The Pretentious Illiterate

Halloj alla,

Jag vet inte längre om jag faktiskt är ambivalent eller bara likgiltig och orkeslös... Jag är bara trött. Den här situationen känns så bekant och uttjatad... The story of my life...
Diagnosen har visserligen fallit. Jag tog mod till mig och besökte en psykolog. Och jag måste säga att det var det absolut läskigaste jag varit med om. Jag gillar att prata, Lord knows I do, men inte om mig, inte om privata saker som jag vill hålla, just, privata. Men jag visste vad som väntade. Och det var precis som väntat. Bla bla bla, barndom, nu, mina föräldrar, mina vänner, relationer, mina åsikter, mina tankar... Bla bla bla. Och han sa en massa, vilket jag inte väntade mig att han skulle. Och jag svarade. Och så fick jag göra ett test. Kul tänkte jag, jag gillar sånt.
Sen ringde han ett par dagar senare, innan avtalad tid och bad mig komma ner dit på onsdag. Så vart jag dit och han sa vad min mor alltid trott men aldrig vart säker på; jag har vad som kallas bipolär sjukdom, eller manodepression, i folkmun. Tjoho, tänkte jag. Ännu nåt man kan lägga till listan... Nåja, det var i alla fall förklaringen på varför jag haft insomnia periodvis.
Nåja, det är inget farligt. Jag valde att inte ta några piller och skräp, för det känns så onödigt. Däremot får jag vara lite försiktigare med vad jag äter och hur jag sover, så jag är utvilad och mår så bra som det går annars finns risken för ytterligare en sån där våldsam depressionstid som jag hade förra året, när jag satte mitt eget liv i fara. Sånt vill de att jag ska undvika. Och jag kan inget annat än lyda, för mot slutet där var det verkligen inte kul...
Men men, those days are over. Just nu ligger min fokus ingenstans. Jag glider mest runt, mår inte alls. Känner inget, gör inget. Mår... inget. Och jag vet inte om det är nån form av ambivalens där jag inte vet vad jag vill eller om det handlar om likgiltighet. Det känns som det sistnämnda, och jag förstår inte alls varför det skulle vara på detta viset. Varför kan inte jag bara vara så entusiastisk som jag en gång varit..? Hurtig och lycklig, på riktigt. Inte bara halvglad och deprimerad...
Jag ska försöka att leva bättre. Starting from... hmm, now? Från och med nu ska jag försöka leva bättre och trivas. Jag ska banne mig ge mig fan på att må bättre. (=
/Bellis

Halloj alla,

Det finns massor att skriva. Massor och åter massor. Men det känns som att allt jag har att säga redan har blivit sagt, och behöver därmed inte upprepas.
Jag är i limbo idag.
Jag ska försöka samla mig och skriva ihop nåt vettigt... Eller vettigare än det som redan står...
/Bell

                    

Halloj alla,

Nedrans vad jag är trött. Och tröttare kommer jag bli för jag har inte hunnit... Nåja, inte orkat packa... Kikade på en massa stand up, skrattade väldigt gott och hade lite ångest över honom. Men ni vet, det hör visst till (:
Imorgon bär det av till Malmœ. Länge sen sist, någon månad sen nu. Sist vart man på Morrisseykonsert. Fan vilka minnen man har med sig från den resan. Det mesta från Danmark. Fra København. Jisses what memories, and this summer so many more to come... Förhoppningsvis.
Idag var det registrering på Filosofin. Det blir 1900-talets, samt Antikens filosofi som kommer att studeras i sommar. Och det känns väldigt trevligt. Och så slipper man hela det där galna jobbsökandet. Och jobbandet... Känner att jag vill jobba i en glasskiosk. Vara fasligt lågavlönad men ändå trivas. Jag vill ha ett sånt jobb nu. Inte ännu ett kontorsjobb, med ännu en sommar instängd i ett trist kontor med en telefon som ringer oavbrutet och man bara finner sig själv stirrandes ut genom fönstret, drömmandes om barndomens oskuldsfulla somrar... Nej, och heller inget frisörsjobb.
För påfrestande.
Jag vill jobba i en glasskiosk, helt enkelt. Det känns på nåt vis ganska enkelt och underbart på ett sånt där oskuldsfullt vis... Och det saknar jag. En tid som jag inte förknippar med ångest. Med pojkvänner och as. Bara jag, en vän, en varsin glass och solsken över en äng. Det saknar jag. I år ska jag försöka komma iväg så fort som möjligt... Från Sverige och alla obligationer som finns här. Bara en liten minisemester med A? Eller kanske på en liten rundtur i Grekland, solo? Nej inte solo. Ner till Frankrike med F? Nja, det återstår att ses.
Jag vet bara en sak. Iväg bär det. Innan Roskilde, innan alla bra konserter. Innan sommarvärmen, den där härliga hettan sätter igång... Jag behöver semester... En riktig, gammal hederlig semester. Stones har en poäng i sin låt 19th nervous breakdovn. Det vill man bara inte uppleva. Don't want that at all. Så jag kilar iväg och får en liten break (:
/Bellis

