The Pretentious Illiterate

I bet you all are asking yourselves who in fact is this TheMolester-type:

• Is king of blog.
• Is a thinkin' feller.
• Is politically librul.
• Is a follower of Jeebus (never to be confused with the fictional superhero "Jesus").
• Is a pseudonym.
• Is smarter than some of you, but less smart than many of you.
• Is a stickler for proper spelling and grammar, therefore makes spelling and grammar mistakes with regularity.
• Is not easily impressed, but very easily depressed.
• Is easily bored, most often with her own self.
• Is an extremely nice gal, despite a cruelly judgmental nature.
• Is even now silently judging you.
• Is not afraid to cry like a wee baby.
• Is crying at this very moment.
• Is probably a little too "emo" for your tastes.
• Is not normally prone to referring to herself in the third person.
• Is pleased that you made it all the way down this list.

Word negro. That is it. Peace out :P

Den välbekanta ångesten infinner sig, lika säkert som kylan, i denna lägenhet på tredje våningen. Melody Gardot spelar på repeat. Jag är rädd. För att jag sumpade en genuin chans idag. Jag är rädd för att jag saknar honom. Jag är rädd att jag aldrig kommer känna som jag gjorde. Jag är så jävla rädd för mig själv.
Jag sitter inlåst i min lägenhet dagarna i ända, jag går inte ut. Jag är rädd att gå ut. Rädd för blickarna, rädd för tankarna. Bara rädd.
Jag vet att det är dumt att sakna något som var fel men ändå gör jag det. Jag trodde att jag var en smart individ. Alltid haft den etiketten på mig själv. Intellektuell. Påläst. Duktig. Men så fort jag stänger dörren till yttervärlden är jag bara en liten flicka som är rädd för mörkret och ensamheten. Ändå är jag ensam. Hela tiden. På egna termer. Jag vet inte varför jag är på detta vis. Men jag har ingen anledning att gå ut längre. Jag är så rädd att jag ska fastna, som så många gånger förr.
Jag har funderat. Kanske ska jag träffa en ny. Jag har tre, nej, fyra potentiella kandidater. Fem, till och med. Fem män, den ena bättre än den andra som alla visat genuint intresse. Som gör upp planer, som vill ses. Och vill prata. Men jag har avböjt. Alla gånger har jag sagt nej för att jag vet att de inte är han. Inte ens han är han. Men han var min dröm så länge, och det är svårt att släppa taget om sådana drömmar.
Jag borde ta mig i kragen. Släppa in någon ny i mitt liv. Men istället barrikaderar jag dörren mot omvärlden. Jag sitter ensam i en kall lägenhet som saknar värme på alla plan. Jag sitter ensam i en soffa som slukar mig hel, med Melodys röst som påminner mig om honom. Alla ord. Alla tankar. Alla känslor. Hos honom. I hans famn. Där jag aldrig var trygg. Aldrig heller kommer bli. Vi visste båda att det var ett tidsbestämt möte. Det skulle ta slut snabbt, men dagarna var oändliga. Och den tid vi hade tillsammans, den var perfekt på sitt eget vis. Men bara när det var han och jag. Aldrig när omvärlden trängde sig på.
Nu sitter jag ensam. Avståndet mellan oss har krympt, inte det fysiska men det mentala avståndet. Vi kommer att ses. Vi vet när. Vi vet bara inte var och hur. Men det kommer.

Jag behöver hopp. Ett sista desperat hopp. Jag behöver någon. Troligtvis inte honom, men jag kan inte förmå mig att träffa någon ny. Börja om. Igen och igen och igen. Varför kunde det inte bara vara förevigt. Inte för att jag hade velat det. Men det vore skönt ändå. Det vore så himla bra att ha någon att vakna upp bredvid. Som fyllde en hel plats. Som var varm och snäll. Som kunde ta mig i sin famn och låtsas om att allt kommer bli bra till slut.

Jag behöver en som kan smeka min kind, säga "shh det kommer bli så bra så". Någon som kan säga det på ett sätt som övertygar. Någon som kan hjälpa mig att bara släppa taget om allt och le igen. Le som jag brukade göra de dagar då jag hade något att le åt.

Jag måste rycka upp mig innan jag faller genom isen. Denna gången, denna gången ska jag inte falla. Denna gången ska jag masa mig upp ur min misär, ta ut soporna och handla bröd och mjölk.
Jag har ingen mat hemma. Inen mat och ingen vilja till att gå ut. Men nu ska jag banne mig ta tag i detta. Jag börjar bli pinsam.

Enough is enough.

/B

Det här var en dum idé. Jag vet det. Jag trodde jag var mer redo. Jag kanske var. Kanske inte, med tanke på resultatet.

Det är inte värt de drömlösa nätterna. Inte värt mardrömmarna de nätter då jag drömmer. Inte värt smärtan. Inte värt de stundande tårarna.

Eller så är det precis värt allt det. Kanske är det värt än mer. Jag ville ju så mycket. Jag trodde så högt om mig själv. Men kan det vara så simpelt? Kan det bara vara så att jag saknar att ha dig i mitt liv? Kanske är det därför jag kramar mina kuddar extra hårt? Är det du som är min drog? Som om jag inte redan visste det. Som om jag var ny här.

Jag röker paket efter paket. Tittar på filmer med tårar i ögonen. Alla tankarna hos dig. I din varma famn. Är jag dum som känner så här? Avståndet mellan oss kommer aldrig bli kortare. Aldrig. Jag trodde bättre om mig själv. Jag kanske trodde fel.

I dagsljuset ser jag alla felen. ALLA. De är många. För många. Men kan det ändå vara så lätt som att jag älskar dig? Trots avståndet?

Jag vill tro mer om mig själv.


Tiden får utvisa. Just nu känner jag mig liten och svag. Trött och ledsen. Och jag saknar dig. Och jag älskar dig. Fast jag kommer aldrig mer kännas vid de orden inför dig. Men jag gör det. Har alltid gjort. Kommer alltid göra. Du är mitt heroin och jag vet inte om jag vill gå vidare riktigt än. Avstånd eller ej. Du fattas mig.


/Belma

Man kan inte bädda in videon :'( Men se denna.


Ville bara förtydliga saker.

