Långa nätter...
Nätterna är inte långa. Inte nu. Men det fanns en tid. Ett mörker, som omslöt allt. Men det är ljust ute nu. Det är ljust. Och tyngden som vägde ner mig den är borta. Allt sånt. All smärta. All rädsla. Paniken. Det är borta nu. Och idag står jag, jag står upp. Jag är inte längre rädd. Inte längre panikslagen. Jag har överlevt mardrömmen. Jag överlevde vintern. Och Shakespeare skrev det bäst i Richard III då han skrev:
Made glorious summer by this sun of York;
And all the clouds that lour'd upon our house
In the deep bosom of the ocean buried.
Now are our brows bound with victorious wreaths;
Our bruised arms hung up for monuments;
Our stern alarums changed to merry meetings,
Our dreadful marches to delightful measures.
Grim-visaged war hath smooth'd his wrinkled front;
And now, instead of mounting barded steeds
To fright the souls of fearful adversaries,
He capers nimbly in a lady's chamber
To the lascivious pleasing of a lute.
But I, that am not shaped for sportive tricks,
Nor made to court an amorous looking-glass;
I, that am rudely stamp'd, and want love's majesty
To strut before a wanton ambling nymph;
I, that am curtail'd of this fair proportion,
Cheated of feature by dissembling nature,
Deformed, unfinish'd, sent before my time
Into this breathing world, scarce half made up,
And that so lamely and unfashionable
That dogs bark at me as I halt by them;
Why, I, in this weak piping time of peace,
Have no delight to pass away the time,
Unless to spy my shadow in the sun
And descant on mine own deformity:
And therefore, since I cannot prove a lover,
To entertain these fair well-spoken days,
I am determined to prove a villain
And hate the idle pleasures of these days.
Plots have I laid, inductions dangerous,
By drunken prophecies, libels and dreams,
To set my brother Clarence and the king
In deadly hate the one against the other:
And if King Edward be as true and just
As I am subtle, false and treacherous,
This day should Clarence closely be mew'd up,
About a prophecy, which says that 'G'
Of Edward's heirs the murderer shall be.
Dive, thoughts, down to my soul: here
Clarence comes.
Om att bli vuxen
Det är inte alltid kul att vara vuxen. Ständigt är det någon som drar i en, med sina måsten. Sina krav. Gör detta, betala detta. Förflytta dig från punkt ett till punkt två, fort, i karriären. Betala räkningar i tid. Varje månad, inga undantag. Lev under dina tillgångar. Inga dyra väskor, inga nya parfymer då man har tandläkarbesök inplanerade. Avsätt pengar. Spara. Aldrig slösa.
Så får man nog en dag. Köper två armband för 10 000 kr på NK. Och så har man inte råd att ens fika den månaden. Sitta på minus i ett par dagar. Betala 200 kr i straffavgift till sin bank för att man köpt mat för pengar som var reserverade till annat. Eller ta lån. Mikrolån.
Mikrolån är för idioter. Det handlar inte längre om desperation. Nu handlar det om ren och skär idioti. Låna för att kunna konsumera. Varför gör man så? Och ändå är det så många som samlar på sig småkrediter, som tickar. Ränta. Fattar man inte att det kommer kosta så mycket mer än man har råd med!?
Jag har inga lån. Mer än en studieskuld. CSN. Vilket elände. Men jag behövde deras tjänst, då. Därför får jag betala tillbaka för mina tidigare synder, nu. Jag bråkar inte om det. Givetvis inte. Staten bråkar man inte med, när man blivit vuxen. Man bråkar inte alls. Man bara betalar. I tid. Gärna ett par dagar innan förfallodatum och man har e-faktura. Så man kan ha bättre koll, tror man. Och färre papper hemma. Men så har ju inte alla företag e-faktura. Och ens privatekonomi blir splittrad. Man tappar greppet och vaknar mitt i natten och räknar om allt.
Kanske är det bara jag som gör så? Men så vet jag exakt vad jag har på kontot alla dagar i veckan. Alla tider på dygnet. Det tycker jag, givetvis, är det bästa sättet. Jag vet vad jag har för dagsbudget. Likaså veckobudget. Köper jag dyra saker får jag spara in på billigare produkter. Köpa saker mer sällan. Räkna om och räkna om. Konstant detta räknande. Om det inte är ekonomin så är det kaloriintaget.