Halloj alla,

Man ska börja med det som har högst prioritet, och det är inte min huvudvärk, nämligen att allas våra Lordi vann igår (: Och därmed har helvetet frusit över till is. För många av er vet säkerligen vad jag menar, men för er som inte förstår denna kvasianalogi så kommer förklaringen här;

Halloj alla,

Visst har jag en ljuvlig rubrik? Den kursen ska jag gå i sommar, funderar på att klämma in en till (: Mer filosofi till folket, säger jag. Och menar det [:
Har sysselsatt mig med en massa morfologi, syntax och diverse andra roligheter som fornnordiska och Gustav Vasas Bibel, på gammelsvenska. Sköj, sköj. Och så han ja... Han, han, han, han, han. Und so weiter. Nej vänta; and all that jazz.
Mp3:n har fått en extreme makeover. Har klistrat på tre hjärtan. Underbart. Själv sitter jag i en Rage against the machine t-shirt med en enorm bild på Che Guevara på framsidan. Sweet irony. Men ursäkten är att det är en lånetröja. Jag sov borta inatt. Kikade på Kopps till sent. Och som alltid fick jag världens skrattattack när Torkel tappar sin tupé. Vilken fantastisk scen det är. Sen blev det lite schlager igår, det måste jag erkänna. Och jag skrattade och skrattade. De måste skämta. Hela den där tävlingen och alla bidragen såg ut och lät som skämt. Gud så pinsamt. Men Lordi var bra, dem gillar jag (: Och Carola var duktig, men de där byxorna sved att titta på. Fasligt fula. Usch.
I övrigt har det vart en intressant utveckling på veckan. Fick ett sms av en viss herr A igår, där han glatt konstaterade att han hade gotten laid. Intressant tänkte jag för mig själv men skrek rakt ut på stora torget; Herregud detta måste vara ett parallellt universum där han får ligg före mig. Sen kom vettet ikapp mig och jag insåg; eww, jag är inte en sån där människa. Skäms på mig. Och så for jag iväg på filmkväll, och skrattade gott och käkade en godisbit eller två. (=
Imorgon är det tyskatentor. Det ser jag inte alls fram emot, men även sånt måste göras... Tyvärr. Och så vill jag gärna hälsa på hos J, tycker inte vi setts nåt på evigheter, mer än tre korta sekunder på skolan... Trist.
Nåväl, nu är fikapausen över och jag ska återgå till mitt evighetspluggande.
På återhörande.
/Bellis

Varför är jag så satans feg?

Det är inte svårare än att bara hälsa på dig... Bara HÄLSA!

I’m caught in a dream 
And my dream’s come true 
It’s so hard to believe 
This is happening to me 
An amazing feeling 
Comin’ through 

Halloj alla,

Ännu en sen natt. Ännu fler tankar som snurrar runt som satelliter i mitt huvud. Känslor som aldrig fått utlopp. Kärleken, den där obeskrivbara lyckan över honom. Hur kunde detta ske? Det känns visserligen väldigt härligt, men samtidigt så smärtsamt. För jag vet att lyckan finns där, runt hörnet. Men jag sitter här än, och tittar på detta hörn och drömmer istället om sådant som jag vet jag hade kunnat uppleva... Oh det är så knasigt allting.
Jag mår sådär ljuvligt bra. Ni vet den där obeskrivbara känslan när allting bara börjar falla på plats. När alla frågetecken rätts ut och kvar står endast ett par punkter och ett och annat kommatecken. När lyckan står för dörren och du känner energin, på långa vägar. När glädjeämnena blir så påtagligt många och ljuset genom det en gång mörka fönstret lyser starkt och bildar vackra mönster i hjärtat.
Depressioner och ångest känns ljusår, nej, evigheter bort just nu. Och nog var det var visst år och dar sen sist den där panikkänslan infann sig. Tack och lov. För jag trodde att efter att A och jag terminerade vår konstallation att jag skulle bli upprörd. Även om det var på min begäran. Men icke. Och det, bara det ger mig hopp om en gladare framtid, en framtid där ljuset infinner sig. (:
Tänk om jag vetat att livet skulle bli så här bra. Åh herregud. Jag har inte ens vågat drömma, inte vågat hoppas på sån här glädje. Men nu. Nu känns allt sådär fantastiskt bra. Like a fairytale, mystical and beautiful. Like silk or velvet.
Så, gott folk. På återhörande... (=
/Bellis

