The Pretentious Illiterate

Från en stygg flicka (av Karin Boye)

Jag hoppas du inte alls har det bra.
Jag hoppas du ligger vaken som jag
och känner dig lustigt glad och rörd
och yr och ängslig och mycket störd.
Och rätt som det är, så får du brått
att lägga dig rätt för att sova gott.
Jag hoppas det dröjer en liten stund...
Jag hoppas du inte får en blund!

Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt...

/Belma

Halloj alla,

Jag tror att alla vid något tillfälle har yttrat följande fras: "Varför drar jag alltid till mig idioter?". Men bara för att ämnet är bekant behöver det inte automatiskt bli mindre aktuellt. Jag vill ansluta mig till ovanstående klubb, för jag verkar bara dra till mig otrogna idioter som jag inte ens gillar till att börja med och som jag istället för kärlek, utvecklar något slags beroende. Usch, att man skulle vara här igen. Jag känner mig som en utvecklingsstörd Bambi på is - alla vet att det är en dålig idé att jag står på den där jefla isen. Detta endas baserat på tidigare erfarenheter, men likförbannat söker jag mig till den där lilla isplätten.
Få se nu hur hårt jag faller denna gången.

/Bell

Jag är hungrig, och trött. Hade en blodtrycksmätare på mig i 24 timmar, igår. Mindre skönt. Sov borta hos en god vän dessutom, så det var extra påfrestande att inte vara hemma. Men jag gjorde mitt val. Nu är jag trött, grinig och otroligt hungrig. Och vad värre är, jag vet inte vad jag vill förtära. Får nog bli en sån där nutrilettshake. Omvälvande, eller ja...

/Bell

Åt en himla god sushi idag, otroligt god t o m. Dit ska jag fler gånger. Jag minns inte namnet på restaurangen, med det är den nya, en trappa ner, i PK-huset.
Dessförinnan handlade jag en dröse, bl a två par skor. Ena paret var enkla små ballerinaliknande loafers från Vagabond och de andra är min nya kärlek.








Oww, I love them so.

/Bell

Idag har jag gråtit hejdlöst. Fult. Jag känner mig så hjälplös, så maktlös och så jävla ensam i allt detta. Jag trodde ni kunde se det, jag hoppades ni skulle. Men icke. Jag sitter här, och ser knappt tangenterna. Varför kan det aldrig bli bra. Inte perfekt, bara... bra?


Somebody save me
I don't care how you do it
Just stay
Stay


/Belma

Halloj alla,

Igår fick vi en panikartad nyhet på ett av våra många möten, en medarbetare bröt ihop. En annan höll knappt masken, hon var också märkbart upprörd. Vi alla var. Är. Det är fruktansvärt dåliga nyheter, jag själv var på god väg att bryta ihop men som alltid sväljer man det värsta och fortsätter sin dag i bästa godmod.
Vi hade en av mina blivande arbetskamrater på besök från Wien, en väldigt stilig karl. Lika trevlig som stilig och så där oförskämt välbyggd. Vi sällskapade över lunch och tog både en och två bloss ute ihop. Pratade lite, skämtade lite och gladdes åt det trevliga vädret. Vi ska båda vara med på den stora konferensen och likaså på den stora festen som åtföljer konferensen. Det ska bli trevligt att se honom igen, för vi hade en massa trevligheter att diskutera och det ska bli väldigt kul att fortsätta diskussionerna. Det känns som att jag har träffat den som kommer att bli min favoritarbetskamrat, att han sen är easy on the eye är bara plus i kanten. Han var visst 32, nysingel och inga barn. Marknadsföringsekonom och med en modest uppsyn, som jag vet döljer ett helt vilddjur.
Det låter som en kontaktannons men faktum är att jag inte blev så mycket attraherad av hans yttre som hans otroligt udda humor. Det var kul att prata med honom. Men för mig finns bara en, det vet ni ju redan. Men denne karl, K, var lite av en överraskning. Observant och förfinad på ett sätt som talade om en bra uppväxt och en gedigen utbildning. Det var lite sexigt, men inte på ett fysiskt sätt och det var länge sen jag mött någon som jag klaffat med så snabbt. Han kommer troligtvis att bli en mycket god vän.
Men för att inte ha ett helt inlägg om en arbetskamrat kan jag gott flika in att jag håller på och bokar nästa resa, som kommer att ta mig till Paris för att möta upp min plastsyster och shoppa loss i ännu ett land :)

Så på gladare återhörande.

/Bell

Halloj alla,

Nu har mötessäsongen börjat. Igår sparkade vi igång med ett lunchmöte, idag har jag suttit i möten sen 10 och kommer att fortsätta med det till sent idag. Hela morgondagen går bort för mig och nästa vecka kommer USA-kontoret så hela veckan kommer att försvinna för mig. Olyckligtvis får jag inte sova något länge den veckan men det kan man kanske offra... vad vet jag? Efter varje lång arbetsdag hittas det på något, så det väger upp. Sen är det stor kickoff för alla kontoren på fredag för att avsluta en tvådagarskonferens, så det ska bli trefligt att få ett ansikte på alla man jobbar mot och med :)
Men nu äntligen känner jag att jag fått börja komma in i min roll, och det känns mäkta skönt. Jag är inte alls uttråkad längre, men heller inte överarbetad. Jag är i limbo med andra ord. Men det är skönt för jag vet vad som komma skall, så nu är det uppvärmning.
Nu ska jag gå ut och röka, ta en till kopp kaffe och bege mig till nästa möte. Detta ska bli ännu mer spännande än dessa två innan.

