The Pretentious Illiterate

Vår tjejkväll blev hemskt kort. Herrn med den fina frisyren sover i skrivandets stund på min soffa. Jävla sociala typ, som inte sover ordentligt. Men han är så fin, man kan inte hata honom. Som en liten välvårdad vovve. Jag klappade honom på huvudet och sa att det var okej. Han kunde sova, det var fritt fram att slumra på soffan. Jag själv känner mig rätt slut. Jag såg filmen Forgetting Sarah Marshall igen ikväll. Jag älskar den. Jag ser mig själv och den jag vill vara. Jag är barnslig i det men jag älskar sådana filmer. Det kommer jag nog aldrig växa ifrån. Men varför ska man behöva göra det?

Jag älskar också låten Inside of you som Russell Brand:s figur Aldous serenerar protagonisten. Musiken är ljuvlig, och texten, ja kommer man kring det vidriga och självklara så är låten faktiskt riktigt fin. Så nu ska jag höja volymen ytterligare ett par steg och mima ikapp. Tacka vet jag lurar som inte släpper ut en massa musik, utan bevarar varje ton till den som har dem på sig. Och tacka vet jag att Your Highness sover tyst. Annars hade jag fått be honom gå hem, jag behöver min skönhetssömn. Nu när jag har skönhet att bevara och upprätthålla.

Jag lämnar er med sagda låt och har ni inte sett filmen, för guds skull se den! :) God natt!

Det är lördag och jag sitter på ett tomt kontor någonstans mellan Märsta och Arlanda. Hösten är här. De tunga molnen går ej att ta miste på. Nog fan är det höst. Tung höst. Deprimerande. Min tomhetskänsla är inte av en övergående sort, såvida man inte räknar att då och då övergår den till en smärtande tomhet.

En döv smärta jämfört med den väldigt bultande sorten i min underläpp, i skrivandets stund. Jag måste sluta betala snygga män att sticka hål i mig. Det kan inte vara en hälsosam affär. Men det kommer bli snyggt så fort min läpp slutat vara så jädra svullen. Jag har svårt att hantera min mun just nu. Den lever sitt eget liv. Hah, mer så än annars.

Det ska bli kul sen att testa pussas med piercingar på vardera sida om läppen. Att en-piercing-hångla är lätt. Men två kan bli ett pusselspel. Speciellt om den andra också är piercad. And come to think of it, det är de ju nästan aldrig. Män med piercingar är inte min domän. Utom Johannes, han får dispans. Som alltid annars.

Utöver helgarbetet umgås jag med mina nära och kära så mycket mer än annars. Mitt behov av kontakt har eskalerat och som det ser ut nu kan det komma att bli så att jag blir en sån där 'puss och kram- människa'. Dvs något jag skytt hela mitt liv. Men ibland behöver man bara en kram. Och ja, varför inte egentligen? Människor är inte alla hemska.

Nej, vad sitter jag och skriver? Visst fan är de det. Och inte skulle jag väl ändra allt som essentiellt är jag för att fylla ett tomrum. Ugh. Kramas är överskattat. Jag måste vara deprimerad som skriver sånt här skit. Enough of that shizznit. Inga kramar, inga pussar. Utom på en person. Men han är inte här nu. Och lika bra är det, I'd be on him like shit on velcro. Like. SHIT. On. VELCRO!

Och nej, Marajah, inte ens old people touching kan avstyra detta ;)

På tal om fröken fräken, så åkte min nya fruga och jag för att hälsa på Marajah. Hennes gudomliga balkong fyller sitt syfte. Mycket trevlig afton. Detta efter att först ha piercat mig, sedan fikat och rökt för mycket, ätit sushi (med wasabi ofc). Sedan fikade jag på vin hos Marajah. Jag gjorde allt man inte skulle som nypiercad, och tänkte. Fuck it! I'll go three for three. I did, och nu får jag helt enkelt hållas med smärtan i läppen.

Dumheter!

Nu, arbeit. Sen, spexytime!

/Belms

PS.


Det kostar att ligga på topp.


Tyrone är snygg nog för två! Han får gärna sticka mig fler gånger.

DS.

Jag träffade världens finaste kille igår, på tuben. Jag var lycklig i 20 minuter. Jag minns inte hans namn men jag vet att han var från Örnsköldsvik och att hans polare friade till mig i alla fall 3 gånger.

