The Pretentious Illiterate

Jag har tagit fyra, FYRA, sömntabletter av hästpillertyp och effekten av det är en huvudvärk utan dess like. Bredvid mig ligger Oskar, utbredd likt en fläskfilé med päls. Jag fick ett nervöst sammanbrott idag. Jag bakade tårta. Jag visste inte vad annars jag skulle göra av mig själv.
Min chef hörde av sig idag, med beskedet att det upplevts som att jag inte skött mitt arbete. Jag vet att idén till detta kommer från kontorets enda neger. Jag sa det, nu är det sagt och alla vet var vi står. Jag säger neger, för att jag menar neger och inget annat.
Men hon slutar. På fredag. Jag har aldrig sett fram emot nåt som jag gör det. ALDRIG!

Jag är inte fördomsfull. Den som tror det, baserat på ovanstående, känner mig inte. Jag är så långt ifrån rasist man kan komma, men den här bruden (även om hon så varit grön eller lila) borde dras ut på plattan och skjutas i huvudet. Jag hade gärna haft en parkettplats, det skulle jag kunna betala dyrt för.

Nog om det. Jag är otroligt trött och förbannad. Jag jobbar 150% på min arbetsplats, jag har även fått hoppa in för en kollega som försvunnit och hans plats är en 100%. Hur det är tänkt att jag ska hinna utan NÅGON som helst hjälp har jag länge undrat. Nu klagas det på att jag inte hinner. Ja... men så trevligt. Mina desperata försök att få hjälp har varit helt förgäves. Min inställning just nu är att dra vidare mot andra mål. Jag tackade nej till nåt riktigt bra för att jag ville fullfölja min uppgift här. Men utan den där moroten är det jag som väljer att slappna av och bara roll with the punches. Kanske var det inte min plats att fylla. Kanske är gräset grönare på andra sidan... kanske får jag spö för min åsikt ovan. Vad vet jag. Jag har vart med om så mycket redan att inget förvånar mig längre.

Men jag står fast vid att om hon ska skjutas, så vill jag vara först på plats.

/B

Tänk vad man kan tröttna, rätt vad det är så inser man hur fel man haft. Fast jag hade inte fel, jag kände mig tvingad till att säga okej... Välkomna in problemen i mitt hem. Men jag biter ihop denna, den första likväl sista, gången. Jag är röksugen så jag knappt vet vad jag heter.
Jag hade behövt en flaska vin, bra sällskap lite solsken och ett paket Marlboro röda. Det vore strålande, allt man kan önska sig. Istället ligger jag på golvet (jag ska inte ens ta upp varför min säng numer inte har ben, det är inte vad man skulle tro) bredvid mitt ex, det är så stramt här att man kan skära i stämningen med en kniv... Inga cigg, inget vin. Jag har högar med disk, ett hem som osar kattpiss. Kontrollen som jag inbillade mig att jag hade är som bortblåst. Som alltid när han närvarar. Det är precis som förr...

Never again..?


/B

Min mor undrade vad jag höll på med, man har inte kunnat nå mig på fonen. Bah... Aldrig ska man få sanera i fred. Nej minsann, Man ska alltid vara nådbar. Och jag insåg imorse att jag kan vara på g att bli någon form av arbetsnarkoman. För det första jag gjorde när jag vaknade kl 8 imorse var att kolla jobbmailen och besvara de mail som kommit in. Detta på min lediga, obetalda tid. Eller, obetalda ska jag inte säga men på en semesterdag likväl.
Marajah har bokat en spadag åt oss två, på allas vårt Centralbadet.
Det ser jag fram emot. Som bara den. Jag behöver komma ut härifrån litet. Speciellt nu när min höft pajat igen. Hej å hå ischias är inte så jävla skoj att ha. Speciellt inte när nerven klämms i både vänster och höger ben. Det gör ont, att sitta och stå... och ligga... och röra på sig. Det är skitobekvämt, och gör så ont att man vill gnaga av sig benen. Men icke. Ikväll får jag besök... av Marcus. MARCUS! Om allt går enligt plan dvs. Som jag sanerat idag. Mitt huvud snurrar av alla ångorna från klorinflaskan. Jag har ätit en macka och fått i mig en hel kopp kaffe, så mina ben (mina onda ben) bär mig knappt längre. Jag måste få sitta här, på sovrumsmattan en stund och andas frisk luft samt lyssna på denna underbara sång.