 

From me to you ;)

 

/B

Min mage, min stackars mage har gett upp. Den vill inte leka mer. Inte se ett till hälsosamt mål mat på länge. Den kräver burgare och pizza. Men jag är inte sugen. Istället får den ägg, inget kaffe, inget bröd. Gröt kan den få men då ska det vara rätt sort gröt.
Inget socker har intagits på 2 veckor nu. Inget socker i kaffe, inga sötsaker, ingen läsk. Inget chips heller. Jag åt popcorn en dag men det är inte vad jag minns att det var. Jag har börjat räkna kalorier. Jag bär frukt i väskan. JAG. RÄKNAR. KALORIER. Belma. Det är makalöst.
Men det känns så naturligt. Som om jag alltid gjort så. Jag bara klippte till ny scen. Helt och hållet. Och nu känns det så bra med detta, fastän magen strejkar.
Jag tror att min midnatss-sallad tog död på den. Men vad gör man. Äta måste jag. Inte samma skit som förr, och i betydligt mindre mängd. Men jag måste ju fortfarande äta. Och ska jag stoppa i mig skit ska det väl ändå vara nyttigt.

Jag har vänt blad. Ingen idé att gå tillbaka till det som varit. Jag gör inte det här för nu, jag gör det här för evigt. Jag beslutade mig. Det tog många år att ta beslutet men det är taget och det nya livet började levas för 2 veckor sen. I've passed the point of no return.
5 kg ner efter 1 vecka. Detta bara genom att äta MINDRE portioner. Jag åt som en häst innan. Nu äter jag som en människa. Och mår därefter. Bra det vill säga.

Makabert gott folk. Makabert. Nu väntar ägg på att bli uppätna.

/B

Ibland har man dagar när man inte kan stå på benen.

Inte för att man inhalerat en flaska vodka på 20 minuter, inte heller för att man är deprimerad och drar blott för gardinen för att slippa se att det finns en värld utanför.

Nej, ibland, men bara ibland så är man så konsumerad av lycka att benen inte längre orkar bära en.

Det är dagar som dessa, som kommer alldeles för sällan, som man önskar att man kunde ha vingar.

Dagar som dessa som man önskar man kunde lyfta från marken i kropp, som man redan gjort i själ och se världen ovanifrån.

Njuta av utsikten.

Flyga med fåglarna och ta sig till en plats där man kan vara ensam med sina tankar.

Låta sig överväldigas, sköljas över av lycka.

Tänk vad två telefonsamtal kan göra med en människa.

Tänk att lyckan är inom räckhåll.

Tänk... bara tänk.

Jag ska laga lite god mat.

Jag ska fortsätta läsa min bok som jag älskar.

Jag ska skriva och jag ska sjunga.

Men mest av allt ska jag njuta av stunden.

För denna är ganska ensam i sitt slag.

Vilken underbar dag att vara vid liv!

Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn.
Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord.

1. Vad heter du? Belma
2. Ett ord på fyra bokstäver: Bada
3. Flicknamn: Bella
4. Pojknamn: Bert
5. Yrke: Basketspelare
6. Färg: Blå
7. Klädesplagg: Ballerinadojor
8. Mat: Basilikamarinerad kycklingfilé
9. Sak i badrummet: Bomullstuss
10. Plats/stad: Björnlunda
11. En orsak att vara sen: Blåst
12. Något man skriker: Bajsapa
13. Film: Batman begins
14. Något man dricker: Blåbärssaft
15. Band: Black Sabbath
16. Djur: Björn
17. Gatunamn: Blåsutvägen
18. Bil: Benz
19. Sång: Bullet

Komet, i tätt samarbete eller maskopi, med Samsung har valt att betala ut 10000 kr i lön till mig. Jag trodde först att det var ett skämt. Men icke. Det är min lön. Det fattas en hel 10k kr på den lönespecen. De har dragit av 2 veckor som olovlig frånvaro. Två veckor som jag var på jobbet. Det här kommer bli spännande att se. Mina räkningar månadsvis övergår den summan. Yay. Nån som känner att de vill skänka mig en större klumpsumma. Sådär bara för att vara en god samarit?
Eller vet ni om ett fackförbund som inte är helt handlingsförlamat. För mitt fack står rätt still.

Förjävlahelvete.


/B

Nyss spelade de Kom hem med Barbados. Jag brukar få den på hjärnan ganska ofta. Mest för att de alltid spelade den när jag var ute och gjorde stan, sisådär för 100 år sen. När döda havet ännu bara var sjukt. Det är så med en hel del "gay" låtar. Britney Spears, Backstreet Boys och annat skräp. Allt de spelade när man var ute det lärde man sig. Mest för att DJ:arna inte varierar sig. Man tar det säkra före det osäkra.
Idag låg den här på spellistan. Magnus Carlsson och grabbarna. Och jag gillar det. Jag gillar det mycket. Inte vanligtvis, men idag. Det passade bra medan jag hängde upp bilder. Bilder från resor som gjordes för många år sedan. Med vänner jag tappat kontakten med. Jag vill gärna glömma allt groll. Begrava stridsyxan och bara träffas igen. Som förut. Ta en fika. Vandra mellan gårdarna mitt i natten. I sol och storm.
Det var länge sedan jag hade en mycket nära vän. Ju äldre jag blivit desto mer distanserad har jag blivit. Nu är jag mer fäst vid mina många saker, kläder och skor än människorna i mitt liv. Kanske just för att de varit så utbytbara. Och det kanske är just därför jag gillar prylar som är 'one of a kind'. Dem kan man inte ersätta, men man har kontroll över dem. De försvinner inte. Som människor gör. Det räcker med att man flyttar, så bryts ett par vänskapsband.
Och jag flyttar ofta. Mina saker kan jag packa ner och ta med mig. Vänner är inte lika lätta att packa ner och ta med. Men kanske kan man börja odla vänskapsband framöver. Först ska jag släppa in någon innanför den första väggen. Kanske släppa ner bryggan, låta någon passera vallgraven.

Kanske. Kanske inte. Känns inte tryggt att göra det. Jag blir för snäll då. För förlåtande. Det är inte värt det. Däremot måste jag göra mig av med lite prylar här hemma. Jag orkar inte damma och putsa alla dessa artefakter. Jag har nog att göra även utan dem. Jag har skor att slänga in i en garderob och vinterkläder att plocka fram.

Nu spelas BSB på radion, och mina tossor fryser. Dags för innetofflor. Hösten är kommen, och strax följer vinter. Dags för halsdukar, öronmuffar och varma sockar. Som jag ser fram emot att få mysa i soffan i vinter. Framför min nya tv, med en kopp varm choklad. Alldeles invirad i en väldoftande, nytvättad pläd.

