men kärleken är än ett mysterium för mig. Det roliga är att ikväll ska jag träffa Michael, killen jag hade kunnat vara gift med nu. Bara tänka den tanken skrämmer mig. Att vara gift =0S
Det känns som vuxengöra, och jag känner mig inte det minsta vuxen, inte än i alla fall. Tänker man på det så, så skulle min situation idag vara den ultimata. Men varför trivs jag inte? Jag vet nog inte hur man gör när man är nöjd, för jag är alltid så inställd på att allt är skit och det som inte är, det kommer att bli. Och det är den inställningen som oftast gör att det blir pannkaka av allt. Känns så tragiskt, att se hela världen implodera framför ens ögon. Den värld man själv skapat i sitt huvud. Den där miserabla världen av ångest och depressioner, ständiga skuldkänslor och självhat. Det är ett bittersweet goodbye, så att säga. För jag har på sista tiden förvägrat mig själv att gå tillbaka till den världen och nu börjar en viss hemlängtan framträda hos mig.
Men jag vet hur det är i den där dimman av ångest, och jag längtar inte tillbaka. Inte i mitt "vakna" tillstånd. Jag har ju en tendens att glida tillbaka till tryggheten i ångesten, och jag vet att de som någonsin varit deprimerade vet att man oftast inte vill gå ifrån det. För det är så mycket lättare att vara deprimerad. Lättare än att strida mot de där mörka tankarna, att känna ångesten i luften men inte tillåta sig sjunka ner i den. Och jag läste någonstans att man ska använda sitt förflutna som en språngbräda och inte en soffa, och det är det jag försöker lära mig att göra. Att inte tillåta mig själv att stanna i det dåliga för länge, att inte bli för bekväm i den där ångestsoffan.
Idag är en sån där lite kämpig dag, när jag är lite trött och vill gärna sätta mig i ångestsoffan. Men jag ska ta mig ner till skolan och få lite grammatikpluggande gjort. Och ikväll blir det som bekant en träff med ens förflutna. I'll keep you posted.
/Bellis

...makes me stop just before I begin...

Hallo förövrigt,

Idag har varit en sån där dag man drömmer om att ha nån gång i livet. När allt går som på räls och inget av det är resultatet av noggrann planering.
Det började som bekant med en 'tidig' fika med flickorna på ett mysigt kvasi-tant café. Med en gigantisk kopp kaffe i hand, á la Friends i Central Perk, satt vi och diskuterade lite allt möjligt. Uppdaterade varandra helt enkelt. Statusreport Dr. Spock? Yes Scotty! (den var bara för dig Marcus :)
Efter fikat hade alla flickorna obligationer, utom jag som gled med N för att fixa med nån telefon det var lite knasigt med. Trots att jag tänkt gå hem och kika på nån film. Bra beslut var det, för efteråt kom jag på att skolan inte blivit besökt på ett tag (en dag rättare sagt) och att jag gärna ville ha papper från min missade föreläsning.
Sagt och gjort. På väg ner i trappen kastar jag ett getöga på apburen och känner igen Anders. Vad glad jag blev när jag såg en massa andra bekanta ansikten där, sittandes och pluggandes grammatik. Jag kastade mig genast in i apburen och började anteckna allt det som fanns på pappret som Angelika var så söt och delade med sig av. Snart kom det en till person och anslöt sig, J som vart och köpt en massa semlor. Jag fick ta en av hans och så fick jag äta semla på fettisdagen, trots allt (:
Coincidences? Mnjeh, who's to say..?
Efter en stund tröttnade jag på grammatikpluggandet och tänkte kila hem lite snabbt och käka. Men innan dess ville jag gärna kika i bibblan om de hade de böcker jag behövde. Och väl där nere träffar jag E, som så duktigt satt där och pluggade. Jag hittade mina böcker och anslöt mig till ett fortsatt grammatikpluggande. Fram till 18.00 satt jag där. Med endast en semla och en gigantisk kopp kaffe i magen. Det fick räcka gott och väl med pluggande för en dag, kände jag då, och knatade sakta iväg hem, där jag sitter nu. Med en härligt varm toast som jag munchar i mig i takt med att jag skriver och känner mig fruktansvärt (N denna är för dig) stolt (:
Bra dag idag, ännu en i raden på de senaste två veckorna. Har nog inte haft en enda dålig dag på sista tiden. Har aldrig känt mig så här nöjd med livet. Me be happy [: Also me Tarzan, you Jane. Haha, nåja, nu ska jag inte spinna iväg på det. På tal om inget; E sa nåt som jag gick och smålog över på promenaden hem. Hon tyckte jag och A passade bra ihop och hoppades på att han och jag skulle bli seriösa med varandra... From your mouth to God's ears.
Oavsett hur det slutar är jag sjukligt glad. Bra dag, bra vecka, bra folk. Nu hoppas jag att det håller i sig ännu en vecka i alla fall.
Imorrn blir det ännu mer nyttogöra, ikväll däremot blir det en dejt med ipren och American Dad (:

...'cause I've got you, under my skin... [:

/Belma

Wake up to reality...

Halloj,

Sthlm; the one and only enigma in my life. Denna stad som på samma tid kan få mig att må så bra och så dåligt. Same goes for you, hun.
Jag borde jag lagt ner honom för länge sen, men ni vet hur det är med alla beroenden man har. Man vet att de gör en illa, hela tiden, men samtidigt mår man så fruktansvärt bra när de "intas" att man gärna struntar i att smärtan bara är runt hörnet.
Men jag visste ju att denna dagen skulle komma. Dagen då allt kraschade framför ögonen på mig. Men denna gången är jag mycket bättre rustad. Hans ord kan inte längre såra mig, hans handlingar kan inte längre göra mig illa. Inte på samma vis som förut. Distansen mellan oss är oändligt stor och världarna som är mellan oss snurrar i en faslig fart. Vi är helt enkelt för olika du och jag, min söta vän. Du betyder mycket för mig, men vad gör det..? Mitt hjärta betyder mest, och denna gången ska jag inte ta baksätet i denna "konflikt". Denna gången vet jag precis var jag står, och nu står jag med båda fötterna djupt rotade i marken. Nu kan ingen längre rubba mig.
Och det känns så skönt att ha hittat hem. Att ha hittat tillbaka till sig själv. Till sina rötter och de människor som får en att må bra. En viss person var uppe på tapeten och hennes influens på mig fick min mor att flyga i taket. Hon har sparat detta sen jag gick ner mig, och ni vet hur det är mor har alltid rätt. Och det har hon verkligen. Du bittra elaka människa, må du få smaka på din egen medicin. Du får alla runt dig att känna sig illa till mods för att du är så otillräcklig, så svag och liten. Så falsk och bedrövlig, rent ut sagt. Dig har jag inte saknat alls, inte det minsta. Du fattas mig inte.
Har tänkt lite på E, och att jag verkligen sårade henne. Det var verkligen mitt största misstag. Den enda grejen i mitt liv som jag ångrar på riktigt. Som jag ångrar så innerligt. Jag hade många fina vänner på gymnasiet, E och C var verkligen stjärnor som jag så enkelt bara slängde bort och ni flickor är de enda som jag kan tänka tillbaka på och undra hur livet hade varit om det som hände aldrig hände. Om vi inte gled ifrån varandra och om vissa saker aldrig hade inträffat, undrar hur idag hade varit då..?
Men sådana tankar hjälper inte, men de är himla intressanta att sjunka ner i.
En hel vecka utan ångest och depressioner, och nu börjas det igen. Men imorrn ska jag hem. Bort från denna förbannade stad som jag aldrig mer kommer kalla mitt hem. Stockholm is no longer 'i mitt hjärta'. Jag mår bara bra hemma, hemma hos mig. I min säng, när natten faller på och tv:n är på med en underbar serie. Med tankar på hur väl jag har det, med samtal i huvudet från dagar som gått. Utan dessa analyser. Hemma mår jag bra. För trots allt; borta bra men hemma bäst.
Trots att Du sårade mig, A så tycker jag ändå om dig. Du betyder en del för mig, och hur dåligt jag än mår i dessa svackor så känns det betryggande att veta att en dag kommer vi att ses igen. Oavsett hur, var och när. Det räcker för mig att veta att en dag så, även om det bara är en kvick hälsning på ett anonymt bibliotek. Och om du en dag släpper taget om mig för alltid så ska du bara ha en sak klar för dig... det är inte kärlek, och det har det nog heller aldrig varit. Det är något annat, det är något starkare. Och du får mig att le. Det är bara det som räknas.
Nu ska det banne mig liggas här i mörkret, djupt försjunken i glada tankar om dagar som passerat och om livet som komma skall. Och om musiken tillåter, ska jag även le en stund när tankarna svävar iväg långt bort till fjärran tider när du låg bredvid mig och allt kändes som en barnlek.
/Belma

