The Pretentious Illiterate

Nu sitter jag på Stockholms C och väntar på tåg nummer 2, som ska ta mig till Gnesta och därmed hem. Midsommaren har efter tradition (inte min egen, men tradition likväl) firats i Dalarna. Med M:s släkt. Det var ett par stycken där, vissa mer efterlängtade vissa mindre. Från mitt håll sett. Men alla lika trevliga och glada och midsommarfirande-sugna. Jag har dessutom, förutom att fira midsommar, hunnit med att läsa ut en till helt fantastisk bok. Den, ja... jag har tappat räkningen, men jag skulle tippa på runt 7 sen mitten på maj. Jag har läst massvis, och mitt sug är inte stillat än. Jag har 6 stycken till som jag plockat med mig från The Pocket Shop som jag längtar efter att få sätta tänderna i. Endast skönlitteratur har hittills stått på schemat men numer ligger en sån där självinsiktsbok också med på att-läsa-listan. Tänkte jag kunde passa på att lära mig lite om mig, när jag ändå är i farten.
Nåväl. SATC filmen har premiär idag, och reskrabba (se: landkrabba) som jag är har jag inte hunnit plocka ut några biljetter så den där filmen får vänta. Men jag är laddad och jag är sugen. Mäkta sugen. Som jag har längtat efter den. Och i veckan ska jag unna mig ett litet biobesök som en avskedsgåva, från mig till mig. Jag slutar som bekant på Semper i veckan som kommer och utan semester går jag över till en fast tjänst med all trygghet och bekvämlighet som det innebär. Och givetvis allt extra jobb man får eftersom man ju blir en färsking. Men det är något jag är väl bekant med, att ta mig an nya uppgifter och ge allt och lite till för att komma in och ta på mig mitt arbete snabbt som attan.
Känns som att detta kapitlet blir mer välskrivet än tidigare kapitel. Ett kapitel med mer trygghet, mer ansvar och en känsla av att man vet var man är på väg. Och det är med lätta fötter som jag kommer rusa på måndagen den 30/6, för att sparka igång mitt nya arbete. Fy så kul det ska bli.
Och jag säger som så här, M må ha varit ett pain in the ass innan men jag börjar se honom med nya ögon. Kanske gör jag helt fel... Troligtvis gör jag det, men efter denna vistelsen i Falun har det varit svårt att inte falla för honom, på nytt. Helt nytt. Min lilla snögubben, han är så fin ibland att man kommer på sig med att titta på honom med en längtande blick. Så som man gjorde på mellanstadiet när det kom en ung, snygg vikarie och förgyllde ens tillvaro med sin närvaro. Minns ni hur kul det var då, att bara få vakna på morgonen och gå till skolan. Hur omåttligt underbart det kändes när han hälsade och log mot en eller när han satte sig med ens lilla gäng på lunchen. Minns ni den lyckan, och den där längtan. Det är så jag känner i detta nu, mitt omdöme har grumlats av dessa längtande tankar om honom och hans famn i vilken jag fick somna i igår. I hans värme och den underbart mjuka doften som bara återfinns i min lilla nook (som Carrie bäst beskrev det). I den där lilla delen av hans hals, den platsen är min. Den doften är min, och hans värme... Ja, den kommer förevigt att lagras i mitt minne.
Jag är kär på nytt, men objektet, eller snarare personen för min kärlek är ständigt densamme.

/Belma

Halloj alla,

Det har blivit väldigt tröttsamt att jobba på ett så oflexibelt sätt. Jag är bara så himla trött, så nu sitter jag mest och räknar ner dagarna innan jag får börja på det nya jobbet. Imorgon ska jag dit på lite sommarfest, det ska bli himla trevligt att få träffa alla redan innan jag börjar. Jag har träffat alla ekonomerna men företaget består visst av fler än bara vår lilla grupp :)
Men ännu är det långt till övergången, och nu sitter jag på pendeltåget hem. Hela vägen har jag plågats av två småflickor som skriker och har sig. Jag har en stund känt att jag vill avliva de små liven men det är nog mest jag som känner att efter en sån här vecka vill jag inte jäklas med.
Folk som inte kan uppfostra barn borde steriliseras. Kastreras. Men som sagt, det kanske bara är jag som känner så. Eller så känner alla i vagnen lika som jag. Nog om det.
Det vore trefligt om tösen som jag håller på och lär upp kunde ta över efter mig relativt snabbt så kanske jag kunde ta lite ledigt mellan jobben. Det hade behövts just nu. Just nu hade jag gett mitt kungarike för en semester. Vart som helst, och hur kort den än må vara. Jag behöver fly en stund. Midsommar blir kanske trevligt. Kanske inte. Vem vet hur det ter sig men jag behöver en rejäl paus efter all stress med Ryssland och allt skit jag fått ta från alla olika håll. Jag kanske borde tagit ledigt över midsommar och åkt annanvart. För jag känner mig inte ledig där uppe, jag känner det som att jag jobbar gratis. Men det verkar inte uppskattas. Kanske ska jag vara ledig då. Ta det lugnt. Återhämta mig. Promenera en sväng. Gå ner till sjön, och gå tillbaka. Skriva lite kanske. Bara fly. Jag har ju betalat för mig denna gången. Nu ska jag banne mig få vara ledig om det så innebär att vi aldrig mer hörs av.