Det är vad det handlar om, att vara vuxen. Att ständigt räkna. Och om man en dag glömmer att räkna så sitter man i skiten. Man måste ha koll. Stenkoll. På sig själv och sin ekonomi. Från en dag till nästa. Det kanske inte är lika roligt som att sorglöst köpa prylar för 30 000 kr per månad, men det är vad livet går ut på. Att ständigt räkna. Leva från en dag till nästa. Och att ha kul, i de små händelserna.
Livet går ut på att uppleva saker. Kulturer. Mat. Vin. Vänner. Att se på film, att lyssna på musik och läsa böcker. Att vidga sina vyer. Inte att ha världens största filmsamling. Eller ett skitigt hem. Det handlar om att ta hand om sig, sin ekonomi och sitt hem. Mata sin själ. Livet handlar om välmående.
Att vara vuxen innebär att man söker efter det som gör en välmående i det långa loppet, medan ungdom söker omedelbar gratifikation utan en tanke på konsekvenser.
Det är dags att växa upp, mina vänner. En dag måste vi alla ta ansvar. Det är inte så jävla ballt att vara vuxen, om man inte ser den stora bilden. En stunds sparande ger en livstid av välmående och lycka. Och lite smärta kan man utstå för flera års njutning.
/Belma
Dagar som denna
Jag vet inte varför, men ibland börjar dagen bara baklänges. Allt är udda, saker som hänt idag har alla varit så himla märkliga.
Jag har sagt upp kontakten med en långtida vän, jag kom till jobbet och plötsligt är jag den mest uppskattade medarbetaren. Jag flyttar upp i rang, från inget till den otroligt eftersökta allvetaren. Helt otroligt. Och till råga på allt detta kommer Björn imorgon. Mannen med de blåaste ögonen någonsin, som jag hade lunch med för någon månad sen.
Bara bra saker sker. Mycket nöje... :D
Jag ska packa och gå tidigt idag. Sätta mig i min sköna soffa och inta något gott medan jag gluttar på film. Som jag älskar mitt hem. Lika bra att njuta, jag kommer jobba i helgen så det blir inte mycket vila.
Ack ack, på onsdag kommer min lycka bli komplett!
I miss that stupid ape
Jag fullkomligt ÄLSKAR Zach Galifianakis. Hans stand up är kungliga och i alla filmer han är med i gör han en guldinsats. Han förgyller mina dagar.
Sen är han ganska lätt att se på. Helt klart min typ. En trädgårdstomte. Påminner mycket om min föredetta. Lika larvig och skägger, och håret. Och den bleka huden. Kroppsbyggnaden. Fyfan. Jag har en så utpräglad "typ" att jag aldrig kommer komma ifrån det där. Jag kommer alltid tyckan om samma typ av människor. Fan.
Ikväll blir det kanske tacopaj och WoW. Marajah och jag laddar!
/Bells
Att gå vidare
Vårt senaste möte fick mig att öppna ögonen för det som varit alltför uppenbart; det är över nu. För alltid.
Vad jag vill och vad jag förmår är två olika tingestar. Och nu kan jag inte längre blunda för verkligheten. Han är inte min. Han tillhör en annan. Jag tillhör mig själv. Och varför jag varit kvar i något jag lämnat är för att det fanns en trygghet i det. När den svepts under mina fötter finns där inget åtråvärt kvar. Det är verkligen slut nu.
Vi är två individer nu. Inget som binder oss till varandra. Ingen åtrå finns kvar. Ingen vilja att stanna. Jag kan aldrig mer återvända och för första gången någonsin känns det som en lättnad att skriva de orden. Befriande.
Jag var länge under intrycket att jag inte skulle klara mig utan honom, men den tanken känns i det närmaste absurd nu. Skrattretande, även. Jag trodde att han var "den rätte". Ibland vill man något så mycket att man börjar övertyga sig om att allt kommer lösa sig. Men det gjorde aldrig det. Och någonstans visste jag nog det. Men skam den som ger sig.