Halloj,

Jotack, idag är man tacksam. Fruktansvärt trött också, måste jag erkänna. Sov inget alls inatt. Och sen precis när jag höll på att somna så sms:ade A från Västerås. Runt halv sex på morgonen. Och där var den sömnen borta. Men vilket sätt att vakna på. Så knasigt att han hörde av sig. Och han undrade om vi kunde ses nåt idag, eller så. Jodå, det går. Men jag har föreläsningar hela dan, sa jag. Gjorde inget, vi kunde se på film eller nåt sen när jag kom hem. Sagt och gjort. Denna gången såg vi Amityville horror och jag var heltänd (som alltid annars) på Ryan Reynolds. Som jag anser vara det närmsta man kommer till att vara en Adonis. Han är ju utsökt den mannen.
Men så hade jag ju en annan mycket trevlig skapelse, som höll mig i sin famn, liggandes bredvid mig. Så jag suktade nog inte alltförmycket efter silverdukens Adonis. Första gången han inte sov över, vilket jag måste erkänna att jag gläds över eftersom jag gärna vill få lite sömn inatt. Och jag och sovande, det är ju alla bekanta med vid detta nu, att vi inte är en dynamic duo. Så ska det sovas så ska det ske på egen hand i min alldeles jättestora och härliga säng.
Himla skönt att få träffa honom igen, och denna gången skildes vi åt på det bästa sättet möjligt. Så nu är jag väldigt nöjd, för jag vet precis var jag har honom och oss [: Känns betryggande för en analytiker som mig själv att veta, ha allt svart på vitt och klart. Så med ett leende på läpparna och Etta James' låt "Feeling good" sitter jag här och fyller i ytterligare några rader i denna blogg, även känd under pseudonymen "mitt livselixir" (:
Jag får be om ursäkt om jag blir lyrisk, men ni vet hur det är när man svävar på de där rosa små molnen. När man får reda på att människan man gillar litar på en, och tycker om en tillbaka. Och att man har fria händer att göra precis som man vill utan svartsjuka och utan otrohet från den andra parten. Det där underbara stadiet innan man är ett par, men så långt efter ett KK-förhållande.
Mitt liv har blivit en modern berättelse om en vanlig flicka som möter en dalmas och faller för honom. Fruktansvärt trevlig berättelse, i alla fall för mig [: Kanske inte upplevs som det av andra människor, men ni vet hur jag är. Jag måste dela med mig av allt till er min underbara publik (:
Måste faktiskt säga att jag är så himla glad och lycklig över de fantastiskt fina orden i N's blogg. Jag tar inte alls illa upp, men jag måste notera det att jag går runt med dessa formuleringar i mitt huvud konstant. Därför skriver jag så mycket min kära N, jag måste få utlopp för allt som samlas i mitt snurriga huvud [: Sen när jag väl skriver så låter jag allt bara komma ut, jag läser sällan det jag skrivit förrän jag redan postat inlägget. Men jag ändrar inget. Känns mer spontant då. Kanske lite knasigt och osammanhängande från tillfälle till tillfälle. Men det hör till. Gör som min favoritförfattare, kör med stilen 'train of thought'. För er som inte är jättebevandrade inom litteratur, så syftar jag givetvis på James Joyce. Och på tal om det så hade jag en helt fantastiskt givande diskussion med Anders och T om olika literära verk och gamla klassiker. Både inom litteratur men också inom film, och filmatiseringar av böcker.
T var inte alls lika beläst som Anders och jag, så han bidrog inte så väldigt mycket till diskussionen. Men han satt där och gjorde mentala anteckningar medans A och jag satt och brann för diverse storheter inom litteraturens underbara värld.
Träffade J och J en snabbis, gjorde jag också. Himla kuligt att bara gå på dem sådär i cafeterian. Ladies, lay off the coffee for a moment. Spara hjärtat till andra roligheter. Säger jag och slurpar i mig mitt midnattskaffe. [:
Vilka textmassor jag skriver, märker jag nu. Scrollade upp och smygtittade lite. Himla knasigt egentligen, för varje gång jag sätter mig känner jag att jag inte kommer kunna prestera något. Men så översvämmas man av en massa roliga minnen och tankar, av dagens och gårdagens upplevelser och plötsligt har man fyllt en hel sida med vad som egentligen bara kan klassas som rappakalja eller ordbajseri. Men ni kan tänka er hur fantastiskt det är för mig att gå tillbaka och läsa mina texter senare. Läsa hur det var att vara deprimerad, vad som gjorde mig lycklig och vem som ställde upp.
För jag sållar väldigt mycket i min hjärna. Mer så än andra, eftersom jag inte sover så upplever jag saker på ett annat sätt än andra. Mer overkligt och flyktigt. Så då är det kul att gå tillbaka och försöka sätta sig in i sina dåvarande tankebanor. Som väldigt sällan fungerar, men det är spännande att läsa det.
Satt och tänkte lite och började tokfnissa när jag kom på det att de senaste veckorna har jag dejtat febrilt. En pojk från Sollefteå, en från Enköping/Bålsta och en från Borlänge... Ni kan göra kopplingarna själva, ni som är insatta. För er andra kan jag tala om att jag har, genom vänner, kopplingar till dessa städer. Ödets ironi..? Jo jag tackar.
Fasiken vad bra man mår just nu. Så här skulle man ha det jämnt. Haha, eller ja... Så här har jag ju det jämnt numer. Vad underbart att livet äntligen ordnat upp sig för mig med. Jag är lycklig idag med. Men det har ni nog redan märkt :)
/Belma        ;]

