The Pretentious Illiterate

Hej,


En gång i tiden var jag en ganska rolig person. Någon som hade många järn i elden, många bollar i luften. Bla bla bla.

Det var då.

Välkommen till en ny era. Belma 2.0, det som skulle vara den buggfria versionen blev istället mitt Windows Vista. En enorm besvikelse i en jävligt sjyrre förpackning. 15 kg lättare (jag har lagt på mig 2, sen sist) med bättre hår och hud, men buggarna... de där jävla buggarna, är ännu påtagliga.

Jag är inte nöjd. Jag är sällan nöjd. Kanske aldrig. Men i detta nu plågas jag enormt av en och samma tanke: mitt liv är händelselöst. Jag lever ett så ointressant liv att jag inte längre känner lust att ens gå upp ur sängen på morgnarna.
Mina dagar fylls av tvätt och disk. Jag lagar mat, äter den framför en skärm (telefonen, tvn eller datorn) och sen går jag och lägger mig. Nästa dag är det samma schema. Ibland träffar jag vänner. Ibland träffar jag familj. Alla är oroliga. Jag är orolig. Sen kommer jag hem, med huvudvärk och börjar om med disk, tvätt och mat.
Jag söker jobb. Betalar mina räkningar och kollar posten ibland. Jag går ut med sopor och sitter vid telefonen eller datorn och väntar på honom.

Jag vet inte varför jag gör det. Men jag kan inte slita mig. Han är som heroin för mig. Det har jag sagt förut. Men det tål att upprepas.
Sen vi träffades har hela min lycka, och olycka, hängt på honom. Han kom in och stal mitt liv ifrån mig. Eller kanske gav jag bort det frivilligt? Jag minns inte längre. Men alla tankar kretsar kring honom, alla känslor likaså. Det har de gjort de senaste 4 åren. Allt började så bra, för så länge sen, men den illusionen varade inte länge. Men jag vill inte leva utan honom.

Jag kan. Men i detta nu vill jag inte.

Dagarna går. Snart, imorgon, är det februari. Månad två. Ännu ligger dimman tät, i detta så kallade, liv. Kanske är det dags att ta sig i kragen? Kanske ska man göra slag i saken och börja simma, fastän jag hatar det så..? Eller springa. Nej, fyfan. Jag ska aldrig bli en sån som springer. Och jag ska inte sluta röka. Jag vägrar. Man kanske skulle ta sig ett glas rött, slå på Bridget Jones Dagbok och gråta över vilket patetiskt liv man för..?

Eller så kanske man helt enkelt kollar upp danskurser, eller boxning. Och kanske träffar man någon på vägen.

Eller så dör man ensam i sin lägenhet med en katt, eller fjorton, som en gång skulle kompensera för det där barnet som aldrig blev.

Jag känner mig helt tom. Som en tragikomisk bi-roll i en amatörversion av Hamlet.


VAD FAN HÄNDE MED MIG!?


/B

Ibland kan jag önska att man kunde mulligan hela perioder av sitt liv. Men jag tror att man säkerligen hade gått miste om så mycket annat bra om man gjorde om och gjorde "rätt". Saker kanske hade blivit alldeles för annorlunda.
Jag har egentligen endast ett misstag under mitt bälte. Det stora misstaget som genererat alla andra felsteg i mitt liv. Han. Men ett ska sägas. Måhända att han är ett misstag så är han mitt favoritmisstag. Jag upprepar ständigt samma mönster men jag kan inte få nog av karln. Han driver mig till vansinnets utkanter och jag älskar ruset av vertigon.

Hjärtat vill vad det vill. Och mitt hjärta verkar vilja ge min hjärna och kropp en rejäl omgång. Och ikväll tänkte jag, än en gång, bege mig till the lion's den.

Varför? Ja, den frågan kan blott besvaras med ett ord. En kardinalsynd: lust. Jag lustar efter honom, det är en köttslig lust som inte kan formuleras. Den är där, den driver mig vidare och den vill ha honom nära. Lätt byte, kan man tänka. Och måhända är det så. Jag vill inte romantisera det. Inte mer än jag redan har.

Äsch, jag tappade tråden. Ska lyssna mer på Melody Gardot och klä mig varmt för att bege mig till karln min kropp lustar efter.

