Döden...
Jag kan inte tro det. Det är så svårt för mig att greppa allt som händer. Min morfar gick bort inatt. Jag förstår inte vad det är som händer och inte heller varför det sker på en gång. Allt detta elände. Allt bara hopas. All elände på en gång. Men det är väl en del av livet. Något man måste lära sig leva med, på gott och ont. Trots att det mesta känns rätt ont just nu. Jag har ont, i hela mig. Så många avslut. På så kort tid. Jag vet att man ska vara tapper men jag vet inte hur mycket mer jag orkar med innan korthuset blåser omkull och man står på den där ensamma nollan igen. Jag vet inte hur många prövningar man ska genomgå innan slutet på dem nås.
Fyfan.
Men det är bara att bita ihop och hoppas på bättre dagar.
/Belma
Kommentarer
Trackback