/B

Jag fullkomligt avgudar den ovanlänkade låten. Jag har en grej för herrar med maskulin röst. Joe Cocker. Leonard Cohen. Karlakarlar. Det finns en onaturlig trygghet i en mansröst. I en riktigt myndig stämma. Jag kan ärligt erkänna att det är mycket få attribut på en karl som jag ogillar. Mycket, mycket få. Jag har gett kvinnor "the old college try" och insett att det inte är riktigt för mig. Jag gillar tryggheten i karlar. Antingen det eller för att jag ännu inte träffat en enda kvinna som är stabilare än jag. Män har en tendens att bara låta saker rinna av dem. Inte älta så fasligt. Inte snacka så mycket, agera desto mer. Lösa saker eller släppa dem och gå vidare. Och det känns så mycket tryggare än att ha en analyspartner. Men sån är jag. Det är väl inte för alla.

Hur det än vill sig så är låten ovan helt fantastisk. Vacker, brutal och ärlig. Lyssna gott folk. Lyssna, blund och njut. Sjung med. Snälla sjung med. Oavsett röstkapacitet. Sjung med efter bästa förmåga. Man upplever musiken så mycket mer än om man bara sitter och lyssnar. Låt inte denna låt bli muzak, eller bakgrundsbrus. Njut av den. Bara blunda, och njut.

 

/Bell

Herregud. Lycka. Jag känner mig så ofantligt lättad. Jag kan inte ens börja att beskriva lyckan som infinner sig mellan de fyra väggarna som omger dessa 60 kvm. Det är fantastiskt att se hur ett mönster tar form. Ett riktigt påtagligt mönster. Kill your darlings. Det har varit mottot ett tag och idag tog jag död på allt som tyngt mig. Min minnesbox är för alltid stängd.
Jag rensade ut förrådet nere i huset. Uppsala är ett avslutat kapitel. Likaså han. Han som borde stannat i Uppsala. Men som följde med för länge. Men nu finns inget mer att älta. Det är klart nu. I soporna. Allt jag fick från honom, alla bilder, alla kläder, alla gosedjur. Breven. Musiken. Filmerna. Allt som hade med honom hamnade i brännbartcontainern. Hejdå älskling. Adjö. Farväl.

Nu väntar en utrensning i lägenheten. Vintern börjar närma sig och jag har ännu en massa saker som skulle behöva slängas. Kläder. Skor. Smycken. Vykort. Brev. Böcker. Jag ska samla allt på hög och sen får man antingen plocka åt sig saker eller så slänger jag dem. Jag har tröttnat på att ha en massa saker. Jag behöver väldigt lite kläder och prylar, och hittills har mina saker ägt mig istället för tvärt om. Nu ska jag frigöra mig själv och därmed utrymme hemma. Det är dags att starta ett nytt kapitel.

På tal om kapitel. Jag har börjat skriva igen. Det var nog nästan 3 år sen sist jag skrev. Men nu har jag inspiration igen. Jag skriver bra. Jag är nöjd. Mycket nöjd. Det är självutlämnande men en bra bok ska vara det. Nu skriver jag varje kväll, innan sängdags. Jag spelar PS2. Jag ser på film. Jag ser på Sex and the City. Jag äter fruktsallader. Jag äter fin mat. Ekologiskt odlad. Kravmärkt.
Jag har börjat rå om mig själv. Jag trivs så bra ensam. Jag är en fri människa. Jag kan sitta hela nätterna och titta på film. Jag kan spela tv-spel. Läsa när jag vill. Tvätta och diska. Efter lust. Jag älskar att tvätta hemma. Det är det bästa som skett. Jag älskar min lilla diskmaskin. Min nya säng. Jag älskar mitt liv, och behöver ingen som håller mig i handen.
Jag har insett att jag trivs som singel. Mycket bättre än i förhållande. Jag älskar att kunna välja själv vad jag vill göra. Utan att behöva kompromissa. Jag älskar att kunna lyssna på min musik hela dagarna och hela nätterna, utan kommentarer om att detta är bra och detta är dåligt. Jag älskar att kunna ha radion på hela dagen. På hög volym.
Jag älskar att kunna ha lampan på i sovrummet, hela natten, när jag känner mig otrygg. Och jag älskar att kunna somna i tystnad. Utan en tv på. Att kunna vakna när jag vill och inte behöva bry mig om att vara tyst för att någon ligger och sover. Att kunna laga den mat som jag gillar utan kommentarer. Att kunna resa när jag vill, var jag vill och främst med vem jag vill. Göra vad jag vill. Inte för att jag är så kräsen, och jag är väldigt anpassningsbar. Men jag vill kunna sätta mitt eget schema.

Jag ska sluta leta. Sluta svara på framfusiga karlars raggningsknep. Jag ska vara ensam. Till jag hittar en karl som kan vara flexibel och spontan. Någon som jag kan lita på och som litar på mig.

Kanske finns han. Kanske inte.

Ett vet jag. Jag har inte bråttom att hitta honom, för jag trivs bäst själv :)


/En MYCKET lycklig Belma

Vissa dagar går så sakta att man inte tror att de kommer ta slut. Fastän solen håller på att gå ner så har klockan stannat, någonstans mellan dag och natt. Skymningen närmar sig fastän klockan står still, och tiden med den. Jag lever i ett nervöst vakuum. Inväntar samtal efter samtal. Inväntar natten. Inväntar besked och känslor. Inväntar en storm.
En gång i tiden visste jag vem jag var och var jag var på väg. Det kom som i en dröm. Kanske var det en dröm. Kanske blir det verklighet. Hur det än blir så har den tiden, och insikterna, förflutit. Water under the bridge. Känslor, tankar och främst drömmar packas ner i lådor och läggs upp på hyllor. I lådor som man ibland öppnar för att minnas. För att överväldigas av det förflutna. Bilder i ramar, allt för att behålla det förflutna så intakt som möjligt. Kuvert efter kuvert med brev. Bevarade. Pristine. Allt för att inte grumla minnena av en svunnen tid.

Vi sparar allt bagage. Istället för att slänga och befria sig så sparar man. Man bygger upp hela lager med lådor. Minnesboxar som bara väntar på att öppnas och svämma över. Man sparar för att en dag kunna öppna dem och drunkna i alla de minnen som man stängt in för att man inte kunnat simma till ytan då händelserna tog plats.
Pojkvänner. Vänner. Flytt. Arbete. Skola. Familj. Drömmar. Hopp. Besvikelse. Lycka. Allt stänger man in i dessa lådor. Bara för att inte påminnas om dem dagligen, för att sedan öppna lådorna en natt då allt känns hopplöst. När man känner sig så tom att det ekar, då öppnar man en väl vald låda. Bara för att känna något igen. Fjärilar. Oro. Ångest. Rädsla. Lycka. Vad som helst. Vad som helst som fyller tomrummet en stund.
Vi ser och tar på minnena. Vi känner något. Vadsomhelst. Sen ställer vi tillbaka dem fint i lådan. Lägger locket på ännu en gång, och ställer tillbaka lådan på sin plats i hyllan. Sedan stänger vi den dörr vi passerat genom och låser den.
Lägger nyckeln på en säker plats.
Sedan återgår vi till vår vardag. Vår gråa, tråkiga vardag. Och tänker inte mer på de minnen vi återupplevt. Vi går vidare. Skygglapparna på.

