The Pretentious Illiterate

Ibland.
Bara iblad kommer nätter som dessa.
Nätter i stillhet och ro.
Utan rädsla.

Jag sover med en extra kudde i sängen.
En som jag kramar hårt när ljuset från vardagsrumslampan inte räcker till.
En falsk känsla av trygghet.
Som Barry Manilow.

En falsk bild av det förflutna.
Rosa drömmar som aldrig infriades.

Snart faller allt i glömska.
Rädsla och ångest med.
Även dessa obeskrivbara stunder då lyckan känns gjord.
Yesterday's a dream, I await the morning.

Jag har tillåtit mig själv allt.
I retur får jag ett lyckorus som annars bara alkoholkonsumption brukar bära med sig.
Jag får göra som jag vill inatt.
Röka och dricka Fanta citron.
Jag får äta gelehallon och titta på gamla Simpsonsavsnitt.
Jag får känna mig fri och ensam och lycklig.

Jag får vara jag.

Jag får vara den jag som jag är och alltid varit.
Iförd en klänning och pärlor, med fixade naglar och ett leende på läpparna.

Jag får, om jag vill, glömma bort att jag inte rakat benen eller plockat ögonbrynen.
Men främst får jag glömma all smärta.
För idag är jag lycklig.
Idag är jag en annan.
Ikväll snarare.
Jag tror att jag har lärt mig knepet.
Inatt är jag min.
Alldeles min egen.
Men bara inatt.

Imorgon... ja, imorgon är en annan dag.

Nog fan ska jag dit! Hah! Om inte nåt går tokfel så ska kamla pettan iväg till los thailandos nästa eller nästnästa vecka. Beroende på hur mitt lilla möte går. Jomensåattde!

/Bettovich

Hej alla,


Jag har fått Have yourself a merry little christmas på hjärnan. Jag börjar Julen ungefär samtidigt som IKEA, min kyrka. Jag känner mig på bra humör, nu speciellt efter mitt lilla samtal med Marajah. Den där sista stora pusselbiten föll på plats. Det är inte alls utseende jag faller för, har jag insett. Det är den där underliggande egoisten och mobbaren som jag faller för. Arrogansen som finns i ögonen.

Jag har ju aldrig fallit för Bambi. Bambi brukar oftast vara rädd för mig. I prowl. Det är läskigt. Jag nästan insisterar på mig själv. Inte alla kan hantera det. Och jag förstår inte folk som måste hävda sig. Jag tar den plats som är min, utan att fråga. Jag smyger inte med vem jag är. Jag är en jägare. Inte en som blir jagad. Och jag har varit lite rädd för mig själv på sistonde, för jag höll på att falla ur karaktär en sekund. Jag blev undergiven. Något som aldrig tidigare skett, och jag visste inte hur det kunde ske eller varför. Men jag har insett vad det är.

Jag är lite av en kameleont, det är en försvarsmekanism. Jag anpassar mig väl till omgivningen, men tar aldrig del av den. Och nu gjorde jag det och blev sårbar. Något som inte händer i vanliga fall. I depressioner, ja, men jag mår bra. Jag har inget att sörja i mitt liv och därför blev jag så tagen då jag insåg att jag börjat smälta in i miljön kring mig. Slutat härma och börjat agera som den grå massan. På ren instinkt.

Men ikväll så förstod jag vad som var felet. Vad som alltid varit felet. Det som nu blivit åtgärdat.

Jag trodde länge det var Marcus fel, det som skedde. Men jag hade fel. Han var bara en pjäs i ett spel där jag höll på att förlora mitt jag. Han betydde aldrig något, det är därför jag inte saknat honom. Men nu, herregud. Haha, att jag våndades så över honom i vår relation. Eller jag trodde det var över honom. Men han var glasklar, det var annat som störde. Jag hade en annan fläck på radarn. Han som försvann. Som lämnade mig.

JAG FÖRSTÅR NU! Efter så här många år. Jag förstår. Han var Bambi. Han hade den blicken. Han hade rädslan i ögonen, men jag var för kär för att inse att jag skulle bli hans slut. Han besparade både mig och honom en stor förlust... Jag förstår nu. Äntligen. Magnus, jag ber om ursäkt. Jag skulle vetat bättre. Den tiden vi hade tillsammans tärde på dig och jag insåg inte ens att det var jag som var problemet. Du är förlåten och jag hoppas jag med är det. Förlåt, förlåt, förlåt. Tusen gånger förlåt, men jag älskade dig på det där alltomfattande sättet. Du blev mitt allt och det är inte för alla. Förlåt. Jag älskade verkligen dig. Men nu är du äntligen, äntligen glömd.

