The Pretentious Illiterate

Hejsan alla,

Jag vet inte hur man hanterar sorg. Jag vet inte hur man gråter eller känner smärta. Jag har kopplat bort alla, eller de flesta av mina mänskliga attribut för att gardera mig mot smärta. Och det har gått bra. Mitt liv är inte smärtfyllt. Nyligen bröt jag min tå, och jag halkade så konstigt när jag gjorde det så att en nästan 2 cm lång glasbit grävde sig in under stortånageln. Jag grät inte. Jag bet ihop och fortsatte min dag som vanligt. Veckorna därefter har jag gått på denna tå utan att klaga. Den är fortfarande bruten, och öm. Men det är en smärta jag lärt mig att koppla bort.
Jag har förlorat människor som har stått mig väldigt nära. Människor jag verkligen brytt mig om och som jag egentligen borde sakna mer än jag gör. Men jag går vidare. Jag kopplar bort. Glömmer tankarna jag hade om dem och känslorna vi delade. Och med tiden blir de lika betydelselösa som grå. De är skuggor. Hela min värld är full av skuggor.
Men idag kollapsade jag. På min fåtölj, i mitt eget hem. Jag kunde inte hålla det inne. Gråten bara kom, överväldigade mig. Och det var inte på grund av smärta eller minnen, utan maktlöshet. De har hittat en knöl i min mors ena bröst. De är osäkra på vad det är, så hon ska iväg och kolla upp det vidare. Den enda människan på den här planeten som jag anser är helt osjälvisk, och god. Den enda människan som jag utan en tanke skulle offra mitt eget liv för. Jag förstår inte. En del av mig, den cyniska rationalisten försöker slå bort alla tankar. Medan den andra delen, den vars existens jag glömt bort, vill gråta. Vill skrika. Vill ut! Och jag vet inte hur jag ska hantera detta.
Jag pratade med mamma idag, i kanske 2 minuter. Och jag kunde inte förmå mig själv att bete mig som folk. Istället var jag kort, och arg. Jag försökte hålla gråten inne, låtsas vara stark. Men jag kan inte längre se tangentbordet för alla tårar. Jag känner mig så patetisk. Jag vet inte hur man gråter, eller hur man känner. Jag kan urskilja två känslor, tomhet och hat. Glädje är något jag försöker lära mig identifiera. Det finns ingen logik i det här. Jag vet inte vad som kommer att hända, om jag tar ut något i förväg vilket jag säkert gör. Men om något seriöst händer kommer jag sluta existera.
För med henne dör jag. Jag vet att det bara är hon som älskar mig ovillkorligt, den enda som inte dömmer mig och den enda som jag betyder något för. Allt annat är bara fasader. Och jag är så jävla svag och patetisk som inte kan hantera det här. Jag är så dum som inte kopplar bort allt, blundar och går vidare.
Men hon är värd mer.

/Bell

Jag tillber eder sömngudar! Ge mig sömn, vid vettiga tider! Hjälp. Snart kommer skolan igång på allvar och då ska man vara alert (som förövrigt är ett väldigt töntigt ord) och som det ser ut nu får de hålla lektion mellan 2 och 5 på morgonen, annars är risken stor att jag inte hänger med p.g.a övertrötthet! Och så är jag mörkrädd. Jag vet inte varför, men jag kände att jag ville få med det på nåt hörn. :P

/Bell

20 cm klack. Jag är kär.

För första gången på, vad som känns som åratal, som jag VAKNAR så här dags! Klocka är ju omänskligt lite och mitt huvud bultar eftersom jag gick och la mig för drygt två timmar sen. Herregud, och jag sov så dåligt. Vaknade konstant, var för varm, eller frös. Huvudet fyllt med tankar; som om det var min allra första skoldag... Som om jag aldrig gjort detta förr. Jag vet en sak: det är trist att mamma inte kan följa en till skolan idag. Det hade kännts så mycket tryggare på nåt vis (=

Jag har registrering numero uno idag. Och med den min första föreläsning samt min allra första diskussions-lektion. Något jag ser fram emot. Och för FÖRSTA gången någonsin (jag har i all ärlighet aldrig under hela min skolgång någonsin läst något kompendium innan en lektion) är jag förberedd. Så det ska bli intressant att se hur jag debatterar med fakta i bakhuvudet... (=
Nu frühstück, och göra i ordning mellismackor :) Tihi, jag ska börja äta mellanmål. För att slippa den fasliga huvudvärken som medföljer mina sockerras... (: Ny period indeedo. Iförd en speedo.
Herregud. Jag behöver mitt kaffe. Och en hjärna som funkar.

