The Pretentious Illiterate

Ibland träffar man människor som etsar sig fast på näthinnan och på hjärnbarken. Breda karlar, vältränade med tatuerade armar. Och de brunaste ögonen man skådat. Och ett leende att dö för. Ibland träffar man sådana. Ibland arbetar man med dem. Jag har tur, på den fronten. För på mitt arbete finns just detta toppexempel. Top shelf material.

Jag längtar till jobbet, varje dag. För jag vet att han finns där. Leende. Alltid med ett leende på läpparna, alltid ett till övers för mig. Jag älskar verkligen att gå till jobbet. Givetvis inte bara för honom, men han är en otroligt stor del av min dagliga lycka men också misär. Han är så nära att jag nästan kan känna hans smak, men alltför långt bort.

Påminner mycket om Marcus, i ansiktet. Fast med bruna ögon. Kanske är det därför han känns så bekant. Trygg. En stor nallebjörn, och stor i detta fallet är bredaxlad och jävligt vältränad. Det är sexigt med män som ser ut som män. Med fina händer. Och hans leende är guld. Diamanter lyser aldrig lika mycket som hans ögon då han är glad.

Vackra man. Herregud.

Nåväl, nu var det ett tag sen jag skrev något alls och det faller sig rätt naturligt då jag inte längre har tid att sitta vid datorn. Hemma har jag den bara påslagen då jag ska betala räkningar. På jobbet stämmer jag av om allt på den sociala fronten är okej sen kan jag vila då jag kommer hem. eller löpträna. Eller för den delen bara titta på en film i soffan.

Jag har blivit vuxen nu. Jag känner det så väl. Mina prioriteringar är inte längre det de en gång varit. Jag känner mig fokuserad på framtiden. Jag känner mig redo för nästa steg. Jag känner mig som en ny människa. En bättre sådan. Oavsett vad som sker så är jag beredd. Jag är redo att möta morgondagen. Jag vet att jag har back up i livet. Jag har stöd. Jag står inte längre ensam. Den tiden är förbi. Ensam är stark, men jag behöver också stöd ibland.

Nu är jag positiv. En solstråle. Jag vill mycket och jag kan mycket. Nu ska jag ena min vilja och mina måsten och bege mig mot en helt ny tid. Med mycket lycka och glädje. Och har jag tur, så kanske jag får träffa en viss någon snart igen. Han kanske inte bangar nästa gång. Kanske inte sviker då. Men under tiden har jag underhållning. Och han med de bruna ögonen, ja, han driver mig till vansinnets utkanter med sitt milda men sexiga jag.

En skopa honom, tack. Mums.

/Bell

Tidig dag idag. Tio i åtta var jag framme på min lilla plats på vårt stora kontor. Efter ett möte på pendeltåget som jag inte hade väntat mig. Gårdagen spenderades bakis och sorterandes. Jag sorterade bland gamla papper och kort, gamla prylar och nya prylar. Mycket hanns med, vill jag påstå.

En av fotografihögarna var på mig och herrn jag stötte på på pendeln imorse. När våra blickar möttes, var det som om 2004 exploderade rakt upp i mitt ansikte och tiden började plötsligt gå baklänges.

Hans ögon var lika blå nu som jag minns dem. Men han hade förändrats. Mognat en aning, men fortfarande med samma babyface som alltid. Och jag fann mig själv i en fas av tillbakablickar. Men jag vaknade ur dimman lagom till att jag klev av minibussen framför jobbet. Nu väntar en lång dag med mycket pill i excel.

Nu ska the itty bitty kitty committee ägna sig åt arbeit. Jalla hejdå!

På lördag bär det av till Paradiset, men varför vänta med att boka nytt. Idag bokade jag biljetter till Dropkick Murphys, för oss fruntimmer. Kanske stöter man på någon man känner på konserten. Fast frugan är i Australien.

Efter att jag bokat biljetterna ringer syrran och föreslår semester på den Kroatiska rivieran, så två dagar efter konserten bär det av till Kroatien.

Vilken vår jag har för mig. Och allt började när han klev in i mitt liv. Med eller utan kille, jag är så mycket lyckligare nu.

Lycka ditt namn är Belma!


/Bell

Med ett avbrott, jag tog ett bloss på Maggans cigg för 2-3 veckor sen och höll på att spy. Utöver den hemska incidenten har jag nu varit rökfri i 45 dagar. 45 dagar utan några som helst hjälpmedel. Inga tuggummin, inget godis, inget snus. Inga nya laster. Jo, currysås till ris. Det har blivit en del sånt. Men jag vill inte tro att det hänger ihop.

