The Pretentious Illiterate

Halloj alla,

Detta blir min hommage till en utdöd konst: kärleksbrev...
Jag har Janis Joplin i hörlurarna som sakta kväver den något högljudda diskussionen om Sovjetunionens och Kommunismens fall, som mina föräldrar för i förgrunden. Hennes hesa stämma för mig tillbaka till lugnet och stillsamheten som annars infinner sig i detta, mina föräldrars, hus.
Jag har varit här sen igår eftermiddag, men jag hinner alltid lugna mig och slappna av när jag är här. Jag sover så gott, gör det jag ska, hinner läsa och sola. Jag hinner med allt jag annars inte har tid eller lust till. Som att tvätta och att lägga en hårkur, så mitt stackars hår också får sig en paus från allt slitage som vardagen annars innebär. Ja, här finner jag lugnet jag behöver och trånar efter.
Jag har under en längre period lagt ner åtskilliga timmar åt att läsa den underbart komponerade boken: Svenska Kärleksbrev. Och som titeln lyder, så handlar det om kärleksbrev som ett antal svenska författare skrivit till sina kärlekar. Och ju mer tid jag lägger ner på denna boken och dess innehåll, desto mer växer den i mina tankar och ockuperar sakta hela mitt sinne. Det är ju litteraturhistoria när det är som bäst, dolda brev från en älskade till en annan. En helt annan typ av längtan, uttryckt så väl med endast penna och papper som verktyg. Och för varje rad man läser desto varmare blir man om hjärtat.
Jag är av den gamla skolan. Jag uppskattar ord, mer än handlingar. Kanske är det fel men jag kan inte för allt i världen se något vackrare än ett välformulerat brev. Något ärligt och intimt. Känslan jag får när jag läser de många kärleksbreven går ej att beskriva. Och allt jag kan tänka är att jag önskar jag kunde få ett enda sådant. Då skulle jag kunna leva lugnare. Men att hitta någon som man kan växla kärleksbrev med är nästintill omöjligt i dagens samhälle. Det finns ingen som är passionerad eller, för den delen, beläst nog för att kunna formulera ett vackert brev. Något som skulle beröra ens innersta väsen.
Nej jag får nöja mig med dagens väldigt komprimerade och kontaminerade teknik, sms och deras like. Även om jag har mig en pojk som kan göra vilken dyster dag solig och varm med sina ytterst korta sms. Men det går ändå aldrig upp mot ett brev.
Jag älskar snigelpost. Det är en dröm jag har, att jag ska få en hel hop med gamla hederliga brev på posten. Det är min dröm, men det verkar inte bli aktuellt än på ett tag. Men jag ger inte upp hoppet. En dag, så jäklar... Då kanske det dimper ner ett handskrivet brev på brevlådan och jag får anledning att dra på smilbanden just därför.

/Belma

Nu har jag äntligen sett: Perfume - The story of a murderer. Och ett ord summerar upplevelsen av denna filmen: UTSÖKT.
Som en liten skada jag har, när jag ser nya filmer, brukar jag anteckna tankar. Denna filmen var så uppslukande att jag utan att se på pappret när jag skrev knåpade ihop ordet Mästerverk med versaler mitt på pappret. För det är vad denna filmen är, ett sant mästerverk. Och efter en rad dåliga filmer känns dena så grandiös och nästan överväldigande bra att jag var tvungen att ta inte mindre än två huvudvärkstabletter för att orka ta mig samman innan jag far till jobbet.
Nej, den här filmen lämnade mig inspirerad. Den är en upplevelse, inte blott en film man slår på i bakgrunden när man äter lunch. Som var min ursprungliga plan. Men med dess brutala början tappade jag aptiten och slukades snabbt upp i handlingen som höll ett järngrepp från början till slut. Och jag hade ångest när jag tryckte på pause för att ta en kort kisspaus. Nej, det här är en film man inte vill missa en ynka sekund av.
Alla skådespelarna gör insatser av närmast bibliska proportioner. Och Dustin Hoffman, som ju är min favorit, spelar sin roll galant som den avdankade och väldigt excentriska parfymören (om de nu kallas så) Giuseppe Baldini. Och den unga skådespelaren Ben Whishaw, som spelar huvudrollskaraktären gör det på ett oklanderligt sätt.
Jag är så imponerad över hur vacker och inspirerande och framförallt passionerad denna filmen är. Trots att temat är svart, och väldigt tungt.Skådespelarna lyfter filmen, och den är väldigt väldigt vackert gjord. Så av all lovprisning ovan är det inte svårt att anta att jag gillade filmen väldigt mycket. Den lämnade ett djupt intryck, inte bara som en överton eller hjärtat. Nej, jag kommer känna av dess baston i veckor och månader, om inte år. Och trots att jag är helt täppt i näsan, vet jag på ett ungefär hur allt doftar. Så jag har suttit över min varma kopp kaffe och drömt mig tillbaka till dagarna innan jag blev så förkyld, och just doften av mitt varma kaffe.