Jag har inte rökt på över en vecka nu. Inte ens smygsniffat på någon annans rök. Hemma hos mig har jag inte ens ett "nödpaket". Jag brukade alltid ha ett paket cigaretter hemma, ett lågbudgetmärke bara för att straffa mig själv för att jag glömt köpa cigg. Men inte ens det finns att hitta. Endast ett tomt Marlboro paket, som en påminnelse om att det inte finns mer cigg. Jag kan inte påstå att det blir lättare med tiden. Ju fler dagar som går desto mer sugen blir jag. Häromnatten gjorde jag en raid hemma, gick igenom alla lådor... alla skrymslen och vrår på jakten efter i alla fall en fimp eller något. Men det fanns inget. När jag mitt i mitt letande insåg att jag, likt en narkoman eller alkoholist, nästan skakade av ångest satte jag mig och samlade mig. Detta beroende, denna best, ska jag besegra om det så blir mitt fall.

Under alla år har jag rökt endast då jag varit sugen, jag rökte för att det var gott. Men 2007 - 2008 fick jag anställning på ett ställe som tog död på min viljestyrka. Som tog död på all glöd och värme, jag blev blott ett tomt skal. Ju sämre jag mådde desto mer rökte jag, för det var den enda paus jag fick. Den enda legitima anledningen att försvinna en stund. Samla mig, och hålla tillbaka gråten. Jag mådde så otroligt dåligt och hade ingen att luta mig tillbaka på. Jag var väldigt ensam, både på jobbet och i det som skulle föreställa en relation. Så jag rökte på, ett paket om dagen om inte mer. Oftast blev det mer. Det hela nådde sin kulmen förra sommaren, då jag flydde till Kroatien i en vecka för att inte förlora förståndet helt. En vecka med så mycket vin och cigg och kaffe, jag åt dåligt och satt uppe dygnet runt. Under den veckan som jag var där rökte jag nog 2 limpor. Om det inte var mer ändå. Jag mådde så jävla dåligt, men när jag kom tillbaka sansade jag mig.
Tog mig i kragen och började sakta ändra mitt liv. Jag lämnade mitt gamla arbete framåt hösten. Bytte boende och avslutade den relationen som under åratal sakta tagit livet av mig. Nu har jag reclaimat, eller återtagit (för svenskan duger) makten i mitt liv. På alla avdelningar. Men det är en lång väg att gå. Rökandet ska inte likställas med min personlighet. Oh my no.

Nej gott folk. Bettan här har städat, skadat benen och ska duscha. Ikväll är det celebert besök här, mina naglar är skitsnygga och nu ska resten av mig följa samma modell. Inspirationen till naglarna är hämtad ur en barnförbjuden film jag zappade förbi igårkväll. Nog för att det var avklätt och det fanns mycket annat att se på. Men min blick fastnade vid naglarna, de var utsökta. Nu har jag ett par liknande. Muchos nice :D

/B

Ett glas rosé, en middag som tagen ur drömmarna. Hans sällskap, jag blev så berusad på tanken att denna natten kunde vara förevigt. Och ändå fanns verkligheten runt hörnet, men detta till trots blev kvällen så bra. Han begav sig hem, för inte mer än 5 minuter sen och jag är kvar med ruset och känslan av oövervinnerlighet.
Musiken har varit temat för kvällen. Kärlek med. Inte konventionell kärlek, nej... kärleken till drömmarna. Jag insåg att han inte var mina drömmars man, nej. Jag märkte mer att jag varit vilsen i mitt eget jag. Jag har varit rädd för den överhängande ensamheten, som om jag inte är en hel människa förrän någon validerar mig. Som om jag inte duger om jag är ensam. Hans närvaro fick mig att inse att det jag varit så rädd för är mig själv, inte ensamheten. Jag har varit rädd för mina egna tankar om mig. Det har aldrig handlat om någon annan än jag. Det gör det så sällan.
Jag är en ensamvarg och egoist, då tillfälle ges. Jag kräver ett visst spelrum men jag behöver ändock någon som kan backa mig när detta behövs.
Jag är inte bra på att bjuda in människor, vänner, in i mitt liv. De som finns där har krävt sin plats, jag har aldrig bjudit in någon i rädsla för att förlora mig själv i vänskapen... som så många gånger förr. Jag vill tro att jag förändrats, men i ett lyckorus tror man att allt är möjligt. När jag vaknar imorgon kommer jag att vara samma gamla Belma, med samma värderingar... viljan och orken kommer vara på samma nivå som innan.