/Bellis

Halloj alla,

Jag förstår inte varför människor är så rädda för sig själva. Varför man ständigt jobbar på att göra sig av med alla kvaliteter som gör en människa så unik, det som särskiljer oss från varandra. Jag ska vara så där klyschig som jag hatar att bli, men jag måste få dra det där citatet: "Människor föds som orginal och dör som kopior."
Jag har alltid annars avärdat detta uttryck som en klyscha och skrattat sådär sarkastiskt. Men jag tycker det passar otroligt bra i sammanhanget. Det övergår min förmåga att förstå varför människor hellre strävar efter att vara billiga knock-offs på en produkt i sig själv inte är ett kvalitativt orginal.

Barbie och Ken, fast lite mer anatomiskt korrekta.

Missförstå mig rätt; jag är för, jag vill gärna säga diversitet (men det är ett danskt ord) så jag säger, mångfald, skillnader och mest av allt: en människas möjlighet och frihet att välja själv vad den vill göra med sin egen kropp. Men detta mode som fått mänskligheten att känna sig otillräcklig inför sig själv, och andra, som forcerat en osäkerhet på alla. Det är det jag motsätter mig.
Varför är det så få som ser genom denna obefogade rädslan? Det krävs inte mycket, bara lite ratonellt tänkande; vem vet bäst om vad jag anser vackert? Och vem är det som avgör hur jag ska se ut för att jag ska trivas i mitt eget skinn?
Folk, i alla andra avseenden tycker jag människor är dessa fantastiska varelser, vardagshjältar, som ger så mycket av sig själva till andra och som jonglerar så mycket på en gång. Kan man inte bara vara så jämnt; vara sig själv, den man verkligen är? Dessa underbara individer, unika personer med dessa alldeles utomordentliga kvaliteter.
Ytan reflekterar det som finns där inne; så var inte rädd för att förbli ensam och oälskad för det sker aldrig. Ingen (normalt fungerande människa) vill spendera sitt liv med en förbittrad och desillusionerad människa, oavsett hur de ser ut. För det är väl det detta frenetiska sökandet och kämpandet handlar om: att attrahera en partner? Att behålla den man har? Jag blir bara så sorgsen att vi ärvilliga att offra vår egen lycka för att plåga oss själva, för vad? Ett ideal som vi ändå vet är skevt?
Jag välkomnar alla som tittar snett på mig, jag välkomnar allt viskande och alla kommentarer. Man får tycka olika, men i slutändan så är det ändå jag sitter och ler med mina vänner och de som tycker om mig precis som jag är. Det är inte jag som skär mig eller kräks, det är inte jag som sitter hemma och gråter eller förbjuder mig själv vissa nöjen. Jag straffar mig själv inte och jag har inga planer på att göra det.
De som inte trivs med mig har en hel värld där ute, det är inte svårare än att titta bort. Lycka är inte baserat på andras åsikter om dig, det är baserat på dina åsikter om dig. Rätta mig gärna om jag har fel, jag är mer än villig att lära mig... Men vi är alla olika, vi föds så. Det finns inte den feminist som kan argumentera mot de medfödda olikheterna i människor. Men för bövelen, låt oss bevara kopiorna bara för att i framtiden kunna gå tillbaka och använda dem som exempel på hur det kan se ut om man stänger av individualiteten.
Och för att avsluta med ett citat av Jean de la Bruyère:

"De flesta människor använder den första delen av sitt liv till att göra den andra delen olycklig."

