The Pretentious Illiterate

Ord jag aldrig trodde jag skulle yttra. Men jag tror att vi alla växer upp. Förr eller senare börjar vi inse vårt bästa. Slutar leva på gamla meriter. Slutar tänka på alla andras viljor och låter sin egen vilja, sitt eget bästa ta ratten. Kanske har jag väntat för länge. Hoppats för länge att en dag kanske det blir vi två igen.
Vårt senaste möte fick mig att öppna ögonen för det som varit alltför uppenbart; det är över nu. För alltid.
Vad jag vill och vad jag förmår är två olika tingestar. Och nu kan jag inte längre blunda för verkligheten. Han är inte min. Han tillhör en annan. Jag tillhör mig själv. Och varför jag varit kvar i något jag lämnat är för att det fanns en trygghet i det. När den svepts under mina fötter finns där inget åtråvärt kvar. Det är verkligen slut nu.
Vi är två individer nu. Inget som binder oss till varandra. Ingen åtrå finns kvar. Ingen vilja att stanna. Jag kan aldrig mer återvända och för första gången någonsin känns det som en lättnad att skriva de orden. Befriande.
Jag var länge under intrycket att jag inte skulle klara mig utan honom, men den tanken känns i det närmaste absurd nu. Skrattretande, även. Jag trodde att han var "den rätte". Ibland vill man något så mycket att man börjar övertyga sig om att allt kommer lösa sig. Men det gjorde aldrig det. Och någonstans visste jag nog det. Men skam den som ger sig.
Men det kommer en tid då man vaknar, och jag vaknade hemma hos honom. Som en jolt genom kroppen, när jag låg i hans säng. Den plats jag en gång längtat till. Jag låg i mörkret och stirrade upp i taket och den enda tanken jag hade var att det var fel. Att jag ville fly. Långt, långt bort. Jag ville inte ligga där. Bredvid honom. Jag ville hem. En plats där jag var trygg och låg i rena lakan. En plats där han inte fanns.
Vår tid är förevigt förbi. Den uns kärlek som levt kvar dog i bilen på morgonen då han skjutsade mig till jobbet. En sista puss hejdå och sen åkte han och med honom försvann alla känslorna. Jag var tom hela den dagen. Inte ensam eller nedstämd. Bara tom. Och när tiden kom för mig att fara hem slog tanken mig. Vi var över nu. Allt som jag förknippar med honom måste bort. Han får inte finnas kvar i mitt liv som förut. Vi är färdiga.
Så när jag kom hem gjorde jag i ordning en låda i vilken jag stoppade ner allt jag fått av honom. Allt som var kvar från det förhållande jag så länge längtat tillbaka till. Många saker åkte ner. Mycket smycken och kläder. Alla bilder. All dokumentation på att vi en gång hört ihop. Jag valde att sudda ut den perioden. Den fanns aldrig. För endast så kan vi börja om som vänner. Jag älskar honom som om han vore min egen bror. Men inte längre på det sättet. Kärleken försvann i samband med tilliten. Och nu ska jag lämna plats för en fin vänskap.
Han känner mig som ingen annan. Han måste på något sätt vara kvar i mitt liv, men aldrig mer ska jag falla för honom. Aldrig mer ska jag kyssa hans läppar eller känna hans kropp mot min. Men han ska förevigt finnas i mitt liv, om inte annat i minnet. Han var mitt allt. Min prins. Därför är jag glad att jag kom till insikt att vi inte kan fortsätta som förr. Aldrig mer kärlek på det sättet. Aldrig mer åtrå. Men vänskap utan gränser.
Han har mitt hjärta, min själ. Jag önskar honom ALL lycka med vad han än företar sig och jag kommer alltid finnas där för honom. Oavsett vad det gäller, alla tider på dygnet. Men som en vän. Och intet mer.

Tack för allt Marcus. Jag hoppas du är lycklig där du är. Hoppas du är lycklig med den du har. Jag önskar dig verkligen all lycka! Nu och föralltid!