Barn av idag… Och alla dessa jävla vuxna människor.
Jag känner att jag blivit delaktig i ett så kallat bråk om inget alls. Och jag vill göra min åsikt tydlig. Nog för att jag förtydligat den vid flertalet tillfällen.
Kära barn: ni skulle inte bli så utsatta för ”hat” om ni hade er egen bostad. När ni bosätter er hos andra får ni spela efter deras regler eller flytta. Det är bara de två alternativen som finns.
Kära vuxna: om ni nu låter dessa barn vistas i era lokaler måste ni förstå att de kommer bete sig så som barn gör mest. Kan ni inte hantera beteendet måste ni tyvärr säga tack och adjö.
Utöver detta går livet på som vanligt. Jag jobbar och lattjar. Fikar ständigt. Jobbar ständigt. Jag jobbar i helgen med. Det ska bli lagom kewl, men shit hits the fan if I don’t.
Så det är så mitt liv ser ut. Jag är 24 år gammal, jag rullar mellan arbete och hem. Jag lagar min matlåda varje natt, handlar själv, tvättar själv. Diskar och undviker in i det sista att städa. Mitt liv är så inrutat att man lätt skulle kunna missta mig för en 40 årig, nyskild kvinna. Någon som försöker (alltför) desperat att få ordning på sin vardag. Någon som kan gå på ren rutin. Någon som egentligen skulle kunna ta ledigt och ersätta sig själv med en någon, vem som helst, utan att det märktes. En person som håller sig under radarn. Inget exceptionellt.
Men elden brinner starkt i mig. Jag vill bort från min rutin. Jag vill göra något. Men! Jag är för feg. Jag vet inte om jag klarar av ännu en sväng av missär. Jag har levt på botten så länge att jag inte längre ser ljuset. Jag ser inte ens tunneln längre. Jag föll i ett hål i tunneln och är nu omgiven av ett evigt mörker. Där tomhet är den enda påtagliga känslan. Tomhet och längtan. Längtan efter något mer. Något viktigt. Jag vill, men så ska man ta det där ödesdigra första steget. Och istället för att bryta rutinen, om så bara rucka på den så faller jag tillbaka. Finner trygghet i mitt mörker. Otillfredsställelse och tomhet, men trygghet inte desto mindre.
Rutinen blir min trygghet. Jag behöver inte tänka. Inte känna. Jag behöver knappt finnas för att rutinen ska fortgå. Jag behöver inte närvara, den är alltomfattande. Samma schema varje dag. Samma tankar, samma känslor, samma musik. Tiden går. Pengar rullar in. Skulder betalas av. Lyxartiklar blir vardagsmat. Sen bryts rutinen. Sen faller man djupare och djupare, blir skuldbelagd, blir utfryst från sin egen vardag.
Och så börjar det om igen. Hjulet börjar rulla och rutinen tar över.
Jag sa det förr. För många, många år sen…
”Hjulet snurrar men hamstern är död”.
/Bells