Jag trodde aldrig jag skulle känna mig så trygg och glad jämte någon annan än Marcus. Jag trodde verkligen inte det. Men han... Nu vet jag att hoppet finns. Det finns ett riktigt, genuint hopp att jag ska träffa någon. Helst honom men om inte så i alla fall någon som han. Jag vet nu att det finns ett ljus i slutet på tunneln. Och jag ser det. För det enda jag kunde tänka innan jag somnade (se däckade) var att han finns där ute och jag har sett honom. Fadern till mina barn.

Och hans dialekt, den var så söt att man ville att han skulle fortsätta prata för evigt. Bara prata hela tiden och fortsätta sitta så tätt, tätt inpå mig som han gjorde inatt. Och att vi skulle fortsätta dela tidning, varje dag för alltid.

Innan denna sagan tog form var vi på Kellys. Där stod jag med Thomas och tog på honom som om det inte fanns en morgondag. Trevligt med lite ombyte. Människan var så sjukt vältränad så man knappt visste var man skulle lägga händerna först. Nice :)

Nu ska jag sova en stund till, tror jag. Mitt huvud är inte okej. Idag är det Sonisphere. Som jag missar. How dare I!?

Nu, sova.

/B

Du valde Sandra, grattis. Hoppas du och din herpes har det bra. Och må du dö en lång och plågsam död ditt vidriga lilla as.

Annars är det fint, Magz och jag fikar och solar och utflyktar för fulla muggar :)

idioten sa (11:13): även om du inte vill nu så hoppas jag vi kan vara vänner på något sätt iaf
Bellcorp. Inc. sa (11:18): mm
inte intresserad
men tack för erbjudandet

Jag vaknar bredvid dig... Ja, så skulle man väl kunna summera det hela. Gårdagskvällen var väldigt satisfactory, så att säga. Det blev inte så väldigt sent. Men sent nog. Det pratades lite och gjordes mycket annat. Ett utdrag vore väl passande, en bild eller de där tusen orden som omskriver densamma. Jag lät mig svepas med. Dina läppar, dina ögon. Jag har aldrig kunnat motstå dem. Att känna din mjuka doft, att få känna din varma hud mot min. Att skratta, bara vara i varandras närhet. Jag trodde inte jag skulle känna så för dig. Jag VISSTE det. Du visste det med men låtsades om annat. När du kysste mig, så som du gjorde på den där judeskolan på söder. Herregud. Jag visste redan när vi sågs vad som skulle ske, men du bekräftade allt där och då. Regnet hade svept med sig allt. Dränkt det. Alla tankarna drunknade. Ljuden blev till avlägsna brus. Jag ville bara ta på dig, och så blev det. Och du tog på mig på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Allt var nytt utom situationen som spelats upp i mitt huvud så många gånger förr. Jag har spelat upp detta scenario förr. Du med. Inget kommer att ske framöver. Det är som det är men jag sov gott inatt. Jag sov väldigt gott, i din säng, med din kropp bara någon centimeter bakom min. Och för första gången på mycket länge kände jag mig trygg.

Ja, jag ska försöka blogga från mobilen. Vi får se hur slutprodukten ser ut, jag hoppas inte på allför mycket.

Nåväl.

Jag såg Julie & Julia igår, förvisso bara den första halvan av filmen men ändock lämnade den en varm känsla i magen. Det kan även vara den där halva flaskan gammalt rödvin, men jag tror det hade mer med filmen att göra. Jag såg den andra halvan imorse, inte lika värmande.
Nu när jag tänker efter kan det varit den omåttliga värmen i sommarnatten och allt rödvin samt kräftstjärtarna och den fina osten som bidragit till stämningen.

Jag virrar bort mig i tankar.

Min rygg. Min stackars, stackars rygg. Den mår förfärligt. Jag kan inte sitta upp längre stunder, så jag ligger ner. Dagarna bara flyger medan jag, i liggande position, låter dem göra det.

Mitt liv har ingen mening. Eller jo. Visst har mitt liv en mening, men ingen glamorös sådan. Jag tror att jag vill ha ut mer än ryggsmärta och katthår på kudden. Jag tror inte att jag lever upp till min fulla potential. Vad det nu skulle vara.

Jag tror att jag vill skriva. Jag har glömt bort hur man gör det, jag har glömt bort hur det är att älska något. Jag har levt i vakuum, och nu när vakuumförpackningen är bruten vill jag ha mer av allt. Jag vill främst hitta tillbaka till den där tösen jag en gång var. Obrydd och lycklig.