När allt sedan blir tungt igen. När ensamheten kryper riktigt tätt inpå. När livet visar sig från sin fula sida. När vi känner att vi inte orkar mer. Då plockar vi upp den där nyckeln. Låser upp dörren. Väljer en ny låda och minns. Om så bara för en liten stund. Allt för att frångå vardagen och verkligheten. För det är lättare att leva i det förflutna, där inga överraskningar finns. Vi har redan gått igenom det. Vi vet vad som komma skall. Och hur hemskt det än må ha varit, så har vi tagit oss igenom det och det är vad det är... ett minne blott.

/B

Jag vet att man inte ska sakna platser. Ställen man varit på. Blivit kär i. Men det är tryggt för mig att erkänna att jag saknar USA. Människorna. Stämningen. Pojkarna. Lyckan. De sena, heta nätterna i bilen. Med bara stereon och vägen. Värmen som tränger sig på och de vilda ljusen som sprider sig runt en.

Den omåttliga kärlek jag hyser för mitt hjärteland går inte att beskriva med ord. Varje visit är bättre än den förra. Och saknaden är alltid enorm när jag far därifrån. Saknaden efter poolpartyna klockan 3 på morgonen. Palmerna. Värmen. Inte bara klimatet utan i människor. Den värme som finns där, finns ingen annanstans att finna. Mitt hjärta kommer alltid att finnas där. I öknen. Tillsammans med all kärlek i min kropp. Mina tankar far alltid dit.

Men jag ska försöka finna lyckan här. I detta nu. I Sverige. Även fast kylan gör sig påmind, i allas blickar och varje vindpust som skakar trädkronorna. Kanske kan man finna lyckan i Sverige med.

 

"Seems it never rains in southern California. But girl don't they warn you; it pours, man, it pours."

/Belma

På väg. Till vänner, vin och sällskap. Senare, Linz kommer på besök. Långväga besök. Det ska bli trevligt. Det ska även bli bästast att få hem SATC- boxen och Soda Streamern. Ensam på festkänsla? INte helt, Johan här bredvid har crankat upp musiken på bilradion och vi är på väg. On the road again. Just like so many times before. A little love, some cherrycoke and sunshine.

Honey, do you remember the time, we fell in love?

Idag, efter tre veckors febrande och hostande, ringde jag till Vårdcentralen i Gnesta. Detta efter många och långa samtal med vårdguiden. Vårdcentralbruden var helt jävla dum i huvudet.
Förlåt att jag säger det men sjuksyrror är de dummaste brudarna på denna planet. Jag tror att t o m prostituerade håller sig över den jävla nivån.
Jag är så trött på att bli diagnostiserad av en sjuksyster, vars medicinska utbildning inte överstiger min med mycket. De är pinsamma skämt till människor och jag hoppas att jag aldrig hamnar i händerna på en av dem. Chanserna är större att jag klarar mig på egen hand än med hjälp av deras "expertis".

Jag ska inte fördjupa mig i ämnet, då jag känner att jag tröttat ut de flesta med det tugget. Men sjuksystrar är ett släkte för sig. Säregna idioter som borde sättas på ett plan mot Anderna.

Jag ville bara lufta.


Kvalién på ovanstående inlägg må vara det sämsta genom tiderna, men jag ville bara förmedla att om jag fick chansen så skulle jag lätt vilja ta död på detta släkte. Det var det. No more, no less.

Jag hoppas även att ni har överseende, jag har haft hög feber i 3 långa veckor med tillhörande hosta och smärtor i alla muskler i min kropp. Jag har även insett att jag numer inte är överviktig, utan fet och jag känner mig lite nere. Kanske dags att skaffa hjälp?

Gah. This shit sucks. All of it.

Belma

Herregud vad jag känner mig exalterad. Jag har ingen hobby. Ingen alls. Men nu har jag anslutit mig till en bokcirkel med människor jag inte känner och aldrig träffat.
Jag insåg efter mycket rannsakande. MYCKET rannsakande, att jag kommit ifrån alla mina polare. Med allt vad det innebär. Jag brukade vara ute hela tiden, parta och dansa. Göra en massa kul. Sen träffade jag honom, som la beslag på mitt liv och min tid. Men jag har även använt honom som en ursäkt att komma ifrån det levernet.
Nu har de vännerna flyttat, jag har flyttat och de som är kvar har jag ingen kontakt med. Jag träffar vissa ibland, och det är trevligt för det mesta. Vissa är patetiska, men det var de då också. Jag valde att inte se den biten då. Nåväl, det är över och glömt. Han och de likaså.
Men mina vänner finns på platser runt om i hela världen, många har flyttat till England men de allra flesta är ändå i USA. Där jag inte är. Så nu sitter jag i Gnesta, ensam som jag vet inte vem. Och jag insåg att jag behövde göra något. Så gick jag in på en forumsida, och hittade bokcirkeln. Och gissa min lycka. Jag skrev upp mig på en gång och den 20/9 ska jag dit och prata om en bok som heter Drömfakulteten.
Jag är så lycklig över att ha en anledning att lämna huset. Jag har suttit hemma sen i torsdags. Jag har gått ut 1 gång för att ta ut soporna och köpa mjölk. That's it.
Jag behöver ha människor runt mig, och som arbetslös har jag ingen anledning att lämna huset. Men nu har jag. Tacka fan för det :D

Hoppas det är så kul som jag hoppas att det är. Jag behöver träffa nya människor. Vem som helst, hur som helst. Bara jag får anledning att lämna huset. Jag vet inte hur många ggr man kan diska och tvätta innan det blir för mycket?!

Nu är jag på G i alla fall... tack gode gud!