Nu väntar en hel värld där ute, men först väntar jobbet.

Allas eder...
/Bell

Nu har jag sett Sofia Coppolas Marie Antoinette... Jag ska börja med att säga att det var ett väldigt vackert porträtt, som tyvärr inte lämnade något bestående intryck. Kirsten Dunst spelar efter bästa förmåga, men tyvärr tycker inte jag det håller måttet. Hon känns för ung i sin framtoning och hela filmen lämnar en känsla av otillräcklighet. Det känns som att man aspirerar att nå en ny Titanic men istället känns den mer som en b-film. Omgivningarna är som väntat otroligt vackra men filmens gråa dimma lämnar även dem bleka och kulissliknande.
Jag hade hoppats på mer från denna filmen, istället kändes den mycket mer som en tonårs-romans, med tillhörande orgier och känslomässig ambivalens, än som ett seriöst porträtt av denna fascinerande kvinna. Sofia Coppola, som förut snubblar på målsnöret bryter benet och lyckas aldrig ro filmen i land. Istället lämnar hon en tomhet som tyvärr inte är en konstpaus utan mer ett dåligt sagoslut. Vi får aldrig veta vad som händer med dem. Förvisso vet man (om man inte är helt analfabet) att de avrättas i giljotinen, något som skulle ge denna historien såväl som filmen ett värdigt slut. Men som Sofia alltid gör klipper hon bort en massiv bit på slutet och tråcklar ihop ett klimax med ett slut som i sig ger ett helt onödigt antiklimax. Nej, den här filmen... precis som Lost in translation är tråkig. Den är dåligt avslutad och därmed förlorar den all värde i mina ögon. Den är inte subtil, den är bara oavslutad. Den levererar inte, och det gör inte Sofia Coppola heller.
De enda två scenerna som är värda
att nämnas är när Kirsten, som Marie Antoinette, går ut på balkongen för att möta människorna som står utanför och bugar. När alla tystnar tillåts man att för första gången ta ett andetag under filmens gång. Annars känner man sig mest kvävd. Även scenen som följer balkongscenen, den där hon och hennes make (Louis XVI) sitter och äter sin middag i mörkret när revolutionen pågår för fullt utanför. Den förde tankarna till Titanic och bandet/orkestern som fortsatte spela medan de sjönk. Man försökte upprätthålla någon form av normal tillvaro trots att de visste att de inte hade många dagar kvar att leva.
Nej, filmen hade sina ljusa stunder men tyvärr håller den inte måttet. Den är grå och tråkig, precis som dess skapare...

/Belma

För att fortsätta mitt lilla filmer-jag-sett-och-vad-jag-tyckte-om-dem-fast-väldigt-kortfattat- tema:

Imorse såg jag I hennes skor och Night at the museum.

'Nighet at the museum' var stundtals rätt duglig, men jag gillar inte Ben Stiller på något plan så filmen i mina ögon föll väldigt mycket just för att Ben Stiller har huvudrollen.

'I hennes skor' verkar alla redan ha sett, och trots att den var otroligt förutsägbar (andra filmen på rad med Cameron Diaz som är det) så tyckte jag himla mycket om den. Och jag vart lite blödig där en sväng. Toni Colette är ingen höjdarskådis, i normala roller och Diaz är lika dålig som vanligt men pojkarna är lätta att se på och den är väldigt charmig. Även om mycket av charmen dör med Diaz väldigt nasala och gnälliga röst. Men en mysig film som är sevärd, om inte annat för alla skorna.

Ikväll blir det Marie Antoinette och eventuellt någon till. Vilken det blir får nog bli en överraskning. För mig såväl som er.

Håll tillgodo.

