The Pretentious Illiterate

Ja, nu ska man sitta här och förklara sig igen.

Vad är det med mig egentligen? Jag tror att jag dras till drama. Jag skapar drama där det inte finns någon, mest för att jag har någon fantasi om hur ett liv "ska" se ut.
Jag läste om en undersökning man gjort på något universitet i USA, jag vill tro att det var University of Chicago men det kan vara något annat jag förväxlat det med, där man kollade vilken typ av människor vantrivdes mest med sina liv. Tydligen så är det folk som angav att filmer i genren 'romantisk-komedi' var deras favoriter, har mest vanställd verklighetsbild. De människorna är tydligen mest deprimerade över sina kärleksliv.
Jo, jag tackar.
Jag har rannsakat mig och insett att jag aldrig kan vara nöjd eftersom inget i livet går enligt det manus som finns i mitt hufvud. I mitt dumma, lilla, väteproxidskadade hufvud.
Jag hatar Meg Ryan, men jag kan inte förmå mig själv att vilja krypa in i rutan i en sån där romantisk komedi som hon så ofta är stjärna i. Med män som säger rätt saker, och gör rätt saker vid rätt tillfällen. Sådana som springer ut i regnet för en sista kyss innan man ska kliva på bussen till jobbet. Sådana som inte lägger sig klockan 4 på morgonen för att vakna buttra klockan 2 på eftermiddagen.

Jag vill ha något som jag egentligen inte skulle kunna upprätthålla.

Jag själv somnar alltför ofta kl 6 på morgonen, vaknar klockan... ja, när någon ringer mig och är sedan arg och besviken på mig själv som inte utnyttjar dagen. Sen tar jag ut det över fel person. Mor har lärt sig att vifta bort mina otrevligheter. Marcus börjar lära sig han med. Jag vet inte jag, ju mer jag tar i med honom desto mer backar han. Inte som förr, då det var hårt mot hårt.
Jag fick meddelanden från honom idag. Meddelanden som skulle få polar-isarna att smälta. Men jag är en sån där pryd sak, hatisk och bitter till på köpet. En sådan där kärring som ockuperar en ung människas kropp. En sådan som gett upp långt innan hon testat. Men jag insåg idag att jag vill ge oss en chans. Give peace a chance, eller nåt. Han har visat att han kan och vill. För min skull.
R och T kommer tyvärr hamna på vänskapshyllan. Det här är Uppsala all over again, fast denna gången väljer jag nog rätt. Åh så rätt jag väljer denna gången. Inte för att någon av dem varit riktiga alternativ, men det finns en trygghet i att veta att om en sak går fel så står man inte helt ensam längre. Jag ville mest testa om jag kunde, fortfarande. Och nog fan kan jag. Tack för insikten pojkar, men M är nog Den. Kanske inte. Kanske visar det sig att jag haft fel, men jag vet i alla fall att om det gör det... så finns det fler fiskar i sjön. Fler fiskar som nappar på mitt bete.

Nu kan jag sova lugnt igen. Jag vet att jag har mitt på det torra. Jag vet att M är the man for me, right now. Och vad mer finns att säga? I love the man.

/Bell

Halloj alla,


Jag satt på en restaurang ikväll, en alldeles på tok för dyr sådan och intog en kunglig middag. En sådan som jag inte borde besöka, men jag kände att jag behövde komma ut och betala alldeles för mycket för en middag. Det erbjöd även ett ypperligt tillfälle att reflektera över varför jag beter mig som en alzheimerspatient i mitt så kallade kärleksliv. Jag kommer inte på något vettigare än att jag själv valt att stänga alla dörrar som öppnats för mig. För att sen sitta med en person som uppenbarligen inte har en egen vilja. En marionett.
Om ni sett Psycho, eller för den delen läst boken kanske ni förstår var jag är på väg. Oedipuskomplexet har hittat sitt flaggskepp i mitt val av pojkvän.
Hade jag valt att rikta in mig mer på psykologistudier under mina år vid Uppsala Universitet hade jag valt att ha honom som en försökskanin. Dessa rader är inte bittra. Inte i det minsta, men jag funderar på hur kastrerad en vuxen man faktiskt kan vara utan att fysiskt ha blivit det.