Halloj alla,

Idag, igår och hela helgen har varit så fyllda av den mest fantastiska musik mina öron mötts av på många, MÅNGA år. Och jag vandrar kring här hemma i ren extas. I ett lyckorus utan dess like. Nu är man i finfin form (: Efter en helg hemma i det nya huset, med VH1:s rock weekend. Bara en massa hårdrock, bara en massa underbar musik och så dokumentären om Gn'R, med en faslig massa intervjuer med Slash. Slash gott folk, som jag haft en livslång förälskelse i. Denna underbart begåvade artist, och fasligt snygga karl.
Nåja, det spelades massvis med bra musik. Queen, som jag givetvis skuttade runt till. ACDC, en grupp min mor också finner väldigt bra. Men till vilken jag körde något jag valt att kalla; extremkaraoke. Jag, tvn och ingen text. Nåja, nog för att jag kan alla texterna utantill ändå... Men jag ylandes och mamma som gång på gång ber mig att dämpa mig, för hon vill höra skönsången och inte en smått extatisk Belma. När det till slut avslutade deras ACDC- maraton med min favoritlåt "You shook me all night long" klev mor ut på altanen i rädsla för sitt eget liv. Jag sjöng och sjöng, och trummade och tvn höll visst på att sprängas på grund av den ohälsosamma ljudnivån. Men det är ju så sällan man ser på tv numer för det är bara skräp på, och när de väl spelar något bra vill man ju passa på att njuta av det.
Sen följde dispyten som alltid följer en eftermiddag med ACDC, och Black Sabbath. Vem är den bästa sångaren. Jag tycker Brian Johnson, mor tycker givetvis att Bon Scott är det. Men samma sak i Sabbath, jag gillar Dio mor gillar Ozzy. Mor är så konventionell. Hon är så fasligt konventionell när det gäller musik. Men det är kul att tjafsa lite med henne, för hon kan så mycket så lär man sig massor. Men jag tycker ändå som jag gör. Brians röst håller bättre i höga toner än Bons och dessutom så har han ett bredare röstspektrum att arbeta med. Säga vad man vill om det, jag tycker som jag tycker.
Dock fälldes inga kommentarer när de spelade Queen. Som är heliga för mig. Dem snackar man inte illa om i min närvaro, för då blir jag nervös och hatisk. (: Sen var det massor med Motörhead och Led Zeppelin, och både mor och jag kunde komma överrens om att dessa två grupper var fantastiska oavsett bandmedlemmar (=
Nåja, blev en musikhelg, med vissa inslag av tyskaplugg och diverse analyser som jag filar på. Produktiv helg i det stora hela, även om musik var huvudingrediensen. Det och matlagning, som jag älskar. Och päronen klagade inte på maten, och sånt uppskattas (:
Nåja nu är hon sent. Jag ska upp tidigt imorgon och träffa en hel massa människor. Honom med hoppas jag, honom med (:
/Belma

