The Pretentious Illiterate

Jag vet att människor inte ändras. Men av någon anledning så ville jag vara naiv denna gången. Det var ett dåligt beslut. Men det var mitt, och jag står för det. Detta ämne är uttjatat. Han är uttjatad. Jag ville mer, men fick SÅ mycket mindre. Så nu är det bekräftat. It's a done deal.

Fick en födelsedagspresent från Marajah. Jag älskar den! Tack snällaste, sötaste du :D

Imorgon bär det av till Sthlm, vår Kungliga Hufvudstad, för lite shopping. Lite fika och mycket glädje.

Marlboro Black visade sig vara lite av en besvikelse, men paketet är underbart läckert. Det är som att ha snusat General White och byta till General Portion. Det känns lite märkligt men det är estetiskt tilltalande, detta paket.

Och jag går kring ämnet som katten runt het gröt, men han driver mig till vansinne. Hans kommentarer, som jag så GÄRNA hade visat för alla er men som jag inte gör endast för att jag inte vill hamna i trubbel. Men den fina kommentaren om att han kan sova fint med andra bredvid sig, och att han ligger kvar ibland bara för att han inte vill störa den som sover bredvid honom. Mig har han aldrig brytt sig om, om han stör eller ej. Han är väl snällare mot alla de andra. Fin formulering. Jag älskar att han får mig att känna mig som ett billigt thailuder, när det i själva verket är han som är billig. Hans kommentarer och tankar.

Jag blev genuint upprörd. Men det är över nu. Verkligen. Jag har fått nog.

Tack och adjö. Vi slipper varann nu.


/B

Ni vet det redan. Jag behöver säkert inte ens tala om det för er, han är tillbaka i mitt liv. Full force. Helgen spenderades i hans armar, och när vi äntligen sa adjö kändes det ovanligt tungt. Jag har haft en hel helg där jag fått röra vid honom så som jag gjorde förut. Att få krypa ner, tätt, tätt intill honom och höra hans andetag. Känna hans mjuka doft. Jag har fått se in i de där klarblå ögonen och hålla hans underbara händer. Jag har fått ha honom i mitt liv igen.
Jag skulle aldrig bjudit in honom, för jag vet att det kommer göra så ont framöver. Men jag tänkte att om jag ska lida så ska jag göra det på riktigt. Inga halvdana ångestkänslor. Ska det göra ont, så kan det lika gärna göra riktigt jävla ont.

Jag kan inte hjälpa det, jag insåg i helgen att jag aldrig kommer kunna leva utan denna människa i mitt liv. Han är med mig jämt. I lycka och olycka. Han får mig att le på ett sätt som ingen annan, varken före eller efter honom gjort. När jag får krypa ner bredvid honom, krypa in i hans famn så faller alla pusselbitarna på plats. När jag kan känna att han är där, känna hans lena hud och kyssa de där himelska läpparna då vet jag att jag lever.
Och när han stod i dörren hos mig den morgonen ville jag inget annat än kasta mig i hans famn och aldrig släppa taget. Men jag sansade mig. Jag talade i telefon med vänner som gör min vardag uthärdlig. De talade vett till mig, men så föll natten. Och jag kunde känna ruset av hans närvaro. Samma sekund som skymningen föll såg jag det jag sett sedan dag ett, ögonen, hans leende (som kan vara det allra vackraste på denna jord). Hela hans person är intoxicating, i brist på bättre uttryck.

Jag vet att jag kan leva utan honom. Jag lever bättre utan honom i mitt liv, jag träffar vänner oftare och jag reser mer. Jag träffar andra män. Men det är inte samma sak. Han får mig att må så jävla dåligt och samtidigt så jävla bra. Och han kallade mig för sitt ex namn, när jag fjantade mig. Och jag blev så ställd att jag inte visste vad jag skulle säga. Jag hatar honom för det, och kommer aldrig att förlåta honom. Aldrig, men jag vill inte leva utan honom. Han gör vissa saker så rätt, så som ingen annan gör dem. Och hans doft driver mig till vansinne, hans mjuka hud och känslan av hans händer mot min hud. Herregud jag skulle kunna omskriva honom i år och dagar.