Men det kommer en tid då man vaknar, och jag vaknade hemma hos honom. Som en jolt genom kroppen, när jag låg i hans säng. Den plats jag en gång längtat till. Jag låg i mörkret och stirrade upp i taket och den enda tanken jag hade var att det var fel. Att jag ville fly. Långt, långt bort. Jag ville inte ligga där. Bredvid honom. Jag ville hem. En plats där jag var trygg och låg i rena lakan. En plats där han inte fanns.
Vår tid är förevigt förbi. Den uns kärlek som levt kvar dog i bilen på morgonen då han skjutsade mig till jobbet. En sista puss hejdå och sen åkte han och med honom försvann alla känslorna. Jag var tom hela den dagen. Inte ensam eller nedstämd. Bara tom. Och när tiden kom för mig att fara hem slog tanken mig. Vi var över nu. Allt som jag förknippar med honom måste bort. Han får inte finnas kvar i mitt liv som förut. Vi är färdiga.
Så när jag kom hem gjorde jag i ordning en låda i vilken jag stoppade ner allt jag fått av honom. Allt som var kvar från det förhållande jag så länge längtat tillbaka till. Många saker åkte ner. Mycket smycken och kläder. Alla bilder. All dokumentation på att vi en gång hört ihop. Jag valde att sudda ut den perioden. Den fanns aldrig. För endast så kan vi börja om som vänner. Jag älskar honom som om han vore min egen bror. Men inte längre på det sättet. Kärleken försvann i samband med tilliten. Och nu ska jag lämna plats för en fin vänskap.
Han känner mig som ingen annan. Han måste på något sätt vara kvar i mitt liv, men aldrig mer ska jag falla för honom. Aldrig mer ska jag kyssa hans läppar eller känna hans kropp mot min. Men han ska förevigt finnas i mitt liv, om inte annat i minnet. Han var mitt allt. Min prins. Därför är jag glad att jag kom till insikt att vi inte kan fortsätta som förr. Aldrig mer kärlek på det sättet. Aldrig mer åtrå. Men vänskap utan gränser.
Han har mitt hjärta, min själ. Jag önskar honom ALL lycka med vad han än företar sig och jag kommer alltid finnas där för honom. Oavsett vad det gäller, alla tider på dygnet. Men som en vän. Och intet mer.
Tack för allt Marcus. Jag hoppas du är lycklig där du är. Hoppas du är lycklig med den du har. Jag önskar dig verkligen all lycka! Nu och föralltid!
Vuxna människor
Ett brev till alla
Jag skrev detta mail nyss. Det är en uppmaning till alla! Just leave me be...
"Allt, Fru Hök. Precis allt är jobbigt just nu. Jag känner mig helt död. Jag skulle behöva en hel vecka där jag bara är. Inte gör ett jävla skit, mer än att vakna och finnas.
Ska jobba i helgen, IGEN! Ska bli skitkul… ” ”
Jag har inget privatliv, och jag känner att hela den där incidenten mellan dig och Herr Hök bara fick mig att öppna ögonen för hur jävla mycket jag saknar Marcus. Och hur dåligt jag mår, både med och framförallt utan honom. Jag tror det är dags att sluta prata om män. Överhuvudtaget. Jag vill inte veta mer om någons relation, varken min egen eller någon annans. Dvs. inget mer snack om snubbarna på ditt jobb, inget snack om er relation och jag har redan meddelat alla att upphöra med samtal om relationer. Jag orkar inte med mer nu och nu stänger jag av. Helt.
Nog snackat om allt som rör relationer. Jag måste få tid att bara vara. Mer fokus på mig, mindre på alla andra.
No offense, varken mot dig eller någon annan, men jag orkar bara inte lyssna på mer sånt. I alla fall ett tag. Jag vill kunna fira min 25- årsdag utan dessa tankar, och ju mer jag får höra om andra desto sämre mår jag. Så fråga inte hur det är med mig, nu vet du.
Jag behöver tid. För att sortera upp allt i huvudet, så jag kan vara tillbaka. In full force :D"
Livligt
Som jag älskar denna.