Idag letade jag något att glädjas åt. Detta fick bli mitt glädjeämne. Jag ligger nämligen hemma igen efter en riktigt jobbig morgon. Jag knatade hem strax efter lunch efter att ha betalat in 300 kr för taxi imorse pga förseningarna. Och så somnade jag med jobbdatorn igång på min säng. Mitt i ett mail. Jag hade nog sovit till imorgon om det inte varit för Fredrik. Men han är söt, när han lägger den sidan till och han hörde att jag inte mådde galant så vi la om planerna för veckan lite.

Det var tungt att lämna jobbet idag. Inte bara för att jag missar alla möten, men jag har saknat N litegrann. Honom kan man vila ögonen på, på jobbet. Sånt är trevligt. Och så fick jag veta att han bara är 2 år äldre än mig. Chock? Ja. Het efter klippning? Mycket!

Jaha, så kanske jag ska nämna att det är alla hjärtans dag idag. Aldrig firat det. Aldrig blivit firad på alla hjärtans dag så jag vet inte hur man beter sig på denna dag mer än att idag blir det ännu en Alvedon och ännu en kopp stjärtdricka (se Te) och soffläge.

Justja, Marajah börjar ju hos oss på onsdag. Spännande. Jag är, om möjligt, mer nervös än hon. My gawd. Men det ska bli kul att kunna visa henne mr purple shirt och N. Söta, fina N. Ahh, som jag längtar!

/Bell

Jag ska skicka en länk sen, jag vill inte gärna göra det iom att personen i fråga har FULL tillgång till mailen. Så du får ge dig till tåls, lillaste vän :)

Så i alla fall, vad gäller mina tankar så är de ganska spridda. Det snurrar mycket just nu. Framtidsplanering, revision av livet so far. Du vet, same old same old. Mycket tankar på varför jag lät Marcus komma in i mitt liv igen. Om än på ett kortbesök. Men med varje besök rubbar man min existens. Han gör mig nervös och förväntansfull. Och i teorin har jag kommit över honom. Men i praktiken kan jag inte sova om nätterna i väntan på att han ska höra av sig. Jag blir så lätt beroende av honom. Jag önskar att jag kunde stänga av allt även när jag ser honom. Men så fort jag ser på honom, du vet, är nära så jag kan känna hans doft så finns inget annat. Och allt blir så självklart. Det är så sjukt att beskriva. Men har du någon gång blivit så fokuserad på en punkt att allt runtomkring bara försvinner. Det blir alldeles grumligt, och just punkten för din fokus är det enda som finns kvar. Han är så för mig. Han är en fast punkt i en värld där allt snurrar.

Och jag hatar mig själv för det, men så fort jag är nära honom så försvinner ALLT. Precis allt försvinner, och det enda jag vill det enda jag kan tänka är att jag vill känna hans hud mot min. Inte på nåt snuskigt vis, utan bara känna hans (vääääldigt) mjuka hud mot min. Om så bara att hålla handen. Eller peta på honom ens. Jag vet att det låter efterblivet. För det är efterblivet, men han är den enda jag känner så med. Jag hade kunnat skriva prosa om honom. Vilken jävla idiot man är, att alltid vilja ha det man inte ska ha. Jag kan få snällare, snyggare, smartare... BÄTTRE killar, och ändå ska bajsapan till expojkvän vara centrum för mina drömmar. Jag borde straffas.

Sen var jag så uppspelt igår. Som ett litet barn. Jag vet inte varför, mer än att det är dryga 8 dagar till att jag blir skuldfri. Du vet, sånt driver mig till vansinne. På ett bra sätt. Det börjar bli påtagligt nu. Man har det nästan i handen. Kommer inte kunna sova till efter lön. Fyfan.

Och nu ringde jag till Academic Work och tydligen får jag inte min slutlön förrän i FEBRUARI. Jävla könsorgan. I brist på bättre ord.

/Belmurt

En pytteliten tofs får jag till i håret. Den ni.

Här sitter jag, i min lilla graviditetspolo. Fråga inte vad jag menar, förklaring uteblir. Nåväl, här sitter jag utan en tråkig tanke i närheten. Jag är nöjd. För första gången i mitt liv är jag helt nöjd.

