Väntrummet
Nu är jag tillbaka här... I detta eviga väntrum som kallas centralstationen. En timme får jag vänta på tåget. En hel jävla timme för att SL inte tycker om att köra till Gnesta. Nej, Järna stannar tåget i. Nästa tåg, som ju är det sista som går, går hela vägen hem. Tjoho. Min entusiasm tar överhanden.
Jag var på en dejt ikväll, med allas vår, Penn Jillette. Vi såg Zombieland, med Woody Harrelson. Jag brukar inte gilla Woody men i denna filmen vill man bara antasta honom. Så kände i alla fall jag. Jag kände även att Penn, mot bättre vetande, inte är den jag vill vara med. Och jag har insett att det är en dum sak, det här med känslor. Man lämnar sig själv ytterst sårbar, det är patetiskt vad man gråter när dessa blir sårade. Man kan även finna sig i sänghalmen med ett ex, gråtandes över att man ännu vill ha dem som man hade dem förut. Man vill att de ska vilja ha en. Men så inser man att detta inte kommer ske. Jag kan inte komma över honom, även fast jag vet att han i detta nu troligen drar över ett annat ex. Och jag vill inte acceptera det men gör det ändå. Som om det hörde till. Och med honom gör det ju det.
Men jag är aldrig så lycklig som jag är när jag är lycklig med honom. Och jag kan inte se det andra ser i andra killar för jag är blind. Döv och dum är jag också. Och jag önskar inget hellre än att jag kunde komma över honom helt. Släppa honom och bara gå. Men som heroinister vet är det svårt att släppa taget om en drog som förändrar ens sinne så. Han är mitt stora misstag. Han är mitt lidande förkroppsligat, och alla har väl något de ångrar han är det för mig. Men hade jag haft tillfället igen att få allt gjort ogjort så hade jag inte valt bort honom. Utan honom skulle jag vara halv. Han har gjort mig sårbar. OTROLIGT jävla sårbar och mänsklig.
Han får mig att gråta. Varje gång vi ses gråter jag. Varje. Men jag varken kan eller vill vara utan honom. Och som Kent sa det för länge sedan: "Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor". Jag ville aldrig falla. Och jag ville inte falla igen. Jag ville aldrig mer känna vreden och längtan.
Jag låg där, med tårarna sprutandes. Inte för filmen, utan för dig. För du var så nära men så långt bort. Och jag kunde känna din frustration, men jag grät. Som ett barn i sin mors famn. Jag bara grät och grät och grät. Otröstliga floder. Och du gjorde det som du alltid gjort bäst. Du såg på medan jag föll och förföll. Och jag älskar dig igen. Ändå. Trots.
Och nätter som denna när ilskan avlöser saknaden kan jag med båda mina ögon se hur mycket ont du gör mig. Och ändå älskar jag dig. Kanske just därför. För du gör mig levande. Sårbar. Du gör mig mänsklig. Och jag hatar att jag älskar dig, men jag älskar dig som alla gånger förr. Och jag kommer aldrig att sluta.
Var är du inatt..? Var hon värd det?
/B
Kommentarer
Trackback