Idag är jag trött. Jag somnade inte förrän klockan ett. Inte bara för att jag inte kunde sluta tänka på dumheter utan också för att syrran ringde och pratade i en timme. Hon lider så som jag gör. Måste vara ett släktdrag, att alltid lida. Att sakna en viss någon även fast man vet att de är hemska och behandlar en som skit. Men så saknar man dem i alla fall. Så vi pratade. Skrattade. Gjorde upp planer, utan mening eller mål.
Alltid nån som blir över. Ja, visst. Men varför ska den någon alltid vara jag?
Vilket liv. Jag har tröttnat. Jag sov även som en idiot inatt och klämde någon nerv i vänsterarmen så den är bortdomnad och gör sådär fasligt ont, som bara vitala kroppsdelar kan.
Idag är en sådan dag då jag vill sitta invirad i en filt, på någon uteservering, dricka dyrt kaffe och röka alltför mycket. Jag vill läsa en bok och känna mig precis så pretentiös som jag är. Förmer. Jag vill sitta där och observera hur andra stressar vidare med sina liv. Se hur tiden faktiskt flyger. Känna den kalla vinden och vira filten om mig hårdare. Känna dess varma omfamning, när vinden tar fart.
Vintern är här. Du vet det, jag vet det. Alla vet det. Snön har ännu inte fallit över vår Kungliga Hufvudstad, men vintern är här! Det vet man när vattenpölarna börjar frysa. Imorse var en sån dag. På min väg till jobbet passerade jag både en och två "pölar" som nu frusit. Och jag är utan vinterjacka. Jag måste köpa en. Den jag hade var jag tvungen att slänga. Jag hade haft den då jag begått det största misstaget i mitt liv, so far. Och pappret från Nacka Närsjukhus fanns ännu i fickan när jag slängde jackan.
Jag var tvungen att göra mig av med hela paketet för att slippa påminnas om beslutet varenda dag.
Nu ska jag ut och röka, sen ska jag göra lönerna. Neat!
/Bells
Viktiga saker reds ut via MSN
Bell säger:
http://asofterworld.com/clean/priya.jpg
Bell säger:
It's funny, but so sad
Phindus säger:
it's sad because it's true
Bell säger:
Bazinga
Phindus säger:
asdfd
Phindus säger:
bazinga
Phindus säger:
kan nya bbt komma ut kanske
Bell säger:
sluta säg saker
Bell säger:
jag har ingen putor hemma
Bell säger:
I cannot see it
Bell säger:
Jag känner mig som Scotty i Star Trek
Bell säger:
It cannot be done, Captain
Bell säger:
Inget kunde han göra
Bell säger:
Enda jobbet han hade var att trycka på knappar
Bell säger:
Och det kunde han helt enkelt inte fixa
Bell säger:
Jag tror han gick in i väggen
Bell säger:
Får försäkringskassepengar numer
Bell säger:
Är min teori
Phindus säger:
HAHAHA
Phindus säger:
jag minns inget om Start Trek, men det minns jag fan i mig.
Bell säger:
Han var ju för hemsk, kunde inget... Fanns säkert en massa andra twinkly eyed irländare som skulle tagit hans plats
Bell säger:
men nej, de väljer den mest inkompetenta i hela högen
Bell säger:
Som inte ens försöker, hans svar var alltid I cannot do it eller It cannot be done
Phindus säger:
Jag kontrar med
Phindus säger:
I can't let you do that, Dave
Bell säger:
HAL!?
Bell säger:
DU KONTRAR MED HAL!?
Phindus säger:
Det gör jag.
Bell säger:
I cannot be done, cpt
Phindus säger:
Jag har aldrig sett Hal in action, bara hört citatet ur kontext
Bell säger:
2001: A space oddysey
Bell säger:
tråkigaste filmen i mannaminne
---
En stund senare:
Bell säger:
Indeed, old chapette
Bell säger:
Vår konversation ligger numer på min blogg
Bell säger:
Jag kräver godkännande
Bell säger:
Cake or death
Bell säger:
MANIFEST DESTINY! osv
Phindus säger:
Åh herrejävlar
Phindus säger:
cake
Just out of the blue
Varför gör jag så här mot mig själv. På arbetstid, dessutom.
