The Pretentious Illiterate

... och jag tänkte inte på frukost.

Halloj alla,

Bra start på dan, idag. Och ett lika underbart slut på gårdagen. Jag är nöjd med dagens händelser, även om jag sov bort större delen av dagen (:
Underbart vårväder också, och jag brukar vanligtvis hata våren men denna våren var bra. Lite kyligare än vanligt, men ändå inte. Men jag ogillar allt det här blåsandet och temperaturvariationerna den medför, tar man av sig jackan så blåser det extra hårt just då och så blir man förkyld. Eller jag blir det, det räcker med en liten vindpust och så har man sig en tvåveckors förkylning som slår ut hela systemet.
Jag sitter här på skolan, kände att jag måste hämta papper från dagens och för den delen gårdagens föreläsning. Imorgon är det ledigt, och ikväll ska jag ha lite filmkväll med min favvo Alex (: Han var ute på date häromdagen och ikväll ska det skvallras, men dam som jag är så står jag för lyssnandet. You see my dears I don't kiss and tell (: Nåja, såvida vi inte pratar "ex-files" då kan lite vad som helst komma ut. Men det är folk man inte längre har några obligationer mot. No way, no how. Haha. Få som vet vart det kommer ifrån; "No way, no how".
Men nu ska vi inte fördjupa oss i det. Gudars himmel vad trött jag är. Helt jäkla utmattad. Och jag vet att det är sömnbristen som gör sig påmind men jag vägrar gå och lägga mig mitt på dan och vända på dygnet igen. Det känns fel, och jag mår aldrig bra av det =0/ Jag mår till och med psykiskt dåligt när jag vet att jag kunde stått emot. För jag är vad man kallar (djurarter i vanliga fall) nocturnal, dvs en person som sover på dagen och är vaken om nätterna.
Jag måste erkänna att jag sällan varit såhär trött och slut på en och samma gång. Thank you, inatt kommer jag sussa som en delfinunge i klarblått vatten. Jajjemen, så poetiskt blev det till slut (:
Nu har jag R.Kellys låt "Step in the name of love (remix)" på igen, denna gången i lurarna och den slutar aldrig att förvåna mig. Vilken känsla han förmedlar. Och med alla hans tidigare göromål så tycker jag ändå att han är en fantastisk artist som har underbara låtar på sin meritlista. Kanske flest genom tiderna, för de flesta artisterna är bra till en början men sen blir de väldigt mainstream och har ett sound som påminner väldigt mycket om alla andras. Men han har inte sålt ut sig på nåt vis, han har sitt speciella sound som jag gillar och har gillat sen första gången jag hörde "I believe I can fly". Vilken nostalgitrip den låten för med sig. Känns närmast obligatoriskt att man sitter och drömmer sig bort till enklare, men ack så väldigt mycket tråkigare tider.
Det var inget man visste på den tiden, att livet kunde bli såhär bra. Och det är sant som de säger; att den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge. Believe you me. Jag väntade på det goda, and fuckright it came to me. Så nu har jag fått det ur systemet. Var helt sjukt när man vakna imorse och bara såg det man velat se på ja, nästan, två år. Fyfan, vilken känsla. Allt känns plötsligt så väldigt riktigt. Som om en dröm realiserats framför ögonen på en, och det enda man kan göra att att insupa utsikten och njuta av stunden. Haha, och vilka soundtrack man hittade. Min favorit var ju givetvis "Personal Jesus" men det fanns många bra (:
Och diskussionsämnena var intressanta (om inget annat)... Buskisar, Fäbojäntan och diverse personliga händelser. Flickvänner och liknande. Och för första gången i mitt vuxna liv måste jag erkänna att det inte fanns en uns svartsjuka. Jag hade det jag ville ha och de hade gått miste om det. Duktig kicka (:
Så nu har ni fått en full redogörelse. På definitivt återseende.
Allas eder,
Belma
"Your own personal Jesus" Haha (:

Halloj,

Sov som en bebis i natt. Inga uppvaknanden, en miljon gånger. Inga problem bara sömn. Och det känns himla skönt att få sova ut. Tacksamt om inget annat. Inga hjälpmedel denna gången, vilket inte var lätt eftersom tankarna snurrade som mindre orkaner, som bara tog för sig i mitt huvud.
Det var fruktansvärt kallt här hemma igår. Kan ju vara för att jag inte var utsövd, och inget klickade riktigt innan jag tog mig ut till Netto och köpte lite choklad (: För som ni vet har choklad den magiska förmågan att läka alla sår och få en på gott humör igen. Även när man är bakis, och i mitt fall även, skakis. Nu har Albion - Babyshambles spelats här. Den är lite fin tycker jag. I alla fall om man vill lyssna på nån sån där härligt mysig musik, lugn och utan tyngre budskap. Easy listening in all its glory. (:
Funderar på att ta mig ner till skolan, missade ju min första föreläsning idag. Och det känns sådär skapligt kul eftersom jag så gärna ville gå på den. Men jag är inte en som stör en välbehövd sömn som bara smög sig på. Så alla klockor som egentligen skulle ringt var avstängda, utom tv:n som slogs på 08,30 AM vilket var helt onödigt. Men det gick bra att somna om.
Nån timme senare ringde telefonen, men jag hann inte ta samtalet =0/ Får hoppas att det inte var nåt viktigt, eller för den delen någon viktig.
Har tyska på torsdag också, måste skaffa böcker till det. Vilket inte alls känns angeläget men jag hörde att folk kuggade förra terminen. Trodde inte man kunde kugga tyskan, så nu får man bli seriös igen =0/
Nåja, det ska bli skönt att få en del att göra denna terminen, och går allt som planerat så kommer även nästa termin bli underbar (: Hehe, idag känns sådär väldigt bra. Men det kan bero på att jag är hungrig. Hunger och lyckokänslor liknar varandra i min kropp. Så man vet aldrig vad som är vad. Vilket i och för sig förklarar en hel del om varför jag ser ut som jag gör.
Denna bloggen är väldigt renande. Jag får ut allt som jag annars inte kan. För vissa saker och upplevelser gör lite för ont, och att sitta och öppna sig för en annan människa är inte alls något jag lyckats sysselsätta mig med än. Kanske inte så mycket för att jag inte vågar, utan mer för att jag inte vet hur. Och då är skrivande ett perfekt alternativ. För mig i alla fall. Det kanske inte funkar för alla, men jag måste få ut ångesten, lyckan, hatet, drömmarna och allt det andra innan det konsumerar min själ. Och när jag skriver, så får jag bara ut mina tankar, för det är inte alltid man kan hantera dem när de flyger på alla på en gång. Då föredrar jag att få ner det på papper för att få lite översikt och på ett sätt även distans till dem. Då kan man, mer objektivt, undersöka anledning eller snarare orsakerna till dessa tankar. Vilket känns himla bra, man är sin egen psykolog, sin egna subjektiva psykolog, men en psykolog none the less.
Och om jag ibland skriver fel, eller osammanhängande så vet ni varför. Det och att jag aldrig tittar på skärmen när jag skriver, mest för att jag inte vill tappa bort mina tanketrådar genom att gå tillbaka i texten och analysera.
Nåja, det här blev ovilligt djupt. Bra bra, it's all good (mitt nya modeuttryck) (:
På glatt återhörande? Givetvis.
/Belma

PS. Måste ses, satt och skrattade tills jag grät. http://www.chucknorrisfacts.com/ DS.

'Cause I've got you... under my skin.

Hehe, skönt att få det sagt. Hejsan förresten (:

Vilken kväll det blev igår, helt sjukt bra men inte desto mindre konstig. Var som bekant på kalas hos en väninna, vilket var en himla upplevelse. Med bl a Oompa Loompa dance och en och annan drink. Sen så var ju han där. Och när jag insåg det höll jag på att svimma av. Hahaha, kan tyckas fånigt men ni vet hur det är när man får upp ögonen för någon som man inte känner, och det går månader efter månader utan att ni får möjlighet att introduceras för varandra. Men så mot bättre vetande gick jag på kalaset och där var han!
Problemet var att han var upptagen med sitt och satt mest i köket med tre andra tjejer, som satt som naglade till sina stolar och verkligen insöp varje ord han sa (nejdå, inte sotis haha). But I snook a peak every chance I got. Hur som havers, efter ett tag kom två vänner på festen på att vi skulle på en efterfest, eftersom folk redan gått från den befintliga. Och jag var först tveksam, men lät mig övertalas (kanske lite för lätt, men så här med facit i hand var det mitt bästa beslut på länge). En taxitur och någon cigarett senare befann vi hos nån Holländare som var bekant med en av flickorna jag var med.
Men när hans spritförråd var tömt kom jag på att det fanns sprit och cigg hos mig. Och då var vi på väg dit (:
På väg från Statoil träffar vi, honom. Och han inbjuds så vänligt på efterfest, och artig som han är tackar han ja.
Efter två år sitter människan i mitt kök, och när hela gruppen splittras sitter han och jag kvar. Klockan kvart i sex på morgonen. Efter en massa snack kommer han på att han vill visa mig några kuliga kort och far being it for me to say no. Han bor ju trots allt i samma hus som jag! Ödets ironi, right?
Anywho, där slutar berättelsen (:
Vi kikade på kort och sen gick jag hem, hehe. Klockan 12,35. Långt att gå från en port till en annan ;)
Så nu vet ni mina eskapader.
Och övrig fakta är väl att vi ska ses på Måndag (imorgon).
Helt sjukt egentligen. Sjukt bra. Och jag ska få fortsätta fläta hans hår... Den tanken trivs jag med. Jag hade inte kunnat hoppas på mer. Jag hade inte vetat hur. Underbart, det här är helt jävla underbart... Måndag.