Jag hade fantastiskt kul igår. Det var söndagsmiddag i Casa de Belms, och det bjöds på trerätters. Jag har snöat in mig på italiensk mat och det var givetvis därifrån inspirationen kom. Jag hatar egentligen att ha folk över när saker inte är fullt färdigställda hemma och jag fick en del kommentarer om att jag borde byta stolar i köket och så vidare. Mycket riktigt, behöver jag det, men jag har andra saker att tänka på.

T ex min hemska tandvärk som hållt på och härjat loss i min mun. Jag har ont konstant, och har så haft i 5 dagar nu. Hade jag varit snäppet rikare hade jag gått till min nya tandis genast. Men Peter är dyr, och jag är fattig så det får vänta i veckorna två.

Mycket sker nu, samtidigt. Förändringar i kroppen. Påtagliga sådana, tandvärk (ständig sådan) och så har jag slutat röka. Att jag är lättirriterad nu är inget underverk. Att jag överhuvudtaget kan kommunicera med människor utan att bita dem är däremot just det, ett underverk. Av bibliska proportioner, dessutom. 

Arbetet flyter i varje fall på bra. Jag känner mig varmare i kläderna, lite tryggare i mina arbetsuppgifter. Snart ska jag börja fundera på vart jag ska åka i sommar. Semester blir det, hem till USA troligtvis. För när jag tänker hem tänker jag alltid på USA. Men var, ja den biten ska jag försöka luska ut.

Tänker mig NY, men det blir för varmt där. Kan tänkas att jag åker till Philly eller Chicago. Dit har jag inte varit på år och dagar. Jag har förvisso gott om tid på mig att tänka. Och det blir nog något ad hoc innan.


Nu arbeit!


//Bells

Jag inleder med dagens titel: The best revenge is bitter sarcasm and unhappiness! Och det är väl så jag lever. I någon form av förbittrad tillvaro. Livet går på som vanligt. Jobbet fungerar bra och jag trivs. Bra kollegor och en bra atmosfär. Här kan jag tänka mig stanna i många år.

Livet i övrigt... Ja, det är ju där jag förtvinar. Dör, sakta men säkert. Jag har gett upp hoppet om att en gång kunna bli kär. Jag har bestämt mig för att inte tro på kärlek. Jag har nog aldrig trott på kärlek men jag är övertygad om att det nu inte gör annat än förstör mitt glada humör.

En gång i tiden hade jag en laissez faire inställning till kärlek, sen föll jag pladask för en snubbe som inte kunde annat än såra. Jag blev bitter och arg, men jag tog beslutet (ett fast beslut) att kärlek är för människor med för mycket tid på händerna. Nikos hade rätt, men jag ville inte låta mig övertygas. Jag förstår nu. Äntligen. 

Mitt liv är bra. Jag har alla saker jag vill ha, jag bor i en lägenhet utan dess like, min lön är bättre än jag någonsin vågat hoppas på och jag jobbar på mina drömmars arbetsplats. Jag har allt och mer därtill. Det verkar inte bättre än att jag bara ska bli nöjd.

En gång i tiden drömde jag om att skaffa barn. Den möjligheten finns inte längre. Därför kan jag nu börja stressa av. Ta det lugnt, bli bekväm och bara njuta. Nu finns ingen mer biologisk klocka att oroa sig för. Ingen mer längtan efter något som aldrig kommer bli. Jag fråntogs möjligheten att välja, eller nja, jag lät mig övertalas. Jag var så kär. Så dum i hela huvudet. Men aldrig mer nu.

Jag ska aldrig mer göra någon en prioritet i mitt liv. Jag ska i varje fall aldrig tillåta att någon prioriterar bort mig. Jag blev ett -utifall att- scenario och det är inte jag värd. Jag är värd så mycket mer. Jag har släppt taget nu.

Och aldrig har jag känt mig så fri.

Adjö till allt bullshit. Nu är jag en egen ö.


Jalla bye!

/Belmot

Ibland inser man att man har en helt okej lön, när man kan köpa en soffa med tillhörande fotpall, en 42" tv och en matta för färdiga pengar och ändå ha så mycket till övers att man klarar sig fint. Likväl har man räkningar för 10 000 kr. Men dem blir man inte av med hur man än vrider och vänder på det.

Lönen är okej!

Jag ska sluta klaga.


Kanske...