Det ända jag ber om är att NI inte gör det. Ni är bättre än så (=

Halloj alla,

Det var en stund sen jag senast kändisspanade. Mest för att jag har unvikit tv och tidningar det senaste året. Bedrövliga saker sker på vår planet, och människor har tappat balansen i livet. Detta har fått mig att dra mig tillbaka och se inåt, unvika andras misär och jobba på mig själv och jobba på att lösa mina egna problem innan jag tacklar resten av världen.
Nu känner jag att jag har nått mitt utsatta mål, och det börjar bli dags att avvänja sig denna isolering. Nu ska jag sätta upp ett nytt mål, ett som har hängt över huvudet på mig ett par år nu. Och för första gången ser jag fram emot utmaningen.
Men nu över till något inte alls lika seriöst, mitt kändisspanande.
Som underförstått har jag på senaste tiden kikat lite på tv och läst i tidningar och kommit fram till att det kanske finns en handfull kändisar som jag tål att se på. Alla kring mig har hört alla mina kommentarer om obegåvade hyperkändisar, och intelligensbefriade levande dockor med sina dyra skor och väskor, med deras smaklösa smycken och värdelösa fårmentalitet. Jag vet, fårmentalitet, det är något som skrämmer mig mer än något annat på denna planet. Människors förmåga att stänga av sin individualitet och bara följa någon annans ledning.
Jag skyr detta 'mode' att alla ska se likadana ut. Som fabrikstillverkade dockor, alla med samma fel och tomhet. Finns det ingen längre som står upp för individen? Ingen som står upp för sina egna intressen och val? Måste allt verkligen vara bekant jämnt, måste vi verkligen alla hålla oss inom en och samma låda?
Folk påstår att det Hitler en gång åstadkom inte skulle kunna upprepas. Hah! Säger jag, för nästan alla är förslavade redan. Och den här gången dödar man sig själv istället för andra... Flickor och pojkar i 12 - 13- års åldern svälter sig själva för att "passa in". Passa in vart? Jag blir så förbannad på det här jävla passandet in. Jag har aldrig passat in någonstans, i något fack. Och jag har inte träffat en enda människa som är så nöjd i sig själv som jag. Jag är mitt eget största fan. Och det är inte baserat på andras standard. Jag är inte baserad på andras standard. Jag har mig själv att gå efter, inte Elle eller Vogue, inte Cosmo eller vilket annat magasin som helst. Inte heller ser jag på Paris Hilton och tänker: "Så vill jag också vara och se ut". Och ska jag vara helt ärlig, så är alla som går i de tankebanorna idioter som förtjänar precis all skit som kommer deras väg. Det är pinsamt när vuxna människor inte vet bättre än att se på andra och jämföra sig med dem.
Bygga sitt värde kring vad människor tycker om en. Och förresten om det nu var hälsosamt att alla såg likadana ut hade våra gener ändrats med åren, utvecklats till detta ultimata mål... Fasen vad jag hatar detta ämne, för jag blir så ilsken när jag tänker på alla barn vars liv kretsar kring hur mycket de får och inte får äta, hur de ska klä sig och alla saker de utsätter sig för enbart för att "passa in".
När vuxna beter sig som idioter, så är det okej om de beter sig så bland andra vuxna. Men när man överför sin dåliga självbild på barn så flippar jag över. Finns det inget intelligent liv där ute?
När man är stolt över sin intelligens, och saker man jobbat sig till, så är man en arrogant och skrytsam sate, men om man går omkring och babblar över hur stolt man är för att man genomgått en gastric-bypass operation och gått ner x antal kilon så är man en hjälte. NÄR blev det bättre att vara smal än att vara intelligent och individuell..? Jag antar att det hölls ett möte nån gång, men jag var inte inbjuden?Helvide. Det ska vara idealet, oavsett hur...
Jag är trött gott folk. Jag är beviset för att man kan leva normalt, bättre än normalt, utan att se 'perfekt ut'. Det handlar om att trivas i sitt eget skinn. Men jag är omgiven av idioter. No offence. Ingen specifik i åtanke. Utan världen.
Jag har ingen respekt för människor längre, de förtjänar den inte. Ingen gör det. Inte en enda. Utom Chris. Han är så jäkla arrogant, och jag älskar det. Mer arroganta, egoistiska och jäkligt självupptagna människor, tack. För hädanefter är det mitt nya ideal!
- Belma

Det är synd om mig. Nej förresten, jag vill börja om; det är jättesynd om mig. Jag är sådär äckligt überförkyld som jag blir ibland, eller alltid vid säsongsskiftet. För jag har inte en radar inbyggd, som säger den exakta mängden kläder man MÅSTE ha på sig för att inte bli grisförkyld och behöva svettas som as för att febern så gärna vill ut ur min kropp.
Jag känner mig lite som en kärring som nått klimakteriet. Värmevallningar och plötsliga salladsluncher. What the hell man? What happend?
Nyss var jag 20, nu känner jag mig mer 56 än något annat. Men jag är en pigg 56- åring vill jag tycka. A foxy one too. Yeah, had to sneak that one in there.
Broder min kom och hälsade på igår. Sov över och tittade på en hel massa Family Guy- avsnitt med mig. Det tyckte jag var sött av min goda bror, att hålla mig sällskap när jag mådde som sämst. Och nog fasen mår jag inte mycket bättre nu, inte fysiskt i alla fall. Bror och jag åkte hem till Sthlm idag och det är där jag befinner mig i skrivandets stund, hemma hos mamma; som alltid har en Ipren och en kopp te redo. Min mamma är bra på sånt. Att se till att man får nog med vitaminer i sig, och att man dricker varmt och så gör hon sin jättegoda soppa som jag alltid slevar i mig.
Det är skönt att ha nån som bryr sig. Någon som kan pussa en på kinden och ge en en varm kram. Någon som visar att ens välmående betyder något för den. Ni vet, det där som bara mammor kan ge. Visst har vänner ringt och önskat att man kryat på sig, men det är bara mamma som gör soppan, eller går ut efter Ipren:en. Mammor, dessa underbara varelser. Min i alla fall (= Men jag antar att det är så för de flesta.
Tänka sig, hommage till min mor. Bah! Det är vad jag ska skriva, nåt som hon kan få ihop med sin födelsedagspresent. Yes, yes. Min mor, hon är alldeles speciell hon. Inte många, kanske inte några alls, har gått igenom samma saker som hon. Och hon har alltid stått rakryggad som den hjälte hon är, och alltid varit en förebild. Min mor räddade 10 liv ur ett krig som säkerligen skulle svalt oss alla, och då räknar jag inte med hennes. Aah, jag säger då det. Min kära mamma är något helt annat.
Själv är jag mest förkyld och grinig. Fast glad ändå. Och varm, alldeles jättevarm. Men det är sent och jag har en sallad väntandes på mig. Samt en ny XBOX 360 och en bror som mer än gärna spöar mig i alla spel han har. Men jag har vunnit en gång, nu ska jag förlora 40 ggr till och kanske, bara kanske, om jag är skicklig nog: spöa honom en och annan gång.
Natti natti gott folk,
Bellis