Hah! Vilken vanföreställning. Jag har aldrig varit lycklig. Obrydd ja, men aldrig lycklig. Det kanske är det som fattas, lycka. Kanske är det just det jag borde skriva om; den omöjliga jakten på lyckan som flytt. Och så vidare, och så vidare.

Jag tror att vansinnet smugit sig på.

Jag har inte rökt sen i torsdgas, då jag rökte två paket - back to back. Nu lever jag på luft och hopp, detta då jag har 5 kr på mitt konto och en skuld på närmare 20 000 kr till min mormor samt dryga 90 000 kr till CSN och inga pengar på ingång.

Existensminimum känns i det närmaste en dröm. Jag lever på hopp och drömmar, det och ryggvärk samt en vetskap om att det troligtvis kommer bli sämre innan det blir bättre. Så följ min resa mot lyckan. Det kan inte bli annat än underhållande.

/Belma

Vilken underbar dag. Jag är utom mig av lycka. Hoppas man kan må så här föralltid. /B

Porn: May make you awkward around women, create dissatisfaction with real-life sex, reduce nerve sensitivity, destroy social skills, decrease motivation to work, and create desperation, frustration, and feelings of inadequacy that willultimately drive you to purchase a gun and open fire in a supermarket parking lot for no particular reason before killing yourself-and all because you couldn’t have tose big-breasted, sex-crazed, fluid-guzzling women who you fantasize about every day and who, off camera, are more frigid than your body lying in the after the above sequence of events because they are no longer capable of performing any sexual act that doesn’t have a price tag attached to it-yet always seem to with a guy who uses their money to pay for jet skis, Hummers, and child support, which signifies that there may be some justice in the world after all.

Min mage, min stackars mage har gett upp. Den vill inte leka mer. Inte se ett till hälsosamt mål mat på länge. Den kräver burgare och pizza. Men jag är inte sugen. Istället får den ägg, inget kaffe, inget bröd. Gröt kan den få men då ska det vara rätt sort gröt.
Inget socker har intagits på 2 veckor nu. Inget socker i kaffe, inga sötsaker, ingen läsk. Inget chips heller. Jag åt popcorn en dag men det är inte vad jag minns att det var. Jag har börjat räkna kalorier. Jag bär frukt i väskan. JAG. RÄKNAR. KALORIER. Belma. Det är makalöst.
Men det känns så naturligt. Som om jag alltid gjort så. Jag bara klippte till ny scen. Helt och hållet. Och nu känns det så bra med detta, fastän magen strejkar.
Jag tror att min midnatss-sallad tog död på den. Men vad gör man. Äta måste jag. Inte samma skit som förr, och i betydligt mindre mängd. Men jag måste ju fortfarande äta. Och ska jag stoppa i mig skit ska det väl ändå vara nyttigt.

Jag har vänt blad. Ingen idé att gå tillbaka till det som varit. Jag gör inte det här för nu, jag gör det här för evigt. Jag beslutade mig. Det tog många år att ta beslutet men det är taget och det nya livet började levas för 2 veckor sen. I've passed the point of no return.
5 kg ner efter 1 vecka. Detta bara genom att äta MINDRE portioner. Jag åt som en häst innan. Nu äter jag som en människa. Och mår därefter. Bra det vill säga.

Makabert gott folk. Makabert. Nu väntar ägg på att bli uppätna.

/B

Han är en vän som dyker upp när man är som sjukast.
När alla andra unviker en.
Så kommer han som en magiskt mystisk karl från en saga och sveper med mig i sin förtrollade värld.
Stefan, thanks for tossing me that great one.
I needed that
:D
Nu ligger han bredvid mig och läser följande text medan han omfamnar mig.
Om det inte är vänskap, så är det nåt annat.
Men vad det än är, eller var, så är det underbart.
I needn't get laid for a while now.
Needn't but willst.


Ah yes, the days that never end. And the nights. OH the sweet, sweet nights :)


/Bettan inslingrad i lakan, med en hosta som inte ger med sig och ett leende på läpparna som ingen kan sudda bort.