"Yes mother. Of course mother."

...

/Belma

Halloj alla,

Jag gick upp innan kl 8 imorse. För er knegare är detta inget att tala om men för oss som är mellan arbete är detta en bedrift värt ett eget blogginlägg.
Kanske reder sig min ekonomi till slut? Jag fick bättre besked igår och idag så just nu känner jag mig inte nådigt nöjd. Jag är lite rädd ännu men mycket gladare än innan. Inte lika spänd. M är fin han, erbjöd mig ett hyreslån, om jag inte fick pengar i tid. Det tycker jag är hemskt fint av honom. Jag är väldigt glad att ha honom i mitt liv, oavsett allt groll mellan oss tidigare. Kanske blir denna Julen bättre än jag väntat mig. Kanske blir det inte helt snålt. Det vore fint att kunna gå ut och köpa mjölk utan att behöva räkna på om man kommer ha råd med det om två dagar igen.

Jag börjar skymta ljuset i slutet av tunneln, det känns redan tryggare på nåt vis. Så skönt.

Oskar däremot är mitt största problem just nu. Igår fick han gå ut igen. Jag vet inte vad som for i honom för han blev skogstokig. Skrek som en stungen gris halva natten, klöste efter mig, fräste och skrek mer därtill. Sen försvann han i tomma intet och har inte setts till sen dess. Jag hoppas han dyker upp snart, han lär ha frusit och blivit hungrig. Jefla skitunge :P
Idag har jag beslutat mig för att göra dagen till min. Jag har redan lagt en ansiktsmask, jag har håret i en pissdyr inpackning och så ska jag fila till och måla om mina naglar som börjar se lika luggslitna ut som jag. Jag tänkte även diska upp all disk och kanske även dammsuga alla vrån. Jag måste flytta om min säng och felanmäla min tvättstugeplupp som inte vill assistera mig i bokning av tvättstuga.
Jag ska ta vara på idag. Detta får bli en bra dag. Jag ska börja med att klä på mig, jag misstänker att mina grannar tröttnat på att se på the fat, naked guy :P

Allas eder.

/B

Lois: Together we can do anything: face any foe, overcome any obstacle.
Peter: Yeah, climb any mountain, rent any video, dial any phone. And not just our phone, Lois, other people's phones. Decent phones, God-fearing phones, phones that everybody else gave up on, but we knew better because we were a team!
Brian: What the hell are you talking about?

Det är väl dags för mig att gå tillbaka till mina så kallade roots. Ta mina bryderier annanvart. Metrobloggen - here I come!

/Bell

Halloj alla,

Herregud. Herregud säger jag endast för att jag inte vet bättre. Min akassa lär dröja, som väntat. De har 5 veckors överläggningstid. Jaha, så kul. Och hur gör jag med hyran, undrade jag. Nej det vet inte vi, sa damen i telefon. Du kanske kan ta ett lån. Jaha, så det är där vi är nu. Igen.
Det börjar bli tröttsamt detta, att aldrig kunna slappna av och bara göra det man är bäst på. Jag gillar att arbeta. Att sitta hemma har aldrig varit min grej. Fan alltså, jag blir så himla uppgiven. Jag har inte förstått hur processen på arbetssökning går till så jag har missat alla datum som arbetsförmedlingen satt ut för mig vilket innebär att jag antagligen måste börja på nytt.
Denna processen är så vansinnigt omständig att jag ibland förvånas över att långtidsarbetslösa inte tar livet av sig eller för den delen någon annan. Jag drivs till vansinne, att jag måste söka de jobb som annonseras ut på arbetsförmedlingens hemsida endast för att det är kul för dem. Jag söker arbete febrilt, mest för att jag som sagt hatar att sitta hemma. Men jag har inte sökt de utsatta jobben för att jag antagligen är för dum för att förstå anvisningarna på de papper som jag fått. Det duger visst inte att söka jobb på egen hand, nej jag behöver visst en guide som väljer arbete åt mig. Tackar jag nej, blir jag utan pengar. Eller ja, jag blir utan pengar oavsett. Jag slungas runt mellan institutioner som bedrivs av byråkrater som tar för givet att man förstår hela processen och förvånas och till och med förfäras över att man inte förstår utan vidare förklaring.
Varför ska jag, som ung och frisk, behöva kastas mellan byråkrater när jag hade kunnat spendera den tiden att söka jobb. Inte att sitta på kurser om två timmar där man förklarar för mig hur arbetsförmedlingens sida fungerar. TVÅ timmar tog det för människan att förklara deras hemsida. Inte ens om jag så varit förståndshandikappad hade jag kunnat se poängen med en två timmarsförklaring av en hemsidda som skapats på ett sådant sätt att till och med en nyanländ invandrare utan några som helst språkliga kompetenser hade kunnat förstå den.