Alla på kontoret är på möte. ALLA, nästan. Bara Patrik och Henrik kvar. Jag kom till jobbet runt halv 12 efter att ha jobbat fram till 01, igårnatt. Jag var helt slut. Så jag tog en naptime på morgonen och meddelade chefen att jag nog kommer komma in sent idag. Jag behöver min skönhetssömn. Han var förstående och tyckte jag gott kunde sova en stund. Vädret spelar in och så söndagsjobbande.

Helgen har varit riktigt fin. I lördags kom Magz och Emmot till mig på fika och skitsnack. Emmot drog tidigt men Magz och jag härdade ut till 01, i sällskap av herr Izzard. Sedan kunde jag inte somna, jag hade sådan hjärtklappning. Jag blev riktigt rädd, men det släppte efter en timme eller så. Sen slocknade jag.

På söndagsmorgonen vaknade jag till, och praktiskt taget hoppade ut ur sängen. Vad som medförde hoppet är oviktigt. Magz och jag käkade lite frulle sen skulle hon hem och baka födelsedagstårta och jag skulle jobba. Men på dagen blev det inte så väldigt mycket gjort. Jag kände att jag var för upprörd och istället pratade jag med Marajah i 3-4 timmar allt som allt.

Tack gumman för att du orkar lyssna, och för att du förstår! Vad hade jag gjort utan dig?

Efter att jag lungat mig for jag till Fredosaurus och Magz för finmiddag och tårtkalas :D Det var, som alltid, skitroligt där. Fredosaurus spelade Assasin's Creed. Jag och Magz snackade skit och kommenterade spelandet. Det är så roligt att vara hos dem. De är så sjukt synkade på ett så udda vis. De ger varann precis så mycket utrymme som den andre vill ha och behöver. Jag imponeras ständigt av deras förhållande. De har verkligen härdat ut.

Själv har jag aldrig haft tur i kärlek. Eller spel för den delen. Men inte gråter väl jag för det. Istället har jag turen som har de finaste vännerna som skådats. De är min andra familj och alltid tillgängliga. Det känns skönt att veta att man har support jämnt. Oavsett vad det gäller. Tack gubbar och gummor :)

Och givetvis har jag det allra viktigaste: en trygg hemmiljö. Och en alldeles underbar familj, som stöttar mig i de flesta beslut jag tar. Ibland fattar jag dumma beslut, men inte ens då står jag själv. Och det är något inte många har. Någon som finns för dem i vått och torrt.

Nån dag ska väl även jag träffa en bra kille. En som är där i vått och torrt och älskar mig så som jag förtjänar att bli älskad. Och till skillnad från somliga har jag inte bråttom. Mina vänner fyller upp det tomrum jag en gång haft. Tack alla. Jag ska möta mitt 25:e levnadsår med ett leende på läpparna. Och ni ska vara med och dela det!

/Bells

Helgen som varit var strålande! På alla sätt och vis. Och den var lång.

I torsdags hängde jag och Magz, jag köpte min björnfitta och fröken shoppade loss. Sedan var det tandisdags och efter det lyxfika hemma hos mig. Det blev jättesent och Magz sov över. Dagen efter blev det Väsbyshopping och naptime. Marajah dök upp vid 6, och då började vodka weekend.

Att vi hängde på Magget hela aftonen var en överraskning. Vi hade skitkul och jag blev stormpussad av en brutta som så fort hon såg mig skulle kramas och pussa på mig. Och bjuda på drinkar. Jag fick tacka för mig men tacka nej. Och mr big-arms-guy och jag fick lite ögonaction. Inte min typ, jag hade velat nypa han i kinden. Han var Marajahs typ mer än min. Fanns en snubbe där, men han hann kila för snabbt.

Min favorit den kvällen var en kille som verkligen inte hörde hemma där. Herregud. Jag dog. Och jag vet att det är elakt att skratta, men jag skrattade. Åh, som jag skrattade!

Lördagen blev lugnare, men det var en massa bar-hopping och jag hade velat stanna på Kelly's för min favoritvakt jobbade. Stor jävel. That's how I like 'em! Men det blev lite skum stämning p g a mc-gänget som dök upp. Vi valde att knata vidare. En irländsk bar i ett parallellt universum. Det var mysigt men jag var full och bakis samtidigt. Innan Kelly's hade vi varit på TGI's och på Vampire Lounge. TGI's är alltid en vinnare i mina böcker och Vampire Lounge var väl helt okej. Jag är underväldigad, tyvärr. Drinkarna var inte bättre än någon annanstans men stolarna var balla och stämningen väldigt loungig. Helt klart ett bra place om man bara vill hänga lite och snacka med polare. Musiken låg på en bra nivå och bidrog till lounge-känslan.