Halloj,

Det är knasigt så livet kan bli. Att gå i djupa depressioner månader i sträck, sen träffa den mest fantastiska pojken, falla för honom och sen sumpa det. Ja, så kan det gå. Men A, du finns i mina tankar än.
Däremot är jag redan på 'the rebound' så att säga, och ibland har man flyt. För min söta lilla kursare, T väntade inte länge innan han så sött undrade om jag och han kunde ses igen (hade en föreläsning ihop idag) till helgen kanske... Om jag hade tid förstås. Olyckligt nog ska jag till Örebro, men vi lät det stå öppet. Vad vet jag, jag kanske stannar i Uppsala och träffar honom istället för att åka. (:
Har jag flyt, eller vad?
Vi ska samlas några av oss imorrn och plugga ihop. Sen ska jag träffa J innan tyskan och byta lite roliga grejer som glömts, hon ska få sin födelsedagspresent och jag min halsduk. Förhoppningsvis slipper jag gå på M i korridorerna för det skulle bli obehagligt på så många plan. Och om ni undrar vad som hände mellan honom och mig, så kan jag tala om för er att jag vet mindre än ni. Han messa, messa, messa och undrade när och om vi kunde ses igen. Sen när jag väl svarar hör han aldrig mer av sig. An odd little fellow. Or a really tall odd fellow, but same crap different size.
Som ni säkerligen märker är idag ännu en fantastiskt bra dag. Då allt bara flyter på precis som man vill att det ska. Jag hade inte kunnat vänta mig mer av livet. På tisdag ska jag dessutom träffa damerna jag inte sett på (vad som känns som) en evighet så det ser jag fram emot. Mycket här i livet jag ser fram emot.
Typ att A ska flytta in i sin nya lägenhet och att han och jag ska ses igen. Att få träffa flickorna, att få se J:s nya crib, att få åka ner till Sthlm på ett icke-skolrelaterat besök och träffa de andra flickorna, att gå ut och dansa med en viss sidekick till mig (: Därför ska jag ner till Örebro, ska träffa min long lost sidekick. Ända sen han flytta ner dit har vi setts kanske tre ggr. Och det är lite småtrist.
Sen vill jag lära känna A och T lite bättre, och gärna bli lite mer social. Lyssna på så mycket mer Queen, fortsätta att se på världen på samma sätt som den senaste tiden. From the bright side of life.
Och så vill jag åka ner till Malmö för att träffa mitt nya kusinbarn samt den kanske bästa människan på denna planet. Den jag känner igen mig mest i, i alla fall, R som gått och gift sig medan jag vart iväg och svävat i det blå.
Jag känner mig så lugn för att jag känner att jag på sätt och vis hittat min plats. Hittat mig själv. Insett vilka mina sanna vänner är, vem som står där när man behöver dem och vem som vänder ryggen till så fort något mindre trevligt tas upp. Jag har kommit att acceptera mig själv precis som jag är, med allt mitt bagage och mina små egenheter. Och någonstans även insett att jag duger precis som jag är. Och det är många som ska ha tack.
Om sanningen ska fram så har alla jag någonsin mött påverkat mig, och hade jag inte haft mina erfarenheter (alla, både bra och dåliga) hade jag inte varit den jag är idag. Och jag är mer än stolt över mitt sätt att hantera motgångar. Och jag är så lycklig över människorna som hjälpt mig igenom de svåra stunderna. Och jag vill passa på att tacka dem som inte var där, ni lärde mig vad jag aldrig vill bli och hur jag inte ska vara. Och det är en finfin läxa att lära sig tidigt i livet.
Nu ska jag fortsätta mitt American Dad maraton, tillsammans med mitt Alex-substitut: Marcus, som förövrigt sitter och småfnissar i bakgrunden över det som skrivs. Han är singel flickor, så ta för er. His words not mine (:
Nej, American Dad och Queens möjligen bästa låt (som stämmer så väl in på mig): I want it all [and I want it now]
/Belma

Halloj Elin,
Jag vet inte hur annars jag ska ta det här, då jag inte vet hur jag ska kontakta dig. Men de jag skriver om, är inte du eller M. Den jag skriver om här är en tjej som är vän med A, killen vars musik jag lyssnar på och som gjorde mig så lycklig. Men jag är så glad för er två och grattis till lilla dottern! Jag är så lycklig att ni kommit vidare i livet, och du vet att jag ångrar det som hände väldigt djupt. Men  i vilket fall, så handlar det inte om er. Det har aldrig handlat om er, för mig är ni heliga. Och det som är heligt skrivs det aldrig om.
Jag saknar din vänskap, men det har aldrig varit mer än så för min del. Ni två hör ihop och jag tänker inte ens pådet längre. Jag önskar att jag kunnat spola tillbaka tiden och kunna gjorda allt ogjort för det sista jag ville var att såra dig. Men nu är det som det är, tyvärr. Jag var ung och dum. Men den jag skriver om är killen som fick mitt hjärta att slå ett extra slag, och hans vän som möjligen sabbade det mellan oss. Men för allt jag vet så kanske jag överdriver det hela. Vi är ju fortfarande som vi var när vi var 'tillsammans'. Det är som sagt A jag saknar, eller har saknat honom. Han gjorde mig lika lycklig som Dennis. Och det trodde jag inte någon kille någonsin kunde göra.
Jag hoppas det går bra i skolan för dig med. Jag läser en hel del denna terminen och det är mycket att göra. Men man har ju valt det själv så det är bara till att göra det [:

Massa lycka till med allt speciellt dottern,
En ångerfull Belma

Här kommer ett vackert utdrag ur en vacker dikt av E.A Poe:

I have been happy, tho' in a dream.
I have been happy- and I love the theme:
Dreams! in their vivid coloring of life,
As in that fleeting, shadowy, misty strife
Of semblance with reality, which brings
To the delirious eye, more lovely things
Of Paradise and Love- and all our own!
Than young Hope in his sunniest hour hath known.

Och så får ni givetvis min favoritdikt också, mest för att jag älskar den. Lite bonus (:
Även den av E.A Poe;

Alone (1830)

From childhood's hour I have not been
As others were; I have not seen
As others saw; I could not bring
My passions from a common spring.
From the same source I have not taken
My sorrow; I could not awaken
My heart to joy at the same tone;
And all I loved, I loved alone.
Then- in my childhood, in the dawn
Of a most stormy life- was drawn
From every depth of good and ill
The mystery which binds me still:
From the torrent, or the fountain,
From the red cliff of the mountain,
From the sun that round me rolled
In its autumn tint of gold,
From the lightning in the sky
As it passed me flying by,
From the thunder and the storm,
And the cloud that took the form
(When the rest of Heaven was blue)
Of a demon in my view.

