The Pretentious Illiterate

Jag har bäddat ner mig i sängen. Fem veckor med feber och hosta tär på en. Jag orkar bara inte vara uppe. Så istället sitter jag här och ser hur vinden leker med mina gardiner. Men jag är trött, och jag är öm. Nedbruten. Jag vill kanske desperat också se så ut. Men jag är inte en sån person. Jag har alltid ett leende till övers. Nära till skratt. Oavsett vilken smärta som än delar rum med mig i min kropp.

Jag vill känna att jag lever. Oavsett om det är genom lidande eller glädje, men jag finner aldrig mig själv i extremerna längre. Istället har jag hittat den gyllene medelvägen. Något som säkert är avundsvärt. Men jag känner att jag tappat inspirationen här. Jag är nöjd. Lagom nöjd. Lagom lycklig. Lagom sjuk. Lagom frisk. Jag jobbar lagom mycket och leker lagom mycket. Jag har balans i livet. Jag har kul. Lagom kul. Inget går till överdrift längre. Jag dricker lagom mängder och äter lagom gott. Inga extravaganser. Inget utöver det vanliga. Väldigt mellanbra.

Men med denna balans följer en viss tacksamhet. För jag har inte längre de toppar jag förut haft, och dem kan jag sakna. Men jag har heller inte den misär som alltid följde topparna hack i häl. Allt är bara bra nu. Inga överraskningar. En fredagkväll är inte längre en given utekväll. Istället tittar jag på tv. Eller köper en ny film att se. Notera KÖPER. Förr laddade jag ner ALLT jag kom över. Men det tilltalar mig inte längre. Jag vill kunna smacka i en dvd i dvdspelaren och kura upp mig i soffan. Med en pläd och en kudde. Sådana har jag i soffan nu. Och de matchar resten av inredningen, i ett hem som är försäkrat med ett larm och rörelsedetektor.

Vuxensaker, som jag alltid kallat det. Förr förstod jag inte varför man skulle ha en pläd i soffan. Man kunde väl lika gärna ta sitt täcke från sängen. Men på den tiden bäddade jag inte med sidenlakan eller med egyptisk bomull med ett visst trådantal. Inte vill jag väl släpa sånt över golvet. Och även om jag nu skulle vilja det så hör det hemma i sängen, inte i soffan. Jag tror att jag har lärt mig att värdera de saker jag äger på ett annat sätt.

Mina prylar har fått ett eget värde. Det är inte längre en kollektiv massa som jag kastat pengar på. Nej, de finns där för att göra mitt liv enklare. Eller roligare. Något som helt enkelt har en funktion i mitt liv. Och jag vill kunna se varje del för sig. Så klädhögarna på soffan har försvunnit. Dammet är förvisat från detta hem. Inga högar med disk i diskhon, ingen smuts på spisen. Denna plats har blivit ett hem, och varje sak har sin funktion. Har jag ingen förvaring för det så ska det ut. Oavsett vad det kostat. Jag har lärt mig att äntligen slänga sådant som inte har4 en naturlig plats i mitt hem. Vilken befrielse.

Det är nu ett nöje för mig att åka hem från jobbet, inte en börda. Det luktar gott här nu. Det är rent och fint. Det är städat och underhållet, och jag har all den underhållning jag kan tänkas vilja ha här. Från tv-spel till filmer, serier, datorer, telefoner, böcker och tidningar. Det enda som saknas nu är ordentliga träningsredskap men nästa månad ska jag inhandla ett löpband (om ekonomin tillåter). Sedan har jag allt som kan tänkas krävas för att underhålla en kropp och ett sinne som är - i allra högsta grad - levande.


Jag älskar att ligga här och se hur vinden leker med mina skira gardiner.


En nätt vindpust tog sig in.

Vackert.


/Belma

Det är inte alltid kul att vara vuxen. Ständigt är det någon som drar i en, med sina måsten. Sina krav. Gör detta, betala detta. Förflytta dig från punkt ett till punkt två, fort, i karriären. Betala räkningar i tid. Varje månad, inga undantag. Lev under dina tillgångar. Inga dyra väskor, inga nya parfymer då man har tandläkarbesök inplanerade. Avsätt pengar. Spara. Aldrig slösa.

Så får man nog en dag. Köper två armband för 10 000 kr på NK. Och så har man inte råd att ens fika den månaden. Sitta på minus i ett par dagar. Betala 200 kr i straffavgift till sin bank för att man köpt mat för pengar som var reserverade till annat. Eller ta lån. Mikrolån.

Mikrolån är för idioter. Det handlar inte längre om desperation. Nu handlar det om ren och skär idioti. Låna för att kunna konsumera. Varför gör man så? Och ändå är det så många som samlar på sig småkrediter, som tickar. Ränta. Fattar man inte att det kommer kosta så mycket mer än man har råd med!?