Efter visiten i det parallella universum som den irländska puben var bar det av hem, för att somna till Anchor Man. Som jag älskar den filmen.

Söndagen var ett äventyr i fast forward. Allt var suddigt utav bara farten. IKEA-besök, byggnad av inköpen och pysslande hemma. Jag somnade strax efter 2. Så idag är jag alldeles febrig och sjuk av trötthet. Jag längtar hem till ett varmt bad och tidigt sänggående.

All's well, that ends well.

/Bells

Igår, när jag låg sömnlös i min säng, när jag vred och vände på mig kom jag att tänka på en låt jag hört för många år sen. Ingen märkvärdig låt, av ett obskyrt hippieband. Jag har inte hört några andra låtar från dem, men denna spelade min kusin för mig cirkus '92.

Och nu, 18 år senare, kom jag att tänka på den när jag låg alldeles sömnlös och utmattad i min sköna säng. Jag kunde inte hjälpa det. Jag satte på telefonen, som alltid är i flygplansläge när jag sover, och letade upp låten på Youtube. Jag var förvånad och glatt överraskad över att jag, 18 år senare, ännu kunde låttexten.

Så innan jag somnade lyssnade jag till låten ett par gånger och sjöng för mig själv i mörkert med skuggornas dans som ackompanjemang. Och medan skuggorna dansade längs väggarna, dansade mina tankar kring diverse händelser i mitt liv.

Jag kunde inte somna. Jag var för arg och besviken på min chef. Och med en medvetenhet styrde jag om mina tankar till hans anlete. Hans leende. Jag vet mycket väl att endast det kan lugna mig när jag är upprörd. Och mycket riktigt somnade jag fort.

Tack M, för ditt leende som ger mig sådan ro att jag kan somna trots känslostormarna. Tusen gånger tack.

/Bells

Ovan nämnda låt.

En reviderad version, 4 år senare.