/Belma

Hello  my beloved ones,

Kalastid satt, 20:00 imorgon. Det ska bli lite kuligt faktiskt, eller kanske jätteskoj. Vem vet?
Idag har ju varit en sån där nyttodag då man gjort det man ska, eller en del av det som ska göras. Funderar på att städa ur allt skräp jag har och slänga allt som jag inte behöver.
Har så fruktansvärt mycket grejer. Kläder, skor, väskor, papper, böcker. Massa kul saker, men det får inte plats i en garderob och en bokhylla =0/ Jag har ju bara 18,5 kvm att röra mig på. Och duktig som jag är har jag placerat en gigantisk, queensized bed smack in the middle of it all (:
But I am a queen so no(thing) less is acceptable, haha.
Kommer behöva tvinga mig själv till tvättstugan idag. Har varit i akut behov av rena kläder de senaste veckorna. Men jag har vart ut och shoppat en massa nytt bara för att jag inte orkat tvätta. Om det inte är höjden av lathet så säg?
Sitter som vanligt och lyssnar på musik, en av mina favoriter: R.Kelly - Step in the name of love (remixen givetvis). Älskar den låten. Det är en av mina favorit feelgood-songs. Blir alltid så lycklig av den låten, en sån där genuin lycka som bara musik kan föra med sig.
Jag vet att jag ofta diskuterar musik, men det känns som att musiken är en ryggrad i allt mitt skrivande. Eftersom det påverkar mitt humör så fruktansvärt mycket, så känns det för mig så väldigt naturligt att ha musiken med på ett hörn, alltid.
Som så många redan vet älskar jag kompetenta människor, och det finns en hel del duktiga musiker. Med riktiga upplevelser att förmedla. Därför är jag så förälskad i musik, oavsett genre. Dock finns det en genre som aldrig går hem hos mig. Inte under några omständigheter kommer jag att lyssna på reggae. Jag kan inte identifiera mig med den musiken, inte alls. Inte ens när jag är full och förstående, haha.
Verkar vara en rätt lugn och stillsam kväll. Nästan så man bara vill gå ut och lägga sig i snön och titta på stjärnorna. Jag älskar att göra sådär lagom skumma saker. Hur många människor ligger i snön och tittar på stjärnorna? Fast man tycker ju att fler skulle sysselsättasig med det, hellre än att gå ut och supa som as. Ursäkta språket.
Hade en ganska givande diskussion med Alex imorse, om varför han tror att jag kommer att stanna i Sverige, mot att jag åker till USA.
Och även om jag inte ville kännas vid det så hade han en hel del bra att säga. Men sen är det ju så fult spelat av honom, med tanke på att han vill ha mig kvar här. Raring, jag vill att du följer med. Det vet du. Men omständigheterna är konstiga, och livet känns lite upp och ner, fortfarande. Eller förresten, det gör det inte alls. Mitt liv har aldrig varit mer åt rätt håll än nu. Man har framtidsutsikter, men nu är de ljusa. Nu känns de inom räckhåll på nåt vis. Det enda jag saknar i mitt liv just nu är... honom. (:
Jag drömde om honom i natt. Och för att vara en person som sällan drömmer bra saker, kändes nattens drömmar väldigt uppfriskande.
Jag trodde aldrig att ett sådant här möte verkligen kunde hända i verkligheten, ni vet utanför den vita duken. Men här sitter jag, lycklig och drömmande. Jag har nog aldrig riktigt vaknat ur den där underbara drömmen. Och hur mycket jag än analyserar så kommer jag fram till ett och samma svar; jag gillar mitt nya jag. Jag gillar spåret mitt liv är på nu och jag älskar de nya tankarna i mitt huvud.
Inget mer negativt, eller det som är negativt är av en övergående sort. Jag tillåter mig själv inte att gräva ner mig i de tankarna längre. Jag är faktiskt värd att vara lycklig. Jag var med om en del när jag var liten, men det monstret är ute ur mitt liv nu, han kan inte nå mig mer. Han finns inte mer, och jag har inget mer att vara rädd för.
Det har hela tiden hanlat om tillit, eller bristen på detsamma. Men det dåliga är långt, långt borta. And the scars have healed.
Det finns fortfarande saker att bearbeta, men det mesta är redan färdigt. Det värsta är över nu, och jag hoppas att ni som fortfarande finns kvar i mitt liv kan förlåta mig om jag tagit ut min egen frustration över er. Det var aldrig min mening. Om jag betett mig konstigt, om jag dragit mig tillbaka. Om jag varit svår att umgås med, så vill jag be om ursäkt för det. Men utan er hade jag aldrig klarat det. Det var ni som fick mig att vilja kämpa och slåss mot mina inre demoner. Men nu är det mesta som en gång sopats under mattan färdigstädat. Skeletten i min garderob har rensats ut. Och nu för första gången i mitt liv kan jag andas lugnt. Nu behöver jag aldrig mer vara rädd för mörkret, inte på samma sätt i alla fall.
Tack för att Du finns.
/Belma

                        Känns bra i sammanhanget.                          

