The Pretentious Illiterate

Nu sitter jag på Stockholms C och väntar på tåg nummer 2, som ska ta mig till Gnesta och därmed hem. Midsommaren har efter tradition (inte min egen, men tradition likväl) firats i Dalarna. Med M:s släkt. Det var ett par stycken där, vissa mer efterlängtade vissa mindre. Från mitt håll sett. Men alla lika trevliga och glada och midsommarfirande-sugna. Jag har dessutom, förutom att fira midsommar, hunnit med att läsa ut en till helt fantastisk bok. Den, ja... jag har tappat räkningen, men jag skulle tippa på runt 7 sen mitten på maj. Jag har läst massvis, och mitt sug är inte stillat än. Jag har 6 stycken till som jag plockat med mig från The Pocket Shop som jag längtar efter att få sätta tänderna i. Endast skönlitteratur har hittills stått på schemat men numer ligger en sån där självinsiktsbok också med på att-läsa-listan. Tänkte jag kunde passa på att lära mig lite om mig, när jag ändå är i farten.
Nåväl. SATC filmen har premiär idag, och reskrabba (se: landkrabba) som jag är har jag inte hunnit plocka ut några biljetter så den där filmen får vänta. Men jag är laddad och jag är sugen. Mäkta sugen. Som jag har längtat efter den. Och i veckan ska jag unna mig ett litet biobesök som en avskedsgåva, från mig till mig. Jag slutar som bekant på Semper i veckan som kommer och utan semester går jag över till en fast tjänst med all trygghet och bekvämlighet som det innebär. Och givetvis allt extra jobb man får eftersom man ju blir en färsking. Men det är något jag är väl bekant med, att ta mig an nya uppgifter och ge allt och lite till för att komma in och ta på mig mitt arbete snabbt som attan.
Känns som att detta kapitlet blir mer välskrivet än tidigare kapitel. Ett kapitel med mer trygghet, mer ansvar och en känsla av att man vet var man är på väg. Och det är med lätta fötter som jag kommer rusa på måndagen den 30/6, för att sparka igång mitt nya arbete. Fy så kul det ska bli.
Och jag säger som så här, M må ha varit ett pain in the ass innan men jag börjar se honom med nya ögon. Kanske gör jag helt fel... Troligtvis gör jag det, men efter denna vistelsen i Falun har det varit svårt att inte falla för honom, på nytt. Helt nytt. Min lilla snögubben, han är så fin ibland att man kommer på sig med att titta på honom med en längtande blick. Så som man gjorde på mellanstadiet när det kom en ung, snygg vikarie och förgyllde ens tillvaro med sin närvaro. Minns ni hur kul det var då, att bara få vakna på morgonen och gå till skolan. Hur omåttligt underbart det kändes när han hälsade och log mot en eller när han satte sig med ens lilla gäng på lunchen. Minns ni den lyckan, och den där längtan. Det är så jag känner i detta nu, mitt omdöme har grumlats av dessa längtande tankar om honom och hans famn i vilken jag fick somna i igår. I hans värme och den underbart mjuka doften som bara återfinns i min lilla nook (som Carrie bäst beskrev det). I den där lilla delen av hans hals, den platsen är min. Den doften är min, och hans värme... Ja, den kommer förevigt att lagras i mitt minne.
Jag är kär på nytt, men objektet, eller snarare personen för min kärlek är ständigt densamme.

/Belma