The Pretentious Illiterate

Jag sov oroligt inatt.

Vännerna skriker, enat, om att jag borde ringa polisen. Att jag borde undvika att vara hemma. Men jag ser det inte.

Men det är sällan man ser sådana varningstecken själv. Alla varnar mig för att saker kan eskalera fort. Det kan ta sig an nya skepnader, men han skrämmer mig inte. Kanske för att jag älskat honom så mycket, så länge. Kanske gör jag upp onödiga ursäkter.

En tanke slår mig, medan jag sitter ensam på detta kalla kontor. Borde jag vara rädd?

Ett nytt år, en ny vänskap. Ännu ett ex på hyllan. Det här var verkligen ÅRET! Marajah, du vet vad jag menar. Och än en gång tack för ditt stöd, gumman, vad hade jag gjort utan ditt stöd?

 

/Bells

Alla på kontoret är på möte. ALLA, nästan. Bara Patrik och Henrik kvar. Jag kom till jobbet runt halv 12 efter att ha jobbat fram till 01, igårnatt. Jag var helt slut. Så jag tog en naptime på morgonen och meddelade chefen att jag nog kommer komma in sent idag. Jag behöver min skönhetssömn. Han var förstående och tyckte jag gott kunde sova en stund. Vädret spelar in och så söndagsjobbande.

Helgen har varit riktigt fin. I lördags kom Magz och Emmot till mig på fika och skitsnack. Emmot drog tidigt men Magz och jag härdade ut till 01, i sällskap av herr Izzard. Sedan kunde jag inte somna, jag hade sådan hjärtklappning. Jag blev riktigt rädd, men det släppte efter en timme eller så. Sen slocknade jag.

På söndagsmorgonen vaknade jag till, och praktiskt taget hoppade ut ur sängen. Vad som medförde hoppet är oviktigt. Magz och jag käkade lite frulle sen skulle hon hem och baka födelsedagstårta och jag skulle jobba. Men på dagen blev det inte så väldigt mycket gjort. Jag kände att jag var för upprörd och istället pratade jag med Marajah i 3-4 timmar allt som allt.

Tack gumman för att du orkar lyssna, och för att du förstår! Vad hade jag gjort utan dig?

Efter att jag lungat mig for jag till Fredosaurus och Magz för finmiddag och tårtkalas :D Det var, som alltid, skitroligt där. Fredosaurus spelade Assasin's Creed. Jag och Magz snackade skit och kommenterade spelandet. Det är så roligt att vara hos dem. De är så sjukt synkade på ett så udda vis. De ger varann precis så mycket utrymme som den andre vill ha och behöver. Jag imponeras ständigt av deras förhållande. De har verkligen härdat ut.

Själv har jag aldrig haft tur i kärlek. Eller spel för den delen. Men inte gråter väl jag för det. Istället har jag turen som har de finaste vännerna som skådats. De är min andra familj och alltid tillgängliga. Det känns skönt att veta att man har support jämnt. Oavsett vad det gäller. Tack gubbar och gummor :)

Och givetvis har jag det allra viktigaste: en trygg hemmiljö. Och en alldeles underbar familj, som stöttar mig i de flesta beslut jag tar. Ibland fattar jag dumma beslut, men inte ens då står jag själv. Och det är något inte många har. Någon som finns för dem i vått och torrt.

Nån dag ska väl även jag träffa en bra kille. En som är där i vått och torrt och älskar mig så som jag förtjänar att bli älskad. Och till skillnad från somliga har jag inte bråttom. Mina vänner fyller upp det tomrum jag en gång haft. Tack alla. Jag ska möta mitt 25:e levnadsår med ett leende på läpparna. Och ni ska vara med och dela det!

/Bells

Ena dagen kan man inte vara elak nog...


För att NÄSTA dag skriva följande.


Och besöka min Helgonsida.