Halloj,

Jag har hittat min religion, eller en religiös hymn jag äntligen kan ställa mig bakom. Kelly Clarksons låt "Because of you". Äntligen något jag kan relatera till. Äntligen något som väcker liv i mig, inspirationen bara kommer flygande i full fart och jag, Belma, får tummen ur och gör något...
Som ni redan vet har jag träffat någon, någon riktigt speciell. Ingen jag trott jag kunde falla för, men nu är det redan gjort. Alltså för sent att ta tillbaka. Och det är lyckligt det...
Igår hade jag ännu en bra dag i Stockholm. Besökte ytterligare tre museer; Östasiatiska museet, Moderna museet och Arkitektmuseet... Endast Östasiatiska lämnade ett intryck, ett sånt där konstnärligt och närmast religiöst intryck. Som ni kanske vet så är jag sådär barnsligt förtjust i museer... Jag älskar att vara omgiven av vackra ting, och konst är det bästa jag vet. Det är skönhet för mig. Inte tre-dimensionell konst i form av skulpturer utan intrycket av en tredje dimension. Tavlor ger mig så fruktansvärt mycket. Där får man bilda sig en egen uppfattning om vad konstnären ville förmedla. Favoriterna fanns givetvis på Nationalmuseet. Jag var där i tre timmar, och stackars Alex släpades med... Han och jag gör en massa kuligt nu för tiden (:
Han hade mer kul på Moderna, men jag var skeptisk. Modern konst tilltalar mig inte. Rent ut sagt så suger det. Ett cykelhjul är inte konst! "MODERN KONST" ÄR INTE KONST! För helvide! Visst det finns säkert fler som blir upprörda när de läser ovannämnda utlåtande, men för mig finns ingen diskussion i det. Jag vet vad jag vet och det jag vet är att den moderna bullshiten inte på något vis kan kallas konst. 2000-talet saknar, för mig, riktiga konstnärer.
De sista dog ut på 1900-talet. Och det finns många expressionister och impressionister jag gillar, men ingen av de nya neoklassicistiska konstnärerna bidrar till någon konstnärlig utveckling. Den visuella konsten har stagnerat.
Jag hade jättemycket mer att säga, men nu är det glömt. Melissa Etheridge - I run for life står på. Och jag måste erkänna att jag grinar varje gång jag hör den. Vilken underbar låt. handlar om hennes kamp mot cancern. Den är rent fantastisk, och just när jag tittade ut genom mitt fönster passerade en kille i shorts... I shorts, och jag tappade all koncentration... Herre min skapare...
Nu ska jag iväg till tyskan. Men jag återkommer.
/Bell

Hello you guys,

Idag har jag haft en väldigt händelserik och alldeles underbar dag. En sån där som man ser i Sex and the city eller liknande filmatiseringar av vad singellivet "ska" vara. Det är sällan man har dagar som dessa, om alls. Så man får njuta av dem medan de är där, inte vända ryggen till och gå iväg. Och visst missade jag museibesök nummer 2 men han var värd det, och jag med (:
Så, nu vet ni det också... Hehe.
Gudars himmel vad vissa dagar kan vara bra, helt oväntat bra. Det närmsta perfekt man kommer, i detta livet. Jag är mållös, och för dem som känner mig vet att detta är ett fenomen som inträfar väldigt sällan. Väldigt sällan. Men som sagt, he cought me off guard and even if there was a guard, like there always is, he made me drop it with his charm and witt. Jag älskar utbildade, smarta och framförallt osmidiga människor.
Han var inte 'slick'. Han fällde inte kommentarer, han hade inga raggningsrepliker, utan bara ögonkontakt, en trevlig konversation och ett leende som fick mig att falla som en fura. Han hade längden och åldern inne, och bruna ögon. Belma (en referens i tredje person) älskar såna bruna ögon. Han har det jag vill ha, inte i mig själv utan i en kille. Han var intresserad av samma saker som jag, och ogillade samma saker som jag. Han är berest, och trevlig. Väluppfostrad och alldeles för bra för att vara sann.
Han har trevliga polare, arbetskamrater och en rolig liten kineschef. Han har ambitioner men är verklighetsförankrad. Och framförallt... tror det finns två framförallt nu, haha. Han är genuint charmig, på ett blygt men ändå rakt-på-sak sätt.
Jag är lite bettuttad (med reservation för stavfel), som ni märker.
Han fick mig på jättegott humör, om inget annat. Alex var råförbannad på mig när jag berättade att jag inte tog hans nummer och att jag inte gav honom mitt. Men jag hoppas på fler möten och fler samtal. Mest av allt hoppas jag på fler leenden och så många fler skratt ihop med honom. Haha, en sån här tisdag vill jag att alla ska ha, oavsett ålder och tidigare karma. Jag är så förälskad i denna glädjen, i dessa känslor. På riktigt. Inte något som man tvingar sig själv till att känna.
Nu är förtrollningen bruten, en gång för alltid. Once and for all. No more bad luck, ever. It's rained, no, it has poured for when it rains it pours. But now it's all about rainbows and sunshine, from now on anyway.
Vi kanske ses imorgon, kanske inte. Kanske aldrig igen, men jag vet en sak. Han gav mig mitt förtroende tillbaka. Allt som jag en gång mist har han givit mig tillbaka. Och jag är honom evigt tacksam för det. Evigt tacksam (för att understryka).

Tack för ikväll, jag vet att det slutar abrupt men jag måste sätta mig nånannanstans för min rygg gör djävulskt ont.

