Otroligt tröttsamt
Halloj alla,
Jag satt på en restaurang ikväll, en alldeles på tok för dyr sådan och intog en kunglig middag. En sådan som jag inte borde besöka, men jag kände att jag behövde komma ut och betala alldeles för mycket för en middag. Det erbjöd även ett ypperligt tillfälle att reflektera över varför jag beter mig som en alzheimerspatient i mitt så kallade kärleksliv. Jag kommer inte på något vettigare än att jag själv valt att stänga alla dörrar som öppnats för mig. För att sen sitta med en person som uppenbarligen inte har en egen vilja. En marionett.
Om ni sett Psycho, eller för den delen läst boken kanske ni förstår var jag är på väg. Oedipuskomplexet har hittat sitt flaggskepp i mitt val av pojkvän.
Hade jag valt att rikta in mig mer på psykologistudier under mina år vid Uppsala Universitet hade jag valt att ha honom som en försökskanin. Dessa rader är inte bittra. Inte i det minsta, men jag funderar på hur kastrerad en vuxen man faktiskt kan vara utan att fysiskt ha blivit det.
"Yes mother. Of course mother."
...
/Belma
Kommentarer
Trackback