Arbetsförmedlingen - av idioter för att skapa fler idioter.

Kan vi inte slopa den jävla skitbyråkrati som råder på AMS? Kan vi inte istället göra arbetsförmedlingen till ett hjälpmedel, ett stöd för de som bäst behöver det? Varför ska arbetsförmedlingen vara ett hinder i arbetssökarprocessen? Varför ska jag behöva rapportera varje tugga jag tar, för att sendan bli bedömd huruvida jag tuggat rätt eller fel av någon som knappt gått ut gymnasiet. Kan någon förklara detta för mig för uppenbarligen har jag missat något.
Arbetsförmedlingen har inte hjälpt mig, om något har de stjälpt mig och tagit tid och engagemang från mitt jobbsökande. Min primära fokus ligger i att tillfredsställa deras behov av pappersarbete. Sedan kan ja, sena kvällar och helger änga mig åt att söka det jag behöver mest just nu: något som kan sätta mat på bordet för mig. Något som kan se till att jag kan fortsätta att ha tak över huvudet. Mina primära behov åsidosätts när man faller i arbetsförmedlingens gap. Hejdå hus och hem och hejdå mat och vatten. Vill jag ha nåt, kan jag som bekant ta ut ett lån.

Tack för tipset.

/Belma

Mellan att leka tolk, spana in folk på facebook och vänta på en intervju tänkte jag klämma in ett hej och säga att jag tagit mig in till stan igen efter mycket om och men.
Jag sitter och saknar både en och annan kopp kaffe och jag känner av den totala avsaknaden av likvida medel. Jag är fattigare än en kyrkråtta med narkotikaproblem.
När man plötsligt finner sig själv i den position att man måste söka sig till telemarketing ännu en gång inser man att man fallit lågt.
A-kassan dröjer. Jag vet inte varför. Men dröjer gör den. Jag har för närvarande 900 kr tillskrivna mitt namn. Ikväll måste jag köpa ett nytt SL-kort. Hejdå 690 kr. Hej fattigdom.

Vad fan är det som händer...?


/Bell

Halloj alla,

Dessa är slöa dagar i Casa de någon annan. Jag har givetvis gått emot allt sunt förnuft och varit hos M (som ju är i Sthlm igen) de senaste tre dagarna. Jaja, jag vet vad ni tänker men jag vet inte. Det känns annorlunda nu. Bättre. I might be wrong, I bet I am. Men jag trivs i detta nu. Jag är glad i detta nu. Vi får se vad imorgon bär med sig, men idag är bra och jag ska sluta analysera saker som kanske kommer. Vi får ta den striden när den kommer.
Jag har lärt mig en läxa, jag har lärt mig den väldigt väl. Jag har lärt mig att jag ska lära mig av de läxorna jag tidigare fått göra. Jag glömmer lätt och jag försöker desperat att komma ihåg. Jag ska försöka bli lite mjukare, lite mer ödmjuk och lite mer ambitiös. jag saknar energi, och den enda som suger ut all min energi är jag själv. Måste bli bättre på att vara bra mot mig och andra. Förändring tar tid, har jag lärt mig. Jag förväntar mig inga mirakel, men jag väntar mig lite ändring i min egen attityd. I suck at being humble and at ease.
Jag har lärt mig en sak... if life brings you lemons: try to find someone to whom life brought Tequila :D