Jag skulle kunna skriva böcker om vårt otroligt dåliga förhållande. Hur han sårat mig gång på gång, slitit ut mitt hjärta och trampat på det. Jag skulle kunna beskriva hur fruktansvärt dåligt jag mått när jag varit med honom, men allt det försvinner när jag ser honom.

Han är den enda killen som får mig att känna mig som en kärlekskrank tonåring. När jag ser honom så kan jag inte hjälpa att känna mig uppspelt. Bara tanken på honom får mig att le. Han är min typ, hur jag än vrider och vänder på det och han är min kryptonit. Han är den enda som kan göra att jag känner mig liten, ynklig och sårbar. Men herregud som jag älskar att vara i hans närvaro. Jag älskar när han lägger armen om mig eller tar tag i min hand. Jag älskar känslan av att "tillhöra" honom. Och jag vet att det är på småskolevis att tänka så, men jag kan inte hjälpa det.

När jag föll för honom, föll jag hårt. Riktigt jävla hårt. Jag visste från första sekund. Innan vi ens hade pratat med varandra att det var honom jag ville ha. Jag satt och önskade, bad att han skulle ta första steget och när han gjorde det var jag så lycklig och utom mig att jag visste att jag inte skulle kunna repa mig. Jag trodde inte att jag, så här många år efter, skulle sitta med samma tankar. Samma känslor. Jag trodde inte att mitt hjärta skulle ta ett extra skutt varje gång han ser på mig. Även efter all denna tid, efter allt som hänt. Och jag trodde aldrig att jag skulle kunna förlåta någon för allt det som han gjort mig. Ingen har vållat mig så mycket skada som han, men jag vill inte leva en dag utan honom.

Jag går under de dagar då vi inte hörs. När han tog upp kontakten med mig nu sa jag att jag aldrig skulle falla igen. Och jag har inte fallit IGEN, jag har bara aldrig slutat falla till att börja med. Och jag vet, älskling, att trots att du säger att du kommit över mig och att du inte har svårt att gå vidare att de orden inte betyder något. För du har saknat mig. Du älskar mig fortfarande, jag såg det redan när jag klev av bussen den där höstdagen. Du sken upp, du log och du fnittrade. Och du älskade mig som du alltid älskat mig. Och du förnekar det hela tiden men jag vet, och du vet att vi inte lever utan varandra. Vi existerar, men vi lever inte.

Och säg inte att du inte saknat mig, för det vet jag att du har. Och du kan säga att du kom över mig för du kan styra dina känslor, men du sökte upp mig. Du jagade mig. Och jag spelade med. För jag ville inte ta första steget.

Och jag bryr mig inte om ditt ex. Du får ha henne i ditt bagage. Mitt bagage har en egen vagn. Du har henne där. Hon får vara där bäst hon vill, för det finns ingen som kan ta ifrån mig min tron i ditt hjärta. Säga vad man vill om det. Och detsamma gäller för dig. Även om det fanns många sökande till platsen vill jag bara ha dig.

Och jag vill ha dig nu, som jag hade dig förut. För jag älskade dig då, och jag älskar dig ännu. Om möjligt, ännu mer.


/Belma

Ja, smärta är temat för dagen. Ryggvärk och magvärk och hormonella sammanbrott. Lingonveckan har sparkat igång för fulla muggar och jag har svårt att hålla ihop mig själv, jag faller samman som ett gammalt träd i en orkan. Låg och kollade på "En andra chans" och grät som ett barn. Hormonerna löper amok i denna tvåa på blott 60 kvadrat och jag trängs med väggar. Nätterna har blivit omöjligt långa och sömnen uteblir alltsomoftast, som inatt. Men det börjar nalkas sovtajm. Jag ska försöka mig på en omgång sömn, kanske lyckas jag somna denna gång. Kramtajm. /B