Jag var så lycklig innan. Sen tog jag ett dumt beslut och nu är jag "sådär" igen. Sambo hade rätt förut. SAMBO DU HADE RÄTT!
Fan.
Och Therese spelar "I want to know what love is". Den låten är så jävla bögig, och jag är tankspridd och alldeles uppe i varv. Och jag vet varför. Jag tittar på telefonen ständigt, som om det betyder något. Som om jag bryr mig. Men jag gör. Jag bryr mig. Även fast jag hatar honom, på ett plan som inte går att nå. Jag hatar allt med honom. Men ändå kan jag inte släppa taget.
VAFAN ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG SOM GÖR SÅ HÄR MOT MIG SJÄLV!?
Någon sa att vi var som två magneter som drogs till varann. Att det var onaturligt. Jag skrattade bort det. Jag hade fel. Jag borde aldrig skrattat. Jag borde gråtit.
Dags att släppa detta.
Dags att gå ut och röka. Låta tankarna vandra tillbaka till honom. För de gör det ändå. Jävla hjärna, så himla enformig. Ge mig något nytt att tänka på. Och inte den andra Hagberg. Att det skulle finnas en till där ute, vem fan hade kunnat tro det. En kopia, som bär samma namn. Vad är oddsen? Och de liknar varann. Väldigt mycket. Samma ben, samma händer. Samma ögon och ögonbryn. Samma-lika. Och samma namn. VAD ÄR ODDSEN!? Varför ska jag alltid fastna för fel killar?
Jag borde gå i kloster. Rensa bort orena tankar.
Jävla bajsapor, hela högen.
Nej, röka var det. Stackars Malin och Patrik som får stå ut med mig.
/Bell
Ge mig skohornet så jag kan ta av mig t-shirten och visa vem som är bäst häromkring
Jag fullkomligt ÄLSKAR varje bit av denna man. En intellektuell, kedjerökande, otroligt snygg poet med en ådra för komedi. Det finns inte ett fel med honom. Hans utseende, hans intellekt, hans humor. Han är fullkomlig. Åh! Dylan Moran. Jag har sett honom live. Jag älskade honom redan innan, men efter ville jag flyga ner på scen och bara se på honom. Pick his brain. Beautiful.
Bara njut.
Tjugofem
Shoot for the moon
In medias res, allt är bra. Jag har insett att jag slutat hälsa, min blogg är numer en dagbok. Nej, en loggbok över mina tankar.
Jag är rädd. Ständigt. Konstant. Det är den enda konstanten i ett liv av variabler. Rädd för att bli av med det jag har. Det kommer från en tid då jag förlorade allt. Gång, på gång, på gång. Jag har lärt mig fel. Människor är, i min värld, ersättningsbara. Saker; det är i saker jag finner ett värde. Mitt värde. I alla dessa tingestar.
Men den idén är bakvänd. Människor kan inte ersättas. Eller ja, vänskap och känslor kan inte ersättas. Eller jo. Jag vet inte hur det blivit så här. Eller så vet jag alltför väl varför och hur det blivit på detta vis. Men jag ser väldigt lite värde i vänskaper, i kärlek. Känslor kommer och går, vänner likaså. Familjeband klipps och återskapas. Människor är lättare att hantera.
Om en sak går sönder, så är den trasig. Den kan aldrig repareras eller införskaffas igen under samma premisser. Jag har svårt att skilja mig från mina ägodelar. De är mina. Och så ska de förbli. Människor, ja människor kan man bryta kontakten med. Det kan gå månader och år. Sen tar man sitt förnuft till fånga, pratar och återskapar det band man en gång haft. Måhända att det tar en ny form, men det TAR form. Tingestar som är borta är det förevigt.
Människor kommer och går. Man vet att de inte finns i ens liv för evigt. Det är jag ständigt beredd på. Jag har en ganska laissez faire syn på döden. Man lever så länge som man gör, sen går man bort och så är det slut. Finito. Boken är stängd. Men man kan inte äga en människa, därför kan de aldrig bli 'borttagna' ur ens liv. Man lånar människor. Som böcker i ett bibliotek. De är kul att ha en stund, men förr eller senare måste de returneras. Ibland har man dem för länge och åker på en straffavgift. Ibland lämnar man tillbaka dem för tidigt och kommer på att man säkert skulle ha mycket nöje av att låna dem igen. Så gör man det efter några år. Vissa böcker kan man läsa om många gånger.
