The Pretentious Illiterate

Jag har bäddat ner mig i sängen. Fem veckor med feber och hosta tär på en. Jag orkar bara inte vara uppe. Så istället sitter jag här och ser hur vinden leker med mina gardiner. Men jag är trött, och jag är öm. Nedbruten. Jag vill kanske desperat också se så ut. Men jag är inte en sån person. Jag har alltid ett leende till övers. Nära till skratt. Oavsett vilken smärta som än delar rum med mig i min kropp.

Jag vill känna att jag lever. Oavsett om det är genom lidande eller glädje, men jag finner aldrig mig själv i extremerna längre. Istället har jag hittat den gyllene medelvägen. Något som säkert är avundsvärt. Men jag känner att jag tappat inspirationen här. Jag är nöjd. Lagom nöjd. Lagom lycklig. Lagom sjuk. Lagom frisk. Jag jobbar lagom mycket och leker lagom mycket. Jag har balans i livet. Jag har kul. Lagom kul. Inget går till överdrift längre. Jag dricker lagom mängder och äter lagom gott. Inga extravaganser. Inget utöver det vanliga. Väldigt mellanbra.

Men med denna balans följer en viss tacksamhet. För jag har inte längre de toppar jag förut haft, och dem kan jag sakna. Men jag har heller inte den misär som alltid följde topparna hack i häl. Allt är bara bra nu. Inga överraskningar. En fredagkväll är inte längre en given utekväll. Istället tittar jag på tv. Eller köper en ny film att se. Notera KÖPER. Förr laddade jag ner ALLT jag kom över. Men det tilltalar mig inte längre. Jag vill kunna smacka i en dvd i dvdspelaren och kura upp mig i soffan. Med en pläd och en kudde. Sådana har jag i soffan nu. Och de matchar resten av inredningen, i ett hem som är försäkrat med ett larm och rörelsedetektor.

Vuxensaker, som jag alltid kallat det. Förr förstod jag inte varför man skulle ha en pläd i soffan. Man kunde väl lika gärna ta sitt täcke från sängen. Men på den tiden bäddade jag inte med sidenlakan eller med egyptisk bomull med ett visst trådantal. Inte vill jag väl släpa sånt över golvet. Och även om jag nu skulle vilja det så hör det hemma i sängen, inte i soffan. Jag tror att jag har lärt mig att värdera de saker jag äger på ett annat sätt.

Mina prylar har fått ett eget värde. Det är inte längre en kollektiv massa som jag kastat pengar på. Nej, de finns där för att göra mitt liv enklare. Eller roligare. Något som helt enkelt har en funktion i mitt liv. Och jag vill kunna se varje del för sig. Så klädhögarna på soffan har försvunnit. Dammet är förvisat från detta hem. Inga högar med disk i diskhon, ingen smuts på spisen. Denna plats har blivit ett hem, och varje sak har sin funktion. Har jag ingen förvaring för det så ska det ut. Oavsett vad det kostat. Jag har lärt mig att äntligen slänga sådant som inte har4 en naturlig plats i mitt hem. Vilken befrielse.

Det är nu ett nöje för mig att åka hem från jobbet, inte en börda. Det luktar gott här nu. Det är rent och fint. Det är städat och underhållet, och jag har all den underhållning jag kan tänkas vilja ha här. Från tv-spel till filmer, serier, datorer, telefoner, böcker och tidningar. Det enda som saknas nu är ordentliga träningsredskap men nästa månad ska jag inhandla ett löpband (om ekonomin tillåter). Sedan har jag allt som kan tänkas krävas för att underhålla en kropp och ett sinne som är - i allra högsta grad - levande.


Jag älskar att ligga här och se hur vinden leker med mina skira gardiner.


En nätt vindpust tog sig in.

Vackert.


/Belma