Halloj alla,

Gudars himmel vad gott det är med Dumle och kaffe. Nejdå, tro för bövelen inte att jag fallit av vagnen, men jag tog en dumlekaramell till mitt dagliga kaffe idag. En. Sånt händer inte var dag. Men å andra sidan så märker man inte att jeansen som vanligtvis sitter åt inte längre kan hålla sig uppe för egen maskin utan kräver att man använder ett skärp.
Sitter här på skolan, utanför biblioteket och ser upp på byggnaden som heter Tyska Institutionen. Men jag har valt att inte gå på tyskalektionen då jag inte gjort det som skulle göras till idag. Istället har jag skrivit 3 uppsatser och pluggat väldigt lite inför mina två tyskatentor som jag har nästa lördag...
Egentligen har jag inget alls att göra på skolan idag, men jag ville hit ändå för den söta pojken jag fått upp ögonen för brukar hålla till här lite titt som tätt. Och nog hade jag rätt, dock träffade jag honom när han var på väg ut. Han hade bråttom så man blev lite smått besviken, men det finns alltid en morgondag. Dock har jag en föreläsning då, så man är här både för nytta och nöje. Tänk så man kan kombinera det när det vill sig...
Fantastisk låt, den som är citerad i rubriken. Frankie boy kan verkligen få till det när han vill. Vilket är oftast. Och jag hoppas lite på den känslan han förmedlar i låten. Nu är man ju singel. Snigel. Jag fullkomligt älskar ordet snigel, fast inte djuret som hör namnet till. Och på tal om sniglar (pluralis är inte alls lika roligt som singularis, ordvis i alla fall) så börjar det regna utanför. Så ljuvligt paradoxalt, solsken och regn... samtidigt.
Det är lite knasigt, mitt humör. Jag mår så otroligt bra, men ändå så känns det som att något saknas. Kan det vara kärleken jag saknar? För inte är det vänskap. Ni, mina underbara vänner, är alldeles toppenkalas. Men jag tror visst att jag börjar bli smått sugen på att bli kär igen. På riktigt. Inte förälskad, nog för att förälskelser är kul. Det är de verkligen, men det är en så flyktig känsla utan krav på gensvar. Väldigt sött och oskyldigt, men jag vill bli kär igen. Så som jag en gång varit.
På sista tiden har jag varit på gång att förväxla en förälskelse med att bli kär. Men skillnaderna är så markanta att det inte går. Det är alldeles för ologiskt. Förälskelser flyger förbi som små drakar på en klarblå himmel. Bekymmerslöst, och ganska så känslolöst. De är ganska så dåliga substitut. Men det var nog det jag behövde. Ett substitut, utan någon konkret substans. Bara skoj och intensivitet, passion. Bara passion. Men det är lite som med leksaker när man var liten, de är jätteskoj en kort period men de ersätter inte vänner. Man vill till något mer seriöst, något där man får gensvar. Man vill ha en lekkamrat.
Någon som är som en själv, som man kan leka med på samma villkor. Någon som man kan dela hemligheter med, och som man kan hoppa hage med. Nåja, man ska inte driva analogier för lång och jag har en svag känsla att jag just gjorde det. Men ni förstår poängen ändå, hoppas jag.
Om det var oklart ska jag förenkla det (för er men även för min skull): jag vill ha en värdig lekkamrat. Någon som man kan vara seriös med. En vän som är en pojke. Eller pojkvän, för att forkorta allt (: Jag tror att jag har siktet inställt på en viss kille, men jag vill lära känna honom ännu mer innan jag bestämmer mig för vad jag tycker. Däremot börjar det bli dags för mig att avsluta mina lekar med A, det är nog hög tid för det känner jag.
Jahapp, nu öser det ner. Hur ska man nu ta sig hem? Utan jacka och utan paraply. Satan i gatan, det här kommer att bli en blöt affär. Och så åskar det. Och jag är rädd för åska. Men det är ju så vackert ute, så fantastiskt vackert. Allt detta regnande och åskande. Man får så mycket inspiration av det vädret. Så jag ska passa på att sätta mig och skriva ihop nån liten text. Medans idéerna finns i huvudet (=
/Bellis

Halloj alla,

Såhär ser sommarens accessoarer ut för mig... Givetvis går allt i rosa... Annars vore det inte riktigt jag (=
Enda skillnaden är att det är massvis med pärlor påsydda, som detaljer på accessoarerna. Det gillar man extra mycket.







I övrigt händer inget alls. Skriver uppsats mest hela tiden. Vart ut i solen och läste en stund, det var mysigt. Mer än så sker visst inte idag. Men jag är nöjd ändå (:
/Bellis

Halloj alla,

Is it over..? Because I’m blowin’ out the flame. Because if it’s over... then it’s over. And it’s driving me insane. Is it over? Yeah it’s over. Take a walk outside your mind. Tell me how it feels to be, the one who turns the knife inside of me...

Vet egentligen inte vad jag känner just nu. Inte mer än att Aerosmith kan få till de när de har lust till det. Texten ovan är urklipp ur deras låt Hole in my soul.
Just nu känns det som att hjärtesorg är det enda på schemat. Gud vet hur länge detta kommer att hålla i sig, men just nu är det det som gäller. Tankar på det som varit, det som kunde ha varit, det som borde ha varit och det som är. Ni vet de där tankarna, de obligatoriska tankarna på att man borde gjort något mer. Man borde ha sagt nåt. Ringt, skickat det där förbaskade sms:et som aldrig lämnade planeringsstadiet.

