The Pretentious Illiterate

Ibland träffar man människor som etsar sig fast på näthinnan och på hjärnbarken. Breda karlar, vältränade med tatuerade armar. Och de brunaste ögonen man skådat. Och ett leende att dö för. Ibland träffar man sådana. Ibland arbetar man med dem. Jag har tur, på den fronten. För på mitt arbete finns just detta toppexempel. Top shelf material.

Jag längtar till jobbet, varje dag. För jag vet att han finns där. Leende. Alltid med ett leende på läpparna, alltid ett till övers för mig. Jag älskar verkligen att gå till jobbet. Givetvis inte bara för honom, men han är en otroligt stor del av min dagliga lycka men också misär. Han är så nära att jag nästan kan känna hans smak, men alltför långt bort.

Påminner mycket om Marcus, i ansiktet. Fast med bruna ögon. Kanske är det därför han känns så bekant. Trygg. En stor nallebjörn, och stor i detta fallet är bredaxlad och jävligt vältränad. Det är sexigt med män som ser ut som män. Med fina händer. Och hans leende är guld. Diamanter lyser aldrig lika mycket som hans ögon då han är glad.

Vackra man. Herregud.

Nåväl, nu var det ett tag sen jag skrev något alls och det faller sig rätt naturligt då jag inte längre har tid att sitta vid datorn. Hemma har jag den bara påslagen då jag ska betala räkningar. På jobbet stämmer jag av om allt på den sociala fronten är okej sen kan jag vila då jag kommer hem. eller löpträna. Eller för den delen bara titta på en film i soffan.

Jag har blivit vuxen nu. Jag känner det så väl. Mina prioriteringar är inte längre det de en gång varit. Jag känner mig fokuserad på framtiden. Jag känner mig redo för nästa steg. Jag känner mig som en ny människa. En bättre sådan. Oavsett vad som sker så är jag beredd. Jag är redo att möta morgondagen. Jag vet att jag har back up i livet. Jag har stöd. Jag står inte längre ensam. Den tiden är förbi. Ensam är stark, men jag behöver också stöd ibland.

Nu är jag positiv. En solstråle. Jag vill mycket och jag kan mycket. Nu ska jag ena min vilja och mina måsten och bege mig mot en helt ny tid. Med mycket lycka och glädje. Och har jag tur, så kanske jag får träffa en viss någon snart igen. Han kanske inte bangar nästa gång. Kanske inte sviker då. Men under tiden har jag underhållning. Och han med de bruna ögonen, ja, han driver mig till vansinnets utkanter med sitt milda men sexiga jag.

En skopa honom, tack. Mums.

/Bell

Jag kan andas igen. Tack vare Bricanyl. Vilken lycka. En självklarhet för många: att kunna ta ett riktigt djup andetag. Men i 25 år har jag haft andningsbesvär och ingen har velat kännas vid dem. Men så har jag fått två inhalatorer nu. Och jag känner mig genast mänsklig. Jag kan andas. Jag har energi för jag får syre.

Fyfan vilken bra dag! Idag känns allt så himla lugnt, sansat. Jag kan återigen vara jag, hemma och på arbetet. Allt funkar galant. Jag får bra kritik både inifrån och utifrån organisationen. Allt rullar på som aldrig förr. Och det känns ofanligt skönt! Jag mår bra och livet leker.

Fyfan vad skönt!


/Bells

Sommar. Ett ord. En säsong. Jag har mött den med bävan, i många år. I rädsla. Men inte nu.

Jag ser fram emot sommar 2011. Jag är inte längre bunden till mitt förflutna. Jag är fri. Ensam. Jag är inte kär längre. Jag är inte den Belma jag en gång varit. Som varit så fäst vid den person som lämnat henne. Men jag tror att det ligger något i att tiden läker alla sår. Det gör den. Man kommer över människor, man kommer över sig själv. Går vidare. Möter nya människor. Reser och ser nya delar av världen. Upptäcker sin egen stad, sitt eget land. Man måste inte alltid fly Sverige, ibland kan man bara vara kvar här och se sig om. Umgås med vänner. Och med deras vänner

Jag trodde aldrig att jag skulle se slutet på den gamla affären, som hemsökt mig i många år. Men jag tror vi nått en punkt där vi kan vara vänner. Och jag är glad att vi gjort det. Nu kan jag äntligen gå vidare utan skuldkänslor. Och jag tror jag vet åt vilket håll jag vill röra mig. Jag tror jag vet vem jag vill träffa mer. Se mer av. Men alternativen är många och alla bra.

Herregud, jag är visst förälskad. I en låt av Cee Lo Green. Den ena personen bakom duon Gnarles Barkley. Jag har hans nya skiva på repeat, med en låt som speciellt  utvald. Som snurrar runt oftare än de andra. Jag lämnar er med den låten. Vänligen lutar er tillbaka och njut!