Tänk vad man kan tröttna, rätt vad det är så inser man hur fel man haft. Fast jag hade inte fel, jag kände mig tvingad till att säga okej... Välkomna in problemen i mitt hem. Men jag biter ihop denna, den första likväl sista, gången. Jag är röksugen så jag knappt vet vad jag heter.
Jag hade behövt en flaska vin, bra sällskap lite solsken och ett paket Marlboro röda. Det vore strålande, allt man kan önska sig. Istället ligger jag på golvet (jag ska inte ens ta upp varför min säng numer inte har ben, det är inte vad man skulle tro) bredvid mitt ex, det är så stramt här att man kan skära i stämningen med en kniv... Inga cigg, inget vin. Jag har högar med disk, ett hem som osar kattpiss. Kontrollen som jag inbillade mig att jag hade är som bortblåst. Som alltid när han närvarar. Det är precis som förr...

Never again..?


/B

Mitt nagellack torkar medan tankarna vandrar kring vardagsbestyr. Vardagskärleken som flimmrar vid alla olika tillfällen. Inatt drömde jag konstigt. Jag vaknade alldeles omtöcknad. Inte vet jag var de där tankarna kom ifrån, jag blev överrumplad. Jag har varit på helspänn hela dagen. Dumma drömmar. Jag var på picnic med Stefan idag, skulle grillat men kände att jag hellre umgicks med honom en hel dag. Kom hem halv 10. Jag tror jag behövde en hel dag ute. Det var inte så varmt, men sällskapet var i världsklass trots mitt mycket dåliga humör. Visst blev det lite bråk, men det blir det jämnt... när jag är med. Jag har insett att jag är lite av en dramaqueen. Men man får helt enkelt stå ut med mig. Eller så går man ifrån, jag ställer få krav på människor. Bara att de visar mig rätt mängd uppmärksamhet, ömhet och respekt. Och ger mig utrymme. Jag vill inte tro att jag är så jobbig att umgås med.
Jag har länge funderat på en del saker som jag bör ändra i mitt liv. Men jag är så otroligt lat, det är en sjukdom. Eller så är det inte det. Jag kan inte förmå mig själv att ta tag i saker, som om jag var rädd för förändring. Vilket jag nog är i smyg. Men jag blir totalt nollställd inför att göra fint hemma. Det är lättare att fly problemen än att ta tag i dem... Kanske skulle man ta hjälp utifrån. Men jag vet inte om jag vill. Jag vet inte vad jag vill längre. Allt jag vet är att jag är rädd för vad som komma skall, baserat på det som varit. Inget nytt har någonsin varit bra. Men man vet inte, nästa steg jag tar kanske blir ett bra sådant. Kanske inte, men den bron får man korsa när man kommer till den.

Jag ska sluta turista i mitt eget liv. Det är dags att ta kontroll över mig själv, allt annat har jag lyckats tämja. Allt utom besten, som är jag själv.

I want to live like common people... I want to do whatever common people do. I want to sleep with common people.. I want to sleep with common people like you.

/Bell

1½ flaska vin, melodifestivalen och färdigmålad walk in closet. Nu har jag minsann hunnit med en del. Jodå, det slank ner en del rödvin idag... Mest för att jag ska "sluta" röka. Helt onödigt. Fan. Jag vill ju inte dö ung men å andra sidan älskar jag att röka, det smakar gott. Det ger en möjligheten till en paus och det är en vana... Jag har inga ursäkter mer än att jag tycker om det. Det borde räcka, men icke.

Nu ska jag ta mig samman och gå och kolla på tv innan jag stupar i säng.

/Belma

Jag har rökt i 10 långa år. Många fina år. Lika många lär det bli. Min första stora kärlek. Gud vad hette de där cigaretterna som man fick i 25-pack. Stora som satan... American någonting. Smuggelcigaretter om jag inte missminner mig. Haha. Och så när man köpte singelcigaretter för man inte hade råd med ett helt paket och inte var 18. Sen när man fick handla själv, och hade råd. Herregud. Sena nätter på Stureplan, när man ännu fick röka på klubbarna. Åh, och alla caféer.
Sen tog de bort det. Men så åkte vi till Danmark, den där natten i Köpenhamn. Bollhavet på Burger King. Den halvnakna finnen på stationen. Alltid med en cigarett i handen. Jag, inte finnen. Jag bjöd honom på frukostfika innan vi drog vidare med en förstaklassbiljett i samma vagn som Alf Svensson. Andra gången jag mötte honom. Första gången var i Jönköping, på ett café. Året innan vill jag tro.
Udda möten med Alf.
Jag har aldrig hållt fast vid något som jag gjort med cigaretterna. 10 år. Snart 11.

