The Pretentious Illiterate

Herregud, dagen kom till slut. När jag äntligen känner mig redo att släppa taget. För fyra år sen trodde jag nog inte att att jag skulle sitta här med ett rakat huvud och utan hjärtesorg.

Vår saga har varit allt utom rumsren. Ena hemskheten har ersatt den andra och så mycket lida som man åsamkat sig och den mannen man älskat, det är inte utan en rysning som man tänker på det. Jag vet inte varför allt gick fel, men det gjorde det. Han skyller på mig och jag på honom. Men vi är lika dåliga, även om vissa saker som gjorts är värre än andra. Och de senaste fyra åren av mitt liv har gått från paradis till helvete. I en berg- och dalbana utan synbart slut.
Nu är den turen äntligen över. Jag vaknade imorse med den bestämda åsikten att jag missgynnas endast av att hålla kvar mig själv i en svunnen tid. I en tid med fantasifoster som jagade mig. Jag väljer idag, att skicka hans nycklar till honom. Jag har haft dem länge, och inte velat släppa taget om dem för jag har inte velat släppa taget om honom.
Faktum kvarstår att jag älskar honom mer än något annat, och detta gäller än. Men jag har insett att jag älskar mig själv mer och att han inget annat gjort än sårat mig i fyra år. Vissa gånger medvetet andra gånger utan att tänka på det.

Men Marcus, du kommer alltid vara en del av mitt liv. Om inte annat en del av mitt förflutna. Jag älskar dig nu som då, men det går över. Och för var dag som går så älskar jag dig mindre. Sommaren var jobbig för mig men snart kommer hösten som är min favoritårstid och som också är den tid på året då jag förälskar mig. Vare sig det gäller människor eller ting, så har jag lättast att ta till mig saker när värmen släppt och kylan ännu inte gjort entré.

Jag stänger vår bok offentligt, då vi haft ett offentligt förhållande. Det har du egenhändigt sett till att vi haft. Nu får vi tillsammans avsluta det som egentligen aldrig borde börjat.

När jag sen stänger ner detta fönster kommer alla känslor för dig följa med. Ångesten jag burit på och kärleken med den kommer skrivas av och alla ting som tidigare påminnt mig om dig kommer att förvandlas till det som de faktiskt är: tingestar utan mening eller bakgrund. Jag upphör härmed gråta över det fruktansvärt dåliga förhållandet och istället glädjas över kommande.

Mitt liv börjar idag. Utan dig. Och jag kunde inte vara lyckligare. Och en vacker dag hoppas jag vi ska kunna vara vänner och se tillbaka på det fiaskot och skratta ihop. För det är något jag saknar: att skratta ihop med dig. Vi har samma humor och liknande intressen och jag vill kunna vara din vän en dag. Jag vill verkligen det. Men vi tar det när tiden är mogen. Under tiden lovar jag att alltid tänka på dig när roliga och konstiga saker sker. För det gör jag automatiskt i alla fall och tänker att du säkert skulle skrattat lika mycket som jag åt det.

Jag har alltid, och kommer alltid att älska dig. Men inte längre på "det" sättet.

Adjö mitt hjärta. Ta hand om dig.

/Belma

Den sista filmen vi såg ihop var Shutter Island. Jag har sett den igen och nu läser jag boken bakom filmen. Alicia rekommenderade mig att jag skulle ta en titt på den. Jag har inte hunnit långt än men vilken bakgrundshistoria Teddy får i boken. Filmen, som alla andra filmer, är lite sparsmakad vad gäller info. Eftersom jag är utan tv och egen dator läser jag som aldrig förr, eller ja. Jag läser väl lika mycket som vilken annan sommar. Dock har bokvalen varit annorlunda nu än annars. Sen imorse har jag blivit ännu sämre. Jag har börjat kräkas igen. Känns lovande, det här. Magen värker som fan och jag får ingen ro. Jag tror jag måste få sova lite. Kanske äta nåt också. Blev en frukostfralla imorse i alla fall, så den du! Jag har även rakat bort mer hår nu. Jag tror att jag är helt nöjd nu. Vilket känns mäkta bra :) och så fick jag en liten Froosh av honom. Själv har jag aldrig lyckats få tag i en men nu fick jag en i alla fall. Det var nästan lite omtänksamt. Tack och bock. Kul att du tänkte på mig imorse, det kanske blir en vänskap av detta nån dag. Men det är en big if. Jag är fortfarande sårad, ledsen och framförallt arg. Riktigt jävla arg. Och det kommer jag nog vara i månader om inte år. Men nån dag kanske det släpper och då kanske vi kan vara vänner. Men det är för många kansken och om involverade, för många variabler. Jag måste sova lite. Måste försöka i alla fall. Ska nog försöka gå ut och ta en promenad. Skrattretande idé i detta nu, men kanske sen. Ciao

När han berättade att han ljugit för mig, var han en sån fitta att han inte ringde utan det var jag som fick ringa. Samtal som resulterade i den största telefonräkningen jag någonsin haft. Tack för notan asswad. Det är allt jag minns dig efter, ditt svineri och alla lögner.
Det blir nog aldrig en man av dig... Och det vet du med.