/En bettuttad (med reservation för stavfel än en gång) Belma

PS. Jag vet att vissa referenser till honom är i dåtid och vissa i nutid. Klaga inte, jag är något smittened with him. Therefor I don't answer to the laws of grammar. DS.

Halloj,

Ni ser framför er en gladare Belma. En utsövd Belma. Men med allt positivt, något negativt. Hade världens knäppaste mardröm i natt, och jag försöker bara tyda allt i den, men med ganska dåligt resultat. Anyhow, det och att jag har en surprisetenta på tyskan är det enda dåliga.
'Jobbade' igår, vet inte om man kan kalla det för jobb för jag gled mest runt och gjorde en massa skoj (:
Träffa dock en kärring som var otrevlig utöver det vanliga, och ville att jag skulle skriva på ett kvitto som garanti att hon skulle bli 100% nöjd annars skulle jag betala henne tillbaka hennes pengar. Inga problem, jag är duktig på det jag gör och lurar ingen, inte henne heller för det slutade med att hon var glad och nöjd, lyckligtvis (:
Innan dess så träffade jag N, C och A på något som blev en snabblunch för mig. Himla skojsigt att träffa dem igen, efter all denna 'ledighet'. Fugu var ingen höjdare, matvis i alla fall. Servicen mycket bra och inredningen var kalas. Men man vill ändå kunna välja bland fler rätter. Men musiken höll måttet, en klar förbättring från de eviga triangelsolona i traditionella asiatiska restauranger.
Idag skulle jag ha tyskaregistrering som jag kände att jag absolut inte ville gå på, har mailat fröken, haha, och hon berättade då om vår kommande tenta. Det ska bli kul (?). Nåja.
Idag känns bara bra, på så många plan. Jag vet att jag har tagit upp ämnet vänner förut, och då oftast i dåliga sammanhang. Denna gången har jag märkt en klar förbättring. Kanske för att jag har förändrats, eller just för att jag inte har det. Men människorna runt mig verkar inte längre som fientliga monster, utan som små snöflingor på en bar himmel. De är de som bidrar till förändringen i livets landskap, och alla ni trogna läsare vet att jag redogjort för hur jag uppfattar livet, som den där vindpusten. Men vissa vindar medför snöflingor, andra sandkorn. Min vind har just nu vänt, till det bättre. Varmare och mer bekant. Något som jag kan glädjas åt, kanske mer nu än någonsin förr.
Och det är ni, mina pärlor som ska ha ett stort tack. Det är ni som står ut med mig, och som tycker om mig även när jag inte är kapabel till att älska er tillbaka, när jag inte har förmågan att visa er den tacksamhet ni gjort er så förtjänta av. Jag säger inte det här ofta, kanske aldrig, men jag tänker det och känner det; Jag älskar er, och det faktum att ni finns. Omedelbart när jag läser det tidigare skrivna vill jag byta ut ordet älskar mot tycker om, för jag är så jävla dum och inte kan hantera starka känslor. Men ni ska ha stor eloge.  http://clarako.com/I_Like_You.swf

Jag har funnit mitt stöd nu, men jag vet inte hur jag ska reagera. Som alla säkerligen vet ska jag iväg till San Diego. Det vill säga om jag får tummen ur ändan och ser till att jag kan komma från punkt 1 till punkt 2. Saken är den att jag misstänker att San Diego på något vis, för mig, blev ett ouppnåeligt mål. Något som skulle ge alla skuldkänslor och frambringa lite trista jag-tycker-synd-om-dig-känslor, som istället resulterade i totalt stöd från alla. För alla märker att jag vantrivs i Sverige och att Sverige i sin tur vantrivs med mig. Men jag var inte beredd på att få stöd från någon och när jag sen fick det visste jag inte hur jag skulle reagera. Ville jag över huvudtaget flytta dit, eller kom den idén till för att jag trodde att den skulle chocka? Jag har i efterhand suttit och ställt mig dessa frågor, och kommit fram till en sak; Jag kan inte stanna i Sverige. Sen huruvida jag vill till San Diego eller någon annanstans återstår att se.
Jag vet i alla fall att jag alltid trivts i USA, i södra USA men det är den där preciseringen som gör det hela till ett så svårt val.
Sen har jag blivit så fruktansvärt rädd. Tänk om jag åker dit och dör. Jag vet, det är totalt ogrundat, men samtidigt så blir man ju rädd. Där borta börjar man om på nytt. Utan skyddsnät och utan alternativ. Och då undrar man ju om man är kapabel till att stå på egna ben, helt och hållet? Jag har sen barnsben varit den typen som klara allt på egen hand, kan jag klara detta också?
Fuck, it's right there in front of me isn't it? And yet this childish fear... Damn it, I'm going ya'll. I'm really going =0)
Nu finns inga fler hinder, mer än min egen lathet. Det är nu jag måste sätta mig ner och tänka ut en plan A och även en plan B, plan C och D kommer också att finnas bara för att jag är lite av en OCD, men det vet ni redan, hehe.
För att runda av ett trevligt inlägg måste jag få känna mig lite ödmjuk. Det är nämligen så att jag inspirerat en god vän till mig att börja skriva, och jag måste erkänna att jag känner mig himla hedrad och så fruktansvärt lycklig över detta faktum. Det är ju det alla skribenter, bloggare, journalister och författare vill, att påverka i alla fall en människa. Att inspirera en individ att visa sina skrivartalanger, för alla har en historia att berätta. Det är det som jag finner så fascinerande med människor, att få ett tillfälle att se in i deras tankar och deras liv en sekund; det är ju det allt går ut på. Att lära sig observera och interagera med alla runt omkring oss, för det är ju dessa människor som betyder något, i slutändan, och allt de lär oss (om dem och det i sin tur om oss själva).
Tack Nina för de varma orden, som förövrigt hittas på:

http://ninasblogg.blogg.se

Och tack än en gång för er tid.
Jag lämnar er med en liten bild från igår:
Klockan är 21:57 och jag har precis missat bussen hem, nästa går klockan 22:17 och jag har så fruktansvärt ont i fötterna efter en hel dag ståendes. Där sitter jag, sent på natten i mörkret och snön, en kall bris sprider kylan och distribuerar den längs hela min kropp, sakta kryper kylan in under kappan och under de tjocka kläderna. Biter sig fast i huden och en våldsam rysning klättrar sakta längs min ryggrad. Jag sitter huttrande, med mina stora hörlurar och ler. För låten jag har på påminner mig om en sommar för många år sen, med de jag älskar, i ett paradis lång långt borta. Den varma låten fick mig att uthärda den mordiska kylan. Och det enda jag kunde tänka var: Det här kommer jag aldrig tillåta mig själv igen. Aldrig mer ska jag behöva frysa.
Låten som spelades högt och länge i mina lurar var: Gypsy Kings - Tango Flamenco. Den enda låt jag kunde tänka mig spela just där, just då.
/Belma

Jag har ingen vilja att leva längre. Det känns som att hela livet, allt man en gång kämpade för har grumlats och framtiden känns för avlägsen för att ha något att se fram emot.
Jag har fastnat i en sån där depressionscirkel, och denna gången, precis som förra, känns det som att allt ändå inte är något värt. Allt man har, allt man haft, allt förgäves.
San Diego. San Diego... San Diego?
Hjälp mig ut ur denna jävla tid. Inte du, inte nån. Gud vad jag har fastnat. Börjar seriöst fundera på att bli alkoholist. Fast jag blir bara ännu mer deprimerad med sprit och på nåt vis är det ju inte det jag strävar efter. Dessutom är det för dyrt att bli alkis, hade jag haft pengarna och humöret så jävlar.
Jag borde egentligen inte vara deppig. Alla jag tycker om lever, jag har ett stadigt liv men ändå känns allt bara fel och det gör ont i hjärtat att alla mina drömmar bara försvunnit. Känner mig så fruktansvärt tom, urholkad och felplacerad. Jag vill inte vara här. Inte nu. Inte alls. Jag är felplacerad och har varit det i 13 år. TRETTON ÅR!
Min far hade rätt, bara det att han väntade för länge och allt blev pannkaka för honom, och jag verkar begå samma misstag. Och jag som annars inte anser mig vara en masochist, varför väljer jag då att stanna här och plåga mig själv? Bland människor jag inte bryr mig om som i sin tur inte bryr sig om mig? Varför väljer jag medvetet att göra val som jag vet kommer att vända sig om och bita mig i häcken så fort tillfälle ges?
Man skulle tro att efter första hugget så skulle man fly, men jag har så många knivar fastetsade i ryggen att jag tappat räkningen.
Jag känner mig sviken, men framför allt besviken. På mig själv, på mitt liv och det faktum att jag låtit andra komma in i min sfär och förstöra det jag jobbat så hårt för att bygga upp. You'll get yours don't worry, because what goes around comes around. Och jag är övertygad om att du kommer få ditt du med, kanske inte nu men en dag. And it'll be signed, sealed and delivered by me, that much I know. It'll have all you did to me written all over it. And it'll hurt as much as you hurt me. I just hope you're as strong as I had to be to face it, I hope you don't chicken out, because I didn't. I had to face it, on my own and I hope you do too. Because I won't be around then to give you the support.
You hurt me so bad, so so bad and I never saw it coming. Like a fool I fell in love with you and you too stabbed me in the back. The one I actually let in. I guess that'll teach me to trust people. But now we've all had our fun, and I once again had to pay the check. And I know very well what they mean when they say that when it rains it pours, and I can't stand the rain any more. I have to go away for a while, because if I don't I'll lose all the good that's left in my life.
Fan det här känns så fel, jag vill inte ha det såhär. Ni har sårat mig.
Jag är nere nu. Hoppas ni får er ett gott skratt för det var väl det det handlade om hela tiden?
/B