Ett glas vin. Stand up comedy. Minnen. Kvällen har varit bra! Bäst.

Tack USA för den fina underhållningen och cigaretterna som håller mig vid liv.

/B

Halloj alles,

Jag och Oskar ligger här, den ena sover den andra är kär. Jag har tjatat om hur underbart det är att ha sin musik hemma igen. Främst låten Last Night ger mig ett lyckorus som antar omänskliga proportioner. Herregud. Jag vill för evigt kunna sjunka ner i en dvala av lyckokänslor som nu.
Jag köpte rött nagellack. För er som känner mig vet ni att jag inte har mycket till övers för rött... Men detta var riktigt klassiskt. Riktigt old skool. Jag hittade ett matchande läppglans i samma nyans men det var det givetvis slut på. Jag som tänkte köra en klassisk black&gray sminkning med röda naglar och läppar. Nu blir jag utan den ena atteraljen. Jag har förvisso YSLs nya röda läppstift som verkligen är kung men jag gillar mig lite glans. Nåväl får ge mig ut och jaga vid något annat tillfälle.
Jag har på den senaste tiden hemsökts av en låt: Jolene... Jag hör den i huvudet vid alla olika situationer. Men av någon anledning verkar jag sakna min Dolly Parton samling, jag vet inte var de låtarna kan ha försvunnit. I vilket fall så har jag funnit låten igen och ikväll tänkte jag slänga den på repeat och sova tills jag vaknar :)

Kan det vara så, käre du, att du insett att du saknar mig? Eller har du fallenhet för att plåga dig själv och därigenom mig?

Nu blir det senrökning på balkongen, sen ska jag nog ansluta mig till Oskars sovande. Om mitt lyckorus släpper, annars blir det svårt att sova.

/Bell

Jag flaggar för nörderier... Nejdå, inget sånt alls. Jag har äntligen sparkat igång min dator efter vad som blev en lång dvala. Den hade varit hos Marcus, sen förra året. September/oktober 2007. Men nu är den hemma igen. Förvisso i ett helt nytt hem. Och igen infinner sig tryggheten här. Mina bilder, mina MÅNGA serier. MIna filmer, mina stand up-rutiner all kärlek som jag stoppat i denna datorn är hemma igen. Och jag skulle inte kunna vara lyckligare än jag är i detta nu.
Jag köpte ett matbord igår, och så mattor till både kök och hall. Nu är denna lägenhet ett hem. Mitt och Oskars hem. Mitt alldeles egna hem. Inte det första, men det enda. Jag har aldrig trivts någonstans på samma sätt som jag trivs här. Fyfan vilken lycka :)
Igår hade jag en rejäl svacka. Jag grät nog de där floderna alla talar om. Jag gick igenom innehållet på datorn och hittade ett kort på min bortgångna morfar, som fick mig att tappa det fasta greppet jag haft om mitt liv och mina käslor. Allt som jag låst in, bara rann ut. All ångest, alla känslor... både bra och dåliga.
2008 har varit ett fruktansvärt turbulent år för mig med många förluster. Far, morfar, barnet och sedan Honom. Jobb och vänner som bytts ut. Tråkigheter som ersatt varandra. Sen började saker gå bra. Mitt hjärta började läka, jag gick vidare. Hittade ett jobb jag trodde jag skulle stanna på en långre period, den mest perfekta lägenheten (utifrån mina behov och önskemål sett), en balans i livet. Sen gick det som det gick igen. Jobbet försvann, han likaså. Båda förändringarna var till det bättre. Jag trivdes inte på mitt jobb, det blev svårare och svårare för mig att ta mig dit. Jag kännde mig malplacerad och utfryst. Och med honom vet ni ju hur det var. Han var fel. Behandlade mig som skit, men likförbannat gick man ju tillbaka för jag var blåögd. Sen kom verkligheten ikapp mig. Igår behövde jag bara smälta allt, och smälta ihop. Nu känner jag mig som en hel människa för första gången i mitt liv.
Jag har inte rökt på ett par dagar. Det känns skönt, suget smyger sig på ibland men inget som lyckats övermanna min vilja. Jag har en vilja att leva. En positiv attityd inför framtiden. Nu finns inget som kan hålla mig tillbaka. With a clean bill of health. Alles är bra nu. Gutiges :)

/Bells