/Bell

Halloj alla,

Jag har blivit kallad en massa olika saker i mina dar, många dåliga men desto fler bra. Men inatt fick jag ett meddelande av Kevin där han kallade mig "Cupcake of angelic delight" och jag kände att jag höll på att ta åt mig. Äsch, jag tog åt mig. Fasiken, jag känner mig så himla sprallig. Det gick bra idag. Allt gick bra idag. Jag shoppade en massa, och var som bekant till K och hämtade lite roliga saker. Bl a Helena Rubensteins Lip plumper. Jag har ganska mastiga läppar, som jag fått fina komplimanger för men jag tänkte biffa på dem lite.
Jag försöker hålla mig á jour med dagens trender. Nåväl, jag försöker i alla fall göra sådant som jag tycker är kul. Jag shoppade annat smått och gott också, den där läppglansen jag letat efter i snart en månad. Jag hittade den på H&M på drottninggatan. Imagine my surprise när jag hittade den. Sen var jag till In&Finn och köpte jättestora svarta julgranskulor och snäppet mindre vita sådana. Så nu har jag en komplett samling julgranskulor. Hela huset har fått en julig prägel. Nu fattas endast glittret, sen är jag klar.
Jag tackade Kevin för den fina komplimangen på vilken han svarar: "my pleasure you indescribable hurricane of magnificence".
Ja, tänk om man kunde ha en som Kev som bara gick efter en hela dagarna och sa såna saker. I och för sig får jag nog med komplimanger numer för att räcka en hel livstid. Men ni vet hur det är, mycket vill ha mer :)


Nåväl. Jag vet ärligt talat inte vad som tagit åt mig. Sen jag blev sjuk och febrig har jag dagligen tappat fler hjärnceller än vad jag gjorde första gången jag tog till väteperoxid. Jag är upprörd över utvecklingen mellan mig och M, jag är rädd att något sker i min kropp som jag inte kommer kunna ta kontroll över och jag har ännu inte gått på en enda intervju. Jag är inte skapt för att sitta hemma. Jag behöver arbete, prompt. Jag söker febrilt men inga positiva svar ännu. Och ja, jag vet att man ska ge sig till tåls men jag är inte skapt för att sitta hemma. Den här kroppen och hjärnan behöver stimulans som man endast kan få genom arbete. Jag är missnöjd med min arbetssituation och regredierar mer ofta än inte. Därav de vidriga inläggen. Min hjärna går på reserv och jag ber om ursäkt. Jag har blivit en uppmärksamhets... hmm... prostituerad? Men ja, ni vet vilket begrepp jag vill åt där. Min hjärna behöver stimulans. Jag ska börja om på Kafkas Processen. På tyska. Jag behöver utmaningen.

/Bell

Förrädiskt. Förrädiskt snygg. Givetvis har jag tittat på Bridget Jones Dagbok igen och ännu en gång fallit för den förrädiskt snygga Mark Darcy. Hans figur kan måhända vara den mest älskade av kvinnor världen över. Både den han spelar i Bridget Jones men också den i Stolthet och fördom (för er som inte sett den filmen så hetter han likadant i den filmen). Annars är ju fröken Brontës bok att rekommendera.
Jag ska bege mig till Sthlm för en shoppingrunda. Och så ska jag till K. Det är alltid kul att svänga förbi K och plocka upp en massa roliga produkter. Kanske hinner jag även kolla lite mer julpynt i stan. Annars får det bli till helgen. Jag mår ju fortfarande bedrövligt. Ska till sjukhuset imorgon igen. Hoppas jag kan få ett annat febernedsättande, det jag tar nu hjälper inte mycket. Dag 5 med hög feber. Känns inte så bra. Hostan har avtagit minimalt. Men jag hinner i alla fall somna om nätterna. Jag vaknar ett tiotal gånger men jag kan i alla fall somna.
Inatt måste jag sova. Trots min söta bendrare. Läkarbesök i Södertälje kl 10.

Hu.