Hallå,

You'd better fucking believe you were. God damn I miss you. Jesus, who'd have thought that I'd feel this strongly about you, you bastard! Who'd have thought I'd fall for you, and your crazy charm?
Fy tusan, då var ytterligare en dag över, Alla hjärtans dag... Jotack, en dag kommer även denna dagen vara viktig. Just idag kändes det inte så väldigt spännande. Singel igen, efter en tids eskapader. Det var en rolig tid. Jag hade kul, och jag vet att du också hade det. (: Hon kostade mig det bästa som hänt mig, men jag har mig själv att skylla. Jag visste att det jag gjorde var fel, men jag var naiv och trodde att det inte skulle komma ut. Stupid, stupid girl.
Men men, nu är det för sent att ångra sig. A, jag gillade dig från första stund. Och det har inte förändrats. Så kan du överse min idioti så vill jag vara med dig. Du gör mig så lycklig. Eller gjorde, eller kommer att göra... Jag vet inte vad. Men jag hoppas på dig och mig, än... Kanske dumdristigt och blåögt, men då och då vill jag vara lite naiv. Få hoppas på det bästa. Ja ni vet hur det är. Ibland vill man något så gärna att man blundar för det faktum att det kanske gått förlorat.
Jag har gått runt och hoppats på mirakel idag, men som alltid annars så uppenbarades inget. Istället har jag haft det rätt trevligt, på egen hand. Tittat på Family Guy och fikat. Tyckte det var så trevligt på skolan, pratade med Anders (en kursare) och han var så ofantligt trevlig mot mig att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Har gått på engelska med honom innan, men vi pratade aldrig då. Finns så mycket bra människor där ute i världen att man helt glömmer bort sin egen misär och bara fokuserar på dem.
Träffade J och J i kafeterian också, och R och M. De pluggar Eng C och verkar äntligen ha blivit ett par. Eller så ligger de bara med varandra, men det fanns något där som inte funnits förut. Himla kul är det i alla fall. Jag gillar R och M, dock i små doser. Blir lätt för mycket.
Har tänkt massor på A, och jag vet egentligen inte varför jag gillar honom så mycket som jag gör. Men det är nåt speciellt och lustigt över honom. Lyssnar på hans musik i skrivandets stund. Det är något ångestfyllt över mina minnen av honom. Jag känner mig så väldigt liten. Och det är inget bra. Men jag har mått bra hela dan idag, bara glidit runt och mått bra. Igår med, förutom framåt natten då mådde jag mindre bra. Men så satte jag mig och läste lite och skingrade tankarna. Så fick jag lite sömn och så släppte ångesten. Men nu är den här igen. Bara det att jag nu vet hur jag ska hantera det och det känns inte alls farligt. Inte mer än obehagligt. Och obehag gör mig inget.
Fan vad lycklig du gjorde mig! Så lycklig. Och jag visste att detta skulle hända förr eller senare, men man är ändå oförberedd på det. Och någonstans så ville jag tro på oss. Men det gick inte, funkade inte och det är inte mer med det. Det som var, det var. Och det var bra. Vi kanske ska låta det vara så. Och jag kanske borde följa ditt råd, det sista du skrev till mig; Var inte ledsen. Inte gräva i det som kunde varit utan fokusera på idag. Och för allt jag vet så är idag ännu en bra dag i mitt liv.
/Belma

Halloj,

Jag saknar min ängel. Alex kom tillbaka! Nu! Fan vilken dag det har varit. Jag fattar inget alls längre. Jag vill inte fatta nåt. Stoppa jorden, jag vill kliva av. Om så bara tillfälligt. Nu har alla tankar brusat upp igen. Nu har karusellen snurrat lite för snabbt, lite för mycket.
Intensiviteten i detta, mitt rum är så tjock att den skulle kunna skäras igenom med en kniv. Ska det behöva bli så här varje gång? Nej, det är nog saknaden efter Alex. Du fattas mig raring. Du fattas mig så. Det känns tomt utan dig, och det har bara gått en dag. Inte ens det, några timmar. Hur kommer jag klara mig utan dig? Herregud, du har lämnat mig alldeles ensam i Sverige. Med all denna kyla, från både väder och människor. Det är orättvist. Men vad är rättvisa egentligen?
Hade fika idag, med J och J. Kuligt att ta igen. Lärorikt. Det var pekpinnar till en början, men det reddes ut. Jag undrar vart allt är på väg. Vart jag är på väg, och hur långt jag kommit? Jag vill gärna resonera kring meningen med mitt liv, men de diskussionerna leder sällan någonvart.
Med gråten i halsen och ett överflöd av tårar i ögonen blundar jag och drömmer mig bort. Jag fattar inte att det är över. Och vi fick aldrig något ordentligt adjö. Inga hejdån, inget alls. Bara tomrum efter dig. Ditt knäppa skratt och dina ringar. Dem kommer jag att förvara för all framtid. Och det är lite bittersweet när jag tänker på att jag nu, utan tvekan, är helt ensam. För utan dig har jag ingen att prata med. Det kommer aldrig bli på samma sätt hädanefter. Vissa vänskaper betyder bara för mycket, för att kunna ersättas eller ens liknas vid.
Du var och är mitt allt, och jag kan med all säkerhet tala för dig med. Jag visste att stunden var inne, när jag vinkade av dig idag. När jag stod och grät. När du vände dig om och vinkade till mig och skrek att du ändå älskar mig trots att jag grinar som ett barn. Men du ska följa dina drömmar, och jag är glad för din skull. Men jag vill ändå ha dig här, för du är min trygghet. Min verklighet. Det är du som ser till att jag aldrig sjunker eller svävar iväg. Hur ska jag nu göra..? Klara mig utan dig? Utan ditt stöd? Utan dina råd? Utan ditt skratt, och dina idéer? Utan din spontana resefeber? Utan de sömnlösa nätterna fullspäckade av prat och analyser? Utan våra filmkvällar? Utan dina kramar?
Vem ska nu hålla om mig och försäkra mig om att allt faktiskt kommer att bli bra, och att om jag bara blundar så försvinner allt det dåliga?
Fan Alex, du betyder mest. Varför var du tvungen att ge dig av? Du hade kunnat stanna, i alla fall lite längre.
Men vi kommerses till påsk, och sen till sommaren. Så jag får ge mig till tåls. Och du får spara kramarna, för jag vill inte att du ger bort dem. Hoppas du har det precis så skoj som du hoppats på att du ska ha. Och jag, ja jag får väl klara mig bäst jag kan.
/Belma

Hallå alla,

Fy tusan. Vad är det som händer? Kan jag ha haft rätt, att allt håller på och förändras och framförallt förbättras. Idag har också varit fantastiskt bra. Allt har flutit på bra, familjen har vart här. Vi var ute och fikade, pratade och allt bara rullade på. Sen tog jag mig en tupplur. Jag sov en kvart. Fyfan vad mäktigt det kändes. Att somna till sådär på eftermiddagen. Fick förvisso veta att det är fullmåne inatt, men det spelar ingen roll.
Kollade som bekant på En geishas memoarer igår. Lika fantastisk idag som igår. Minnesvis, har tyvärr inte sett filmen idag igen. Har haft planer på att se Fear and loathing in Las Vegas ett tag nu men än så länge har det inte blivit gjort. Lär väl kika på Napoleon Dynamite inatt och sova lite smått, ska upp tidigt imorrn. Måste till Sthlm på föreläsning på eftermiddan och på förmiddan är det Svenska här i Uppsala (:
Hehe, tänker på tisdagen. 060214, Sankt Valentins dag. Detta komersiella överflödet, bytet av varor som ska representera kärlek. Är vi verkligen så fåfänga? Måste vi verkligen få bekräftelse jämnt? Känns så himla ytligt på nåt vis, substanslöst. Alla hjärtans dag ser jag som ännu en ursäkt att få känna sig otillräcklig. Ännu en area av ens liv som smutsas av andra.
Jag menar inte på att man ska lägga ner romantiken. Men jag vill inte ha den så komprimerad, på en dag. Jag vill ha romantik jämnt. Hellre lite då och då, lite spontant än totalkomprimerat och överväldigande. Jag vill inte ha gosedjur, för de betyder inget för mig. Jag vill inte ha blommor som dör. Jag vill ha känslor, berörelse, utbyte av tankar. Ni vet, sånt där som man kanske inte alltid kan ta på. En blick, en kram. Ni vet, saker som betyder något. Materiella saker kan jag införskaffa själv.
Nej fasiken vad jag babblar. Nu får det räcka. Jag är himla lycklig i alla fall. Trots att det snackas om mitt kärleksliv =0P Flickor, jag vill också höra...
/Belma

Hejsan alla, god afton, eller vad som än behagar...