/Bell

Jag har inget att göra idag, så jag gick loss på fotofunktionen i telefonen... Här följer mitt otroligt spexiga kontor ;O

  
Spexigt, inte sant?

Halloj alla,

Jag satt på pendeltåget till jobbet häromdagen, och på samma tåg, i samma vagn till och med, satt det två flickor i 18-19- års åldern varav den ena hade påbörjat ett könsbyte. Hon satt med en väninna som verkade lagd åt att göra samma sak men väninnan var inte alls lika våldsamt rabiat som flicka nummer 1. Något jag fastnade på (eftersom jag älskar att lyssna in på andra människors konversationer) var att flicka nummer ett sa som följer: "jag hatar kvinnor, de kan lika gärna utrotas". Nu vet jag inte vad konversationen innan hade handlat om, men hennes tonfall visade på att det inte var något hon skämtade om. Detta flickebarn var fast bestämd om att hon hatade det kvinnliga könet, och allt vad det innebär, så mycket att det inte räckte med att hon bytte från detta kön det skulle föredragsvis även förintas då det uppenbarligen inte var värdigt. Och där sitter jag, vid detta laget har jag redan tagit ut mina hörlurar ur öronen och är otroligt odiskret i mitt stirrande. Jag kan förstå mycket, jag kan acceptera att folk är radikala, eller att man är väldigt oliktänkande. Att man har annorlunda idéer men att man hatar något, som i grund och botten är en själv, är något jag aldrig har kunnat förstå.
I dagens samhälle, där män vill bli kvinnor, kvinnor vill bli män. Tjocka vill bli smala och smala vill bli ännu smalare, undrar jag om det finns någon som trivs i sitt lilla skal? Finns det en enda själ där ute som genuint kan påstå att de trivs i sig själva. I sitt liv, med sina val och sina misslyckanden. Vi är alla mänskliga. Vi gör alla fel, och oftast händer det saker vi inte kan påverka som ändrar våra levnadsförhållanden. Men kan man inte finna lycka i det? I det nya dvs. Jag är nöjd med den jag är. Jag har skavanker som alla andra, men jag hatar inte mig. Jag älskar mig så pass mycket att jag verkligen sätter jaget före allt annat. Jag är, som grammatiken förtäljer, första person. Finns det inte någon mer än jag som insett detta faktum? Att oavsett hur mycket vi jobbar på vårt yttre så kommer vårt inre vara precis lika missnöjt om vi inte börjar med att jobba på det.
Man kan anstränga sig långa pass på gymmet, eller byta kön. Men man blir oftast inte lyckligare för det. En kort stund, men sen kommer det där smygande bakgrundsbruset som talar om att man inte duger i alla fall. För man kan alltid bli bättre, och att driva sig själv i fördärvet vill väl egentligen ingen till en början?
Jag tror att folk behöver sätta sig ner med sig själva. Tänka en sekund på varför i hela fridens namn de är så missnöjda och vad i dem skulle kunna arbetas på. Ytan reflekterar oftast det som sker inom en, mår man bra så ser man jäkligt fräsch ut, så lätt är det. Men jag tror det finns mycket i dagens samhälle som skulle behöva granskas.

Jag var på semester nyligen, och pratade med en gubbe vid en moské. Jag sa att detta land (semesterlandet) inte var gjort för tjocka (detta för att det var 40 grader och helt vindstilla). Han skrattade och sa att det fick honom att tänka på en vän till honom som också har lite roliga idéer. Han sa att hans vän hade resonerat kring modet idag, och att han kommit fram till att alla de stora modeskaparna var homosexuella män, och för att de skulle förstöra kvinnan så mycket som möjligt för heterosexuella män så har de gjort modet till vad det är idag. Man har gjort damerna taniga och formlösa.

Jag skrattade bort detta, men det har gnagt på mig. Det finns en sanning i det, kvinnor numer ser ut som små formlösa pojkar. Inga former, inga kurvor... ingen skönhet (detta baserat på att jag inte tänder på små pojkar). Jag gillar att se på en vacker kropp, kvinnlig som manlig. Men dessa vuxna människor som ser ut som svultna små barn är inte attraktiva i mina ögon. Inte heller var den där tjejen på tåget attraktiv i sitt kommenterande.
Det kanske är det, osäkerheten. Den där dimman av osäkerhet som är så himla oattraktiv. När man ser ner på en annan för att boosta sig själv. Det är väldigt osexigt, på avsett vem som bär på det.

Gott folk, lova mig nu att dricka, dansa och njuta av livet. Alla ångrar att de inte levde mer när de kunde. Vi vet inte vad som finns runt hörnet, det vi vet är det som finns här och nu. Gå på spa, ta en drink efter jobbet, kosta på dig den där goda middagen med de du tycker extra mycket om (familj, vänner, partner) för imorgon är en annan dag och vi måste njuta av varje dag som vi får.

Each day is a gift, that's why we call it the present.

/Belma