Här finns korten från mitt alldeles egna, jättenya ställe (=

Images de mon nouveau château.

Abbildungen meines neuen Schlosses.

Immagini del mio nuovo castello.

Retratos de meu castelo novo.

Cuadros de mi castillo nuevo.

Så de flesta förstår... Och slutligen:

Pictures of my new castle.

Och så en lista:
Kött eller fisk: Kött
Drink eller shot: Drink
Öl eller vin: Öl
Kaffe eller te: Kaffe
Kort eller kontant: Kort
Dusch eller bad: Dusch
Pumps eller ballerina: Ballerina
Svart eller vitt: Vitt
Winnerbäck eller Lundell: Ingen
Paris eller Nicole: Ingen
TV eller film: Film
Morgon eller kväll: Kväll

Motsatta könet

Gillar du någon just nu från det motsatta könet: Inte direkt
Vet den om det: -
Gillar någon annan dig just nu: Ja
Vad tittar du först på hos en man: Hela paketet
Vad är sexigt på en man: Intelligens, humor, självförtroende, hals, händer, underarmar
Vad är osexigt på en man: Kroppsbehåring
Har du varit riktigt kär: Ja
Ditt längsta förhållande varade: 4,5 år
Vill du gifta dig: Inte just nu
Vad föredrar du att göra på en dejt: Middag och samtal

                                 
Halloj alla,

Yes yes! It's true. Jag flyttar ändå. Tack vare Maria. Vilken ängel!
Flyttar nu i veckan och egentligen hela månaden ut. Men jag ska försöka mova så fort det går... Annars blir jag så seg, och skjuter upp det. Nu är det en permanent flytt, till en korridor där jag är på tredje våningen och slipper dela dusch. Gaah!
Yay!
Imorgon måste jag till Ap-fastigheter igen för tanten i receptionen gav mig fel nycklar. Blörp. Man kanske skulle satsa på det stället egentligen? Haha, no no! Me want what I have coming. Har inte spanat in tapeterna eller om det behövs målasom i badrummet. Om så, ska jag göra det innan jag movar in alla saker. Känns så onödigt att göra det efter allt är på plats. Så ska jag måla om i hallen, oavsett om det är nymålat eller ej. Det ska bli grått där, har jag tänkt mig. Mörkgrå. Det blir tjusigt.
Yes yes, so ist es. Nu ska jag gå och lägga mig. Fick bara 3 timmars sömn inatt. Eller idag. Hur som helst var det 3 timmar. Nu nanna lite, sen börja packa och slänga saker jag inte behöver.
Gut gut.
/Bellis