Jag är lite förvånad, glatt överraskad och allt däremellan. Idag har varit en dag utöver det vanliga. Inga neuroser, inga negativa tankar, ingen panik. Bara lugn. Bara och enbart en massa lugn. Tittade på film, En Geishas memoarer. Fantastisk film. Såg den alldeles själv, och har spenderat hela dan själv. Det känns fantastiskt. Gud så man trivs med lite alonetime, efter de senaste veckornas händelser och umgänge. Det var det som behövdes, en lugn stund. Lite egentid, utan Alex, utan vänner och allt det andra. Utan föräldrar, syskon och folk.
Nu har jag fått tänka. Riktigt fundera på vad jag vill, vad jag inte vill och hur jag tänkt mig att detta ska sluta. Detta, som för mig varit ett, drama. jag vet vem jag trivs med, vem jag drömmer om, vem som tar upp alla mina tankar i det vakna. Han med stort H. Och ja, det skiljer en del mellan oss. I tankar och känslor, men i slutändan så kom jag fram till att jag ändå ville ge det en chans. Och jag är medveten om att det kommer att krossa mitt hjärta, men you have to give a little to get a little... And now I'm giving it my all.
Och för första gången är jag inte rädd, för jag är förberedd. Eller, ja. Jag tror i alla fall det (: Men risken är stor att det går under, och jag med det. Men ni känner mig, hittills har ni fått lära er hur jag funkar. Jag sjunker till botten, slår mig hårt och sen väntar jag på att såren ska läka. Då kan jag börja simma upp mot ytan igen.
Jag har ofta andnöd på vägen upp, för jag tenderar att stanna på botten så länge. Men jag måste få bearbeta allt utförligt för att som med mitt ex kunna gå tillbaka och inte känna något alls. Trots att jag älskade honom så innerligt. Om jag inte bearbetar allt, så får jag ytterligare en Dennis och det klarar jag inte av.
Men idag är en fabulös dag. En sån där dag när allt fungerar. Inga konstigheter, inga tankar på hur/var/när jag ska fixa allt. Nej idag, så här skulle man leva jämnt.
Nu ska jag lägga mig. Drömma sött och vakna i tid för att hinna städa lite här hemma innan päronen kommer på besök.
/Belma

Halloj alla,

Lyssnar på lite bosnisk musik och det slår mig att ni borde få veta något som jag identifierar mig med; Kaze se za srecu treba puno dara, u dzepu malo para i sjaj u ocima. Som kort och gott betyder; för tur krävs en del begåvning, lite pengar på fickan och glimten i ögat (ordagrannt översatt). Vilket alla som känner mig vet att jag är något sjuktligt tursförföljd. Nåt jag trivs med. Men jag är en anhängare av kvasi-religionen "Flow" som innebär att man är öppen för positiv energi.
Jag hade kunnat filosofera vidare, men ska inte det. Jag är lycklig. det är så enkelt.
/Bellis med ♥ på plats igen

Hallå alla,

Jag lever i ett totalt otempererat rum. Antingen är det +40 eller -40 (kan inte hitta grad tecknet men där ska vara ett :)
I övrigt har jag sovit i natt. Inte bra, men jag sov. Utan piller, utan hjälp, utan fusk. Bara jag, min säng och John Blund. Och det känns fantastiskt. Idag känns det som att jag är oövervinnerlig! Jag kan sova, jag kan. Och för folk som läser detta, om ni undrar varför jag är så lycklig över att sova så kan jag föreslå att ni provar att gå tre dygn och bara få 45 minuters sömn. Och inte sammantaget, utan uppdelat med 10 minuter hit, och 15 dit. Nej, sådan här depressiv  insomnia är inte kul. Man fungerar inte normalt, man tänker inte logiskt och inget känns riktigt verkligt. Men jag vaknade idag och jag var i mitt eget hem. I min säng, alldeles ensam (: Vilken fantastisk känsla det är, efter den senaste tidens eskapader. Som visade sig bli för påfrestande för mig. Men det har varit kul, väldigt kul. Och om jag inte hade ett samvete, eller ett som vill alla väl hade jag fortsatt leka. Men jag kan inte. Och vill inte. Därmed lägger vi locket på det kapitlet och tittar man i min inbox på telefonen så ser man klart och tydligt vilket val jag gjorde.
Jag känner mig lugn. Och funderar på att börja ta sömntabletter igen. Jag är i total obalans. Som ni märkt på de senaste veckorna så är jag kanske inte lika sansad som jag annars brukar vara. Men det är för att jag för ett tag sen slängde ner mina sömnpiller i toan och sa att nu ska jag fixa det på egen hand. Men det har inte funkat så bra, som ni har märkt med sin kulmen igår. När jag stod där med kniven så vaknade jag raskt till liv igen och insåg att jag faktiskt aldrig skulle klara av att göra det. Och hur illa det än är så väljer jag ändå alltid livet.
Min död är redan reserverad. En massiv hjärtinfarkt om cirka 60 år. (: Och ja, jag kan skämta om död. Jag räds inte döden, men jag välkomnar den heller inte. Jag har inte bråttom att lämna detta liv, mest för att jag inte vill missa skvallret efteråt. Haha, men skämt åsido. Jag har inga såna tendenser alls. Jag kan inte ens pierca naveln för att jag är rädd för smärta.
Men det var skönt att gråta. Det kanske var det som behövdes? Jag kan inte gråta så lätt, för att jag distanserar mig men igår så kom jag tillbaka. Och jag måste bara säga det att om jag kunde gråta hälften så mycket som jag skrattar hade jag varit en lycklig människa. För skrattar gör jag jämnt, jag har bra människor runt mig.
Av någon anledning så känner jag att mitt liv är på väg att förändras för gott. Som att jag väntat på detta hela mitt liv, och att det är först nu som det börjar på riktigt. Jag är lycklig inombords för nu har jag tagit det steget. Äntligen. Jag har stått där på kanten, utmanat mig själv och nu vet jag vilket håll jag vill åt. För om man aldrig står där på kanten så lever man inte riktigt, nåja. För folk som mig, lite rubbade av naturen, haha. Jag måste utmana mig själv för att veta vad jag vill, nu har jag valt. Inte bara i teorin, utan även i praktiken. Nu har jag gjort mitt val och nu tänker jag stå för det om det så är det sista jag gör (:
Fan vilken lycka. Så här skulle man må varje dag. Känns som om hjärtat vill sprängas av ren lycka. Jag mår som en drottning. Och allt som krävdes var att få ut all ångest, all ilska, allt hat. Mitt hat mot den här satans sömnbristen. Men jag antar att det är fullmåne snart, för jag sover alltid som en bebis när det är fullmåne och dagen innan/efter. Som ett barn. Ostört och lugnt. Så nu ska vi se till att få oss ordentligt med sömn, ladda batterierna och sen ta oss i kragen. Jag och alla mina känslor (:
Så, nu ska jag fila på ett PM och sen på en uppsats. Hinner jag, ska jag se "En Geishas memoarer". Men i natt ska det sovas, så mycket vet jag.
Allas eder,
Belma