Fuck off me, du saknar inte mig när du ligger med andra. Du saknar inte mig när jag vill vara med dig. När jag älskar dig. Fuck you... Jag bad dig att försvinna ur mitt liv. Jag bönade och bad på mina bara knän att du skulle ta tillbaka mig. Jag älskade dig. Men du ska inte ändra en del av dig, med emfas på att du inte tänker sluta ligga runt. Gör det då! Låt mig vara! Försvinn ur mitt liv och kom aldrig åter. Jag har fått nog av dig. Jag tröttnade så när du låg hos henne och kunde inte ens titta på telefonen. Men när jag var hos dig kunde du inte hålla dig. Du fick lov att LJUGA om att du skulle ha något i köket för att smyga ut och titta på din telefon.

Marcus det är över. Jag saknar inte dig. Förr har jag önskat dig allt gott, nu har du satt din sista potatis. Och hade jag fått välja hade jag eliminerat dig för gott. Du är en ond och elak människa. Utan mening. Du är en värdelös, meningslös nolla och jag önskar dig samma skit som du gjort mig.


Må du förevigt brinna i helvete.

Du är inte längre välkommen i mitt liv. Sluta låtsas sakna mig och åk till den du verkligen vill vara med. Åk du till din lilla Sandra eller Elin. Gör vafan du vill, så länge du håller dig LÅNGT borta från mig. Väldigt långt!

Som jag har tjatat om att ha ett eget rör. This guy has it! HAN FÖRSTÅR! <3

Jag är färdig med er båda. Maria och Marcus, jag har fått nog av er själviskhet. Jag har fått nog av er båda. Ni har reducerat er själva till stoft. Lycka till i respektive liv. Mina känslor är till för människor som tycker om mig, som behandlar mig så som vänner bör. Ni två visade var ni stod. Ni kan kollektivt dra åt helvete. Jag är färdig med er båda.

/Bells

Jag fullkomligt ÄLSKAR Zach Galifianakis. Hans stand up är kungliga och i alla filmer han är med i gör han en guldinsats. Han förgyller mina dagar.

 

Sen är han ganska lätt att se på. Helt klart min typ. En trädgårdstomte. Påminner mycket om min föredetta. Lika larvig och skägger, och håret. Och den bleka huden. Kroppsbyggnaden. Fyfan. Jag har en så utpräglad "typ" att jag aldrig kommer komma ifrån det där. Jag kommer alltid tyckan om samma typ av människor. Fan.

 

Ikväll blir det kanske tacopaj och WoW. Marajah och jag laddar!

 

/Bells

If you've been dating a man for four months 
and you haven't met any of his friends, you are NOT his girlfriend!

Jag drömmer sällan, och när jag drömmer så drömmer jag märkliga drömmar om labyrinter och liknande. Inatt gick jag in i nåt jag kallar fas 2. Jag drömde en mycket sexig dröm (undrar om jag pratade i sömnen, och i så fall undrar om Magz hörde) som innefattade en kollega. En man som är lika gammal som min mor, och som är gift och har barn. En man som inte är min typ och som till råga på allt är dubbelt så gammal som jag. Men likförbannat så spelade han huvudrollen i min hittills andra 'sådan' dröm.

Drömmen i sig var väl inte märkvärdig. Inte speciellt sexig egentligen, men på något vis sensuell. Och egentligen var inte mycket av det hela barnförbjudet men sättet han höll mig på och som han tittade på mig var i det närmsta makabert. Han såg på mig så som jag ville bli sedd. Det var sexigt, inte snuskigt.

Jag är väl för tam, även i mina drömmar kan jag inte släppa loss.

Nåväl, det första som sker när jag kliver in på kontoret idag är att han kommer fram och hälsar. Tittar mig i ögonen, länge och intensivt. Något denna man aldrig gjort. Jag förvånades, som om han kunde läsa mina tankar. Som om JAG kunde styra mina drömmar. Dumheter. Men jag skämdes. Detta är ändå någons far och make. Fast han ser faktiskt ut som en nallebjörn. Av den smalare sorten, men ändå en nalle.

Jag måste samla mina tankar. Samla hela mig. Jag sov konstigt inatt och 1½ timme kortare än vanligt. Men jag hade en mycket trevlig afton med Magz, vi såg på Drawn Together och Eddie Izzard och lyssnade på skitmusik från tidigt 90-tal. :D

Så imorse när jag vaknade, lagom trött men alldeles uppspelt fick jag börja dagen på det enda sätt jag visste hur. Med hjälp av musik. Jag älskar "The Garden" och har så gjort sen jag först hörde den som en del av en koreografi på 'So you think you can dance'. Den fastnade från första sekund. Sen har det gått nåt år men imorse kunde jag inte tänka på något annat än den låten och lite sängdans. Så jag sysselsatte mig med det en stund innan jag gick upp.

