SOMMAR :D


Jag fullkomligt ÄLSKAR denna låt. Det blir aldrig mer sommar än så här för mig. Otis är ännu, och har alltid varit kung!Jag bjuder på denna.

/Belms

Du och jag mot tystnaden

Du och jag mot tystnaden, om och om och om igen... Jag har intagit horisontalläge i sängen utan ben. Det spöregnar och jag är ensam. Midsommar. Jag mår så oförskämt bra, det enda som saknas nu är cigg. Men jag får bli utan. Regnet smattrar mot fönsterblecket och jag njuter. Det är som i en dröm. Allt är perfekt. ALLT. Jag är lycklig men trött. Nöjd men ensam. Men hellre det än i dåligt sällskap, tänker jag, medan jag drar det andra täcket över mig. Allt är precis som jag vill ha det. Jag hade inte velat ändra något... inget alls. Tänk att sådana här dagar finns.

UFC- afton

Aftonen har spenderats på egen hand, hela dagen likaså. Ikväll var det UFC 99, huvudmatchen var mellan Rich Franklin och Wanderlei Silva. Jag gillar Franklin, han är avslappnat brutal. Wanderlei exploderar, var ett tillfälle under matchens gång där han flippade totalt. Sånt kan jag bli väldigt exalterad av. Inte årets bästa match, men det höll min uppmärksamhet.
Jag tänkte för att väga upp maskuliniteten måste man göra något inte alltför grabbigt, så jag bakade en äppelpaj från scratch. Den blev så bra att jag själv förvänades. Det kommer bli fler pajer, mark my words.

Nu över till annat... Den senaste veckan har jag haft utslag på hela kroppen, det började på ovansidan låren på lördagen förra veckan men har spritt sig till armar och rygg nu. Hela benen och underarmarna är täckta av exemliknande utslag som kliar så mycket att de väcker mig om nätterna.
Jag har ännu inte uppsökt läkare för det, men på måndag måste jag nog ta mig ner till vårdcentralen. Jag hoppas de vet vad det är för kortisonsalva funkar ej.

Nu går The Ultimate Figher och Michael Bisping är lagledare för team UK. Han är det snyggaste som hänt fighting sen ja... sen det började. Så jag ska avnjuta min sista skvätt kaffe, och dräggla lite över Bisping. Sen ska jag och mina utslag sova.

/B


When it was good!

Halloj alla... Jag ligger här i en säng som inte tillhör mig, i ett område beläget inte 10 minuter från där han befinner sig och längtan skulle inte kunna bli större. When it was good, we were standing on top of the world. Jag kan inte hjälpa att drömma mig bort till hans varma, trygga (inbillar jag mig) famn. Men istället träffar jag Stefan. Snackar skit med honom, och dricker dyrt men blaskigt kaffe. Det är deprimerande regnväder ute, medan vi hugger i varsin bit kladdkaka. Stefan tycker jag ser ovanligt fin ut. Jag instämmer. Stefan är snygg, som alltid. Men i mina tankar gömmer sig en annan. Vi pratar om honom. Uncandid. Jag vill ju ha en bit av den kakan, men inget ännu. Kanske, intalar jag mig medan jag ser på Stefans maskulina anlete. Jag gillar lite mjukare former. Hans former. Vi pratar om allt, medan regnet smattrar på fönsterblecket. Det är vackert på söder. Men det är inte där han finns. Kanske är det vackert just därför. Det finns en melankolisk lycka, en harmoni i kaoset av känslor. Han var som en orkan, bara svepte mig bort. För alltid, kommer jag minnas dig. Det inbillar jag mig. Kanske blir det så, kanske blir du min och anledningen att vilja glömma dig försvinner. Jag vill HA dig... så mycket VET jag. /Bell

Hands up, baby, hands up!

Jag ger upp. Jag ger upp för gott. Jag har slösat med för mycket energi på fel saker. Fel känslor.

Rädsla och ångest. Som om jag kan kontrollera saker. Folk. Jag kan inte det. Ingen kan. Jag tror att det är dags att se sig om efter nya känslor. Sluta vara rädd hela tiden. Släppa på den där inbillade kontrollen. Ta folk för vad de är... folk.

Och så ska jag sluta försöka vara så himla tillmötesgående till folks förväntningar på mig.

Jag ska sluta ha så höga förväntningar på mig själv. Jag är ingen übermensch, och jag tror inte någon förväntar sig att jag ska vara just det. Jag ska sluta vara en nej-sägare.

Jag har varit negativ väldigt länge, men nu på sista tiden känns det som att jag velat gå ifrån det men att jag umgåtts med människor jag egentligen inte ens tycker om. Folk som tröttar ut mig, både känslomässigt och psykologiskt.

Jag vill inte längre lyssna på negativitet. Jag behöver inte det.

Hör ni det!? ENOUGH IS ENOUGH!

/B

Får man lov..?


Får man lov... att bjuda på en underbar låt?

Denna får i alla fall mig att drömma mig bort till ett regnigt och grått New York. Jag kan känna en välbekant dimma av ångest, tonårsångest spridas. Natten blir mörkare och gatorna trängre. Ett cinematologiskt under spelas upp bakom gardinen, som är mina ögonlock.

Så vackert... så sprött. Min fantasi har inga gränser, men den trista verkligheten gör sig påmind. Jag sitter framför datorn med arbete, sen imorse. Nu på kvällskvisten hoppas jag kunna slutföra detta Sysifosarbete och ägna mig åt de fantasier som inte vill fängslas av verklighetens bojor.

Encore!

...

Slå klackarna i taket


Herregud... jag kan inte hjälpa det. Jag blir kär i den där förbenade låten varje gång jag hör den. Varje! Den förmedlar den där underbara semesterkänslan, känslan av frihet och välvilja. Den är underbar. Jag lyssnar på den, gång på gång medan diskmaskinen brusar lätt i bakgrunden. Jag tänker att jag ska dricka ett glas rosé. Verkligen njuta. Vädret åsido. Tragedin med Oskars försvinnande. Min förkylning som lämnat mig helt håglös. Allt detta till trots. Jag tänker att jag ska dricka mitt glas organiskt och ekologiskt odlade rosévin. Arbeta. Ja, även det. Jag arbetar i afton. Jag arbetar hela tiden känns det som. Besvarar mail. Hjälper folk. Underlättar andras arbete.
Jag är bra på det. Att ta hand om andra. Mycket bättre är jag på det än på att ta hand om mig själv. Men nu ska jag ägna mig åt mig. Ta vara på helgen, även fast jag arbetar. Man måste inte stressa sönder allt som liknas vid en själv. Nej, hörrni. Jag tror jag ska ta mitt glas rosé, och avnjuta det framför mina tre skärmar. Med lite vacker musik som ackompanjemang och arbete för mig. Kanske har jag tur ikväll och hinner med mer än väntat. Kanske inte. Vi får se. Nu arbeit.


/B


Övertid!

Helvete... Jag sitter på jobbet än. Kontona diffar. Jag knaprar på äpplen och päron och dricker vatten för att hålla mig vid liv. Hur ska jag orka mig upp ur sängen imorgon, för att sitta i ett privat möte om huruvida de ska varsla mig eller ej. Om jag blir av med jobbet eller ej, det är det jag har att se fram emot efter en sen natt på jobbet... Allt för tre stjärnor, eller vad säger ni?

Jag är så trött så jag snart stupar. Jag har varit på jobbet i 13 timmar nu. TRETTON!

Jag vill sova... Jag måste sova. Herregud, och jag kommer inte härifrån än på ett tag... Så skoj.


/B

RSS 2.0