The Pretentious Illiterate

Helgen som var passerade inte i en dimma. Inte alls. Jag var på bio i fredags, så käkade vi middag. Tror Johan blev rädd :O Det var roligt.

Lördagen ägnades åt nyttogöra, som att tvätta från 9 på morgonen till det att jag fick fara till jobbet i all hast. Ingen hockey denna gången, tack herr slavdrivare. Men det blir en fin lön som kommer resultera i roliga evenemang. Det ser jag fram emot :D
Söndagen var spexig, inget viktigt uträttat men jag fick fira min käraste mamma och äta tårta, samt se South Park avsnitt jag missat på broderns rum. Det är tur att vi har samma kassa humor, annars vete fan. I've taught him well.

Utöver det händer inget nytt. Livet rullar på. Man vaknar, äter, lyssnar på radio, dricker sitt kaffe. Beger sig till och från jobb. Lagar mat och äter den. Rutinen har överhanden. Jag är på autopilot. Tror inte jag kommer vakna innan sommaren kommer. Jag går i mental ide.
En resa till Paris och en resa till Kroatien, det har jag att se fram emot. Då ska jag vara vaken. Utöver det: nothing.

Man träffar människor. Man ser på film. Man tvättar och städar, organiserar och jobbar. Man gör viktiga saker och får undan gammalt. Sen samlar man på nytt och allt börjar om. Inget märkvärdigt. Till och med känslor avtar. T o m för HONOM. Han som gjorde mig alldeles besatt för en kort tid sen. Men det jag kände då, det var så riktigt. Så alltomfattande. Men det är inte så längre. Kanske för distansen. Kanske för att jag inte har bråttom längre. Jag låter känslorna gro, växa, bli starkare. Jag är nöjd.

Han gör mig lycklig. Hans anlete. Hans sätt. Så som han var, inte som han blivit. Men man går alltid tillbaka till sig själv, när det värsta lagt sig. Och då kommer jag stå där. Vänta. Med öppna armar.

Exet hörde av sig förut. Hälsade på mig på jobbet. Det var kul att ses. Men jag insåg hur lite jag kände för honom. Han var mitt allt så himla länge, och han slängde bort allt. Bortprioriterade mig helt. Det gjorde för ont då. Sen släppte det, och nu är de känslorna borta. Jag är inte sårad längre. Jag är inte ledsen. Jag har gått vidare och släppt taget. Kanske kan vi bli vänner en dag. Troligtvis inte. Men man vet aldrig, han kanske överraskar och ändrar på sig. Hah!

Nåväl, arbetet kallar. Livet likaså. Jag måste nog återgå. Snart stänger jag av helt. Ikväll ska jag göra mig onådbar. Ikväll ska jag fira mig själv.

Tack och adjö.

/Bells