/Bell

Halloj alla,

Men hjälp vad förkyld jag är. Urtrött och sliten med... Jag har städat och röjt här hemma hela dagen. En något sent påbörjad vårstädning men bättre sent än aldrig som det så fint kallas, inte sant?! Så jag tog itu med hallen och badrummet idag. Rensade gamla kläder och lade in vantar och alla vinteratteraljer i nätkorgar, så man slipper ha dem på ute hatthyllan hela året. De tar ju bara upp en massa plats utan att fylla någon funktion just nu. I badrummet hängde jag upp förvaringsfickor så man kan slänga in schampon och liknande i dem och slipper därmed ha dem på badkarskanten, det ser så stökigt ut då.
Annars har det inte hänt mycket idag. Jag har mest städat och snorat, och haft huvudvärk och varit illamående. Som jag alltid blir i början av en förkylning... Usch. När jag fick ordning på allt som var på schemat idag tog jag mig ett långt, varmt bad med tillhörande badbomb med doft av rött äpple. Det doftar så gott i badrummet efter det, fortfarande. Och så la jag en ansiktsmask. En mini-spaupplevelse. Men sånt behövs, speciellt när man är sjuk. Och är man sjuk och städar, ja då tycker jag man kan unna sig det extra mycket.
Men mest ville jag inviga lite nya hudprodukter jag skaffat mig. Jag börjar som vanligt med att rengöra med Garniers Hydrating Cleansing Milk (med rosextrakt och vitamin E), sen stänger jag porerna med L'Oreals Ideal Balance Toner. Sen lägger jag på Cliniques Turnaround Concentrate (ett nytt serum man lägger under fuktkrämen för att jämna ut hudtonen och linjerna i ansiktet) sen avslutar jag med Biotherms alldeles underbara Aqua Source Non Stop. Huden blir som en bebis. Och finnarna drar sig tillbaka fortare än man hinner säga: "Vad fan, inte ännu en finne?!"
Så mina damer, och herrar, har min dag sett ut... Nu ska jag inviga mitt nya påslakanset och slå på filmen 'In her shoes'. Hoppas den är så bra som jag vill tro att den är. För på senaste tiden har jag sett en massa dåliga filmer, nu är det dags för en bra.

På tal om just filmer:
'300' var det sämsta jag sett inom filmväg... NÅGONSIN. Den var värdelös och jag såg inte hela, för just den anledningen.
'Talladega Nights[...]' var halvbra men de bortklippta scenerna var hysteriskt roliga. Jag skrattade på mig, nästan...
'Epic Movie' stundtals var den himla skoj, men större delen av filmen var helt värdelös.
'Blood Diamond' är en ruskigt bra film och mot slutet fällde jag ett par tårar.
'The Holiday' underbart mysig på alla sätt och vis. Även väldigt förutsägbar, men härlig ändå.

Det var en liten kort sammanfattning.

/Belma

PS. Tack Rouaa för spoilern. Bajsapa :P DS.
PPS. Nina, hoppas ni har det alldeles underbart skoj i Miami, and party in the city where the heat is on. DS.

Halloj alla,

Jag vet att jag kommer få all skit i världen för det som jag skriver i detta inlägg. Och jag är beredd. Bring me your worst, because I'm bringing you mine...

Jag medger att segregationen som pågick under slaveriet var högst påtvunget. När man sen avskaffade slaveriet och demokratin tog fart har allt varit högst frivilligt. Allt från slummen i Harlem till Rosengård idag. Jag kastar inte idiotiska kommentarer runt mig hur som helst, nej jag grundar detta på egna erfarenheter.
Jag har själv bott på Rosengård, och är enligt ordets alla meningar en riktig invandrare. Inte född i Sverige, kommer från ett krigsdrabbat land, ryckt upp ur mina rötter pga ett val jag inte själv gjorde. Jag har allt det där i bagaget. Men det är inget jag slänger upp på min meritlista.
Jag är tött på folk som tjatar om hur jobbigt det är med segregation, hur alla som har ett svenskt efternamn har det så mycket lättare att komma in på arbetsmarknaden. Måhända att de har ett försprång, men se hur många helsvenskar som inte har ett jobb. Hur många som är precis lika jävla lata som vilken annan invandrare som helst. De klagar åt andra hållet: De tar våra jobb... Vilka jobb? De som DU inte är kvalificerad nog att ta?!
Shut the hell up all of you, för jag är trött nu. Jag är trött på "feministerna" som klagar på att kvinnor inte har samma privilegier och lönesättning som männen. Bullshit. Det är alle man för sig själv. Gör er förtjänta av pengarna. Min mor, som är både kvinna och invandrare sitter som ekonom på Försvaret (det mest svenska som finns) och har en jämn lön som sina manliga motsvarigheter/kollegor. Fick hon det av en slump? Satt hon på sin häck och klagade sig till den lönen och det jobbet? Nej, hon kavlade upp ärmarna och jobbade som ett jävla djur för att nå dit hon nått idag. Hon fick börja om från noll. Hon kom hit med en fullvärdig utbildning men de ville skicka henne tillbaka till ruta ett, hon accepterade inte det. Ni som tog någon annans ord för givet har bara visat hur mycket ni tror på er själva och er förmåga. Den kvinnan räddade fler liv än man kan räkna på mina båda händer, och hon fortsätter. Jobbar på som en tok.
Jag har aldrig, ALDRIG! hört henne klaga på jämställdhet eller segregation. Vet ni varför?
För hon tar sig an sitt liv och sin uppgift. Och i hennes värld finns inget sånt. Den som påstår annat har inte plats i hennes tillvaro. Och inte i min heller...