Nu ska jag försöka hinna till pendeltåget. Smell you guyslater.

/Bell

Jag har träffat många bra killar på sista tiden. Ändå trodde jag på honom. Men fick bevisat igen att skitstöveln söker nya. Lycka till, ditt jävla as. Lycka till. What goes around comes around, you'll see ;)

/Bell

Ja men hej alla,

Som jag tidigare nämnt har jag varit sjuk en stund nu. I lördags kunde jag inget mer, orkade inget och tog mig till sjukhuset. Jag undersöktes. Jag har hostat så jag spytt och min feber har varit farligt hög, vilket påverkat mina lungor.Jag kan inte uttala en hel mening utan att bli anfådd och trött. Så jag fick en hel dröse mediciner utskrivna som jag skulle hämta. Så klockan 7 på lördagen åker jag från sjukhuset i Södertälje till Sthlm för att plocka ut mina mediciner i Scheeleapoteket (som ju har öppet dygnet runt).Men som vanligt när jag åker pendel måste något oförutsett hända. Pendeltåget fastnar mellan en hel del olika stationer för att till slut stanna mellan Stockholms Södra och Stockholms Central. Där blev vi stående i en timme, utan information mitt på en lördagskväll, då det är lönehelg. Needless to say så satt det en hel del människor som höll på att falla samman, sådana som tagit i för mycket på förfesten och så jag som bara hoppades på att slippa en hostattack med tillhörande illamående. Nåväl efter en timme kliver två mycket stora grabbar upp och tränger sig framåt i vagnen. Det syns på dem att de är finnar, och mina ögon sviker mig sällan för den ena vänder sig om för att säga något till den andra och då skymtar jag en tatuering som han har på halsen "Suomi" står det med stora bokstäver.
Som alla redan vet så har jag något för finnar. Eller ja, stora, trygga maskulina killar och män. Han med tatueringen var en riktig björn. I like that. Hursomhelst får de två upp dörrarna, hoppar ut på spåret och klättrar över ett staket för att sedan fortsätta vandra inåt stan.
Personalen på tåget står handfallna när de inser att det är den enda vägen ut och vi alla får kliva av så. Gravida kvinnor, gamla människor och folk med småbarn och barnvagn. Ja alla får vi klättra över det förbaskade staketet...

Jag kan säga som så, jag har aldrig skämts så i någon annans ställe som jag gjorde då. Fyfan för SL, fyfan för dem och idioterna i deras ledning som skiter blankt i kunderna (resenärerna) och istället sitter och plockar ut löner för inget arbete. Det enda de vet hur man gör är att höja priserna för oss resenärer. De borde avskaffas. Låt japanerna komma in och köpa upp alla våra tåg, då kanske man kan tänkas komma fram i alla fall samma dag som man åker. SL ni borde skämmas, ni borde skämmas så innerligt för den otillräcklighet som ni ständigt visar på. Istället för att kalla er kompletta idioter, vilket är fullt befogat, så vill jag att ni tar en revision av er inkompetenta ledning och börjar sålla. Jag och alla andra har tröttnat. Hade ni behövt trängas som vi hade ni kanske vidtagit åtgärder, era bortskämda, överbetalda, totalt inkompetenta svin. Att leka så med människors värdefulla tid, och deras humör. Har ni ingen skam i kroppen?

För att återgå till mitt inlägg så har det visat sig att jag är känslig mot hostmedicinen som jag fått, så var gång jag dricker av den så börjar det klia över hel kroppen. Jag ska få ny imorgon. Jag har egentligen inget problem med att det kliar, bara jag kan somna så är jag nöjd :)
Om ni undrar varför jag sitter uppe än vid denna okristliga tid så är det för att jag lärt känna en kille från Götet via the internets (hihi) som är hejdlöst kul. Serienörd som jag, otroligt snäll och hejdlöst kul. Vi håller varandra vakna. Han jobbar, vilket vi insåg för sent inatt så han övergav mig för en stund sen och jag ska strax sova jag med. Men han gör mig glad, och jag behöver fler sådana människor i mitt liv.

Yes yes. That was my rant.

/Bell