Sen blev det sedvanligt frukost framför Jims Värld. Och mina morgonrutiner börjar påminna om de jag hade när jag gick i grundskolan. Frukost och kaffe framför tvn, sedan masa sig ut i snön och kylan för att sätta sig på bussen och tåget och bussen igen. Så mycket minnen. Så kul som jag haft det i skolan. Så många vänner jag bytt. Så många skolor och städer. Ansikten, drömmar. Allt har bytts ut. Allt utom jag. Jag är mig lik. Utanpå och inuti. Och jag inser att medan jag försökt hitta mig själv överallt har jag egentligen vetat vem jag är hela tiden. Den som inte känner sig själv förändras. Den som hittat sig själv förblir sig själv. Och jag vet inte vad det är jag letat efter ändå.

Mitt liv är fulländat. Nästintill i alla fall. Jag vill hitta någon jag kan älska så som jag älskat M. Egentligen vill jag ha sagda M, men det är lika sannolikt som att mannen i mina drömmar tillika min kollega skulle svepa in ochgöra okristliga saker med mig i kontorsförrådet. Så jag måste börja acceptera tanken på att jag behöver träffa en ny. En process som hittills stagnerat p g a min envishet. Kanske är det dags att släppa M och träffa någon ny. Han letar febrilt, kanske ska jag låta dem som uppvaktat mig få en ärlig chans.

Time will tell.

Nu arbeit och väntan på strumptorkning.

Trots vinterstövlar är mina strumpor dyblöta och mina tår nästan förfrusna. Jävla skitstövlar.

 

Nu får jag gå runt i dessa fula innetofflor. Jag vet inte vems de är men de är fula och Scholl. Finn fem fel-exempel. Tur att man är ekonom. På så vis tittar ingen åt ens håll... I wish!

 

Belms

Till skillnad från existenz så är dagens överraskning här inte en äcklig bild på en fet brud med för lite och för små kläder eller människor som saknar lemmar. Nej, här är dagens överraskning en kollega. En man jag aldrig pratat med förut, mer än utbytet av enstaka ytliga hälsningsfraser. Men han var ovanligt insiktsfull. Väldigt trevlig.

Jag gillar när vuxna människor är trevliga, utan baktankar. Utan faktiskt är det utan vidare anledning mer än att det ligger i deras natur. Sånt värmer. Det blir ett litet glädjeämne.

Inatt sov jag bra. Väldigt bra. Jag frös dock som ett barn i en frysbox. Men det är petitesser. Saker man kan frånse, om man så önskar. Imorse fick jag lämna in mitt prov till vårdcentralen. Jag kunde inte vänta längre, jag gick upp klockan 7. Det var länge sen jag gjorde det och kände mig pigg. Men jag hade saker att se fram emot idag.

Först och främst att lämna in mitt prov. Idag är det dessutom arbetstidsförkortning. Jag kommer alltså endast att arbeta till 12-13. Sen bär det av hem för att ta en tupplur, bära ner minnena efter en svunnen tid till källaren och sortera tvätt. Inatt tvättas det, banne mig! 21-24. Som jag älskar min tvättstuga.

Imorgon är det Gamex. Jag har sett fram emot det som en tok. Det ska bli skitkul att se vad för nya spel som ska släppas och kanske ett tillfälle att kika på mitt stora hatobjekt: Blizzard. Jag har länge funderat på att börja spela WoW. Har provat det några gånger och den senaste gången var det faktiskt riktigt roligt. Jag ska se lite grann om det är värt att spendera tid på det. Elva-och-en-halv miljon människor kan inte ha SÅ fel. Lite modern eskapism kanske blir aktuellt. Även för denna gamla traditionalist.