Idag är det arbete hemifrån. Dock är det inte mycket arbete som sköts då en viss Paul inte återkommer till mig med lösningen på mitt VPN-problem. Detta kan bli spexigt...

Jag mår, om möjligt, än sämre idag och att gråta verkar vara det enda min kropp kan. Jag bara bölar och bölar, för minsta lilla. Men jag har så jäkla ont i magen och jag mår så illa hela tiden att kroppen inte orkar med. Men nu har jag i alla fall inget hår att stressa om. Inget att pilla med, inget att sätta upp. Väldigt befriande på sätt och vis. Väldigt ofeminint men likväl befriande och snyggt. Jag trivs :)

Blir det inte bättre med magen till ikväll blir det en ny tur till Karolinska. Deras akutmottagning är ju så himla kul. Timmar och åter timmar i ensamhet i ett väntrum... Sällskapa någon? Vem som helst? Nej, tänkte väl det...

Nu ska jag tvinga i mig frukost. Yay.

Jag gick fån jobbet vid 15, idag. Imorgon ska jag försöka jobba hemifrån. Jag mår så himla illa hela tiden. Jag vill bara gråta, i någons famn. Jag vet i vems, men den personen finns ej att tillgå. Men det finns så många andra och denna någon är ju bara på semester nu. Jag får så mycket bekräftelse nu, blickar och kommentarer. Jag mår bättre nu än jag gjort de senaste fyra åren, givetvis. Känner mig bekvämare, tryggare... Snyggare och mer eftertraktad. Önskar jag hade mer tid att stanna och prata med en lirare i afton men jag skulle till bussen. Räckte med promenixen från Carlslund till stationen, mådde verkligen illa för två. Men det varvärt det, fick lite ren luft. :) Nu ska jag göra ett desperat försök att sova, fastän jag mår illa och tankarna i huvudet nu blivit en orkan. Allt snurrar och jag sveps med i varje ny tanke. Inatt ägnar jag inga tankar till honom även om dagen ägnats åt att återuppta gamla känslor. Jag känner mig starkare än på länge trots att jag fysiskt sett är mäkta nedbruten. And the beat goes on...

 

Jag brukar inte lyssna på musik från det land jag är ifrån. Men det finns en låt som jag alltid återvänder till.

Poslije tebe je ostala dusa gola kao pustinja
Poslije tebe mi ljubav dodje kao sirotinja. Ima
noci kada tugu tocim mjesto vina
Ali nema dana kol'ko je na srcu rana

Lako ces ti bez mene, ali kako cu ja bez tebe
Kad dodju teski dani, kad odu svi jarani
Kad zamirisu jorgovani...

Inatt drömde jag märkligt. Ovanligt märkligt.

Det var en kompilation av diverse filmer ihoprullade till en hemsk mardröm. I drömmen var mina föräldrar sprutnarkomaner och jag själv bar på en liten glasbehållare med crystal meth. I denna dröm vaknade jag upp på en smutsig madrass, som låg mitt i ett rum där det såg ut som en atombomb exploderat. Allt var skitigt, utom min lillebror som i drömmen kan ha varit max 11-12 år.
Jag tog beslutet att lägga av med narkotika och efter en del konstiga event låste jag in mig i badrummet och tömde snabbt glasbehållaren i toastolen, och glasbehållaren smulade jag sönder. Även i drömmen tyckte jag det var märkligt att glas smulades sönder så lätt och att jag inte blödde förvirrade.

Sedan blev det ett hack då jag vaknade till och plockade upp täcket som jag alltid sparkar av mig under nattens gång vilket resulterar i att jag lgger och fryser halva natten.

Nåväl när jag somnar om vaknar jag i samma dröm som innan, men några år senare på ett sånt där 50-tals café som brukar finnas i södra USA. De som huserar i en gammal husvagn i plåt, utanför breder ett ökenlandskap ut sig.
I samma bås som jag sitter någon, jag vet ej vem det är men jag hör mig själv att jag är glad att jag slutade knarka för jag mindes inget mellan år 20 och 23.

Sedan ringde väckarklockan.

När jag vaknade var jag omtöcknad. Mycket i drömmen var hemskt, scener då mina föräldrar intar sina gifter. Förfärliga scener.

När jag sen hade vaknat till liv och kollade min mail såg jag att han mailat mig. Han skickade ett tips på en applikation om sthlms olika restauranger, caféer och uteställen. Som för att säga att han nu är ute och svirar, något han aldrig ville med mig. Jag tänkte att han nog är den mest patetiska tönten som vandrat på denna jord. Och om jag en gång sörjt honom, så är den tiden förbi nu. 

Pa-the-tic.

