The Pretentious Illiterate

Helloj,

Gamla goda Henry Mancini-låten "Moon river" känd från 'Sex and the city'. Jadå, det är den låten som Carrie och Big dansar till kvällen innan han flyttar till Napa. Oh, vilken underbar låt. Den och "A time for us" av samma artist kan jag sitta och lyssna till i all evighet. Underbar musik, riktigt örongodis om man frågar mig. Det sån där musik som påverkar själen på nåt vis, musik som man kan drömma sig bort till. Bort till fjärran länder, till andra tider, till bättre världar.
Kan man akompanjera denna fantastiska pianomusik med en utsikt över ett snölandskap som ligger i mörker, bortsett från enstaka gatlyktor som lyser upp den vita snön. Att titta ut i detta vackra, men ändå ensliga landskap, att kanske öppna ett fönster och släppa in en kylig vindpust. För mig finns inget vackrare, mer harmoniskt eller konstnärligt.
Jag älskar vintern, vintern som är nu. Inte de gångna vintrarna eller de som komma skall. Jag älskar dagens vinter, dagens upplevelser och dagens kyla. Jag älskar att kunna öppna persiennerna och titta ut över mitt vinterlandskap. Att ligga på rygg i sängen och se ut över det blå himlavalvet. Och bara känna evigheten, hur det överväldigar mig men samtidigt suger in mig i sin mystik, att vilja blunda men inte kunna i rädsla för att missa något.
Att ligga blickstilla, ta ett par tysta andetag och ta in allt jag kan ta in.
Livet känns väldigt flyktigt ibland, kanske lite som den där kalla vindpusten på vintern. Njutningsfullt frisk, lättsam men kort och tidvis smärtsam. Och så fort man vänder sig om så är det borta, det enda man kan hoppas på är att något minne består men ibland är det för mycket att fråga om. Ibland, men bara ibland lämnas ett intryck i själen och man bär med sig denna vintervind men det är lika sällsynt som det är vackert.
Nu ska jag återgå till musiken, snart får jag sällskap över på fika och då kan inte ensamheten finnas kvar i tanken. Jag måste fly denna känsla, inte för att jag vill utan för att jag måste.
/Belma