Jag behöver en ny hobby, och jag vet av egen erfarenhet att WoW dödar tid som inget annat. Så om ett år eller så kanske jag kommit igång, haha. Får tvinga Maggot att lära mig spela. Om jag så måste hytta, med näven. Eller båda nävarna. Vem vet. Jag tror aldrig jag kommer att komma ifrån min förkärlek till konsollspel men jag känner att jag behöver komma in i datorspelandet om jag nu ska läsa den utbildningen.

So here goes...

/Bells

Ord jag aldrig trodde jag skulle yttra. Men jag tror att vi alla växer upp. Förr eller senare börjar vi inse vårt bästa. Slutar leva på gamla meriter. Slutar tänka på alla andras viljor och låter sin egen vilja, sitt eget bästa ta ratten. Kanske har jag väntat för länge. Hoppats för länge att en dag kanske det blir vi två igen.
Vårt senaste möte fick mig att öppna ögonen för det som varit alltför uppenbart; det är över nu. För alltid.
Vad jag vill och vad jag förmår är två olika tingestar. Och nu kan jag inte längre blunda för verkligheten. Han är inte min. Han tillhör en annan. Jag tillhör mig själv. Och varför jag varit kvar i något jag lämnat är för att det fanns en trygghet i det. När den svepts under mina fötter finns där inget åtråvärt kvar. Det är verkligen slut nu.
Vi är två individer nu. Inget som binder oss till varandra. Ingen åtrå finns kvar. Ingen vilja att stanna. Jag kan aldrig mer återvända och för första gången någonsin känns det som en lättnad att skriva de orden. Befriande.
Jag var länge under intrycket att jag inte skulle klara mig utan honom, men den tanken känns i det närmaste absurd nu. Skrattretande, även. Jag trodde att han var "den rätte". Ibland vill man något så mycket att man börjar övertyga sig om att allt kommer lösa sig. Men det gjorde aldrig det. Och någonstans visste jag nog det. Men skam den som ger sig.
Men det kommer en tid då man vaknar, och jag vaknade hemma hos honom. Som en jolt genom kroppen, när jag låg i hans säng. Den plats jag en gång längtat till. Jag låg i mörkret och stirrade upp i taket och den enda tanken jag hade var att det var fel. Att jag ville fly. Långt, långt bort. Jag ville inte ligga där. Bredvid honom. Jag ville hem. En plats där jag var trygg och låg i rena lakan. En plats där han inte fanns.
Vår tid är förevigt förbi. Den uns kärlek som levt kvar dog i bilen på morgonen då han skjutsade mig till jobbet. En sista puss hejdå och sen åkte han och med honom försvann alla känslorna. Jag var tom hela den dagen. Inte ensam eller nedstämd. Bara tom. Och när tiden kom för mig att fara hem slog tanken mig. Vi var över nu. Allt som jag förknippar med honom måste bort. Han får inte finnas kvar i mitt liv som förut. Vi är färdiga.
Så när jag kom hem gjorde jag i ordning en låda i vilken jag stoppade ner allt jag fått av honom. Allt som var kvar från det förhållande jag så länge längtat tillbaka till. Många saker åkte ner. Mycket smycken och kläder. Alla bilder. All dokumentation på att vi en gång hört ihop. Jag valde att sudda ut den perioden. Den fanns aldrig. För endast så kan vi börja om som vänner. Jag älskar honom som om han vore min egen bror. Men inte längre på det sättet. Kärleken försvann i samband med tilliten. Och nu ska jag lämna plats för en fin vänskap.
Han känner mig som ingen annan. Han måste på något sätt vara kvar i mitt liv, men aldrig mer ska jag falla för honom. Aldrig mer ska jag kyssa hans läppar eller känna hans kropp mot min. Men han ska förevigt finnas i mitt liv, om inte annat i minnet. Han var mitt allt. Min prins. Därför är jag glad att jag kom till insikt att vi inte kan fortsätta som förr. Aldrig mer kärlek på det sättet. Aldrig mer åtrå. Men vänskap utan gränser.
Han har mitt hjärta, min själ. Jag önskar honom ALL lycka med vad han än företar sig och jag kommer alltid finnas där för honom. Oavsett vad det gäller, alla tider på dygnet. Men som en vän. Och intet mer.