Man beskyller sig själv, trots att man vet att oavsett vad som hade hänt så hade det slutat på samma sätt. It's a lost cause, this feeling of mine.
Och nu sitter mani en sån sits igen. Den där; should I stay or should I go- sitsen. Och än en gång väljer jag the comfortable way out. I'm staying. I'm a coward, such a coward.

Nej, jag ska sluta lyssna på den här låten nu. Lägga ner skrivandet och gå och lägga mig. Kanske kan man sova sig igenom dessa tankar. Och denna huvudvärken som smög sig på från ingenstans.

Take a look and you will find... There’s nothing there boy, yeah, I swear. I’m telling you boy yeah because there’s a hole in my soul, that’s been killing me forever.
It’s a place where a garden never grows.
There’s a hole in my soul, yeah I should have known better. Because your love’s like a thorn, without a rose.
/Belma

Halloj alla,

Ännu en sån där sanslöst bra dag. Här sitter man på skolan, vädret ute är fantastiskt men jag hatar när det är sån här värme så jag håller mig inne. De svenska försomrarna är inget jag njuter av. Det är för fuktigt i luften och jag svettas som en gris. Kan inte klara av fukten, it brings with it the death of my sinuses. Rent bedrövligt.
Förkyld än. Vet egentligen inte varför, eftersom jag sovit bra och ätit bra... Kan vara de kopiösa mängderna Fanta jag satt i mig som tagit död på mitt immunförsvar..? I don't know, you tell me. En sak är dock säker jag känner mig bra inombords. Sen att jag är lite snurrig i bollen och snorig som en sjuåring lekandes i en sandlåda i December, det är en helt annan femma.
Nåja, jag tänkte göra detta ett lite kort inlägg, för jag lär väl fylla i en massa rader ikväll. Men just nu ska jag upp till Matikum och ta en kopp kaffe och kanske även lyxa till det med en macka (:
På återhörande.
/Bell

Halloj alla,

Som ni säkert märkt har de senaste dagarna präglats av en återgång till rocken. Tro nu för guds skull inte att Belma över sitt älskade metal, men jag har bara gått tillbaka till lite mjukare toner, temporärt. Nu när jag mår så här bra, som jag aldrig mått innan villjag lyssna på mjukare musik. Lite mer text och mindre instrument. Eller inte mindre instrument, utan mer bakgrundsmusik och förgrundssjungande, och inte tvärt om.
Jag är förälskad. I livet. Och denna glädje går inte att ta kål på. Den är för överväldigande, som en ångestattack fast ren glädje och lycka. Och jag som trodde att jag glömt bort hur man gör för att må så här. Men det är väl som att cykla, har du lärt dig det har du det i systemet för all framtid. Little did I know this morning, when I woke up, that today was going to be this good... No GREAT!
Mina underbara små läsare, det går inte att beskriva detta lyckorus. Det går inte ens att greppa det, men jag kan bara säga det att tonerna av The Eagles låt Hotel California har blivit ledmotivet för denna lycka. Och allt började med honom (:
Tokigt. Det är tokigt så bra jag mår. Nu går allt precis som jag vill det. Nu är mitt liv helt perfekt. Och detta utan någon förändring av läget. Bara det att jag äntligen fått lov att kliva ur min depression. Och nu, för första gången på länge kan jag säga det (utan något ljug) att livet känns helt perfekt.
Och som jag skriver detta,så studsar mina fingrar på tangenbordet, jag kan knappt bärga mig. Jag vill bara få ut allt detta, jag vill minnas denna stund för så här bra kan man ju inte må för all framtid så därför vill jag konservera denna känslan. Och denna fantastiska låt.
Janis Joplin och The Eagles, två musikartister jag aldrig trott jag skulle lyssna till. Men det är ju bara två låtar det handlar om. Två låtar och extatisk lycka.
Jag mår så bra nu! Jag mår alldeles underbart bra... Och att må så här, det ska jag försöka göra ett bra tag till... Men jag ser inga svårigheter för mig, det här kommer att bli bra. Tack och lov...
It's all going to be alright!
/Belma

