The Pretentious Illiterate

Hej alla,


Jag har fått Have yourself a merry little christmas på hjärnan. Jag börjar Julen ungefär samtidigt som IKEA, min kyrka. Jag känner mig på bra humör, nu speciellt efter mitt lilla samtal med Marajah. Den där sista stora pusselbiten föll på plats. Det är inte alls utseende jag faller för, har jag insett. Det är den där underliggande egoisten och mobbaren som jag faller för. Arrogansen som finns i ögonen.

Jag har ju aldrig fallit för Bambi. Bambi brukar oftast vara rädd för mig. I prowl. Det är läskigt. Jag nästan insisterar på mig själv. Inte alla kan hantera det. Och jag förstår inte folk som måste hävda sig. Jag tar den plats som är min, utan att fråga. Jag smyger inte med vem jag är. Jag är en jägare. Inte en som blir jagad. Och jag har varit lite rädd för mig själv på sistonde, för jag höll på att falla ur karaktär en sekund. Jag blev undergiven. Något som aldrig tidigare skett, och jag visste inte hur det kunde ske eller varför. Men jag har insett vad det är.

Jag är lite av en kameleont, det är en försvarsmekanism. Jag anpassar mig väl till omgivningen, men tar aldrig del av den. Och nu gjorde jag det och blev sårbar. Något som inte händer i vanliga fall. I depressioner, ja, men jag mår bra. Jag har inget att sörja i mitt liv och därför blev jag så tagen då jag insåg att jag börjat smälta in i miljön kring mig. Slutat härma och börjat agera som den grå massan. På ren instinkt.

Men ikväll så förstod jag vad som var felet. Vad som alltid varit felet. Det som nu blivit åtgärdat.

Jag trodde länge det var Marcus fel, det som skedde. Men jag hade fel. Han var bara en pjäs i ett spel där jag höll på att förlora mitt jag. Han betydde aldrig något, det är därför jag inte saknat honom. Men nu, herregud. Haha, att jag våndades så över honom i vår relation. Eller jag trodde det var över honom. Men han var glasklar, det var annat som störde. Jag hade en annan fläck på radarn. Han som försvann. Som lämnade mig.

JAG FÖRSTÅR NU! Efter så här många år. Jag förstår. Han var Bambi. Han hade den blicken. Han hade rädslan i ögonen, men jag var för kär för att inse att jag skulle bli hans slut. Han besparade både mig och honom en stor förlust... Jag förstår nu. Äntligen. Magnus, jag ber om ursäkt. Jag skulle vetat bättre. Den tiden vi hade tillsammans tärde på dig och jag insåg inte ens att det var jag som var problemet. Du är förlåten och jag hoppas jag med är det. Förlåt, förlåt, förlåt. Tusen gånger förlåt, men jag älskade dig på det där alltomfattande sättet. Du blev mitt allt och det är inte för alla. Förlåt. Jag älskade verkligen dig. Men nu är du äntligen, äntligen glömd.

Tack Marajah du anar inte hur du befriat mig!


/Belma