1. My name is Belma.
2. I was born November 28th, 1985.
3. I was born in Derventa and raised everywhere.
4. I left home kind of young.
5. I wish I could move to Paris.
6. I have no pets of my own.
7. I have no kids.
8. I am not spoken for.
9. I am getting to be pretty tidy.
10. I had a hate/love- relationship towards high school.
11. I don't like feet.
12. I am not in a hurry to get married or have children, but I would love to have kids.
13. I am no longer waiting for the right person... I've realized they're as real as Santa.
14. I have a hard time falling asleep on my back, and perfer the flamingo-position when sleeping.
15. I confess: I love to write.
16. I have got two piercings I've dreamed about for years now, and yes I'm very happy I had them done.
17. I love to discuss politics and religion with pretty much anyone.
18. I love my mommy.
19. I can flare my nostrils. On command and to annoy.
20. I can roll my tongue.
21. I am a recovering Marcus- junkie.
22. I was thinking at one time to get my tongue pierced, but it seems scary.
23. I love red wine.
24. I can't drink vodka without watering it down with soda or other stuff.
25. I'm allergic to my own tears, very sensitive to the sunlight and nickel.
26. I still have my tonsils.
27. I can speak 6 languages.
28. I chew food on both sides of my mouth pretty equally.
29. I rarely tie my shoes.
30. My favorite color is pink.
31. You'd be surprised at how many credit hours I have from the few years of college I've attended.
32. I have a hard time dealing with people who can't spell.
33. I love to sing. But I sort of suck at it, I've been told time and time again.
34. I love to dance. I'm white, you figure that one out.
35. I’m addicted to my iPhone.
36. I can't stand it when people say they don't like to read.
37. I'm pretty opinionated.
38. I love kissing.
39. I love Fanta and Cherry Coke.
40. I can stand my current occupation.
41. I want to learn to play the violin.
42. I am 5′10½″.
43. I hate animated ads.
44. I am comfortable with the way I look.
45. I want to learn French.
46. I wear a size 9 shoe.
47. I love the way the veins in many guys arms look like they're gonna pop out. I think that's sort of masculine.
48. I continually have a song running through my head.
49. I'd never admit to being a smoker. But I'm coming to terms with my addiction.
50. I'm pretty forgetful.
51. If I could date any celebrity, it would be Robert Pattinson.
52. I've made out with more chicks than I can count.
53. I LOVE tattoos and plan to get a whole hell of alot more than the ones I have now.
54. I am bossy, but I mean well.
55. I like cool highlighters.
56. My parents are pretty neat.
57. My brother is pretty darn awsome too (:
58. I like to make my bed just before I go to bed.
59. I dream of being a star.
60. My hair is naturally curly. Very much so.
61. I think the word panties is pretty funny.
62. Big boobs are awsome.
63. I love Spongebob Squarepants.
64. I can't stand to go a day without watching cartoons.
65. I'm very impatient.
66. I'm slowly becoming a lot like my mother.
67. I used to be a partyanimal, 'til I met him.
68. My favorite flower is gerbera.
69. I love flowery scents. Anything that smells pink.
70. I’m a Family Guy fanatic, probably the biggest fan ever.
71. I don't have a favorite song overall. It changes just about every hour.
72. I don't want to miss a thing, by Aerosmith and Coat of many colors, by Dolly Parton make me cry.
73. I love reading. Anything. Even labels.
74. I am jealous of toys today. I wish they made cool stuff like that when I was a kid.
75. I have intimacy issues. The size of China.
76. My first job was in a bag/glove-store, when I was 14. Stayed there for three years.
77. I am not a flirt. Unfortunately. I am stuck up because I am shy.
78. I love coffee.
79. I love sushi.
80. I don't blush very easily.
81. I hate to go to the zoo. I'm not a big animal-fan.
82. I like photography.
83. My hair hadn't been its natural color in years. 'Til I cut it all off.
84. I don't have a favorite cereal. But I did love the weetabix with chocolate chip, when it was around.
85. I'm a big wuss when it comes to needles. Except when tattoos are involved.
86. I have a fetish for teeth.
87. I’m overly obsessed with a certain someone, but I'm getting better at handling him.
88. I like taking hot showers.
89. My feet are the first part of my body to get cold. Closely followed by my hands.
90. I don’t fall out of love easily. Not at all, as a matter of fact.
91. I love watching chick flicks.
92. I wish I had more money to spend on bodyart.
93. I don’t understand men. I don’t think I ever will.
94. I don't dislike any number.
95. I am scared of the dark. Not what's in there, just the concept of darkness. Emptyness.
96. I like boys in general, one in specific.
97. I do not get enough sleep because I stay up too late.
98. I write better at night than I do in the daytime.
99. That must mean I'm weird.
100. I like big butts and I cannot lie.

Helgen som var passerade inte i en dimma. Inte alls. Jag var på bio i fredags, så käkade vi middag. Tror Johan blev rädd :O Det var roligt.

Lördagen ägnades åt nyttogöra, som att tvätta från 9 på morgonen till det att jag fick fara till jobbet i all hast. Ingen hockey denna gången, tack herr slavdrivare. Men det blir en fin lön som kommer resultera i roliga evenemang. Det ser jag fram emot :D
Söndagen var spexig, inget viktigt uträttat men jag fick fira min käraste mamma och äta tårta, samt se South Park avsnitt jag missat på broderns rum. Det är tur att vi har samma kassa humor, annars vete fan. I've taught him well.

Utöver det händer inget nytt. Livet rullar på. Man vaknar, äter, lyssnar på radio, dricker sitt kaffe. Beger sig till och från jobb. Lagar mat och äter den. Rutinen har överhanden. Jag är på autopilot. Tror inte jag kommer vakna innan sommaren kommer. Jag går i mental ide.
En resa till Paris och en resa till Kroatien, det har jag att se fram emot. Då ska jag vara vaken. Utöver det: nothing.

Man träffar människor. Man ser på film. Man tvättar och städar, organiserar och jobbar. Man gör viktiga saker och får undan gammalt. Sen samlar man på nytt och allt börjar om. Inget märkvärdigt. Till och med känslor avtar. T o m för HONOM. Han som gjorde mig alldeles besatt för en kort tid sen. Men det jag kände då, det var så riktigt. Så alltomfattande. Men det är inte så längre. Kanske för distansen. Kanske för att jag inte har bråttom längre. Jag låter känslorna gro, växa, bli starkare. Jag är nöjd.