Halloj alla,

Fantastiskt överraskande att man sitter uppe inatt igen, eller hur?! Madmoiselle Belma är inte längre blond, vilket de flesta kommenterat på. Nästan bara positivt från dem i min närmsta umgängeskrets. En del tycker väl fortfarande att det är för vuxet, Mahagony. Men jag säger till er som jag sagt till dem; det är ett ypperligt tillfälle att testa lite mörkare nyanser av makeup och en chans att klä mig ännu mer extravagant på en vanlig grå måndag (:
Hohoho, jag är lycklig. Tror jag.
Vet inte varför, inget särskillt har hänt. Jag glider mest omkring, men en del saker har hänt i detta nya året som får mig att le. Man har hittat tillbaka till gamla vänner, gamla rutiner och framför allt; tillbaka till den personen man en gång var. Innan allt blev komplicerat och invecklat. Innan ångesten och depressionerna. Innan vuxenlivets ansvar trängde sig på.
Nu har de värsta tonårskänslorna försvunnit, eller förankrats. Inget mer svävande omkring, ingen mer dålig självkänsla eller ifrågasättande av den egna personen. Det känns för första gången som att jag är en hel person, och i ärlighetens namn så skrämmer det vettet ur mig. Är det nu man ska bli seriös? Ta ännu mer ansvar, hitta ett vuxet jobb och sluta leka i sandlådan? Är det nu som allvaret verkligen börjar? Om så, har jag en sista önskan; Jag vill behålla barnasinnet för all evighet. För det är det mest utpräglade attributet i min personlighet. Jag är som ett enda stort barn. Det är så utpräglat att till och med min utsida reflekterar det.
Jag satt och tittade på tv häromdagen, och jag kan inte minnas vad det var för ett program jag såg men i alla fall så var det två personer som betedde sig som två småbarn och det enda jag tänkte var; men vi är ju vuxna. Är det inte dags att vi beter oss som det... VI! Inte de, vi. Det var första gången som jag erkände för mig själv att jag inte längre var ett barn. Det har fortfarande inte sjunkit in helt, eftersom jag inte vet hur jag ska närma mig detta, men faktum kvarstår... Nu är det sagt i alla fall.
Satt just och tänkte på hur snabt tiden går, vare sig man har kul eller inte. För inte kan man väl ha kul jämnt, men ändå så tycks tiden ändå bara rusa förbi som en orkan av upplevelser och människor, platser, sånger, filmer, känslor, tankar, värme... Och allt ska man ta in, eller det mesta. Man ska helst ta kort också, för att vara säker på att man en dag inte glömmer bort det som varit, de människor man träffat och de platser man besökt. Men jag tror inte att man kan glömma vissa saker, vissa känslor, platser eller människor. Och i slutändan så vill man ändå bära de som lämnat avtryck i vår själ i vårt hjärta, och inte en massa bakgrunsfigurer som flög in och ut ur vårt liv fortare än ett löv som flyger för vinden en kall höstmorgon.
Bilder är kul, men man ska veta att de bilder man tar är inte för att man själv ska minnas, det gör man ändå, utan för att visa någon som inte var där det som man är oförmögen att förklara, beskriva med ord. Jag tycker att för många människor letar efter den perfekta bilden hellre än att njuta av sällskapet eler utsikten. Den perfekta bilden är aldrig monterad, den förmedlar en känsla, en stämning. Något i luften, inte ett montage, en redigering i efterhand. När man en dag går tillbaka och tittar på dessa fotografier vill man väl minnas de trevliga stunderna, inte de påklistrade leendena, de falska blickarna och den monterade stämningen.
Man vill minnas de riktiga människorna bakom bilderna, nyanserna och även grimaserna. För världen är inte perfekt, och den ska heller inte vara det. För det är det lite udda, nyanseringarna som gör det så vackert. Så levande.
Det kanske inte verkar vettigt det som står där, men ge det en chans. Ha kul och tänk inte för mycket på hur du ser ut när du har kul, för om hundra år kommer ingen att minnas det (:
Så mina undersköna raringar, ska jag lyssna på Sade's låt Kissing you och drömma mig bort till fjärran länder och forna tider...
Tack för er tid,
Belma

