The Pretentious Illiterate

Halloj alla,

Som ni säkert märkt har de senaste dagarna präglats av en återgång till rocken. Tro nu för guds skull inte att Belma över sitt älskade metal, men jag har bara gått tillbaka till lite mjukare toner, temporärt. Nu när jag mår så här bra, som jag aldrig mått innan villjag lyssna på mjukare musik. Lite mer text och mindre instrument. Eller inte mindre instrument, utan mer bakgrundsmusik och förgrundssjungande, och inte tvärt om.
Jag är förälskad. I livet. Och denna glädje går inte att ta kål på. Den är för överväldigande, som en ångestattack fast ren glädje och lycka. Och jag som trodde att jag glömt bort hur man gör för att må så här. Men det är väl som att cykla, har du lärt dig det har du det i systemet för all framtid. Little did I know this morning, when I woke up, that today was going to be this good... No GREAT!
Mina underbara små läsare, det går inte att beskriva detta lyckorus. Det går inte ens att greppa det, men jag kan bara säga det att tonerna av The Eagles låt Hotel California har blivit ledmotivet för denna lycka. Och allt började med honom (:
Tokigt. Det är tokigt så bra jag mår. Nu går allt precis som jag vill det. Nu är mitt liv helt perfekt. Och detta utan någon förändring av läget. Bara det att jag äntligen fått lov att kliva ur min depression. Och nu, för första gången på länge kan jag säga det (utan något ljug) att livet känns helt perfekt.
Och som jag skriver detta,så studsar mina fingrar på tangenbordet, jag kan knappt bärga mig. Jag vill bara få ut allt detta, jag vill minnas denna stund för så här bra kan man ju inte må för all framtid så därför vill jag konservera denna känslan. Och denna fantastiska låt.
Janis Joplin och The Eagles, två musikartister jag aldrig trott jag skulle lyssna till. Men det är ju bara två låtar det handlar om. Två låtar och extatisk lycka.
Jag mår så bra nu! Jag mår alldeles underbart bra... Och att må så här, det ska jag försöka göra ett bra tag till... Men jag ser inga svårigheter för mig, det här kommer att bli bra. Tack och lov...
It's all going to be alright!
/Belma