Men saker är oersättliga. Minnena bundna till dem kan inte återskapas om man ersätter en trasig vara med en ny. Det blir aldrig samma sak, och det blir synnerligen ALDRIG bättre. Nej. I min värld är mina saker de som jag vakar över. Som en hök.
Kanske är det för att jag är trygg i mina relationer. Jag vet var jag har mina vänner. Jag vet att även om vi blir ovänner så blir vi sams, tids nog. Eller så har det förflutna lärt mig att när en försvinner så kommer en ny i dess ställe. Det är inte samma relation, men möjligheten till någon roligare, någon annorlunda, är överhängande. Kanske är det så. Eller så är jag bekväm nog att veta att oavsett var jag kommer, så kommer jag skapa vänskapsband för jag är en sådan person. Som drar till mig människor.
Kanske är det min trygghet i mig som gör allt detta. Kanske är det min ekonomiska obalans som satt fokus på fel saker. Jag kanske ska vårda mina relationer mer och mina saker mindre..? Men jag vet ett, och det är att det man äger det finns kvar så länge som man själv behagar.
Vänner vänder ryggen till. Det gör inte saker.
Och där kommer rädslan igen. Rädslan över att bli lämnad. Att vara ensam. Men i ett fullt hem, är man aldrig ensam. Därför skaffar jag det jag vill ha. För när allt kommer kring är vi alla ensamma, oavsett om vi har en partner eller ej. Man har aldrig någon till 100% men ett bord har du tills det går sönder. Likaså en lampa och en ljusstake. Därför lägger jag mycket energi på att få till ett hem där jag aldrig behöver känna mig ensam, där jag är omgiven av allsköns vacka ting och där jag kan vara precis så som jag är.
Mitt hem är min fristad. Nu och för alltid.
/Bells
En tanke.
Barn av idag… Och alla dessa jävla vuxna människor.
Jag känner att jag blivit delaktig i ett så kallat bråk om inget alls. Och jag vill göra min åsikt tydlig. Nog för att jag förtydligat den vid flertalet tillfällen.
Kära barn: ni skulle inte bli så utsatta för ”hat” om ni hade er egen bostad. När ni bosätter er hos andra får ni spela efter deras regler eller flytta. Det är bara de två alternativen som finns.
Kära vuxna: om ni nu låter dessa barn vistas i era lokaler måste ni förstå att de kommer bete sig så som barn gör mest. Kan ni inte hantera beteendet måste ni tyvärr säga tack och adjö.
Utöver detta går livet på som vanligt. Jag jobbar och lattjar. Fikar ständigt. Jobbar ständigt. Jag jobbar i helgen med. Det ska bli lagom kewl, men shit hits the fan if I don’t.
Så det är så mitt liv ser ut. Jag är 24 år gammal, jag rullar mellan arbete och hem. Jag lagar min matlåda varje natt, handlar själv, tvättar själv. Diskar och undviker in i det sista att städa. Mitt liv är så inrutat att man lätt skulle kunna missta mig för en 40 årig, nyskild kvinna. Någon som försöker (alltför) desperat att få ordning på sin vardag. Någon som kan gå på ren rutin. Någon som egentligen skulle kunna ta ledigt och ersätta sig själv med en någon, vem som helst, utan att det märktes. En person som håller sig under radarn. Inget exceptionellt.
Men elden brinner starkt i mig. Jag vill bort från min rutin. Jag vill göra något. Men! Jag är för feg. Jag vet inte om jag klarar av ännu en sväng av missär. Jag har levt på botten så länge att jag inte längre ser ljuset. Jag ser inte ens tunneln längre. Jag föll i ett hål i tunneln och är nu omgiven av ett evigt mörker. Där tomhet är den enda påtagliga känslan. Tomhet och längtan. Längtan efter något mer. Något viktigt. Jag vill, men så ska man ta det där ödesdigra första steget. Och istället för att bryta rutinen, om så bara rucka på den så faller jag tillbaka. Finner trygghet i mitt mörker. Otillfredsställelse och tomhet, men trygghet inte desto mindre.