Tack Marajah du anar inte hur du befriat mig!


/Belma

Jag fick tips av en god vän att besöka en sida som föreslår att man ska sysselsätta sig med origami på jobbet.
Kanske skulle man ta fram lite papper nu inför bokslutet.
Kanske borde jag vika alla fakturor, som ramlar ner på mitt bord dagligen, till små svanar eller hundar.
Nej, båtar.
Det är ju trots allt sommar.
Kanske skulle jag returnera dem så.
Return to sender.
Jag vill naitvt tro att vi skulle få färre inkassovarsel på så vis.
Man kunde vika fakturan till en båt och en postitlapp, på vilken man skriver; "vi har inte råd att betala denna just nu, kan det vänta?" som man viker till en liten gubbe och returnerar den till avsändaren.
Jag undrar om man kunde få fler uppskov än när man ringer panikartade samtal till Svea Inkasso eller Kammarkollegiet.

Vad vet jag?

Någon origami blir det tyvärr inte, varken på jobbet eller hemma.
Men nu är fröet planterat, och vem vet.
Till nästa bokslut kanske jag skickar lite båtar och svanar.
Om inte annat så för att lätta upp stämningen på kontoret, en tisdagkväll klockan 23.30.

/B - Lördagen den 27:e juni 2009 kl 18:40

 
Jag vill säga att Riga var en av de absolut vackraste städerna jag besökt. Hands down. Utan omskrivningar och förmedlande, staden var underbar. Jag fick till och med ragg, haha. En tröjlös herre blott två år äldre än mig visade mig att det finns snygga människor överallt. Och jag kan utan att överdriva säga att jag saknat att titta på en attraktiv manskropp. Jag får tacka honom i något annat skede.
I detta nu är jag uppfylld av lycka över att jag tog mig till Lettland, och Riga.
Vädret var strålande, folket som folk är mest och staden otroligt förtrollande. Och till skillnad från allt man hört blev ingen rånad eller antastad. Jag gör redan upp planer för en ytterligare visit. Jag är precis så överväldigad som det verkar. Och även om sällskapet inte var det bästa (långt ifrån) fanns det många bra män att spana på även om den väldigt feminina karl jag sällskapade med skrämde bort många. Aerobics på soldäck efter mörkrets intrång är väl kanske inte så sexigt, eller för den delen normalt, men man får väl lida lite.
Jag kan inget annat än tacka Gudarna för att finlandsfärjorna var fullbokade och min allra käraste mor samt far för att de såg till att denna resan blev av. Jag är evigt tacksam.

I afton har jag tvättat, massa tvätt. Det tar visst aldrig slut, detta tvätteländet. Dock kan jag säga att tvättmaskinen är en välsignelse. Utan den hade jag varit en missnöjd och deprimerad människa. Men åh, detta underverk av mänsklig teknologi gör verkligen sitt jobb. Jag är mycket nöjd med min lilla Matsui :)
Jag har även färgat håret. I något som påminner om min egen färg, men är blott litet ljusare. Det får håret att både kännas, men främst, också se ut att vara aningen mer levande.
Imorgon väntar ögonbrynsplock och nagelmålning. Men nu... nu väntar sängen.

Allas eder,

Belma

Jag sitter högt över marken och spanar på bilar som passerar.
Ljudet blir brus och världen försvinner.
Det är sommar och jag tynar bort på ett kontor där anonymitet är den enda dygden.
Jag slutar synas.
Slutar höras.
Jag säger inget.
Lever för natten.
Klockan slår hel, den slår halv... jag väntar.
Köper tid.
Sen bär det av hem, till ytterligare tystnad och utebliven sömn.
Dagarna går.
Sommaren passerar och livet med den.
Dessa ungdomens år är slösade på ungdomen.
Kanske är det inte meningen att man ska njuta.
Trivas.
Kanske är hela idén att tyna bort på ett kontor på fjärde våningen.
Någonstans utanför Stockholms Stad.

/Belma 05.08.2009

Jag tänkte dela med mig av min lilla samling vardagspoesi. Det är säkert gay, men jag vill dela med mig av det i alla fall. Sådetså.

Varför måste ALLTID de skitsnygga vara fullkomliga idioter?