Jag kan inte hjälpa det. Var tredje porranvändare (vad fan det nu betyder) är kvinna. Jag har bidragit med min beskärda del. Det kan ju för fan inte hjälpas, har jag hört. Alla har ju en porn stash nånstans. De som påstår annat - ljuger. Och för er där ute som spelar "fina flickor" ni borde skämmas, för fina flickor ljuger inte. Men de kollar på porr. And you know why? It's hot, that's why. Så, nu har jag sagt det.
Det är så jävla tabubelagt och jag förstår inte varför. Jag är för att folk kollar på sånt de gillar, oavsett vad det är. Med undantag för pedofiler och folk som tänder på när andra blir riktigt skadade eller dödade. Det finns ingen anledning att tända på sånt, det är sjukt och bör förbjudas. Allt annat ser jag ingen anledning till att man skulle skämmas över. Porr är förövrigt ett roligt sätt att hålla fantasierna vid liv, utan att nödvändigtvis vilja leva ut det man ser på.
Personligen skulle jag aldrig vilja prova nåt av det som görs på silverduken men att se på det är fan så kul.


Nåväl, de senaste dagarna har jag skuttat mellan diverse möten och hållt mig vaken dygn efter dygn. Jag har tröttnat på att inte sova ordentligt. Att drömma mardrömmar då jag väl somnar och att vakna kallsvettig och i någon slags dimma av panik. Igår vaknade jag blott en gång, och det känns otroligt kul att ha fått sova sig lite. Ikväll verkar jag inte ha samma tur. Jag ska dock inte ge upp så fort.
Jag måste börja röra mig mot duschen nu, I feel filthy men innan jag gör det tänkte jag erkänna att jag har bokat in ett besök i helgen som jag vet kommer ge mig mardrömmar. Men jag är snäll, och det gäller ju bara en helg. Sen är det avklarat.

/Bettan

Sällan mår jag så bra som när jag sovit gott och vaknat till en färdig kopp kaffe och ett färdigt mål mat. Idag mår jag toppen, trots gårdagens missöden.
Jag var på Lindex för att köpa byxor, trots en viktnedgång på 15 kg har jag alltså gått upp en storlek i byxor. Givetvis tog jag detta ovanligt hårt och var irriterad och arg hela dagen igår. Men detta till trots mår jag alltså strålande idag.
Jag fyllde min tfn med diverse underbara låtar igårkväll och kom på mig själv längta efter lite mer tillfällen ute på dansgolvet. Tror jag ska ta och ringa lite vänner och ordna så vi går ut och dansar i helgen. Jag kan passa på att visa upp min nya frisyr och en ny Belma på köpet.

Jag känner mig otroligt välmående idag. Så pass välmående att jag tänker knata hemåt för att färga håret sådär höstigt rött och plocka undan resten av alla sommaratteraljer. Uppladdningen inför vintern får äntligen börja i Casa de Belms. Så med min nya skjorta tänkte jag lämna er för lite ljuva toner och en helt ny bok. Vilken det blir får Akademibokandelsfolket avgöra. Jag vill ge mig in på något nytt, i litteraturväg. De tre musketörerna överraskade mig så pass att jag nästan blir sugen på fler storheter inom litteraturens värld.

Kanske ska jag äntligen ta upp min James Joyce-passion på nytt?


We shall see. I'll keep you posted.

