En dag i ett liv
Ja, jag ska försöka blogga från mobilen. Vi får se hur slutprodukten ser ut, jag hoppas inte på allför mycket.
Nåväl.
Jag såg Julie & Julia igår, förvisso bara den första halvan av filmen men ändock lämnade den en varm känsla i magen. Det kan även vara den där halva flaskan gammalt rödvin, men jag tror det hade mer med filmen att göra. Jag såg den andra halvan imorse, inte lika värmande.
Nu när jag tänker efter kan det varit den omåttliga värmen i sommarnatten och allt rödvin samt kräftstjärtarna och den fina osten som bidragit till stämningen.
Jag virrar bort mig i tankar.
Min rygg. Min stackars, stackars rygg. Den mår förfärligt. Jag kan inte sitta upp längre stunder, så jag ligger ner. Dagarna bara flyger medan jag, i liggande position, låter dem göra det.
Mitt liv har ingen mening. Eller jo. Visst har mitt liv en mening, men ingen glamorös sådan. Jag tror att jag vill ha ut mer än ryggsmärta och katthår på kudden. Jag tror inte att jag lever upp till min fulla potential. Vad det nu skulle vara.
Jag tror att jag vill skriva. Jag har glömt bort hur man gör det, jag har glömt bort hur det är att älska något. Jag har levt i vakuum, och nu när vakuumförpackningen är bruten vill jag ha mer av allt. Jag vill främst hitta tillbaka till den där tösen jag en gång var. Obrydd och lycklig.
Hah! Vilken vanföreställning. Jag har aldrig varit lycklig. Obrydd ja, men aldrig lycklig. Det kanske är det som fattas, lycka. Kanske är det just det jag borde skriva om; den omöjliga jakten på lyckan som flytt. Och så vidare, och så vidare.
Jag tror att vansinnet smugit sig på.
Jag har inte rökt sen i torsdgas, då jag rökte två paket - back to back. Nu lever jag på luft och hopp, detta då jag har 5 kr på mitt konto och en skuld på närmare 20 000 kr till min mormor samt dryga 90 000 kr till CSN och inga pengar på ingång.
Existensminimum känns i det närmaste en dröm. Jag lever på hopp och drömmar, det och ryggvärk samt en vetskap om att det troligtvis kommer bli sämre innan det blir bättre. Så följ min resa mot lyckan. Det kan inte bli annat än underhållande.
/Belma
Nåväl.
Jag såg Julie & Julia igår, förvisso bara den första halvan av filmen men ändock lämnade den en varm känsla i magen. Det kan även vara den där halva flaskan gammalt rödvin, men jag tror det hade mer med filmen att göra. Jag såg den andra halvan imorse, inte lika värmande.
Nu när jag tänker efter kan det varit den omåttliga värmen i sommarnatten och allt rödvin samt kräftstjärtarna och den fina osten som bidragit till stämningen.
Jag virrar bort mig i tankar.
Min rygg. Min stackars, stackars rygg. Den mår förfärligt. Jag kan inte sitta upp längre stunder, så jag ligger ner. Dagarna bara flyger medan jag, i liggande position, låter dem göra det.
Mitt liv har ingen mening. Eller jo. Visst har mitt liv en mening, men ingen glamorös sådan. Jag tror att jag vill ha ut mer än ryggsmärta och katthår på kudden. Jag tror inte att jag lever upp till min fulla potential. Vad det nu skulle vara.
Jag tror att jag vill skriva. Jag har glömt bort hur man gör det, jag har glömt bort hur det är att älska något. Jag har levt i vakuum, och nu när vakuumförpackningen är bruten vill jag ha mer av allt. Jag vill främst hitta tillbaka till den där tösen jag en gång var. Obrydd och lycklig.
Hah! Vilken vanföreställning. Jag har aldrig varit lycklig. Obrydd ja, men aldrig lycklig. Det kanske är det som fattas, lycka. Kanske är det just det jag borde skriva om; den omöjliga jakten på lyckan som flytt. Och så vidare, och så vidare.
Jag tror att vansinnet smugit sig på.
Jag har inte rökt sen i torsdgas, då jag rökte två paket - back to back. Nu lever jag på luft och hopp, detta då jag har 5 kr på mitt konto och en skuld på närmare 20 000 kr till min mormor samt dryga 90 000 kr till CSN och inga pengar på ingång.
Existensminimum känns i det närmaste en dröm. Jag lever på hopp och drömmar, det och ryggvärk samt en vetskap om att det troligtvis kommer bli sämre innan det blir bättre. Så följ min resa mot lyckan. Det kan inte bli annat än underhållande.
/Belma
Kommentarer
Trackback