/B

JAG ÄR:
Blyg: I vissa situationer
Smart: Intelligent snarare, mer medfött än studerat
Långsam: Jag är fruktansvärt långsam, på det fysiska planet
Stressad: Periodvis
Tålmodig: Nej
Djup: I rätt sällskap
Öppen: Även det hänger på tillfälle och sällskap
Ärlig: Försöker så gott det går
Positiv: Ja
Rolig: Jag vet inte om det skrattas med mig eller åt mig, men skrattas gör det i alla fall och det är det som räknas
Ansvarsfull: Ja

JAG HAR:
Svikit en kompis: Ja
Förlorat en bästa vän: Ja
Sagt att jag älskar en kompis: Ja
Sovit med en killkompis: Ja
Sovit med en tjejkompis: Ja
Pussat en av samma kön: Ja
En kompis som vet allt: Nej
Berättat hemligheter: Nej

JAG HAR:
Blivit sårad: Ja
Haft stadigt förhållande: Ja
Krossat någons hjärta: Nej
Gett någon ditt hjärta: Ja
"Playat" någon: Ja
Sagt att jag älskar någon och menat det: Ja
Sagt att jag älskar någon, och ljugit: Ja
Varit otrogen: Ja

FAVORIT:
Låt just nu: Mickey Avalon - So rich, so pretty
Pryl: Datorn
Bok: Min vän Leonard, den berörde mig verkligen på ett oväntat sätt
Film: Inglourious Basterds är favoriten just nu
Lärare i skolan: Eva och Agneta på högstadiet
Plats: Päronens balkong
Frukt: Körsbär, jordgubbar, vattenmelon och mandariner
Dricka: Kolsyrat vatten och kaffe med en sockerbit och mjölk
Ha på mej: Jeans och polotröja

JAG HAR:
Cyklat omkull: Ja, fylla och cyklande garanterar nästan det
Sjungit i duschen: Givetvis
Hoppat bungyjump: Nej
Fobi för något: Att kräkas, höjder, mörker och insekter (främst stora kryp och fjärilar)
Varit på begravning: Nej
Sagt att jag hatar någon: Ja

LIVET:
Svart eller vitt: En skön mix av båda kulörerna
Skriva eller tala: Båda tilltalar
Öl eller cider: Rött vin?
Nagelbitare: Nej
Mobil eller ipod: Mobil
Snygg eller charmig: Charmig
Lösgodis eller choklad: Choklad
Frukt eller grönsaker: Både och
Film eller serie: Serier
Festa eller softa: Jag softar oftare än jag festar, men jag föredrar nog att festa
Sommar eller vinter: Höst
Fredag eller lördag: Fredag
Ljus eller lampa: Lampa
Kärlek eller vänskap: Kärlek

Jag är ensam kvar nu. I ett land som inte förlåter.
Han åkte ifrån mig imorse.
Jag grät inte.
Men jag ska heller inte med till flygplatsen.

Vi sa våra fysiska adjön och farväl igårnatt.
Som sig bör.
Imorse klev han upp, duschade och kröp ner hos mig.
Alldeles varm, med en doft av min starkt parfymerade duschkräm.

Han gav mig en kram.
En varm och genuin kram och en kyss.
Sen skulle han upp medan jag ännu höll fast honom.
Jag ville ju inte att han skulle gå.
Men ikväll far han, för alltid.

Han lämnar mig.

Och Sverige med dess regler och lagar.
Jantelagen.
Han bara åker.
Till ett land där bönder leder och rasism ännu är ett aktuellt ämne.
Min fina prins.
Han bara lämnar mig.
Allt medan jag hostar upp mina lungor och svettas ut den sista sorgen.
Sen blir det bara jag kvar.

Sans lungor, sans känslor.

Sans rökberoende.

Jag är här nu. Här, precis där jag är. Där jag älskar att vara och trivs. I min mycket rymliga lägenhet i en schäslong vars ryggkudde befinner sig i min säng. Jag sitter och sover för att slippa hosta. Jag saknar bara gunget man annars får på pendeltågen, där jag skött allt sovande hittills. Jag fullkomligt älskar vintermorgnar då man nåstan förfrusit för att komma till ett varmt och inbjudande pendeltåg. Jag älskar att sitta i min varma dunjacka med en kopp Pressbyrånkaffe och värma mig, allt medan det frusna landskapet breder ut sig utanför fönstret. Jag älskar att kylan är på andra sidan fönstret och jag älskar att sjunka in i min varma dunjacka, iförd min halsduk, och bara blunda och känna hur närvarande jag är. Höra alla ljuden, känna hur värmen sprider sig till benen. Och hur levande jag blir.
Jag älskar känslan av att gå ut ur pendeltågsvagnens värme och kliva ut i en obeskrivbar kyla som klättrar in innanför byxbenen och klättrar längs ryggraden. Jag älskar att gå på stan då man lyst upp varje hörn med små tindrande lampor. Och jag älskar att ha anledning att tända ljus hemma, varje kväll.
Jag älskar de korta dagarna och de långa trygga nätterna. Jag älskar att dricka varm choklad efter en hel dags pulkaåkning.
Allt detta älskar jag.

Men mest älskar jag nog ändå den magiska hösten.

Regnet, blåsten. Dofterna, men mest färgerna. Det är som om allt kommer till liv. Det orangea är mer orange, det bruna är en vacker kontrast. Det lilla gröna som är kvar. Att sitta på ett café när regnet smattrar mot fönsterblecket. Det är sann kärlek för mig.

Jag brukade göra allt detta med Stefan. Men nu ska jag uppleva det på egen hand. Och jag tror det kommer bli ännu roligare så. Det blir som en ny första gång.

Du kommer bli saknad, älskling, men jag tror jag klarar mig. Och du likaså :)

/B

Hej alla,


Jag sitter hemma i min schäslong och lyssnar på Cher på radion. Strong Enough spelas medan jag fyller i dessa rader. Jag älskar den låten.

Jag rensade lite meddelanden. Gamla sms som jag mottagit och skickat. Och där var han. Jag trodde jag skulle bli mer nervös. Men jag läste hans rader och insåg att det verkligen är slut. Haha, Billy Oceans låt Love really hurts without you spelas. Han och jag. Vi är verkligen historia nu. Jag trodde det skulle vara svårt att se hans rader. Men det var inte det. Hans bilder är ännu lite svåra att se på men det är inte mer än så.

Det kan vara för att jag spenderade natten och dagen med en underbar kille. En vän som är så mycket mer än en vän. Han sov hos mig igår, och han sover hos mig inatt. Han ser till att vi har skoj.
Jag lagade mat idag, och gjorde en fruktsallad till mellanmål. Vi såg på Fever Pitch ihop, och skrattade. Delade på en blåbärsdryck. Jag föll för hans charm. Men inte på ett "jag älskar dig"- sätt. Utan för hans genuitet. Han är en uppriktigt bra vän.
En kille som lyssnar på mina bryderier och viftar bort dem. Lånar mig sin axel och sin famn. En kille som kan se Fever Pitch och Brokeback mountain med mig utan att kommentera om hur bögigt allt är. En kille som inte är rädd för mig och mina humörsvängningar. Som vet hur jag ska hanteras. En kille som vet hur rädd jag är just nu, som förstår att jag gråter och förstår varför. Han vet när jag vill vara ensam, och han vet när jag behöver honom.
Stefan, älskade underbara Stefan.
Varför ska du lämna mig? Nu... när jag behöver dig som mest.