Hallå,

Ni som umgås med mig frekvent vet att jag hackar upp mig på vissa ord och har en tendens att överanvända ord som jag finner temporärt tilltalande. Delux, är veckans kalasord. Kalas är också ett ord jag använder på tok för mycket, alldeles förfärligt mycket.
Dagens onödiga fakta: Jag luktar som han. Han har fastnat i mig.
Dagens nödiga fakta: Toapappret är slut (helt värdelöst, men liktförbannat kul [för mig]).
Sov borta inatt. Eller var borta inatt, sov gjorde jag då inte för jag hade inte mina sömnpiller med mig =0/ Världen ärsig inte lik när man inte sover alls på ett tag. Känner mig fasligt förkyld trots att jag vet att jag inte är det. Eller bör inte vara det. Såvid han inte smittade mig. Men det kan ju bero på sömnbrist.
Ikväll skulle vi ses igen. Kanske blir det film, kanske inte. Men imorrn har jag föreläsning så det blir nog inte till sent. Och jag kan inte sova med honom, och inte han med mig. Vi sover aldrig ihop, vi ligger där och väntar på respektive ringklocka. Men det är himla mysigt, att slippa ligga där ensam. I alla fall för mig, för jag ligger vaken oavsett.
Nej gott folk. Dags för lilla mig att tillsammans med den neurotiska kossan säga good night, and good fight.
/Bellis

Hej,

Jag kom på en karaktär nu när jag tänkte lite. Som hädanefter kommer få företräda mig; Den neurotiska kossan. Hon får bli min publicist och producent. Som i:
Den neurotiska kossan presents Belma in: "Inspirerad..." (: Visst är det en kalasidé? Nåja, jag har en annorlunda typ av humor.
Nyss skrev jag ett inlägg jag själv är lite stolt över. Men jag gör så ibland. Jag är lyckligt lottad som känner mig nöjd med mina alster. Och ju mer jag tänker på det desto mer lyckligt lottad känner jag mig. Mina små kollapser kommer och går men i det stora hela stormtrivs jag med mitt liv och de val jag gör. Så ni som följer bloggen, oroa er inte för mig. Det ni ser är bara mina inre monologer som jag ibland låter spinna i alla möjliga riktningar. Men som insomniac så har jag svårt att stänga av tankar. Ibland är det svårt och trångt i mitt huvud för det är så mycket som inte hinner behandlas, processeras. Ni vet att när man sover så bearbetar man dagens upplevelser och annat som är jobbigt. Jag som sällan sover får ju inte bearbeta sådant i sömnen, istället måste jag bearbeta det på mitt vis. Att skriva av mig. Jag är väldigt hyperaktiv av mig, myror i brallan syndromet som min polare säger.
Men jag måste bara klargöra det för er stammisar som kanske inte är insatta i hur insomnia funkar.
Det läskiga är att många med sådana sömnstörningar som jag har, tar livet av sig för de blir för frustrerade. Men jag tycker om mitt liv, jag tycker om mig själv, min familj, mina vänner, min utbildning och världen i stort för att jag skulle kunna skada mig själv. Jag vill uppleva så mycket som möjligt, lära mig så mycket mer än det jag redan vet. Träffa en massa människor, utbyta idéer med dem och möta världen. Kanske även ta den med storm en dag.
Jag vet vad mitt problem är, och det här är mitt enda botemedel. Och det faktum att ni bryr er om mig så pass att ni läser och oroar er för mig gör mig så ofantligt lycklig. Ni är bra människor. Fast det är sällan jag ogillar människor, jag irriterar mig på en del folk men har än så länge inte träffat någon jag hatat. Även om jag är duktig på att använda kraftuttryck.
Så snälla, oroa er inte för mig. Jag mår bra. Och om jag inte kan skriva fritt så kommer jag gå ner mig helt i fördärvet. Jag måste få bearbeta mina intryck. Och om jag är lite hård ibland så är det inte för att jag vill utan för att jag måste, inte mot er utan mig själv. För jag älskar att samla på saker och ibland måste man släppa vissa gamla grejer för att göra plats för nya.
Dags för mig att börja bearbeta de bra sakerna i mitt liv. De är många, ni inklusive. Och jag måste bara säga det att jag aldrig trott att jag skulle stå där jag står nu. Mitt liv är bättre än jag först planerat att det skulle bli. Även om jag gnäller en massa, på bagateller och kärlek. Jag är så dålig på kärlek och känslor. Jag är fruktansvärt dålig på känslor. Men jag vill lära mig. Så här staplas det vidare mot nya erfarenheter (:
Så här har ni mig, en alldeles vanlig insomniac i sammarbete med den neurotska kossan...
/Belma

PS. Kanske ska tilläggas; Nya sms i inkorgen: 1. DS.

Hej,

Jag skrev ännu ett hemligt inlägg. Eller det var aldrig min mening att det skulle vara hemligt. Bara det att det jag skrev var så deprimerande och jag har lovat mig själv att lägga ner att skriva om det. Att inte besvära er, läsarna och i mindre utsträckning mig själv.
Telefonen är i alla fall avstängd nu. Imorse förberedde jag mig på denna känslan. Nu sitter jag här. Ikväll kommer eldprovet, eller inatt rättare sagt. Det var länge sen den där väldiga känsloöversvämningen ägde rum, eller inte för länge men tillräckligt för mig att glömma hur jag ska hantera det.
Pratade med mor i 50 minuter. Hon sa något som fick mig att tänka, hon påpekade att jag inte kunnat hetsäta på ett tag. Eller vad hon trott att jag inte kunnat. Min mor är väldigt insiktsfull, mer så än hon krediteras för. Telefon på igen. 21:43. Inga sms. Inga missade samtal.
Musiken i bakgrunden var bosnisk, mycket deprimerande. Nu; Slayer. Slayer är bra, vissa låtar i alla fall. Deathstars är fantastiska när man är nere. HIM, en ny passion. Jag förstår förälskelsen som många upplevt för detta finska band. De är mäkta bra.
Cigaretträkning för dagen: 0
Cigaretträkning för veckan som gått: ½
Låt i bakgrunden: Rhythm is a dancer - Night at the Roxbury. Hatar den. Men kommer inte att byta låt, jag gör det för mycket känner jag. Så fort något är dåligt byter jag ut det mot något annat mer trivsamt. Men så kan man inte gå genom livet. Bara byta ut saker, människor, tankar, känslor. Ibland går det bra, men inte nu. Nu ska jag lära mig att hantera saker.
Låtbyte. Kent - FF. Den gillar jag inte heller. Jag blir nostalgisk efter Dennis då. Fan vad jag älskade honom.
Dennis, mitt enda goda minne. Vet nödvändigtvis inte varför. Kanske för att det var så okomplicerat, så lätt, så bra. Det var innan jag hade ångestattacker, så påtagliga som idag. På den tiden hade man större problem med självförtroendet, lite identitetsproblem. Men jag var så ung då. I ordets alla bemärkelser. Jag var bara ett barn än. Kanske var det därför det aldrig blev komplicerat mellan oss? Vi var från två olika världar som på något vis kompletterade varandra. Han hade inga problem, rent psykiskt, och jag sov gott om nätterna. Eller, nu ljög jag. Jag sov bättre än nu, tryggare, men det var då.
Slayer - Here comes the pain.
Vad lägligt. It does indeed.
Låtbyte, till favoritlåt: Lordi  - Not the nicest guy
No shit Sherlock. Fyfan vad bra den låten är. Jag kan sitta och lyssna på den 'til the cows come home. Nej nu ska den få spela tills jag tröttnar på den. Jag tänker tänka på Dig, må dåligt men vara i total musikalisk extas. You're like cancer. I hate you, but you're still present. You bastard.
Tänk att jag inte saknar nån av mina ex på samma vis. Kan det vara så att jag blev beroende? Du var ju lite som en drog. Nu vill jag ha mer. Nej, detoxtime.
/Belma