Jag mår fruktansvärt illa. Min mage är i uppror och jag finner mig själv bönandes. Jag vill inte ha ont mer. Jag vill kunna äta något, men jag är rädd att det ska komma upp lika fort som det gick ner. Jag åt den andra halvan av min frukost nyss, jag mår otroligt illa. Tv:n funkar inte och eftersom den både är tv och datorskärm är jag alltså även utan dator. Så jag har The Voice på radion och ligger i sängen med Jon Jefferson Klingbergs roman "Jag tror vi behöver prata faktiskt". Som gör mig ömsom deprimerad ömsom full i skratt. Jag känner igen mig i protagonisten, Karl Mikael. Jag läser mängder, igen. Det skänker mig en stund av eskapism. Längtan efter förändring brinner starkt i mig. Imorgon ska jag ta tag i mig. Och redan innan jag skrev de orden skrattade jag rått åt det. Detta imorgon då allt ska ske. När kommer denna morgondag? Just nu undrar jag om jag ens kommer till jobbet imorgon. Släpper inte detta illamående och medföljande huvudvärk måste jag, mot min vilja, sjukskriva mig och därmed förlora en hel dagslön. Det vore förödande för min personekonomi som redan ligger så mycket i minus att jag börjat misstänka att den inte har någon möjlighet att repa sig. Inte snart i varje fall. Herregud, om man bara kunde sluta känna sig så jävla ynklig. Det är matförgiftning, inte jordens undergång. Men jag har svårt att förbise smärtan i både mage och huvud och det ständigt överhängande illamåendet. Jag ska försöka äta och behålla maten. Få se nu hur detta går... Tomorrow, tomorrow... You're always a day away!

Jag är slut. Jag har hela natten hängt på toaletten. Matförgiftning är lika kul som det låter. Jag samlade mig lite och gick ut med soporna innan, det fick jag sona för sen. Jag mår otroligt illa och fick i mig en halv frukostbulle runt halv 10, efter att ha varit vaken sen kl 4. Och nätterna i ända drömmer jag om honom. Jag rensade ännu en flyttlåda när jag fann gömman som jag stoppade allt, jag fått av honom, i. Imagine my surprise när jag hejdlöst och okontrollerbart börjar gråta. Tröstlös och matförgiftad. Jag vet inte vad jag grät för men det slog hårt. Hans ord. Bilder på honom gör inte ont längre. Inte lika mycket som förr, men texten han skrev i kortet jag fick på min 24- års dag fick mig att tappa bort det lilla lugn jag samlat på mig. Jag trodde det skulle vara lika lätt som i början. Men jag antar att locket är lyft. Jag tror jag måste komma över sveket innan jag kommer över honom. Jag vet inte hur bara, men jag kommer fixa det en dag. Medan livet pågår ligger jag i sängen, rödgråten, trött, illamående och med en sån smärta i magen att det hade kunnat döda en häst. Men skam den som ger sig.

Denna låten spelar jag varje morgon i mitt perfekta kök.

Ikväll blir det Uppsala, och party på samma sätt som innan olyckan. Det var nu inte mindre än fyra år sen sist jag kunde festa som jag ville. Utan samtal om var jag var och vem jag var med och när jag skulle hem. Bortsett festen då jag träffade Jonas :) Maggot you know what I'm sayin' ;)

Nästa vecka tror jag Hjalms kommer upp och veckan efter är det dags för syrran att komma upp. Festerna avlöser varandra, nätterna blir kyligare men täcket servar sitt syfte. Jag är så nöjd just nu att inget kan dra ner mitt humör. Även om jag ibland kan slås av en tanke på honom. Men lika snabbt slår jag bort samma tanke. Men vissa morgnar kan jag sakna honom. Hans händer och hans leende. Men djupt inne i mitt hjärta hatar jag honom så mycket och önskar honom allt ont. Men jag kan sakna det vi en gång hade. Honom i sig skulle jag helst vilja likvidera från mitt minne.

Ikväll ska jag glömma allt som hänt och träffa människor som jag saknat, och imorgon ska jag nog ringa min favoritgrek för samtal över kaffe och en del kramar. Som han är fantastiskt duktig på att ge och få :)

Nu, mer arbete... Sen - Uppsala :)


/Belma

 

Kvar i nåt jag lämnat...

Belmot anno 2010

Jag har blivit förkyld.

Sitter på jobbet invirad i en väldigt orange filt. Jag ömsom fryser, ömsom svettas. Och halsen är öm. Det är måndag och ikväll kommer Eva för att kolla på knugen, hennes skogis behöver sällis och Eva kan katter.

Det vore strålande om hon kunde ta honom. Det är nästan lite ledsen över att jag inte tänkte på Eva redan med Kimpa. Hon hade nog trivts där, fast hon har ju träffat sin livs kärlek hos Magz :)

Jag själv lider blott av utmattning och en överhängande förkylning. Men när jag repat mig blir det äventyrande utomlands. Som jag ser fram emot det :D


/Belmot

Du valde Sandra, grattis. Hoppas du och din herpes har det bra. Och må du dö en lång och plågsam död ditt vidriga lilla as.

Annars är det fint, Magz och jag fikar och solar och utflyktar för fulla muggar :)

idioten sa (11:13): även om du inte vill nu så hoppas jag vi kan vara vänner på något sätt iaf
Bellcorp. Inc. sa (11:18): mm
inte intresserad
men tack för erbjudandet