Jag hade kunnat ge upp mycket för att ha honom hos mig jämt. Men jag förstår att det inte är rättvist av mig att kräva av honom att han stannar ännu lite längre.
Han har en karriär, ett liv att leva. Han kan inte ta hand om mig jämt, varje gång jag faller. Jag vill inte ha ett förhållande med honom, jag vet inte varför, men jag kan inte tänka mig det. Även fast allt vi gör klassas som förhållandegöra. Fast det räknas liksom inte. Och jag misstänker att det gör det för honom, och jag kan inte vara elak mot honom. Han är det bästa jag vet.

Vi ska ta farväl av varandra snart. Om bara några timmar. Sen kommer jag vara helt ensam och singel på riktigt. No more touchy touchy. Jesus... Kanske måste jag åka till Luleå för att få till det. Marco, jag kanske hälsar på dig tidigare än vi båda trott. Haha. Eller inte.

Jag vet inte hur jag ska säga adjö till honom. Som varit mitt allt. Som jag lutade mig mot när allt var dåligt. När Mackan nästan tog död på mig. Han var där. Hans famn. Den kommer jag sakna ihjäl.
Stefan... måste du? Snälla säg att du stannar. Jag behöver dig. Jag har alltid behövt dig. Snälla låtsas om att du inte måste åka.

Vi kan väl låtsas om att du stannar för alltid. Vi låtsas inatt att vi bara har varandra, en av oss kommer låtsas.
En av oss kommer sova inatt. Eller kanske inte. Kanske ligger vi vakna hela natten du och jag och tittar på serier medan du omfamnar mig. Kanske somnar jag i din famn för sista gången, innan du far. Innan allt detta tar slut. Kanske bara kanske löser sig detta.
Kanske kan jag släppa honom och dig och bara somna gott i din trygga famn och vakna utan saknad. Och kanske kan jag sluta sakna dig i alla fall nu, innan du åkt. Kanske kan jag klara av att lämna av dig på Arlanda och säga adjö utan att gråta floder.

Det kommer bli slutet på en era. Du som varit min trygga hamn. Nu ger du dig av för att inte återvända. Herregud, Australien. Du kunde inte välja något annat land. Nej, Australien. Jag kan inte fatta att inatt är sista natten ihop med min älskade, underbara Stefan. Imorgon, sent, beger du dig och jag vet inte när eller om vi ses mer.
Du ska veta en sak. Hade det inte varit för dig hade jag nog aldrig klarat av det tidigare uppbrottet så galant som jag har.
Jag älskar dig på ett sätt som inte kan förklaras. Som inte behöver förklaras. Du var mitt allt och nu försvinner du.

Adjö min vän. Jag har älskat dig och kommer sakna dig. För alltid. Men jag är glad att våra vägar korsats, jag är starkare nu än innan. För att du var med och lyfte mig. Tack :) Tusen och åter tusen gånger tack för din unika vänskap.

/B

Nedan finner ni poesi då den är som bäst. Givetvis är detta en mycket subjektiv uppfattning och åsikt, men jag tycker nedanstående verk är ett fantastiskt vackert stycke tillägnat det vackraste som finns: människans natur.

---

Mina löjen av Johan Henric Kellgren

Jag ler - o gudar, nöjets gudar!
Er anblick föder mig på nytt:
I mina tankars klädnad bytt
från sorgedok i glädjeskrudar.
Som jorden vid den tända dag
i solens länta färgor prålar;
så från ett klarnat sinne strålar
det ljus, som stundom med behag
vår levnads nakna öken målar.
Jag ler - fly bort, du dårars här!
som dig med självgjord smärta sårar;
oskära ej med dina tårar
den vers åt löjet helgad är.
Fly, att av dagens ljus förgäten
i skrevors natt bland uvar bo;
och våga ej, med dina läten
att styra mina kvädens ro!

En fakirs rygg, som kedjan böjer;
ett tårfullt ögas mörka grop,
vars blick en avgrunds fruktan röjer;
en panna som bekymret plöjer;
din bleka hy, ditt klagorop:
är det den åsyn, som förnöjer
en Gud, så nådig och så öm?
Nej, grymme! i en mjältsjuk dröm
du dig en Gud ur hjärnan skapar,
som dina egna lyten apar. -
Han, som i vårens blomma ler,
och uti västans fläktar andas,
och uti druvans nektar blandas,
och genom solens blickar ser;
vars röst Glicere på harpan spelar
och han, som eld och sötma delar
åt varje kyss som hon mig ger ...
Vad? - Skulle han till tack begära
en kalk av mina tårars flod?
Han själv, så lycklig, och så god,
gör mänskors lidande hans ära?
Begär hans altar gråt och blod? -
Mitt bröst förbannar denna lära.

Glicere! skön är du; himmelskt skön!
Roslin förgäves duken breder,
och l' Archeveque för konstens heder
ej vågar ett så farligt rön.
Glicere! men än ett enda fattas,
det utgör själen av din prakt:
av ögat du gudomlig skattas,
men hjärtat har ej något sagt.
Ditt lov från alla läppar flyter:
Vad glans, behag, och smak och skick!
Du ler! - I samma ögonblick
vårt lov i kärlek sig förbyter.

Säg, Bubo! vilken förmånsrätt
ditt väsen över djurens höjer?
Jag har förnuft - det säges lätt:
men mån det lika lätt sig röjer? -
Du sover, äter och blir mätt;
du röres, lider, älskar, hatar,
du åtrår, njuter, leds och ratar:
i ett så upphöjt tänkesätt
känn, säger du, min gudaätt,
vem delar mina ärestoder? -
Jag, svarar apan, jag, din broder -

Förr skulle du med skäl berömt
ditt tungomål, din konst att stoja;
men ack! vi har man så fördömt
gjort mänska ur en papegoja.

Ett skäl av heligare makt
du snart för våra ögon ställer:
har icke själva Skriften sagt
att du i välde, som i prakt,
mer än den stumma fänad gäller
som hon din spira underlagt -
men när det svultna lejon slukar
ditt majestät med hull och hår,
mån ej din nåd för vida går,
och det för mycken frihet brukar?
Din arga hund, din ilskna tjur,
och flugan på din kunganäsa,
lär dessa oförskämda djur
sin bibel litet bättre läsa:
Vad annars gagnar ett befäl,
som ej den minsta jordmask lyder?
Nej; hör av mig det enda skäl,
som mänskans högre välde tyder:
du ler; du ensam ler, min vän,
uti naturens vida rike;
i annat allt du djurens like,
från dem av löjet känns igen.

