Att gråta.
Jag vet inte hur man hanterar sorg. Jag vet inte hur man gråter eller känner smärta. Jag har kopplat bort alla, eller de flesta av mina mänskliga attribut för att gardera mig mot smärta. Och det har gått bra. Mitt liv är inte smärtfyllt. Nyligen bröt jag min tå, och jag halkade så konstigt när jag gjorde det så att en nästan 2 cm lång glasbit grävde sig in under stortånageln. Jag grät inte. Jag bet ihop och fortsatte min dag som vanligt. Veckorna därefter har jag gått på denna tå utan att klaga. Den är fortfarande bruten, och öm. Men det är en smärta jag lärt mig att koppla bort.
Jag har förlorat människor som har stått mig väldigt nära. Människor jag verkligen brytt mig om och som jag egentligen borde sakna mer än jag gör. Men jag går vidare. Jag kopplar bort. Glömmer tankarna jag hade om dem och känslorna vi delade. Och med tiden blir de lika betydelselösa som grå. De är skuggor. Hela min värld är full av skuggor.
Men idag kollapsade jag. På min fåtölj, i mitt eget hem. Jag kunde inte hålla det inne. Gråten bara kom, överväldigade mig. Och det var inte på grund av smärta eller minnen, utan maktlöshet. De har hittat en knöl i min mors ena bröst. De är osäkra på vad det är, så hon ska iväg och kolla upp det vidare. Den enda människan på den här planeten som jag anser är helt osjälvisk, och god. Den enda människan som jag utan en tanke skulle offra mitt eget liv för. Jag förstår inte. En del av mig, den cyniska rationalisten försöker slå bort alla tankar. Medan den andra delen, den vars existens jag glömt bort, vill gråta. Vill skrika. Vill ut! Och jag vet inte hur jag ska hantera detta.
Jag pratade med mamma idag, i kanske 2 minuter. Och jag kunde inte förmå mig själv att bete mig som folk. Istället var jag kort, och arg. Jag försökte hålla gråten inne, låtsas vara stark. Men jag kan inte längre se tangentbordet för alla tårar. Jag känner mig så patetisk. Jag vet inte hur man gråter, eller hur man känner. Jag kan urskilja två känslor, tomhet och hat. Glädje är något jag försöker lära mig identifiera. Det finns ingen logik i det här. Jag vet inte vad som kommer att hända, om jag tar ut något i förväg vilket jag säkert gör. Men om något seriöst händer kommer jag sluta existera.
För med henne dör jag. Jag vet att det bara är hon som älskar mig ovillkorligt, den enda som inte dömmer mig och den enda som jag betyder något för. Allt annat är bara fasader. Och jag är så jävla svag och patetisk som inte kan hantera det här. Jag är så dum som inte kopplar bort allt, blundar och går vidare.
Men hon är värd mer.
/Bell
Belma..Jag vet inte vad jag ska säga riktigt. Tänker inte säga att jag kan sätta mig in i dina känslor, för jag har ingen aning om hur detta måste kännas..Tänker inte heller försöka trösta med tomma ord, för det vet jag inte hjälper..Det enda jag kan göra är att ärligt säga att jag är hemskt ledsen och att jag verkligen hoppas att det inte är någonting farligt de hittar..Tänker på dig och sänder mitt hopp till din älskade mamma.
Älskling! vad handlar det här om? när fick du veta det här? jag har försökt ringa...
gumman lilla.. vad ska jag säga? Jag tror att du är starkare än vad du själv tror, och jag tror att du gjorde helt rätt i att bryta ihop och gråta, gråta, gråta, för en gång måste allt komma ut. Din mamma behöver dig, du behöver henne, så ta hand om varandra. Än vet ni inte vad det handlar om, så försök hålla alla skräckscenarion borta. Vi finns, många av oss, så det är bara att höra av dig, dag som natt. En stor kram på dig gumman, du (ni) tar er igenom detta.
Tack snälla töser för de fina orden. Det betyder massor.
Alex, vi höres senare. Min telefon har flippat ut helt. Kan inte få igång vissa knappar. Den strejkar lite så jag stängde av den =S
Vännen, jag skickar massor med kramar och stort stöd. Du har mig när som helst om du vill prata...eller inte...vad som helst helt enkelt.