Hallå,

Usch så trött jag börjar bli på mig själv. Jämnt ska man klaga, bla bla bla hit och bla bla bla dit. Aldrig ska det komma något vettigt i denna blogg. Och ni, mina söta och ack så uthålliga läsare, ni ska ha stor eloge för att ni hittar tillbaka hit gång på gång.
Jag borde skriva något vettigt, jag borde rycka upp mig. Vad gör lite hjärtekval så här sent på en söndag (eller tidigt på en måndag)? Om 100 år kommer ingen ändå minnas denna dagen som en dålig dag för Belma. Nej, folk kommer inte minnas denna dagen alls och säkerligen inte jag heller. För sjutton gubbar, jag kan nästan slå vad om att jag om tre dagar inte kommer minnas denna dagen eller den ångest jag tvingat mig själv genom.
Jag funderar på att träffa en psykolog. För att kolla att allt är okej. Men jag gillar inte psykologer, och kan inte lita på människor. Så vi får se, om fem år kanske jag samlat mig och uppsökt en. Fast om jag känner mig själv rätt lär jag nog inte göra det då heller.
Jag har fått en överdos av sex tror jag. Nu blir det till att leva i celibat en stund, haha. Det har ju bara gått en dag men här ser vi positivt på saker och ting. Misstänker att A är lite av en nymfo. Det kan inte vara hälsosamt. Herregud, så jag säger. Fy på mig. Sånt här ska man inte avslöja. Jag har planer på att fortsätta träffa honom, om det passar herrn. Men jag har ingen insyn i hans tankebanor. Det är som om vi är från två olika planeter, han och jag. Två olika solystem, nja två olika universum. Men ni fattar poängen. Jag förstår honom inte, och jag litar inte på honom. I det stora hela är han min motsats, och jag börjar tycka att det är bra. Alla jag träffat hittills har spelat på samma planhalva som jag, och se hur det har funkat. *harkel*
Jag har alltid trott att jag skulle träffa någon som M. Lite halvdeprimerad och som jag. Men så träffar jag A, som är min raka motsats. Som inte kastar sarkasmer runt sig och som inte är odräglig. Som är snäll, och rar. Och de problem han har, har han accepterat och strider inte mot dem. Han är samlad och duktig. Organiserad och allmänbildad, men han behöver inte hävda sig hela tiden och han är inte alls dryg. Men mest av allt, är han så otroligt söt.
Och han är inte krävande, som jag. Jag är oorganiserad, ett riktigt jäkla ufo. Jag är ett ufo-deluxe. Ibland förundras jag över mitt eget beteende. Jag vet inte riktigt vad som är fel på mig. Eller fel och fel, men mina tankebanor är lite kringelikrokiga, något snäva och när tillfälle ges väldigt oflexibla. Jag har vissa mönster, som jag försöker strida emot. Jag är en nattmänniska, en riktig sådan. En som inte fungerar som folk om dagarna, och ska sanningen fram så trivs jag i mitt rum när natten faller på. Jag trivs med den totala tystnaden och den där betryggande ensamheten. Som inte är en isolerad ensamhet utan en vacker sådan. En sån där ensamhet som man ser på vykort. Och jag älskar friheten i detta ensamhetens mörker. Och jag avgudar att kunna göra vad jag vill utan att känna som att allas ögon är på mig, jag känner mig trygg när jag vet att det är mörkt ute.
Jag är lite av en dryg människa, som gärna påpekar fel som andra gör och jag är helt blind för mina egna brister. Jag är väldigt konservativ och ibland lite för envis med vad jag tycker. Jag är påstridig och beroende. Jag söker människokontakt, men på mina villkor. Och när det kommer till kritan så är jag inte mycket för att träffa människor. Jag tycker om att observera, men sällan närvara. Jag tycker om att höras, men inte synas. Och det ena går hand i hand med det andra vilket frustrerar mig. Jag vill dominera men ändå vill jag ha tryggheten som man får när andra leder en.
I det stora hela är jag en väldigt komplex person, med en ganska udda personlighetstyp. Med egna tankar och önskemål, med en längtan efter trygghet men ett behov av frihet. Allt ska vara på mina villkor, alltid. Och det kan alla inte acceptera. Jag förstår varför, men det är inte alltid jag accepterar det.
Jag vill alla gott, och är inte alls långsiktig. Jag vill gärna vara tuff, men är en riktig mjukis som tar åt mig av allt negativt människor säger. Jag kan inte ta komplimanger och innerst inne är jag väldigt blyg. Detta döljer jag genom att vara högljudd och dryg, det brukar misstolkas som självförtroende.
Jag har ett självförtroende som duger, men på ytan verkar jag jättesäker. Tänk vad en fasad kan göra. Tänk på vad man kan åstadkomma med år av erfarenhet inom ämnet. Jag kan fejka mig till vilken personlighet som helst, men just nu är jag mig. Belma, den lilla personen med den stora munnen. Och ni vet vad man säger; "Stor i orden, liten på jorden".
Nu har ni fått mig, serverad på ett fat. Nu har ni fått se personen Belma, och inte fasaden. Nu har ni fått se kärnan, den som annars aldrig vill fram. Men jag vet att jag kan slå sönder fasaden, bara det att det tar tid. En kameleont förlorar inte sina färger på en dag. Och jag vill inte behöva smälta in längre. Jag har blivit tillräckligt gammal och självständig för att kunna komma ut ur mitt skal.
Så är jag extra sårbar nu, så vet ni varför. Nu ska alla knivarna som en gång etsats fast i ryggen på mig ut, och såren ska få läka. Det behövs plats för nya knivar, och för första gången på länge gör det mig inget att veta att livet inte kommer att vara en dans på rosor.
Det är bra som det är, och jag trivs.
Belma

Haha, hej hej alla...