Se dessa folk, så vida skilda
från oss till skapnad, bruk och ort,
och säg när du dem kallar vilda,
vad detta skällsord billigt gjort?
Mån brist på präster, som förföra;
på läkare, som tyst förgöra;
på domare, som vränga lag;
på konungar, som folk förtrycka;
på smickrare, som laster smycka;
på usla rimmare som jag;
på spelhus, nummerlotterier,
spektakler, baler, slottskanslier,
gillstugor, lasaretter? - Nej:
helt visst i deras grova seder
röjs mänskan med långt större heder;
men se - de skratta nästan ej.

En trögväxt ört på jordens yta
var visdom förr; så är den nu.
Dock kan ett Grekland billigt skryta:
(Må icke Sverige det förtryta!)
dess visas antal steg till sju.
En bland dem sägs ha alltid skrattat
åt vad som hänt, åt dygd och brott.
En annan åter ögat mattat
att gråta över ont och gott.
Om en av mina vänner frågar,
vem mest av dessa prisas må,
jag öppenhjärtigt svara vågar:
de voro narrar båda två.
Allt har sin tid; men dårar strida
mot ordning, tid och skick och allt;
vad mänskligt är, bör mänskan lida:
naturen gråt och skratt befallt.
Det är ett fel, att löjet hämma
när man så mycket löjligt ser;
det är ett brott att ögat dämma
när mänsklighet om tårar ber.
Ve den barbar, för känslan död,
som famnen för en broder sluter;
som icke rörs vid uslas nöd,
och då han delar dem sitt bröd,
av vällust icke tårar gjuter!

Men våren följer vinterns spår.
Ej Bores våld beständigt rår
att fältets prydda ban föröda;
sefiren stundom skalkas får,
och hjärtat skulle snart förblöda
av egna och vid andras sår,
om löjet ej en balsam ägde
som kunde lindra våra kval,
och om ej dårars runda tal
de olycksfullas övervägde.

Kom då, du löjens kvicka tropp!
Följ mig i alla livets skiften
och lär mig ta ett glättigt hopp
på brädden av den mörka griften!
Lät edra vingar flyktigt sväva
omkring mitt bord, min säng, min bok;
lät dumhet för ert gissel bäva;
men söken väl ert utbrott kväva
i sällskap med en högborn tok.
Vi kan jag ej tillfyllest bäva
att bland de stora vara klok?

Vem skall jag först mitt löje skänka? -
Jo, ärans folk bör ära ske.
Det vore bördens rätter kränka,
att ej de Höga först bele.
Ack! när jag deras liv beskådar,
så fullt av laster, prakt och tvång;
den glans, som ingen värma bådar,
och yrslan vid sireners sång;
det stoj, som endast örat fyller,
då själen tom och hungrig är;
det glitter, livets skal förgyller,
då masken själva kärnan tär;
den goda ton, som mera gäller
än vett och dygd och skicklighet;
det falskhets gift, som oskuld fäller
med en belevad nedrighet;
de nycker, som förtjänsten döma,
som blindvis lasta och berömma,
och slutas med ett: vare sagt;
den träldom hos en överherre
som dubbelt hämnas på de smärre;
det nit för egen vinst och makt,
som säljer fosterlandets lycka
mot rätt att i sin mån förtrycka,
och sig med band och stjärnor smycka,
och dunsta muscus och förakt;
den svarta list, de djupa ränker,
som döljas under vänskaps larv;
den skyddningsblick en Midas sänker
till dem, som snillet fått i arv ...
När jag hos er, I lyckans söner!
så mycket argt och uselt ser;
jag all er brist och dårskap röner
och utav harm och ömkan ler.

I Levi barn! tan intet illa,
om jag åt eder skratta törs.
I mån ju nöjas att förvilla
det folk, som rikta kan er börs;
men jag tyvärr! som intet äger,
varav man tionde kan få,
vad jag i fåvitsk blindhet säger,
må ljusens barn ej akta på.
Jag må ju le, när I prediken
om denna snöda världs förakt,
och likafullt med allo makt
för gunst och vinst och vällust fiken.
Er vård, att våra själar söva
med hopp om evig himlaro,
och jorden till er själve röva,
och själve njuta, då vi tro;
ert helga hat, vars vreda vågor
ej nånsin stillas i er själ;
ert kristna nit, att för vårt väl
oss skära genom blod och lågor;
och allt det andeliga gräl,
som plär en pöbels lättro gäcka:
allt må ju med fördubblat skäl
till löje mer än vrede väcka.

Åt er, åt er, I tidens lärde!
jag ofta hjärtligt skrattat har;
åt edra frågor utan värde
och edra meningslösa svar;
ert raseri att allt förklara,
evad som hänt och aldrig hänt;
er blinda vördnad, att försvara
vad ålderdomen tänkt förvänt;
er konst, att över hårstrån kiva,
och skriva, skriva, skriva, skriva,
i kors och tvärs och med och mot;
att känna noga jordens klot,
och vilken väg dess rullning tager,
men ej den kraft som hjärtat drager,
och ej dess brist, och ej dess bot.
Vad mera löjligt, än er möda
att här ert liv i brist föröda
för ärans liv i minnets sal? ...
Men vem kan räkna stjärnors tal
och all den lärda dårskaps gröda?
Om du med Voltaires dubbla liv
och Voltaires skicklighet att gäcka,
ej ägde annat tidsfördriv;
så skulle mödan dock förskräcka,
och dina dar förlitet räcka,
Att teckna upp en litanie
av allt det lärda vurmeri
som visa hjärnor kläckt och kläcka.

Du poetastrers magra kön,
som lärt, till dina synders lön
och våra synders lön, att rimma,
åt dig jag skrattat mången timma!
Skryt icke Grekland! skryt ej mer
av din gudomliga Homer,
sen Sverige i sitt sköte äger
den honom vida överväger.
Den gamle i sin Iliad
blott då och då man nicka funnit,
då vår den höjd i konsten hunnit
att snarka i var enda rad. -
Skryt ej utav din Sapphos sånger,
som störtat sig på Leucas bank;
den svenska var ju tusen gånger
mer ful och mera älskogskrank. -
Om Æschyls röst de grekers öra
med sådan styrka kunnat röra
att deras fruar missfall fött,
och deras barn av skrämsel dött,
bör det vår undran mindre göra:
vem blir ej snart i själtåg bragt
att Träskets dramaturger höra?
Då Æschyl slog med åskans makt,
de med narkotiskt gift förgöra. -
Vi har jag ej, o Pope! din hand,
att i en Dunciade betvåla
den mängd scriberer i vårt land,
som med Apollos lager pråla?
Anacreon, var är ditt lov?
En annan rövat har din lyra.
Som kvick i fylleriets yra,
förtjusa lärt Priapi hov;
som lik i otukt med Chrysipper,
och lika rik på vittra föl,
ur svenska krogars Aganipper
sin ådra fyllt med dubbelt öl:
hans muser sig på spinnhus nära,
hans gratier ligga under kur,
och uti Platskans jungfrubur
han kärleksgudens språk fått lära.