Hejsan alla läsare,

Jag vill börja detta inlägg med att annonsera att jag så olyckligt fått en finne på (den vänstra) tinningen och om jag flummar så vet ni att det är en av anledningarna. En annan anledning är att min bror så trevligt armbågade mig i näsan för någon dag sen, vilket resulterade i att jag såg ett ljus och numera går omkring med en fruktansvärd smärta både i näsa och huvud.
Just det, jag kanske bör nämna det att min bror boxas och därmed är den armbågningen väldigt mycket mer smärtsam än en ordinarie armbågning. Men för att vara rättvis så menade han inte att det skulle bli så.
Igår och idag har jag sett på film, Shark Tales och Bridget Jones 'the edge of reason'. Nu, precis som då blev jag förälskad i Colin Firth och hans tolkning av Mark Darcy. Denna man hade jag kunnat gifta mig med idag, om det gick. Nej, inte idag, nu helst! =0)
Tragiskt egentligen.
Funkar inte det så får jag väl gifta mig med K på tisdag, som planerat! Hahaha.
Nej men allvarligt talat, Colin Firth ser ju nästan helt perfekt ut. Sen råkar jag veta att han är himlans trevlig i verkliga livet också, off screen d.v.s. Men inte för att det spela någon som helst roll.
Jason och jag är ett minne blott, förövrigt. Anledningen till varför vet några av er redan, ni som inte vet får väl fråga. Det är inget trevligt ämne. Något jag ogärna diskuterar. Men det är fullt förståeligt.
Har haft celebert besök av min gode, och ack så söte (jag har smakat) vän Alex. Hör till vanligheterna att vi ses 50 ggr i veckan. Skulle egentligen se Bridget Jones II med honom men smygkikade på den själv och när han väl kom över var jag så kär i Darcy att han inte kunde stå ut med mig i mer än två timmar. Men lika väl det, för jag stod inte ut med honom heller. Haha, nejdå raring du är ändå min favorit.
Borde egentligen gå och lägga mig för 3 timmar sen (ja det är ett uttryck) men här sitter jag 4:39 AM står det på min dataklocka vilket är på tok för mycket.
Skulle på jobbintervju igår, men lilla intervjuardamen fick ställa in och skjuta på det till på måndag, vilket är perfekt för min del. Måste ändå ner till Sthlm för att gå till sjukgymnasten och följa med pappa till tandläkaren. Haha visst låter det sött, pappa vågar inte gå till tandläkaren så jag måste följa med som support. Hahaha, nejdå. Fars tandläkare pratar enbart engelska, ett språk far inte bemästrar (eller behärskar överhuvudtaget).
Sen är det tenta den 13:de vilket inte alls känns skitskoj men vad gör man inte.
Sen är det tyska igen och engelska och hela den karusellen (med reservation för felstavning). Men efter sommmaren hoppas jag det bär av tillbaks till USA. Den här gången för att stanna.
Åh, ju mer jag tänker på det desto mer ont gör det att jag inte har någon att vakna upp med. Trots att jag tycker om att ha min space så tycker jag om att ha någon där. Och vänner är bra, ja, men de kan inte riktigt ge en den intima känslan man delar med den man tycker om.
Det är svårt att förklara, men sist jag kände den intimitet var nog med Dennis. Och jag vet att ni tycker att jag tjatar om Dennis, och det gör jag säkert men han lämnade ett avtryck i min själ. Och det var för exakt 3 år sen vi träffades, och det lilla 'förhållandet' varade i nån månad bara. Det var en katt och råttalek som vi båda förlorade till slut.
Nåja, jag ska inte filosofera kring sånt som gått fel i det förflutna. Istället ska jag lägga all fokus på framtiden. Den kan jag i alla fall påverka än. Livet går vidare, jag förstår bara inte varför jag har Dennis kvar i tankarna än. Det var ju helt fel men på sätt och vis helt rätt.
Jag vet inte vad jag vill.
Helvete. Samma visa om igen. Hur många gånger ska man behöva vara deprimerad över en och samma sak?
Nej nu ska jag inte hålla på och tjafsa om det när jag tydligen är tröttare än as. =0P
På återhörande mina små raringar.
/Bell

Helloj,

Gamla goda Henry Mancini-låten "Moon river" känd från 'Sex and the city'. Jadå, det är den låten som Carrie och Big dansar till kvällen innan han flyttar till Napa. Oh, vilken underbar låt. Den och "A time for us" av samma artist kan jag sitta och lyssna till i all evighet. Underbar musik, riktigt örongodis om man frågar mig. Det sån där musik som påverkar själen på nåt vis, musik som man kan drömma sig bort till. Bort till fjärran länder, till andra tider, till bättre världar.
Kan man akompanjera denna fantastiska pianomusik med en utsikt över ett snölandskap som ligger i mörker, bortsett från enstaka gatlyktor som lyser upp den vita snön. Att titta ut i detta vackra, men ändå ensliga landskap, att kanske öppna ett fönster och släppa in en kylig vindpust. För mig finns inget vackrare, mer harmoniskt eller konstnärligt.
Jag älskar vintern, vintern som är nu. Inte de gångna vintrarna eller de som komma skall. Jag älskar dagens vinter, dagens upplevelser och dagens kyla. Jag älskar att kunna öppna persiennerna och titta ut över mitt vinterlandskap. Att ligga på rygg i sängen och se ut över det blå himlavalvet. Och bara känna evigheten, hur det överväldigar mig men samtidigt suger in mig i sin mystik, att vilja blunda men inte kunna i rädsla för att missa något.
Att ligga blickstilla, ta ett par tysta andetag och ta in allt jag kan ta in.
Livet känns väldigt flyktigt ibland, kanske lite som den där kalla vindpusten på vintern. Njutningsfullt frisk, lättsam men kort och tidvis smärtsam. Och så fort man vänder sig om så är det borta, det enda man kan hoppas på är att något minne består men ibland är det för mycket att fråga om. Ibland, men bara ibland lämnas ett intryck i själen och man bär med sig denna vintervind men det är lika sällsynt som det är vackert.
Nu ska jag återgå till musiken, snart får jag sällskap över på fika och då kan inte ensamheten finnas kvar i tanken. Jag måste fly denna känsla, inte för att jag vill utan för att jag måste.
/Belma