Jag är trött. Så. väldigt. trött...

/Belma

Jag vet inte riktigt anledningen men låten, finlandsfärjornas ständigt återkommande favorit, My way av allas vår Frankieboy snurrar runt i mitt huvud. Tillsammans med en massa datum. Nuffror som flänger runt. Fredagen, vad ska jag göra. Ska jag följa med eller stanna hemma. Hur kommer övergången se ut? Kommer det gå bra, går det inte bra. Bah! Semesterplanering som inte finns, det sliter på mig. Jag pendlar 5 långa t6immar varje dag. Det känns i kroppen. Jag är extra tung, trött som sjutton och mina fötter sväller upp som tokiga var dag. Det är lite tröttsamt att inte kunna ha skor på sig, frqmförallt inte sommarskor. De är för trånga. Flipflop kan jag inte ha för det ser som bekant sjukt ut med så svullna fötter och anklar. Dessutom känns det som att huden på benen stramar åt. Nej, sommarvärmen och den långa restiden i kombination med mycket händelser vid sidan av gör att jag känner mig riktigt tung och trött i både kropp och hjärna. Men jag vill gärna tro att det är ett övergående fenomen och att det hela snart ska bli bättre. För att vakna klockan 5 är inte längre någon höjdare. Inte för att det någonsin varit det, men det känns extra mycket just nu.
Nej gott folk. Min lilla eee pc är duktig. Jag sitter på pendeln, redan halvvägs till jobbet och njuter av hur bra och söt den är. Men nu ska jag stänga till här, dricka ur mitt pressbyrånkaffe och sen försöka sova sig litet. Idag kommer en tjej som ska ta över efter mig, som jag ska lära upp i några veckor så jag kan gå över till det andra, mycket bättre jobbet utan att behöve oroa mig.

/Bell

Igår kom jag hem klockan 21.45. 208 kr fattigare, och med en total brist på näring och framförallt vätska. Jag satt på pendeltåget som fastnade mellan årstaberg och älvsjö. I tre svettiga, syrefattiga timmar satt vi där. Mellan två stationer och socialiserade, svor över vilken tid det tog och skrattade gemensamt åt tågvärdens försök till något som kan liknas vid desperata skämt.
Jag kan meddela att jag nu mer än någonsin ogillar idén med de nya tågen. De som ska ha aircondition. De som inte har fönster som man kan öppna när man sitter fast i solen med en dröse andra människor. Det var så syrefattigt i vagnen mot slutet att jag var helt säker på att jag skulle tuppa av. Så efter 3 timmar i fångenskap evakuerades vi från ett tåg till ett annat med hjälp av två stegar som lades i ett V. Det var en märklig upplevelse, nästan som ett märkligt experiment på hur människor fungerar i nödsituationer. Och ett totalt bevis på hur underbart människosläktet faktiskt är. Så imorse vaknade jag med ett nytt hopp. Jag mår bättre idag än jag gjort på länge, i huvudet. Jag tror att det där var den där svävande pusselbiten som aldrig riktigt innan fallit på plats, som igår hittade hem.
Jag kom hem mycket lättare, inte enbart för att jag svettats bort en del kilon utan också för att den där cynikern som jag burit på min rygg så länge plötsligt fick för sig att lämna sin ordinarie arbetsplats och söka sig ut på nya äventyr. Och jag vet att det här låter tokigt, och måhända är det så, men när människor sätts på prov så brukar de alltsomoftast visa sig vara riktigt, riktigt bra individer. För när man är privat, då är man bättre än som offentlig.
3 timmar var allt som krävdes. Tre ynkliga små timmar, för att se något man inte kunnat se innan. Trots att det funnits för en hela tiden.

Ja, min dag blev lite lång. Lite svettig, men what a difference a day makes!

/Belma

Jag är väl medveten om att jag inte ska tänka på det där barnet, men jag kan inte hjälpa det ibland. Ibland gör det bara ont i hela mig. Ibland orkar jag inte. Men ikväll tänkte jag, för mycket. Dumma saker. Om det där barnet som aldrig kommer att bli. Och jag gråter. Inte för att jag vill, men för att det gör så ont i hela mig.


/Belma

Jajjemen, så lyder arbetsbeskrivningen. Fast jobb. Jag känner mig jefla het, skrev på kontraktet imorse. Skuttade sen runt som en liten gris, tills verkligheten gjorde sig påmind. Hej och hå, jag har redan ett löpande kontrakt. Framtiden är oviss, men ändå inte. Jag är nöjdast. Mitt inne i Sthlm, bakom NK är kontoret. Full flex, betald semester, jobbtelefon+dator. Resor i arbetet. Jag är nöjdast. Inget bra utan något dåligt, inget dåligt utan nåt bra.
Jag är nöjd. Lönen är mastig. Arbetskamraterna sköna som fan. Jojo, ibland vill det sig. Jag är nöjd.

Belma - Finance assistant. Klingar fint i örat.

/Bell

Jag är så trött på att det alltid ska bli så här. Så himla trött så jag knappt vet vad jag heter.

/Belma