/Bell

Halloj alla,

Jag ska inte komma med något recept på rubrikens åh så goda kakor, istället ska jag skriva av mig lite...
Jag har haft ledigt ett bra tag nu, från alla jobb. Bara glidit runt hemma i Sthlm, hos Mackan såväl som päronen. Inte gjort något produktivt alls. Och det har känts bra, jag har saknat det levernet som fan. Att slippa göra något. Trots den enorma skulden jag har när jag gör så. För det är ju inte helt hälsosamt att inget göra. Det är ju lite sjukt till och med, man slutar vilja en massa saker. Det märker jag först nu. Man gör sig själv maktlös sen orkar man inget göra för att komma bort från det för man har blivit så död inombords. Man har gett upp.
Det låter väldigt allvarligt, men det är så. Varje långtidsarbetslös känner så. Man vill tillbaka på arbetsmarknaden till en början men sen börjar man sakta ge upp. Och sen slutar man helt enkelt försöka. Och det är det ekorrhjulet jag hade fastnat i innan. För trots skolan så kände jag att jag inget gjorde. Skola för mig är som bekant en lek, och jag vet att jag kan prestera väldigt bra trots väldigt lite ansträngning. Och så slutar man bry sig, ger upp sakta och sen finner man sig sex månader senare i sängen... Utan ha klivit upp därifrån på en hel vecka. Allt runt en faller och värst är när man slutar bry sig om det med... När det börjar bli riktigt fullt i tvättkorgen eller papperskorgen, när allt är i o-ordning och man bara vänder sig mot väggen för att slippa se det.
Det gör ont att minnas den tiden. För allt jag minns var sveken, som jag själv stod för. Mot alla dem som stod mig närmast. Och lögnerna. Maktlösheten, ångesten och de hemska skuldkänslorna... Men som tur är, är den tiden förbi. Sen länge. Men när man ger sig utrymme att inget göra kommer tankarna osökt att alltid gå tillbaka till den perioden i mitt liv. Jag var som död. Men ¡No Mas!
Nu ska jag därför ta och städa lite här hemma och så ska jag gå iväg till Annelie och klippa henne samt dricka lite vin. För det var så länge sen vi sågs. It's recap-time :)

/Belma

Halloj alla,

Jag har äntligen gjort det. Skapat en skvallerblogg. Som jag tänker göra reklam för alldeles skamlöst. Hejja heter den, och i den ska jag försöka få utlopp för mitt skvallerbegär. För jag är så fascinerad av kändisar, och annat skvallervärdigt material att jag måste skaffa mig en skvallerblogg. :)

Så nu när jag har länkat till hejja kan jag fortsätta med mitt läsande av andra roliga bloggar och ett fortsatt besök på people.com :)

/Bell   

Ackompanjerad av huvudvärk, orsakad av en sanningstalande mor.

