The Pretentious Illiterate

Ibland misstänker jag att jag dricker i största hemlighet. Jag har noll koll på kroppen, orden flödar men inte vilka ord som helst. Åh nej. Jag spyr galla ibland, utan anledning. Utan mening eller mål. Och ibland, som det senaste blogginlägget, skriver jag ner allt det jag inte kan spy ut över någon.
Jag visste inte att jag var så bitter. Men det var jag visst. Den natten grät jag floder. Jag hade blivit förolämpad. Jag grinade och grinade till natten övergick i morgon och jag slutligen somnade. All rädsla försvann och ersattes av omätbar ilska. Och svullnad. Hela dagen igår såg det ut som jag hade om jag var allergisk mot skaldjur och just intagit en rejäl portion sådana. Jag undrar om Erik och Göran tyckte jag såg knäpp ut. Och om jag betedde mig annorlunda så finns det en förklaring till detta.

Det känns nervöst att sitta vid telefonen och vänta. Kanske ringer hon. Kanske, bara kanske, ringer hon. Det vore ju helt fantastiskt. Men man ska väl kanske inte hoppas alltför mycket. Att bli besviken är inget jag ser fram emot. Jag sov dessutom inget inatt. Jag låg och vred och vände på mig, en feberyra utan dess like. Svettiga lakan som låg som en andra hud runt mig. Alldeles för hårt invirad. Luften gick ur mig. Jag satte mig upp. Hostade. Tittade nervöst på klockan... Det är ännu långt innan gryningens intrång. Inget ljus. Ingen rädsla. För mörkret. Tankar som slingrar sig i mitt huvud som lakanen runt min trötta kropp. Tänk om. Tänk om hon ringer... Jag hoppas hon ringer.

Ring telefon. Ring!

/B