I want you, and I want you to genuinely and sincerely want me too...
Sommar. Ett ord. En säsong. Jag har mött den med bävan, i många år. I rädsla. Men inte nu.
Jag ser fram emot sommar 2011. Jag är inte längre bunden till mitt förflutna. Jag är fri. Ensam. Jag är inte kär längre. Jag är inte den Belma jag en gång varit. Som varit så fäst vid den person som lämnat henne. Men jag tror att det ligger något i att tiden läker alla sår. Det gör den. Man kommer över människor, man kommer över sig själv. Går vidare. Möter nya människor. Reser och ser nya delar av världen. Upptäcker sin egen stad, sitt eget land. Man måste inte alltid fly Sverige, ibland kan man bara vara kvar här och se sig om. Umgås med vänner. Och med deras vänner
Jag trodde aldrig att jag skulle se slutet på den gamla affären, som hemsökt mig i många år. Men jag tror vi nått en punkt där vi kan vara vänner. Och jag är glad att vi gjort det. Nu kan jag äntligen gå vidare utan skuldkänslor. Och jag tror jag vet åt vilket håll jag vill röra mig. Jag tror jag vet vem jag vill träffa mer. Se mer av. Men alternativen är många och alla bra.
Herregud, jag är visst förälskad. I en låt av Cee Lo Green. Den ena personen bakom duon Gnarles Barkley. Jag har hans nya skiva på repeat, med en låt som speciellt utvald. Som snurrar runt oftare än de andra. Jag lämnar er med den låten. Vänligen lutar er tillbaka och njut!