Rutinen blir min trygghet. Jag behöver inte tänka. Inte känna. Jag behöver knappt finnas för att rutinen ska fortgå. Jag behöver inte närvara, den är alltomfattande. Samma schema varje dag. Samma tankar, samma känslor, samma musik. Tiden går. Pengar rullar in. Skulder betalas av. Lyxartiklar blir vardagsmat. Sen bryts rutinen. Sen faller man djupare och djupare, blir skuldbelagd, blir utfryst från sin egen vardag.
Och så börjar det om igen. Hjulet börjar rulla och rutinen tar över.
Jag sa det förr. För många, många år sen…
”Hjulet snurrar men hamstern är död”.
/Bells
Lägesrapport från jobbet
I gudars himmel vad jag känner mig icke-produktiv. De flesta medarbetarna på detta bolag verkar lida av kronisk arbetsbrist. Om inte annat ser det så ut, för det otränade ögat. Jag är van vid produktivitet. Tid fylld med arbete, ständigt och jämnt. Men inte nu. Inte här. Här arbetas det 2-3 timmar effektiv tid. Mycket av tiden fördrivs på facebook. Jag har kollegor som uppdaterar sin status i alla fall 6-7 gånger per dag. Och resterande tid sitter man på communicator, den interna chatten.
Den som är tänkt att användas för arbete blir den lokala hubben för skvallerspridning och skitsnack. Saker man inte kan säga framför andra kollegor.
Jag själv spelar spel, lyssnar på musik. Jag fördriver tiden i någon slags otrygg dvala i väntan på mer arbete. Arbete som aldrig verkar komma. Två månader in i allt detta och jag vet ännu inte vad mina arbetsuppgifter är. Ingen vet det. Hur går man runt på detta? Jag förfäras...
Nu ska jag ta lunch, come what may.
/B
Vegetarian
Tack men nej tack!
I'm only gonna break your heart
Herregud, dagen kom till slut. När jag äntligen känner mig redo att släppa taget. För fyra år sen trodde jag nog inte att att jag skulle sitta här med ett rakat huvud och utan hjärtesorg.
Vår saga har varit allt utom rumsren. Ena hemskheten har ersatt den andra och så mycket lida som man åsamkat sig och den mannen man älskat, det är inte utan en rysning som man tänker på det. Jag vet inte varför allt gick fel, men det gjorde det. Han skyller på mig och jag på honom. Men vi är lika dåliga, även om vissa saker som gjorts är värre än andra. Och de senaste fyra åren av mitt liv har gått från paradis till helvete. I en berg- och dalbana utan synbart slut.
Nu är den turen äntligen över. Jag vaknade imorse med den bestämda åsikten att jag missgynnas endast av att hålla kvar mig själv i en svunnen tid. I en tid med fantasifoster som jagade mig. Jag väljer idag, att skicka hans nycklar till honom. Jag har haft dem länge, och inte velat släppa taget om dem för jag har inte velat släppa taget om honom.
Faktum kvarstår att jag älskar honom mer än något annat, och detta gäller än. Men jag har insett att jag älskar mig själv mer och att han inget annat gjort än sårat mig i fyra år. Vissa gånger medvetet andra gånger utan att tänka på det.
Men Marcus, du kommer alltid vara en del av mitt liv. Om inte annat en del av mitt förflutna. Jag älskar dig nu som då, men det går över. Och för var dag som går så älskar jag dig mindre. Sommaren var jobbig för mig men snart kommer hösten som är min favoritårstid och som också är den tid på året då jag förälskar mig. Vare sig det gäller människor eller ting, så har jag lättast att ta till mig saker när värmen släppt och kylan ännu inte gjort entré.
Jag stänger vår bok offentligt, då vi haft ett offentligt förhållande. Det har du egenhändigt sett till att vi haft. Nu får vi tillsammans avsluta det som egentligen aldrig borde börjat.