Halloj alla,

Sitter här med Guns n' Roses skrikandes i förgrunden. Med en nyss avslutad räkostmacka och en Fantaflaska sittandes bredvid mig. Har haft ännu en bra dag, idag. Med lugn och ro. Fika med en god vän och sena samtal med min ständige favorit, Kris. Och trots att det var så länge sen vi hördes så föll vi in i gamla samtalsmönster. För han är bra rolig. Sånt uppskattas alltid.
Blev lite ledsen igår då jag vart in och kikade på en väns blogg och såg ett familiärt ansikte på ett kort. Jag vet inte varför jag blev ledsen. Kanske för att det kändes att denna vän hade valt bort en. Jag vet inte. Men jag blev lite nedstämd. Heh, life sure can be funny... Not really haha-funny, but more of a weird funny. Men det behöver vi inte fördjupa oss i.
Jonas.
Jo så kan det gå, när man faller. Som en fura. Men den pojken är speciell. Jonas, Jonas, Jonas. Flickor och pojkar, ni ser för er en tös som hittat en prins. Och denna prinsen, oh vad stilig han är. Men fy vad jag tjatar om honom jämnt. Men ni vet hur det är när man träffar en pojk som han. Man vill inte prata om nåt annat. Han finns i mina tankar, på mina läppar och fastetsad på näthinnorna när jag blundar och ska försöka sova... (:
Har tagit hem en massa bra Megadeth-låtar. Fantastiskt underskattat band. Sen kikade jag på Lordi på ESV, de var kalas. Säga vad man vill, men ESV behöver lite Hårdrock på Finskt vis (=
Nu har man gjort upp en massa planer. På fredag åker F och jag ner till Sthlm och kikar skivor. Sen ska M och jag sällskapa hem till honom på kvällen där, och förbereda inför en vuxenlunch som vi ska hålla på lördag. Sen blir det att ta sig samman och åka hem till Sthlm och har man tur kanske jag får skjuts hem av far (: Det vore inte alls illa. Framåt måndagen blir det till att luncha med töserna. Huu så länge sen vi alla sågs, det ska bli sköj (=
Nej gott folk. Jag ska nog ta ytterligare någon klunk av min Fanta, lyssna på Forty Licks en sekund, och sen lite mer Hårdrock. Förhoppningsvis blir avslutandet av denna musikafton med Janis Joplin - Take another piece of my heart. Och så ska jag avsluta mitt dagslånga samtal med herr A.
Natti natti go vänner.
/Bellis

Halloj alla,

Här sitter man, äntligen hemma igen, med Black Sabbath rockandes i bakgrunden. Har just satt i mig en burgare och nästan en hel liter läsk... Huga, vad törstig man hunnit bli.
Kom ju hem rätt tidigt igår,som bekant. Och knatade iväg till sängs runt halv 12. Runt 5 vaknar jag och hoppar in på toa, alldeles utvilad. Jag slår på Comedy central och en tio minuter in i Dane Cooks uppträdande får jag ett sms av A, som bönar och ber om att jag ska komma över till honom så vi kan lyssna på lite Sabbath. Och efter en del övertalning går jag med på det, bara om han möter mig halvvägs. Sagt och gjort.
Så vi möts ute vid Max och sällskapar hem till pågen och lyssnar på Sabbath, Halford och hör och häpna, Magnus och Brasse... Haha, corny right?!
Sen blev det lite Judas Priest video, och min favvolåt... Liveversionen (som jag anser är bättre än den förinspelade varianten) Judas rising. Fantastiskt bra låt. Sen vart det ju givetvis vår signaturmelodi; Turbo lover. I gudars himmel vilken corny kväll det blev. Men det var skönt att få sova. Och sen att ligga och sega i timtal. För jag och A kilade iväg runt 10 över 6. Han skulle ner till radion och jag skulle hem och käka. Och nu är man här. Huu så skönt det ska bli att få kolla på lite Comedy central uppträdanden, efter att herrn är färdig med sitt spakande på radion.
Man vill ju inte missa ytterligare ett program, eller nåt.
Nåja, nu har ni fått en full redogörelse. På tal om det, vi låg och lyssnade på radio idag och de sa något om att herr Persson (egentligen vill jag byta ut herr mot ett fyrfotat klövdjur med knorr, men censuren, ni vet) klagat på det högra blockets partiprogram gällande arbete. Och påstod så fräckt att visst skulle det bli mer jobb men att de skulle inte skulle finansiera ett drägligt liv. Han har mage (jo, jag vet) att klaga på det högra blocket... Herregud, hur i hela världen anstår sig karln?!
Jag ska inte ge mig in i en politisk debatt.
Men jag måste säga att jag är nedrans upprörd över den mängd skit den människan häver ur sig... Sanslöst.
Nej hörrni, nu ska jag slå på en kopp kaffe och fortsätta lyssna på lite rock från Borlänge (de var faktiskt mycket bättre än väntat). På glatt återhörande.
/Bellis