The Pretentious Illiterate

Halloj alla,

Long time no see. Men det blir så när det händer mycket och när man bor utan internet hemma. Inte för att jag bor hemma något, men ändå. Jag känner att jag är mest på resande fot faktiskt och det känns rätt kul. Hursomhavers, här följer något som säkerligen kan liknas vid en update.
Julen firades hos Marcus bror, och hans familj. Med hela Macks släkt. 4 knodds och 12 vuxna allt som allt. Plus Doris och den andra katten vars namn jag aldrig lärt mig. Det var stökigt som satan och man väcktes var dag av barnaskrik eller skönsång från en av de många, MÅNGA, leksakerna som förde väsen. Men hjälp vad mysigt det var ändå. Trots bristen på vila. Julafton, och framförallt dagarna som ledde till Julafton var de mest mysiga någonsin och jag blev nykär i min lilla muminpappa. Jag säger som såhär, om jag inte varit kär innan så blev jag det definitvt nu. Han gjorde min Jul magisk, sådär som på yngre dagar. Fast ännu roligare. Det var många timmar som spenderades i hans famn på soffan. Och han var så fin, så det var himla svårt att inte bli kär. Min lilla gullegris.
Och julklappar blev det. Tonvis. Mycket finfina saker. Men bäst var nog ringen jag fick. Den var min favvis faktiskt. Men paketet den var inslagen i var nog den största chocken :O Mack hade slagit in den i en låda tillhörandes glödlampor från IKEA. Jag öppnade den och bara: va? sen öppnade jag lådan och däri låg en liten presentpåse i vilken lådan och ringen befann sig i. Jag vart helt stum. Oww. :)
Sen blev det en dröse fint från Macks päron, och så den där spargrisen som bebs gav mig som jag suktat efter och en pärlplattebok :O Yaay! Ja... Det blev mycket bra. Och julmaten... åh. Jag tror jag svimmar, så mycket mat som jag satte i mig. Fyfan. Bantningskur någon? Jomenvisst.

Nej, nu ska de sista nyårsplanerna sättas i verket. Sen börjar det nya året som det ska. Nu ska jag återgå till jobbet. Eller ja, fikandet i bristen på annat arbete. Mellandagarna lär bli himla lugna. Smell you guys later.

/Belma

Nu får jag en trevlig liten fikapaus, som jag tænkte jag skulle anvænda till att skriva værldens kortaste blogg inlægg på.
Jobbet går bra. Dock finns det mycket att gøra. Men det kænns skønt att slippa tænka på alla tråkigheter man fått vara med om på sista tiden. Gamla dørrar, æven fønster, stængs men nya har øppnats på vid gavel och jag ær nøjdare (æven trøttare) æn genomsnittsbjørnen. Begravning på onsdag. Ænnu en jag inte kan nærvara vid. Surt, som satan. Lilla søta morfar. Nu får han vila i frid. :'(
Bah! Vad allt hænder på en gång. Det ær tokigt. Bra saker, såvæl som dåliga. Det ær kaka på kaka. Æckliga kakor blandas med ruskigt goda sådana. Jag lever vidare. Det ær jag glad øver. Livet rullar på. Man biter ihop, låter skygglapparna åka på och sen rider man vidare. Klampar på och hoppas på det bæsta.

Så ær det. Før alla.

/Belma

Jag kan inte tro det. Det är så svårt för mig att greppa allt som händer. Min morfar gick bort inatt. Jag förstår inte vad det är som händer och inte heller varför det sker på en gång. Allt detta elände. Allt bara hopas. All elände på en gång. Men det är väl en del av livet. Något man måste lära sig leva med, på gott och ont. Trots att det mesta känns rätt ont just nu. Jag har ont, i hela mig. Så många avslut. På så kort tid. Jag vet att man ska vara tapper men jag vet inte hur mycket mer jag orkar med innan korthuset blåser omkull och man står på den där ensamma nollan igen. Jag vet inte hur många prövningar man ska genomgå innan slutet på dem nås.

Fyfan.

Men det är bara att bita ihop och hoppas på bättre dagar.

/Belma

Ny telefon. 2gb utrymme, för all musik som ska fylla utrymmet :)

Halloj alla,

Nu har jag fyllt 22 år. Herregud, 22 år. Födelsedagen firades först med päronen, helgen innan födelsedagen och den "stora dagen" firades med Marcus... som gjorde den mer minnesvärd än jag hade trott. Jag vill tacka alla som grattade :) Sött av er att minnas. Det var en del överraskningar, vissa, men jag blev lika glad för alla samtal och sms. Och mail med. Tack än en gång, och mest tack till Mack (:
Jag flyttar ut imorgon. Lite bitterljuvt. Jag kommer sakna att kunna krama på honom när jag själv vill, men the lord giveth and the lord taketh away. Inte sant?
Givetvis är det så. Nya platsen är inte alls lika mysig, men billigare än väntat och 17 minuter från jobbet. Om jag får ha det kvar. Vi får se. Ulla har inte hört av sig än men jag hoppas så jag nästan spricker. Den tjänsten skulle passa mig så himla bra, en kombination av mina utbildningar och så säkerheten. Tryggheten att veta att här kan man spendera många, många år. Att slippa tänka på försäljningssiffror, att slippa tävla mot alla andra om att få behålla sitt jobb. Där räcker det med att man gör sitt eget bästa, inte överpresterar någon annans personbästa. Nåväl, sådan är marknaden. Men jag kämpar på och hoppas på att få höra av Ulla någon dag snart. Gärna med ett positivt svar. Det hade varit helt fantastiskt.
Nog om det nu.
Jag är lite ledsen, eller lite och lite. Jag är ledsen över att inte kunna träffa M så ofta som jag själv vill. Men vi hade ett kontrakt, det är uppfyllt och nu har jag ett annat som ska uppfyllas. Jag kommer nog trivas i mitt nya hem. Jag har lätt för att trivas. Bara jag får sova ifred. Och vara ifred när jag kommer hem från jobbet. Då har jag väldigt lätt för att trivas. Home is where the heart is, and my heart is in place. Så vart jag än har bott har jag nästan uteslutande trivts eftersom jag tar med mig mitt hjärta överallt jag går. Det är med mig. Och tryggheten med den.
Ny start igen. Jag vet inte hur många sådana till som väntar mig, men det ger ju mig tillfället att träffa så många olika människor, att prova mig fram i nya situationer. Det har gett mig erfarenhet, alla dessa nya kapitel jag fått skriva. Jag har mognat. Nu, äntligen, är jag redo för något seriöst. Något ihållande. Vad det än må vara. Nu är jag redo för det mesta som kan komma min väg. Vinster såväl som förluster. Nu sluter jag ett gammalt kapitel, av otrygghet och oro. Nu har jag hittat till en trygg plats, i mig själv, och oroar mig inte längre för vad som komma skall. Nu vet jag att jag kan ta alla sorters överraskningar. Nu har jag hittat ett trygghetsnät i vilket jag kan falla tungt utan att känna av smällen.

/Belma