/B

Jag har inte sovit tre dygn i rad nu. Jag mår otroligt illa, på det. Illamåendet och tröttheten har tagit sig an bibliska proportioner. Jag måste boka tid hos läkaren för att få det hela kontrollerat. Det hela började, som allt annat, med hans korståg in i mitt liv. Jag är så svag för honom, hans kyla och hans charm. Hans barsligt söta, nytvättade doft. Jag vet att jag är dum som tänker på honom men delar av mig (stora delar) har svårt att släppa honom. När hans armar är om mig och jag kan höra hans andetag så blir jag barnsligt lugn och trygg. Och jag hatar honom och mig för det, men han är den första trygga hamnen jag haft utanför mig själv. Tryggheten är inbillad, men kärleken är inte det. Jag ska försöka sova nu. Imorgon ska jag stoppa i mig 10 bitar sushi som om det var det enda på denna jord, och så ska jag till skatteverket. Och om min hjärna helt stänger av ska jag träffa honom bara så jag kan få andas lugnt en kort sekund. Bara en sista dos av trygghet. Som heroin. Man inbillar sig att "bara den här gången, sen är det över". Men det är inte det. Så mycket vet vi alla. Men jag ska fortsätta ljuga för mig själv... Bara en sista gång så... bara en enda dos av honom, den sista i sitt slag. Vilken fruktansvärt dålig lögn. Jag ska nog läsa lite. Och drömma mig bort till en annan dimension där han inte finns. /B

Jag har saknat rap. Jag älskar tung-gung, som det heter. Rock i all ära men tyngre toner gör sig bättre i mitt huvud.

Nu är jag tillbaka här... I detta eviga väntrum som kallas centralstationen. En timme får jag vänta på tåget. En hel jävla timme för att SL inte tycker om att köra till Gnesta. Nej, Järna stannar tåget i. Nästa tåg, som ju är det sista som går, går hela vägen hem. Tjoho. Min entusiasm tar överhanden.
Jag var på en dejt ikväll, med allas vår, Penn Jillette. Vi såg Zombieland, med Woody Harrelson. Jag brukar inte gilla Woody men i denna filmen vill man bara antasta honom. Så kände i alla fall jag. Jag kände även att Penn, mot bättre vetande, inte är den jag vill vara med. Och jag har insett att det är en dum sak, det här med känslor. Man lämnar sig själv ytterst sårbar, det är patetiskt vad man gråter när dessa blir sårade. Man kan även finna sig i sänghalmen med ett ex, gråtandes över att man ännu vill ha dem som man hade dem förut. Man vill att de ska vilja ha en. Men så inser man att detta inte kommer ske. Jag kan inte komma över honom, även fast jag vet att han i detta nu troligen drar över ett annat ex. Och jag vill inte acceptera det men gör det ändå. Som om det hörde till. Och med honom gör det ju det.
Men jag är aldrig så lycklig som jag är när jag är lycklig med honom. Och jag kan inte se det andra ser i andra killar för jag är blind. Döv och dum är jag också. Och jag önskar inget hellre än att jag kunde komma över honom helt. Släppa honom och bara gå. Men som heroinister vet är det svårt att släppa taget om en drog som förändrar ens sinne så. Han är mitt stora misstag. Han är mitt lidande förkroppsligat, och alla har väl något de ångrar han är det för mig. Men hade jag haft tillfället igen att få allt gjort ogjort så hade jag inte valt bort honom. Utan honom skulle jag vara halv. Han har gjort mig sårbar. OTROLIGT jävla sårbar och mänsklig.
Han får mig att gråta. Varje gång vi ses gråter jag. Varje. Men jag varken kan eller vill vara utan honom. Och som Kent sa det för länge sedan: "Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor". Jag ville aldrig falla. Och jag ville inte falla igen. Jag ville aldrig mer känna vreden och längtan.
Jag låg där, med tårarna sprutandes. Inte för filmen, utan för dig. För du var så nära men så långt bort. Och jag kunde känna din frustration, men jag grät. Som ett barn i sin mors famn. Jag bara grät och grät och grät. Otröstliga floder. Och du gjorde det som du alltid gjort bäst. Du såg på medan jag föll och förföll. Och jag älskar dig igen. Ändå. Trots.
Och nätter som denna när ilskan avlöser saknaden kan jag med båda mina ögon se hur mycket ont du gör mig. Och ändå älskar jag dig. Kanske just därför. För du gör mig levande. Sårbar. Du gör mig mänsklig. Och jag hatar att jag älskar dig, men jag älskar dig som alla gånger förr. Och jag kommer aldrig att sluta.

Var är du inatt..? Var hon värd det?

/B