Tack för allt Marcus. Jag hoppas du är lycklig där du är. Hoppas du är lycklig med den du har. Jag önskar dig verkligen all lycka! Nu och föralltid!

Mark Twain kunde verkligen formulera sig. Måhända att det är därför han är en av våra största författare? Litet vet jag, men ett vet jag är sant. Ovanstående ord berör mig. Sanningen gör ont. Även för mig.

Idag regnar det. Novemberregn. Dagens temalåt är ett enkelt val. Guns 'n' Roses sjöng det bäst och varför ändra på ett vinnande koncept.

Jag har älskat den låten för länge. Spelat den varje regnig novemberdag. Utan undantag har jag den alltid i lurarna på regniga novemberdagar. Mitt favoritminne var när det var så fasligt kallt förra vintern. Tågen gick väldigt ojämnt och många ställdes in på grund av frusna spår. Jag frös så till den milda grad, regnet hade sakta börjar falla. Som genom en sil. Jämna droppar. En kall vind svepte med sig det sista av hösten och alltmedan jag frös spelade jag November rain.

Varje vindpust förstärkte musiken. Lyfte den till nya höjder. Det var skymning och spåret var kusligt öde. Alla trängdes inomhus och försökte spara det sista av värmen. Inte jag. Jag stod utomhus. Lyssnade till vinden bakom lurarna, hur den susade. Kände de kalla dropparn på min kind. Kände hur de strömmade nerför min hals, innanför min krage. Kylan spred sig, pulserade fram från de exponerade delarna av min kropp.

Jag var som i trans. En trans som blott förstärktes av musiken. Av tonerna från Slash:s gitarrsolo.

"And when your fears subside, and shadows still remain... I know that you can love me, when there's no one left to blame. So never mind the darkness we still can find a way. 'Cause nothin' lasts forever... Even cold November rain."

Vackert.

/Bells

November rain.

Helgen som varit var strålande! På alla sätt och vis. Och den var lång.

I torsdags hängde jag och Magz, jag köpte min björnfitta och fröken shoppade loss. Sedan var det tandisdags och efter det lyxfika hemma hos mig. Det blev jättesent och Magz sov över. Dagen efter blev det Väsbyshopping och naptime. Marajah dök upp vid 6, och då började vodka weekend.

Att vi hängde på Magget hela aftonen var en överraskning. Vi hade skitkul och jag blev stormpussad av en brutta som så fort hon såg mig skulle kramas och pussa på mig. Och bjuda på drinkar. Jag fick tacka för mig men tacka nej. Och mr big-arms-guy och jag fick lite ögonaction. Inte min typ, jag hade velat nypa han i kinden. Han var Marajahs typ mer än min. Fanns en snubbe där, men han hann kila för snabbt.

Min favorit den kvällen var en kille som verkligen inte hörde hemma där. Herregud. Jag dog. Och jag vet att det är elakt att skratta, men jag skrattade. Åh, som jag skrattade!

Lördagen blev lugnare, men det var en massa bar-hopping och jag hade velat stanna på Kelly's för min favoritvakt jobbade. Stor jävel. That's how I like 'em! Men det blev lite skum stämning p g a mc-gänget som dök upp. Vi valde att knata vidare. En irländsk bar i ett parallellt universum. Det var mysigt men jag var full och bakis samtidigt. Innan Kelly's hade vi varit på TGI's och på Vampire Lounge. TGI's är alltid en vinnare i mina böcker och Vampire Lounge var väl helt okej. Jag är underväldigad, tyvärr. Drinkarna var inte bättre än någon annanstans men stolarna var balla och stämningen väldigt loungig. Helt klart ett bra place om man bara vill hänga lite och snacka med polare. Musiken låg på en bra nivå och bidrog till lounge-känslan.

Efter visiten i det parallella universum som den irländska puben var bar det av hem, för att somna till Anchor Man. Som jag älskar den filmen.

Söndagen var ett äventyr i fast forward. Allt var suddigt utav bara farten. IKEA-besök, byggnad av inköpen och pysslande hemma. Jag somnade strax efter 2. Så idag är jag alldeles febrig och sjuk av trötthet. Jag längtar hem till ett varmt bad och tidigt sänggående.

All's well, that ends well.

/Bells