Bajs också, säger jag bara. Jag är trött. På lite allt möjligt... Men innan jag börjar tjata, ska jag säga en del trevligheter. Sen kan ni som inte orkar med tjat ändå lämna läsandet där det fortfarande är trevligt innehåll:

Jag vill passa på att tacka Nina och Roberto, och alla andra som närvarade i lördags. Det var himlans trevligt, och huset ser underbart ut. Ni kommer nog att trivas bra där :) Det var en lugn afton, med många skratt. Sånt får en att le. Efteråt åkte jag hem till min M och vi kikade på film. Talladega Nights, med Will Ferell och Sacha Baron Cohen (Borat). Fruktansvärt rolig, stundtals, och udda nog för att hamna på min 'måste-se-om-igen-för-att-eventuellt-förstå-den'- lista.
Jag var hos min grisen hela helgen. Och nu när jag sitter hos päronen saknar jag att kunna pussa på honom när jag vill. Sånt är småjobbigt. Och värst är att jag inte trodde jag var den typen... som saknade någon så pass. Jag har aldrig tidigare varit det. Udda känsla.
Nu till tråkigheterna:
Jag var till läkaren idag. De visste inte vad som var fel på mig, utan tyckte istället jag skulle åka till Karolinska och kolla upp det hela. En sak kunde de i alla fall exkludera: jag är inte med barn... Surprise surprise. Men det är väl en standardgrej att kolla efter när man kommer in med magvärk och illamående. Det var det enda de kunde exkludera, annars var de pigga på att skicka mig vidare omgående. Men som fattig student har jag inte riktigt råd att betala alla läkare i hela Stockholmsregionen så vi sparar de andra (eventuella) besöken till en dag då jag är rik. Dvs, no time soon. :P
Annars har min mor spenderat aftonen med att komma med diverse sanningar. Jag är småtrött på det här. Behöver flytta nånstans, långt bort. Ta ett uppehåll, jobba på nåt skitjobb i ett år eller så och bara komma iväg. Lämna allt efter mig och bara fly. För jag behöver en paus. Inte åka till USA och kanske inte ens lämna Sverige. Men definitivt fly från Uppsala... Och studentlivet. Och alla idioter som den staden är hem för. Dags att röra på sig... Kanske dra norröver, bara komma tillbaka till sig själv igen. Till den man en gång var :)

/Belma

Rouaa säger (12:21):
visste du om att ifall du har körkort och cyklar full när polisen fångar dig så kan dom ta ditt körkort?


Uppsala, watch out...

Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
"kollektiva uttryck för förändringsförmåga bland (invandrade) kvinnor"

Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
En myntbörs i kinesiskt siden (fick den av Ciccie and I love it)

Vad var det senaste du såg på TV?
Ingen aning, kollar på tv när jag är hos andra.

Utan att se efter, gissa vad klockan är:
21:40 (den är 21:33)

När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
Alldeles nyss. Cyklade hem från jobbet.

Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?
Andra bloggar och min mail.

Vad har du på dig?
Jeans, en ny klocka, ett nytt armband, min favorittröja (lång, rosa
 givetvis) och en tjockare tröja i militärstil från allas vårt favoritföretag: Diesel.

När skrattade du senast?
Större delen av aftonen spenderades med att skratta.

Har du sett något konstigt på sistone?
Mitt hem. Mycket märklig ordning här just nu.

Vad tycker du om den här utmaningen?
Förhoppningarna var låga, och väl mötta.

Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Resa, massvis. Och shoppa. Och köpa ett hus och ta det där jävla körkortet en gång för alla.

Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Folk vet nog om mig redan. Ni ser ju mitt liv presenterat var dag. Men hmm, nåt folk inte vet... Jag vill ha silikontuttar. Det är en sjuk dröm, men den är där.

Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
James, Jason och Lily. Kanske även Eleonora, men nu har jag blivit skeptisk.

Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?
Ni vet att jag längtar tillbaks till USA, så ja.

Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
Ska man vara filosofisk eller realistisk? Jag tror inte på nån form av liv efter döden, varken kroppslig, själslig eller på något annat vis. Så därför är det scenariot högst hypotetiskt och jag har ingen ork att filosofera kring hypotetiska scenarion. Vilket utlägg *pustar ut*...

...tid.

Jag fick sparken från ett av mina jobb idag. Skälet? Min "chef" tycker att jag troligtvis skulle trivas mycket bättre någon annanstans. Jag jublade inombords, för visst fan är det så. Sen cyklade jag och uträttade en massa ärenden som jag väntat med för länge ändå. Nu sitter jag här och försöker hålla mig vaken. Ska till mitt andra jobb senare. Mitt favoritjobb, genom tiderna. På If... Skadeförsäkring. Ett jobb jag brinner för, eller en produkt och ett företag jag brinner för. Och litar på
Jag skulle behövt lite sömn, men nu kommer jag få en del av den varan. Tack och lov. Äntligen. Och så ska jag börja jobba på ett annat ställe nu, där jag har friheten att lägga upp mitt schema som det passar mig. Ett jobb som jag anpassar efter mina behov och inte vice versa.
På det stora hela är jag nöjd. Väldigt nöjd. Och belåten. Fast jag har börjat fundera på att flytta, bort från Uppsala och tillbaka hem till Sthlm. Jag ska leta efter en plats att bosätta mig på först, sen... Sen börjar livet på riktigt...