När jag sen stänger ner detta fönster kommer alla känslor för dig följa med. Ångesten jag burit på och kärleken med den kommer skrivas av och alla ting som tidigare påminnt mig om dig kommer att förvandlas till det som de faktiskt är: tingestar utan mening eller bakgrund. Jag upphör härmed gråta över det fruktansvärt dåliga förhållandet och istället glädjas över kommande.
Mitt liv börjar idag. Utan dig. Och jag kunde inte vara lyckligare. Och en vacker dag hoppas jag vi ska kunna vara vänner och se tillbaka på det fiaskot och skratta ihop. För det är något jag saknar: att skratta ihop med dig. Vi har samma humor och liknande intressen och jag vill kunna vara din vän en dag. Jag vill verkligen det. Men vi tar det när tiden är mogen. Under tiden lovar jag att alltid tänka på dig när roliga och konstiga saker sker. För det gör jag automatiskt i alla fall och tänker att du säkert skulle skrattat lika mycket som jag åt det.
Jag har alltid, och kommer alltid att älska dig. Men inte längre på "det" sättet.
Adjö mitt hjärta. Ta hand om dig.
/Belma
Aj...
Jag gör detsamma...
Om jag bara kunde få må bra en liten stund. Bara en timme eller så. Men icke.
Och ur desperationen föds saknaden. Efter vad? Ytterligare desperation..? Jag tror det. Men jag är trött nu, det räcker för en hel livstid.
God natt.
Från en stygg flicka
-
Jag hoppas du inte alls har det bra. -
Jag hoppas du ligger vaken som jag
-
och känner dig lustigt glad och rörd
-
och yr och ängslig och mycket störd.
-
Och rätt som det är, så får du brått
-
att lägga dig rätt för att sova gott.
-
Jag hoppas det dröjer en liten stund...
-
Jag hoppas du inte får en blund!
One moment in time...
When I'm more than I thought I could ever be...
Ja, mycket har skett sen sist. Egentligen intet nytt. Jobbet rullar på, jag träffar vänner och fikar. Pratar och skrattar. Allt är som förut, med ett undantag; Jag är lycklig!
Igår föll den sista pusselbiten på plats, då jag besökte min tvättstuga och efter att ha torktumlat kläder långt efter kl 24 insåg jag att min tvättstuga har öppet dygnet runt. Jag ringde ALLA. Sådana här nyheter måste delas. Min lycka är gjord. Inte nog med att jag bor i den klart mest perfekta lägenheten någonsin skapt det är tvättstuga 24/7.
Ni som har tvättmaskin hemma kan tro att ni är bortskämda men ni kan ju inte tvätta kl 1 eller 2 på natten (med undantag för de som bor i friliggande villa). Det kan jag. I och med det föll ju den tidigare nämnda pusselbiten på den plats där den hört hemma.
Jag har allt nu. Knugen ska flytta ikväll, han får en ny mamma. Min allergi spelar mig ett spratt, men jag tror att Knugen kommer trivas i sitt nya hem. Jag själv trivs med alla delar i mitt liv. Jag har blott ett par nycklar att översända till exet och sen är den historien avslutad.
Jag har fått upp ögonen för en person, som jag träffat på förut. Visade sig att denna någon jobbar i samma hus som yours truly. Förstå min lycka när vi sprang på varann härom dagen. Vi spanar lika mycket på varandra, så vem vet. Det kanske blir nåt av det. Och bara tanken på det får mig att le. Men jag har sagt att jag inte har bråttom med att träffa någon ny. Jag har aldrig haft det, och likaså nu. Man är väl inte desperat. Till skillnad från somliga andra.
Nåväl vi är alla vuxna, somliga är ju patetiska men vuxna ändock. Man har ett val. Jag har gjort mitt, jag likviderade myggan ur sovrummet. Nu kan jag sova gott och i fred. Ingen ångest, ingen stress. Lyckan infinner sig i denna kropp som idag är iförd gula paltor.
Nu ska jag spana lite på byggarna nedanför mitt fönster och sedan arbeta lite till innan det bär av till Årsta.
Jag vet inte om jag kommer uppdatera något mer i sommar, om inte vill jag önska er en alldeles ljuvlig sommar med mycket värme, vin och vänner. De tre essentiella v:na :D
GLAD SOMMAR älskade vänner!
/Belma
Alors on danse...