Han gör mig lycklig. Hans anlete. Hans sätt. Så som han var, inte som han blivit. Men man går alltid tillbaka till sig själv, när det värsta lagt sig. Och då kommer jag stå där. Vänta. Med öppna armar.

Exet hörde av sig förut. Hälsade på mig på jobbet. Det var kul att ses. Men jag insåg hur lite jag kände för honom. Han var mitt allt så himla länge, och han slängde bort allt. Bortprioriterade mig helt. Det gjorde för ont då. Sen släppte det, och nu är de känslorna borta. Jag är inte sårad längre. Jag är inte ledsen. Jag har gått vidare och släppt taget. Kanske kan vi bli vänner en dag. Troligtvis inte. Men man vet aldrig, han kanske överraskar och ändrar på sig. Hah!

Nåväl, arbetet kallar. Livet likaså. Jag måste nog återgå. Snart stänger jag av helt. Ikväll ska jag göra mig onådbar. Ikväll ska jag fira mig själv.

Tack och adjö.

/Bells

Feelin' the same way all over again..? Nej, det tror jag ej. Men många idéer stiger till ytan när man blir så nedslagen som jag blev. Ett felsteg som märker en så länge.
Den där tomhetskänslan infinner sig återigen i mitt bröst. Den är tung. Gör det otroligt svårt att andas. Luften fyller min bröstkorg men jag andas inte. Det går per automatik. Hah, som att andas... antar jag.

Jag funderar starkt på om jag inte bara har ett stort tomrum i mitt bröst. Tankar på en hjärtinfarkt går runt i mitt huvud, bara för att se om hjärtat sitter kvar där det ska. Jag är för avtrubbad. För vissen för mitt eget bästa. När fan ska jag få tid att njuta? När fan ska jag LÄRA mig HUR man njuter av livet? På riktigt. Inte bara som någon form av skuggteater.
Jag är orolig, hela tiden. Rädd, även. Kan vara för att mitt liv är så händelselöst. Tråkigt. Tankar på att bli en sån där som har en hobby, går runt igen. Kanske ska jag bli sån. Kanske ska jag ta upp min enda passion, igen. Att spela piano. Det var länge sen jag tog lektioner. Jag skulle behöva ett par igen. Nu ska jag bara hitta en lärare, sen tror jag min gamla passion kan vakna.

Sen barnsben har jag vetat att jag är annorlunda. Mina intressen har aldrig varit som andras. Jag är en sån där svår, författartyp som inte skrivit ett skit. Och jag lider ständigt för det. Jag har förvisso fått några dikter publicerade, men det är allt. Ingen samling, inga noveller. Inget vettigt. Det är bara när jag stimulerar mitt sinne med vackra ting, och ljud, som jag får inspiration att skriva. Pianot har spelat en stor roll i mitt liv. Hur avlägset spelandet än har varit de senaste åren, det har uteblivit i flera år, så ligger det mig nära till hjärtat. Och jag har alltid velat lära mig spela fiol. Men den drömmen kan komma att bli ouppfylld. Kanske en dag, när jag vågar mer. Vem vet?

Jag skulle vilja kunna skriva fritt. Jag skulle kunna leva och dö för den konsten. Läsa, och skriva. Spela på nätterna. Dricka starkt kaffe och resa. Ni vet, den gamla drömmen.

Jag skulle lida, mer så än nu. Men jag skulle älska det! Jag skulle älska att kunna vakna i ett hem fyllt av tidningsurklipp och böcker i högar på golvet. Jag skulle njuta var sekund av vetskapen om att det jag gör har betydelse i ett större sammanhang. Få lite mening i tillvaron. Men istället tar jag det säkra före det osäkra. Jag jobbar ett åttatillfem-jobb som betalar min hyra och mina räkningar. Som ger mig lön för den väldigt lilla mödan och som lämnar mig alldeles tom i slutändan. Otillfredsställd och ensam. Ensam med det lidande som aldrig får ta form på ett blankt, vitt papper.

Jag ska nog börja skriva igen. Jag har en tanke. Nej, jag har många tankar. Och jag tror jag ska ge dem utrymme i min bröstkorg som för närvarande inte ömmar lika mycket som förr. Jag tror en plan tar fart. Jag tror vi är på gång, mitt hjärta och jag.

Tack. Tusen gånger tack.

Jag ska ta min kaffekopp och min kappa på en liten promenad ut, för att hänge mig. Jag ska röka, för att stilla ett stort begär. My favorite poison. My choice.

/Bells