/Belma

Halloj alla,

It is time to play hardball. För nu har jag lekt dörrmatta länge nog. Nu har jag fått nog. Jag behöver ingen av er, för ni betyder ändå inget för mig. Ska vi leka, ska vi göra det på mina villkor hädanefter. Ingen annans för nu får det räcka.
Jag är mer än trött på alla idioter som av någon anledning har kommit in i mitt liv och börjat styra och ställa. Och det värsta är jag bär skulden, jag tillät det. But no more. Nej tack, nu räcker det. Kommer invändningar kan ni vända er till någon som har tid och lust att lyssna på dem. För jag har inte det. Framförallt inte lust.

Jag har gått omkring och saknat, kännt olust och ångest. Saknat. Hah. Ja, även jag gör dumma saker ibland. Men nu kräver jag den respekt jag förtjänar, och jag har inga planer på att ge med mig innan jag får en ursäkt. Ett ärligt menat förlåt. Utan det, kan allt lika gärna vara. För världen är full av underbara människor. Människor som inser vad jag är för person, och som kan uppskatta mig för den människa jag är. De som inte kan det kan lika gärna säga adjö och stänga min dörr när de ändå är på väg ut genom den. För nu har jag fått NOG!
Det var dags för en vårstädning och en var utlovad. Nu börjar aktionen, äntligen. Inte en sekund för sent.

Tack för tiden, men nu är den över.

Adjö,
Belma

Halloj alla,

Jag har äntligen sett den person jag vill se, i spegeln. Gamla goda Belma. Mitt hår har äntligen växt till sig och det som framträder är ett bekant utseende. Det som jag är väldigt bekväm i. Mig själv och mitt relativt långa hår. Jag älskar det, fast samtidigt vill jag klippa av det igen. Jag känner mig mäkta ambivalent i frågan. Men det ska vara så här ett tag. Det ska få växa till sig ordentligt, ner för halva ryggen... Sen får jag resonera kring hur jag ska ha det då. Just nu är det strax under axlarna, så det har en bit att växa :)
Men i samband med att jag börjar hitta tillbaka till personen jag en gång var börjar jag sakta att inse att jag har dragit på mig en hel del saker jag inte behöver. Människor såväl som saker, som bara tar upp tid och plats. Och man blir stressad när man har för mycket onödigt på sin bricka. Jag börjar sakta och säkert inse vad det är jag behöver, nu gäller det att göra upp en plan på hur man tar sig från punkt a till punkt b, på det mest smärtfria sättet. Nu är det dags för en vårstädning.
Jag ska jobba april ut, sen ska jag lägga upp ett nytt schema, på ett nytt jobb med nya utsikter. Och så ska jag flytta, och tatuera mig och planera en resa. Och så ska jag skaffa mig en ny lekkamrat. Någon som är mig lik, på alla plan. Någon med vem jag kan se världen och uppleva livet så som det förtjänar att bli upplevas. Någon som inte sitter hemma och någon som inte super. Det är dags att hitta någon som inte är bunden till enskilda saker, enskilda platser. Men jag vill behålla mina älsklingar, som binder ner mig till mitt liv. Jag vill vara med Marcus, för jag är faktiskt lite smått kär i honom. Och det är en bedrift för mig. För jag är dålig på att bli kär, jag är duktig på att vara passionerad och förälskad men inte kär. Och Frugan vill jag behålla som polare för all framtid för jag älskar hur vi är när vi är tillsammans, men vi vill olika saker känner jag. Du är i den där perioden nu, som jag var i för 2-3 år sen... Men när vi går ut, så gör vi stan osäker på vårt egna lilla vis. Jag kanske behövs ibland, för ibland måste någon se till att du inte ramlar och slår dig :)
Men hur kul allt har varit hittills ska jag äntligen rensa. Rensa ut precis allt skräp! So wish me luck.