Men jag känner att något är i luften. En förändring. Det är hög tid att ändra vissa vanor, som maten och fikandet. Mitt sockerintag är på en nivå där jag skäms inför mig själv. Rökandet ligger eller snarare låg på en nivå där jag hade fallit i gamla rutiner. Kan jag gå utan cigg så ska jag kunna gå utan socker. Kanske inte jämt men vissa dagar. Jag behöver ett träningsschema och någon som vill träna med mig. Jag behöver helt enkelt en vän som inte är negativ.
Jag känner bara negativa och deprimerade människor, och man blir som man umgås. De likaså, jag har under stora perioder varit så deprimerad att jag inte varit långt ifrån apatisk. Men det var länge sen nu. Och så gott som alla de där tankarna, de nedstämda skittankarna är borta. Jag vill träffa en människa som är glad och positiv. Någon som kan få mig på bra humör, någon som ger energi istället för någon som stjäl den lilla energin jag har.

Jag ska ge mig ut på jakt, efter någon positiv person. Inte en hurtbulle men någon som har någon form av nöje i sitt liv. En lycklig person. En ickesvensk, om man ska vara ärlig. Det verkar vara en svensk åkomma att bara tjata och gnata om allt och alla. Jobbet är skit, familjen är skräp, skolan går inte bra, lönen suger osv osv... Jag har tröttnat på de diskussionerna. Ju längre man bor idet här landet desto mer anpassar man sig till des regler. Plötsligt inser man att hela ens personlighet har förändrats, nej, förintats och man har blivit grå. Som alla andra.

Jag är en öppen människa, som har tid för nöjen i mitt liv. Jag har inga barn jag ska hämta på dagis, eller en man som är apatisk och totalt ointresserad av mig. De flesta vänninorna jag har lider i sina förhållanden och gör samma misstag som jag gjort så många gånger... de stannar, eller så går de men kommer tillbaka lika fort. Jag har inte tid med det längre, jag har gjort mig av med det problemet. Mitt jobb är bra, men jag är ofokuserad. Det ska ändras. Mina matvanor är dyra men väldigt onyttiga och rent av dåliga... Det ska ändras. Och så det största problemet av alla. Katten, som jag ska göra mig av med. Jag har skjutit på det så länge nu, men det ska bli ändring på det. Jag ska ta befälet på skutan som är mitt liv. Att sitta på en åskådarplats är tryggt men det har visat sig att ett skepp utan en kapten inte kommer köra dit man vill. Min slutdestination kommr bli en som jag inte tycker om. Nu räcker det, nu tar jag ratten. Få se var denna resan bär...


/Belma

Ett beroende. Det har det varit länge, men det har eskalerat nu. Blivit sådär sjukt igen. Herregud, det är noll koll. IGEN. Men jag vet inte, detta beroendet vill jag inte skaka av mig i första taget. Dock vill jag gärna få det under kontroll. Det är inte bra, inga beroenden är. Denna är vild dock.
Imorgon börjar ett nytt kapitel i arbetshistorien. Ansvar. Gaah, hur kommer detta sluta? Kan nog bara sluta på ett av två sätt; bra eller dåligt.

Jag behöver inte mer drama i mitt liv nu. Detta beroende gör mitt liv svårt. Nej, bara svårare. Innebär ett nytt schema. Men jag vet inte, med rätt lekkamrat kan detta bli bra. Vem skulle man vilja leka med egentligen?

Jag vet att det inte är vettigt, det som står ovan. Men det var ett tag sen sist jag var inställd på detta. Nu när jag är tillbaka på ruta 1 vill jag ha bra sällskap, medan jag väntar på annat.

/B