Och du, de sköna dårars släkte!
ack!, skulle jag ej le åt dig?
Dig, som en nådig himmel väckte,
att mot bekymret föra krig.
Vårt kön, som vant vid plumpa seder
dig för sitt fall beskylla plär,
dock måste medge till din heder,
att du vår fot till avgrund leder
så ljuvlig väg, som möjligt är.
Allt vad du tänker, vad du säger,
din svaga dygd och täcka brott,
allt är så läckert och så smått;
allt till vårt löje anspråk äger.
Hur kunde ur så bitter ton
en Boileau mot din ära kväda?
Jo vet, till tröst, att en kalkon
gav honom fulla skäl att smäda.
Ditt djupa vett, din säkra smak
att om den benigaste sak
uti paryrens högmål döma;
din konst att under blomster gömma
ditt avundsfulla hjärtas svall;
att genom om och men berömma,
och utan kärlek synas ömma
och under brånad synas kall;
ditt yra skämt, ditt kvicka joller,
där du ej själv din mening vet
ditt svek, din söta trolöshet,
som sällan vår förtvivlan våller;
och dina nyckers flyktighet;
din list, som råder över styrkan,
som gör din herre till din träl: -
ack vad oräkneliga skäl,
till lov och löje, hat och dyrkan!

Men du, vars hand, så djärv och svag,
med högmod andras dårskap risar;
mån du väl själv, min lilla Jag!
mån du väl själv vid sannings dag,
en mindre löjlig skapnad visar?
Träd fram uti ditt samvets ljus,
och se hur högt din vishet gäller,
då, främling i ditt eget hus,
du andras fel i dagen ställer.
Säg, vilken dig med blindhet slog,
då du till lycka och till heder
den Helikonska vägen tog,
som gent till hospitalet leder?
Vad usel smak, vad mager spis
att sig med lagrens barkbröd föda,
då siffrans barn på Crœsers vis
sin dumma kropp i vällust göda?
Tror du vid polens platta bygd
att någon lön åt snillet ämnas,
där blott din farfars farfars dygd
har rätt att för din egen nämnas? ...

Håll upp! - Jag nog min dårskap ser;
Jag, som en ann, åt svaghet skattar,
och då jag högt åt andra skrattar,
jag åt mig själv i tysthet ler.

Han är en vän som dyker upp när man är som sjukast.
När alla andra unviker en.
Så kommer han som en magiskt mystisk karl från en saga och sveper med mig i sin förtrollade värld.
Stefan, thanks for tossing me that great one.
I needed that
:D
Nu ligger han bredvid mig och läser följande text medan han omfamnar mig.
Om det inte är vänskap, så är det nåt annat.
Men vad det än är, eller var, så är det underbart.
I needn't get laid for a while now.
Needn't but willst.


Ah yes, the days that never end. And the nights. OH the sweet, sweet nights :)


/Bettan inslingrad i lakan, med en hosta som inte ger med sig och ett leende på läpparna som ingen kan sudda bort.

Ibland misstänker jag att jag dricker i största hemlighet. Jag har noll koll på kroppen, orden flödar men inte vilka ord som helst. Åh nej. Jag spyr galla ibland, utan anledning. Utan mening eller mål. Och ibland, som det senaste blogginlägget, skriver jag ner allt det jag inte kan spy ut över någon.
Jag visste inte att jag var så bitter. Men det var jag visst. Den natten grät jag floder. Jag hade blivit förolämpad. Jag grinade och grinade till natten övergick i morgon och jag slutligen somnade. All rädsla försvann och ersattes av omätbar ilska. Och svullnad. Hela dagen igår såg det ut som jag hade om jag var allergisk mot skaldjur och just intagit en rejäl portion sådana. Jag undrar om Erik och Göran tyckte jag såg knäpp ut. Och om jag betedde mig annorlunda så finns det en förklaring till detta.

Det känns nervöst att sitta vid telefonen och vänta. Kanske ringer hon. Kanske, bara kanske, ringer hon. Det vore ju helt fantastiskt. Men man ska väl kanske inte hoppas alltför mycket. Att bli besviken är inget jag ser fram emot. Jag sov dessutom inget inatt. Jag låg och vred och vände på mig, en feberyra utan dess like. Svettiga lakan som låg som en andra hud runt mig. Alldeles för hårt invirad. Luften gick ur mig. Jag satte mig upp. Hostade. Tittade nervöst på klockan... Det är ännu långt innan gryningens intrång. Inget ljus. Ingen rädsla. För mörkret. Tankar som slingrar sig i mitt huvud som lakanen runt min trötta kropp. Tänk om. Tänk om hon ringer... Jag hoppas hon ringer.

Ring telefon. Ring!

/B

Nu sitter jag här, vid en ny dator, på en ny soffa framför en 46" LED-TV med en förkylning utan dess like. Influensan har slagit hårt mot mig igen. Jag visste det redan förra året (som var första året i mitt liv då jag haft influensa) att en olycka sällan kommer ensam. Har skiten fått fäste en gång blir man aldrig av med den. Och se på fan, jag hade rätt. Nu har jag vart hos päronen sen jag hjälpte dem flytta. Även fast hjälpte är fel ord. Jag och min bror flyttade allt. Jag med min jävla feber flyttade 3 sängar, två soffor, bokhyllor och annat skit. Alla deras möbler väger bly. På kvällen efter flytten dog min kropp en smula och jag somnade sittandes. Fullt påklädd under en filt. Jag trodde jag skulle frysa ihjäl. Och så svettades jag som en gris. Feberyran tog död på mig.
Så nu sitter jag här och självömkar med feber, halsont och ångest så jag spyr. So help me God om jag gör dåligt ifrån mig imorrn. So fucking help me God.

Jag trodde förövrigt att jag var över en del händelser i det förflutna men nej. Inget är visst överspelat än. Men nån dag. Nån vacker jävla dag, då hoppas juag att du är död och glömd. Om inte i verkliga livet, så åtminstonde i mitt huvud. Din ynkliga lilla skit.


May you live in interesting times and come to the attention of important people.

/B