Jag har inga lån. Mer än en studieskuld. CSN. Vilket elände. Men jag behövde deras tjänst, då. Därför får jag betala tillbaka för mina tidigare synder, nu. Jag bråkar inte om det. Givetvis inte. Staten bråkar man inte med, när man blivit vuxen. Man bråkar inte alls. Man bara betalar. I tid. Gärna ett par dagar innan förfallodatum och man har e-faktura. Så man kan ha bättre koll, tror man. Och färre papper hemma. Men så har ju inte alla företag e-faktura. Och ens privatekonomi blir splittrad. Man tappar greppet och vaknar mitt i natten och räknar om allt.

Kanske är det bara jag som gör så? Men så vet jag exakt vad jag har på kontot alla dagar i veckan. Alla tider på dygnet. Det tycker jag, givetvis, är det bästa sättet. Jag vet vad jag har för dagsbudget. Likaså veckobudget. Köper jag dyra saker får jag spara in på billigare produkter. Köpa saker mer sällan. Räkna om och räkna om. Konstant detta räknande. Om det inte är ekonomin så är det kaloriintaget.

Det är vad det handlar om, att vara vuxen. Att ständigt räkna. Och om man en dag glömmer att räkna så sitter man i skiten. Man måste ha koll. Stenkoll. På sig själv och sin ekonomi. Från en dag till nästa. Det kanske inte är lika roligt som att sorglöst köpa prylar för 30 000 kr per månad, men det är vad livet går ut på. Att ständigt räkna. Leva från en dag till nästa. Och att ha kul, i de små händelserna.

Livet går ut på att uppleva saker. Kulturer. Mat. Vin. Vänner. Att se på film, att lyssna på musik och läsa böcker. Att vidga sina vyer. Inte att ha världens största filmsamling. Eller ett skitigt hem. Det handlar om att ta hand om sig, sin ekonomi och sitt hem. Mata sin själ. Livet handlar om välmående.

Att vara vuxen innebär att man söker efter det som gör en välmående i det långa loppet, medan ungdom söker omedelbar gratifikation utan en tanke på konsekvenser.

Det är dags att växa upp, mina vänner. En dag måste vi alla ta ansvar. Det är inte så jävla ballt att vara vuxen, om man inte ser den stora bilden. En stunds sparande ger en livstid av välmående och lycka. Och lite smärta kan man utstå för flera års njutning.



/Belma

Den städade versionen är som följer:

"Kärlek är bäst om man är kär och någon är kär tillbaka. Om det bara är en som är kär, då kan man hellre spela pingis, eller äta mat. Eller cykla skitsnabbt."

Min lycka är gjord! Jag älskar denna mer än livet självt.

Glädje.

Klicka på texten. Le.

/Bell

Jag kan inte somna. Hostan, som plågat mig i två veckor, låter mig inte ligga ner. Eller sitta still. Så länge jag är i rörelse är det okej, men så fort jag saktar in är den igång. Så här ligger jag och hostar. Hostar och väntar. Jag vill inte veta av det jag sitter och väntar på men likförbannat sitter man vid telefonen och väntar. Tragiskt. Som alla gånger förr.

Det räcker nu.

Det räcker med saknad och längtan efter främmande människor, och bekanta likväl. Det räcker med skitsnack och främst räcker det med negativitet. En kommentar, en pust och jag klipper band. Nu orkar jag inte mer. Ni är inte värda min tid. Ingen av er.

Adjö för nu.


/Belma

Jag kom på mig själv, mitt i en skrattattack, att jag kan tänkas ha det allra bästa jobbet på denna planet. Det har tagit mig ett par år, men med tanke på att jag bara är 25 år så har det inte tagit alltför många år. Jag har hittat hem. En arbetsplats där jag inte bara trivs utan älskar att vara. Jag stormtrivs på jobbet. Jag känner mig som en bättre människa här. Som en värdig person. En uppskattad del av det maskineri som ett bolag alltid är. Men här känner jag att jag bidrar med något. Med min kunskap, min erfarenhet. Jag bidrar bara genom att vara mig själv. Och hur många kan ärligt säga så?

Jag kan vara jag här. Med allt vad det innebär. Den dåliga humorn, med min röstvolym, mitt ibland kassa morgonhumör. Jag accepteras och välkomnas, varje dag. Och varje dag vaknar jag lycklig. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad över att få ha hamnat här. Det tog en stund och jag var nervös som fan. Men samma sekund som jag klev innanför dörrarna visste jag. Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag var frälst. Jag var kär och galen, i denna arbetsplats. Och varje morgon som jag kliver genom dörrarna är en ny dag med nya äventyr. Och jag älskar varje stund.

I juni kommer make or break time, då jag får veta om det är detta som gäller eller om man tröttnat på mig och mitt sätt. Men till dess är jag lyckligt ovetande. Hemskt lyckligt ovetande.

Jag är vad man kallar en bundle of joy. Allt går bra nu. Precis allt.


/Bell

Nyligen var jag på IKEA för att köpa de sista bitarna till hemmet, mattan i vardagsrummet och köksstolarna. Och så köpte jag blommor :)


Nya stolarna och mattan som fått flytta från vardagsrum till kök.


Gjort om lite på tv-bänken. Och så var Speeders på, på tvn.


Nya mattan är på plats och blommorna i fönstret. Nu är det tokmysigt här.


Och slutligen min lilla tandborsthållarko, för att runda av sightseeingen.