Momma's a rolling stone!

/B

Den låten gillar jag att citera. Jag har inte hört den mycket, men konceptet tilltalar mig.

Bloggandet har, till synes, avtagit en aning då jag haft fullt upp annanvart. Egentligen har jag nog inte det men inspirationen har avtagit i samband med att jag hållt mitt liv framför andra skärmar än just denna.
Jobb söker jag ännu. Resor vill jag bege mig ut på men jag är rädd om mina pengar och rädd att jag ska trivas annanvart och vilja stanna där förevigt. Så jag håller min längtan och eskapism på lagom avstånd för min egen skull.

Så jag stannar i detta kalla land där jag aldrig kommer känna mig som hemma.

Människor ringer mig. Hela tiden. Telefonen är nu av. Jag orkar inte med mer negativa personer i min omgivning. Jag behöver luft. Jag har eliminerat alla som står och suger ur mig all livsvilja. Det är bra nu. Jag tröttnar ibland och nu har jag kommit till en sådan punkt igen. Detta är inget personligt påhopp på någon, jag är bara trött på negativa människor på det stora hela. Ingen sådan är längre välkommen i mitt liv. Vare sig vän eller familjemedlem.

Some people are toxic. Jag är inte en negativ person till naturen. Jag brukar kunna finna ro i alla slags situationer. Som liga är aldrig nöjda med något. Och jag personligen tröttnar på sådana. Jag kanske kan välkomna människor in i mitt liv igen tids nog, men just nu trivs jag på egen hand och med människor som gör mig glada. Temat för dagen är: Har du inget bra att säga, säg inget alls.
Detta gäller mig med och därmed är detta tema avslutat.

Jag fick två katter av en vän för två veckor sedan, en av katterna fick flytta då hon vantrivdes här. Men Kungen (han kallas så) har fått stanna. Han är så söt, min lilla godisgris. Herrn väger närmare 7,5 kg och är en hårboll med stora tassar och gröna ögon. Ibland sjunger han när han går runt hemma men alltsomoftast är han som en svans på mig och brukar krypa ner i mitt knä för att kika på TV. Eller ligga tätt, tätt intill mig för att sova. Dvs de gånger han inte roas av att skutta runt på mig då jag sover för han är på lekhumör.
Vi har kul hemma, han och jag.

Det är kul, nästan jämt. Utom då han bet av min laddkabel till telefonen. Nu måste jag bege mig ut i kylan för att min nalle ska funka igen. Och det med detsamma.

På återhörande gott folk!

/Bell

Kungen.

Knocked down too soon. Jag tror jag förälskat mig i en kille som blott innebär trubbel. Hah, den var ju knappast ny. Men som vi alla vet så står det skrivet i pannan att man släcker en ångest när man tänder en annan. Men han överraskade mig och jag tappade fotfästet en aning. Jag är säker på att denna förälskelse kommer passera som en dålig förkylning. Nog om det nu. Nog om alla dessa karlar, dessa män med sina förtrollande ögon och anleten. Ack ack, det är som man säger att i mörkret är alla katter grå. Han passerade inte inspektion i dagsljus. Givetvis skulle jag kunna korrigera de felen men jag har tröttnat på att kämpa med att skapa en bra produkt från dåliga råvaror för att i slutändan ändå sitta ensam på köksgolvet med Paloma Faiths Play On i lurarna. Nej nej, nu är det slutkämpat. Kan jag inte få ha en färdig karl kanske jag ska hålla mig för mig själv. Fast jag har förstås min STORA kärlek i händerna i detta nu. Hela 32gb ren kärlek. Jag har aldrig varit med om något roligare än när jag igår inhandlade denna ljuvliga iPhone på Tres butik i Kista. Den sista svarta 32gigaren. Åh det måste varit ödet, försökervjag övertyga mig själv. Men ja, efter många års längtan är den äntligen min. Min stora, fina, underbara kärlek. The Apple of my eye så att säga :D Nu ska jag bara försöka dagdrömma om honom och känslan av mina händer på hans, i det närmaste, perfekta kropp. Istället ska jag sysselsätta sagda händer med diverse applikationer på älsklingen. Ack vilken lycklig början detta, 2010, har fått. Ljuvligt, gott folk. Alldeles ljuvligt! /Belma