Jadå, rubriken stämmer idag igen. Jag känner mig som så, som veckans största idiot. Naiv, blåögd och drömmande. Men men, det verkar som att jag är dömd att tillbringa mitt liv i någon grå dimma med evig ångest och en depression som är så övergripande att jag inte ens orkar ägna mig åt mina OCD mönster. Jajjemen, nu är jag sårad. På riktigt. Men det var att vänta, jag är sån. Jag överanalyserar saker, jag letar fel även där det inte finns några. Och jag vet att jag mår bäst när jag mår som sämst. När jag är på botten kan jag skylla ifrån mig smärtan, istället för att något göra. För när man mår så här så är man oförmögen att agera. Man är bara hemma och mår skit. Men det är lugnt, jag är så van att det nästan inte gör något.
Däremot kan jag inte hantera människor just nu, varken live eller per telefon. Jag kände att när jag pratade med Alex, att jag var kort mot honom och ville bara lägga på. Och sen kom päronen och brorsan på besök vilket jag kände mig lite ambivalent inför. Jag ville ju att de skulle stanna men samtidigt drog jag mig tillbaka och ville vara ifred. Men jag kan inte vara ensam nu, så min uderbart söta Alex kommer svänga förbi och vi ska ha lite serieafton; kolla på Simpsons och Family guy och sen nanna kudde. Jag hoppas Frida följer med, henne gillar jag i massor. Och jag är kalasglad att Alex äntligen träffat en bra flicka, som är snäll mot honom. Han förtjänar nån bra.
Egentligen mår jag mest fysiskt dåligt, trött och min vadmuskel sprack idag igen. Jag har haltat hela dagen och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, det känns som att det var det sista jag behövde just nu. Ytterligare smärta.
Men jag ska inte hacka upp mig på att kärleken inte riktigt gick åt det håll jag ville. Jag borde lyssnat på mig och inte dem. Men men. When in Rome... Ingen kommer förstå det sammanhanget, och hur uttrycket funkar i kontexten men denna text är för mig. Annars hade jag fått sitta här och haft ångest och det vägrar jag ha. Så jag skriver av mig, och dessa känslor får därmed inget fortsatt värde i mitt huvud. För när man låter andra titta in i ens verklighet så känns den inte så privat längre, inte så isolerande och framför allt inte så isolerad. Och därmed känns det lite lättare. Så oavsett om Du läser dessa rader eller bara skummar igenom dem så är jag tacksam för att jag fått dela med mig av mina vardagsbekymmer. Av mina tankar, känslor och upplevelser.
This is a fucking controlfreaks' diary,
Belma

Hejsan alla,

Jag undrar just det. Om jag får vara naiv, och tro att han och jag har en framtid ihop. Får jag släppa min ångest och alla mina analyser av honom, mig och detta som sker nu? Jag vill så gärna få det här att fungera i längden, jag vill ha nåt meningsfullt men jag är rädd för att släppa allt och kasta mig in i något som kan skada mer än det kan ordna upp. Jag är rädd att falla för honom, för jag är rädd att det inte finns något där för mig att hämta. Jag drömde så länge om A, så fruktansvärt länge om hur underbart det skulle vara att ha honom vid sin sida. Men nu när han står där undrar jag om jag kanske borde fortsatt drömma, jag trodde jag skulle känna mig tryggare med honom. Jag trodde att någon form av kärlek skulle uppstå mellan oss, och trots att jag vet att han vill ha mig så känns det ändå som att det inte riktigt räcker.
Så igår träffade jag en annan kille, M, som jag blev något störtförälskad i. Men någonstans mitt i allt mys började tänka på A, och han var ju där hela tiden. Han ville inte reagera på det men han gjorde det och det kändes bra. Men jag vill inte behöva bete mig som ett barn och hela tiden kräva hans bekräftelse. M får jag direkt bekräftelse av och den känslan jag fick när jag stod med honom var så mycket mer än jag någonsin fått av A.
Det var så vackert, hur han höll i mig. Så hårt, och var så underbar mot mig. Men ändå gick jag hem med A, och samma sak hände. Samma som innan. Och det var bra, det var underbart bra. Men det känns som att det inte leder någon vart, det känns som att han och jag aldrig kommer att komma från det där stadiet. Och som att han kanske inte är mogen eller redo för nåt seriöst.
Men ändå så sitter man och analyserar allt han sa "om jag var nån annan hade du och jag haft en relation nu, då hade vi redan varit tillsammans". Ja, om ändå. Om jag ändå kunde veta att detta kommer att leda någonvart, för just nu känns det som att det är ett KK förhållande, och jag är inte så pigg på det. Visst är det kul, men det finns ju ingen substans där, och jag pysslar inte med sånt.
Nu är frågan, ska jag träffa M, som planerat, imorgon eller ska jag skippa det och se vart (om någonstans alls) det leder med A..?
Hjälp!
/Belma

Hejsan,

Ibland faller även de starkaste i svackor som av de svaga skulle upplevas som slutet. Jag har inte fallit i en sån svacka nu, inte riktigt. Jag snubblade och föll, men missade det svarta hålet med ett hårsmån. Räddningen fick jag hämta i en välkänd medicin, riktig gammal hederlig hårdrock. I metal, heavy metal och min favorit death metal. Något jag glömt bort, nåt 'jag' ansåg var fult ett tag. Men de människor jag umgicks med lyssnar inte på denna musiken och därför lyckades man själv glömma den delen av sin personlighet. Eller kanske inte glömma, men förtränga. Play nice, play fair (in every sense of the word) play... someone else?
Jag levde länge på den här musiken, det var min drug of choice. Sen blev det tamt, och jag fick förlita mig på andra droger... Jag tänker givetvis på cigaretter, och mat. Annat är bara läskigt. Nåja, onödigt i alla fall.
Jag är tacksam att jag fått hitta tillbaka till den person jag en gång varit. Och detta tack vare nyfunna vänner och bekantskaper. J och J, A och D. Ni har gett mig musiken tillbaka. Ni har gett mig livsviljan tillbaka. Tack.
Det har talats om själsliga orgasmer och musiken ger mig själsliga orgasmer. Ju hårdare toner desto lyckligare Belma. Och tänk att jag lyckades glömma det. Tänk att jag lyckats förlägga, i alla fall 19 år av mitt liv, bara för att jag var tillsammans med en pryd jävel som förstörde mer än han egentligen skulle fått. Men det var i ett annat liv, eller i en annan livstid. Det var då mina depressioner började, det var då som all ångest svämmade över. Och jag har inte vetat det förrän nu. Det var musiken som var min utväg förut och nu sitter jag här med gamla trygga Arch Enemy i lurarna och andas på riktigt för första gången på länge. Som jag har saknat den här känslan, den här friheten... Mig själv.
Välkommen tillbaka, du har varit saknad [:
Det går inte ens att beskriva känslan inom mig just nu. Det känns så bra! SÅ JÄVLA BRA! Oh jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag är så lycklig. Det är nästan skamligt att må så här bra. Det är som att gråta ut, så renande, så vackert och framförallt inspirerande. Jag känner mig oövervinnerlig, som om allt jag gjort varit meningslöst och nu plötsligt hittar man den heliga graalen. Och nu känns allt bra igen, som om all trygghet som en gång sjunkit till botten nu kommit till ytan och allt är bara bra igen. Alla pusselbitarna är på plats igen.
Jag mådde lite dåligt idag. Men nu, oh nu är allt bra. Och detta efter en timme med min egenvalda psykolog: Musiken som ger mig liv. Nu vill jag ha mer, så så mycket mer. Hårdare, mer gitarrer, mer trummor, mer pojkar med långt hår och mer headbanging. Jag vill ha allt det jag en gång glömde att jag älskar.
Jag har inte mått så här bra sen sommaren 2003. Nu är lugnet här igen. Nu mår jag bra, om så bara för tillfället. Nu är jag i extas. Låt mig stanna här så länge det bara går. Mata mig med energi för nu mår jag för bra för att sitta och inget göra.
En lycksalig,
Belma