Halloj alla,

Japp, min undersköna (knappt fungerande) cykel har funnit sig bli stulen.  Den som jag betalade 159 kr för. 100 kr för cykeln och 59 kr för färgen. Givetvis blir den stulen när den blir fin. Men det gör inget. Det ger mig ett ypperligt tillfälle att gå massor på min brutna tå. Aah, dessa ljuvliga sammanträffanden :P Det finns ju ett ordspråk (och en 50 cent-låt) som lyder: When it rains it pours. Och jag antar att det är så nu. Men jag gillar regn, det svalkar. Så det är bara att ta med sig ett paraply när man går ut...
Jag beslutade mig i början av sommaren att göra mig av med alla dåliga tankar, människor och saker i mitt liv. Och jag måste erkänna att det har funkat. Jag var, som vanligt, väldigt skeptisk. Men det har visat sig att förändring verkligen kommer inifrån en själv. Det är ett arbete som tar sån tid och det är jobbigt som bara den. Men det är bra för en, nyttigt. För mig i alla fall.
Preventativt.
Imorgon blir en städdag. Det ser jag fram emot lite. Dags att göra sig av med det mesta. Jag är trött på den här röran. Värst, som alltid annars, kommer sko och klädgarderoben att bli. Det gör så ont att göra sig av med kläder. De är en så stor del av mig. Jag älskar kläder och har alltid separationsångest när de ska rensas ut. Varje år gör jag det och varje år får jag sådana otroligt starka ångestkänslor. Tänk om jag behöver den där tröjan, eller de där byxorna. Kjolar och klänningar är det inte så svårt med. Men tröjor och byxor! Holy crap on a stick... Och skor. Skor och väskor. Gaah!
Men imorgon är det go-time. Off with their heads, som hjärter drottning säger i Alice i Underlandet. Eller Alice i Underlivet, som den också kallas... :P Lågt, jag vet.
Fasen, hon har blivit sent och jag glömde att publicera detta inlägget.Nu vet jag inte vad jag ville ha sagt. Lika väl att lägga ner. Hellre det än att fortsätta Alice-temat... :P
/Bellis

PS. Ville visa upp mina hypergulliga öronmuffar. DS.

Halloj alla,

Jag älskar höst. Jag fullkomligt älskar poesin i säsonsbytet mellan sommar och höst. För det är den enda som sker 'över natten'. Alla andra byten sker gradvis, men inte hösten. Den kommer med full kraft, tar död på allt det gröna, förändrar, förbättrar. Det blir så vackert om hösten, löven, himlen och de vackra skuggorna. Det är min favorittid på året, att få gå ut och fotografera. Åh vilket fantastiskt nöje. Jag verkligen älskar hösten. När värmen sakta dör ut och ersätts av perfekta dagar fyllda med de fantastiska färger, det är som att gå runt i ett levande konstverk. Att oavsett vart man tittar ser man människor som sakta drar igen jackorna, man känner kylan i luften och man känner den där oidentifierbara romantiken. När alla känslor får uttryck, inte i ord utan i trädens kronor.
Jag älskar allt vackert, och för mig är hösten det allra vackraste som finns. Det är den tiden på året då jag vill umgås med mina vänner och familj så mycket som möjligt. För skönheten i höstens glamour får alla människor att lysa så. Det är en viss lycka som ligger i luften, en väntan, en längtan. Något som man inte kan ta på eller uttrycka, något man inte kan förstöra med ord. Det är där. Det bara är där. Och det är så vackert, om man bara tillåter sig att känna av det. Känna den underbara doften i luften, värmen när man kliver innanför dörren, eller blåsten när man ställer sig ute på balkongen.
Det finns aldrig någon annan tid på året än de få veckorna av höst där man kan harmonisera sitt liv med vacker musik. Att sätta på radion på någon lugn station, ställa sig ute på balkongen med en kopp kaffe eller en kopp varm choklad, invirad i en filt. Det gott folk är lycka för mig. Att se på världen, höra musiken i varje vindpust och känna precis hur levande man är.
Och jag blir så lycklig jämnt när det är höst, för oavsett hur ofta man upplevt dess magi så kan man inte ta det för givet. För vissa vintrar börjar tidigt, och andra somrar slutar sent. Ibland försvinner hösten under snöns tyngd, eller i sommarens hetta. Därför gör det denna underbara tid extra speciell, man tar vara på den korta tid den är här. Och jag blir alltid så lyrisk i tanken på höst. För att för mig är höstnätter det allra vackraste som finns, för den skönheten kan man dela med alla. Alla upplever den, visserligen på olika sett men alla berörs av den. Den är där, den försvinner inte om man brukar den. Så kom ihåg att gå ut och fotgrafera, promenera eller bara känna av hösten. För det är den enda tid på året då allt är perfekt. Ett naturens spektakel, en show som inte kostar något mer än några minuter av er tid... (:
Det är väl värt tiden, believe you me. Så gå ut och se all skönhet som naturen bjuder på för sån skönhet kan man inte köpa, det är en annan form av känsla. Något vackrare än livet själv. :)
Nu ska inte jag bli jttelyrisk, och det är rätt svårt när min gode bror står och "jabbar" mig i armen som den lilla boxare han är, och jag får agera boxningssäck... :P
/Bellis