/Belma

Trött, sjuk, irriterad över att vara bortprioriterad. Ja, en del roligheter att tala om... Eller inte.

Jag fick i alla fall ett påskägg igår, blev så glad att jag nästan började gråta. Såna där saker får mig helt ur balans, när folk är vänliga utan egentlig anledning. Utan att de vill en något. När de bara ger något, behöver inte ens vara en sak. Tid. När folk väljer en före något annat. Sånt.... Sånt ger mig så mycket lycka.
Fyfan vad lycklig jag blev igår, när påskägget hängde på min dörr. Usch vad blödig jag är. Jag har sällan varit så glad som jag var igår, över en liten sak som ett oväntat påskägg. Det krävs lite, väldigt lite för att få mig att le...

Och ändå blev jag bortprioriterat. Kanske ska börja lägga om mitt schema. För trots att jag jobbar som ett jävla djur försöker jag göra tid för vissa saker och ändå är det just dessa, dessa människor som prioriterar allt före mig. Inte riktigt rättvist kan jag tycka. Inte alls.

Janis, min kärlek, min lycka:

You can go all around the world
Trying to find something to do with your life, baby,
When you only gotta do one thing well,
You only gotta do one thing well to make it in this world, babe.
You got a woman waiting for you there,
All you ever gotta do is be a good man one time to one woman
And that'll be the end of the road, babe.

Halloj alla,

Jag sitter nu på jobbet, efter en härlig helg. Jobbade i lördags, och sen åkte jag direkt till M. Skulle jobbat i söndags med men det blev inte riktigt så, för jag snoozade till 5 minuter innan jag skulle börja jobba. Min telefon är rolig på det sättet, att om man fortsätter trycka på snooze kan den hålla på och ringa hela dagen. Så jag blev kvar i Sthlm men det gjorde inte så värst. För vi var ute och tog en promenix i solen, ner till vattnet. Och man blev mäkta sugen på att hoppa i, hur kallt det än var.
Sen kikade vi på Desperate Housewives, och myste i soffan. Härlig helg som sagt, väldigt lugnt :) Väldigt härligt... Fler såna här helger efterlyses. Men det lär det bli, nu kommer påsken. Fast jag ska jobba halva påsken igenom men det är 4 lediga dagar från det ordinarie jobbet i alla fall... Om det nu är något att hänga i granen. För jag trivs ju här, som fan. Jag är seg på att komma upp på morgonen, men sen... Sen är det bara glädje, hela dagen igenom. (:
För första gången på länge som jag trivs med den uppgift jag tagit på mig. Och det i sig gör mig himla glad. Men vem gläds inte åt att trivas på det ställe där man spenderar 8 timmar om dagen, och jobbar dessutom. Inte bara sitter och glider runt. Men jag saknar skolan, jag saknar att kunna välja om jag ska gå dit eller inte om morgnarna. Att kunna välja bort vissa dagar, då man inte känner för att gå dit. Här är alla dagar obligatoriska. Här kan man inte välja att stanna hemma en hel dag för att man helt enkelt inte har lust att kliva upp ur sängen en morgon. Eller att man kan gå ifrån som man själv känner. Om man vill kan man gå ut och fika, komma sent eller inte komma alls. Här måste man komma tillbaka från rasterna i tid, man måste komma tillbaka efter lunch och väljer man att stanna hemma en dag gör man det alldeles, alldeles gratis...
Förvisso är man ledig, men då är man oftast sjuk och inte alls pigg på att gå ut och shoppa eller gå ut och fika. Då är man mest illamående eller hostig, febrig eller vad som. Och ligger mest hemma och saknar att ha något att göra. Då vill man tillbaka till jobbet. Nej, det är inte alls lika kul som på skolan. Men det kanske är för att jag tar för lättvindigt på skolan, jag vet inte? Det är nog så... Många ser skolan som en börda, inte jag. Jag tycker det är lite som ett fritids, man går dit för att ens vänner är där, för att leka av sig sen går man när man inte längre tycker det är kul.
Men nu är det väl hög tid för mig med att växa upp, bi lite mer mogen och göra det som måste göras. Perfekt tillfälle att träna inför vuxenlivets alla seriösa åtaganden. Som förhållanden, barn, seriösa arbeten inom ens egna kompetensområde. Ja, såna där nyttigheter. Just nu är perioden då man cyklar med stöhjul. Och jag... ja, jag älskar mina stödhjul.

/Belma