The Pretentious Illiterate

Jag har hittat hem. Till tryggheten. Till en plats där jag kan släcka alla lysen och inte vara rädd. Jag har hittat en plats där jag kan vara jag. På gott och ont. Och det är mycket tack vare denna trygghetskänsla som jag sakta men säkert börjat avverka allt negativt i mitt liv.

Det har nu gått nio dagar sen jag sist rökte, och jag känner att denna gången är det för att jag vill och inte för att jag måste. Jag vill inte röka mer. Det är, trots mina tidigare invändningar, äckligt. Folk som röker luktar fruktansvärt illa. Det märker man inte när man själv röker. Men nu vänder det sig i magen så fort jag står eller sitter nära en rökare. Och inatt drömde jag att jag rökte och blev så deprimerad att jag ville gråta. Allt i sömnen. Jag har sakta men säkert börjat träna och jag sover bättre nu än jag någonsin gjort.

Jag bestämde mig att när jag for från en viss person senast att det skulle vara sista gången. Ett löfte jag inte tänker gå tillbaka på. Visst tänker jag på honom ibland, men jag tänker på att röka med. Två dåliga vanor som ska bort i detta 2011.

Slutligen insåg jag att den person jag trott varit mig nära varit precis så som väntat var av den. Jag litar inte på människor. Inte på någon. Ens min egen mor. Jag tror inte på tillit och jag tror inte på kärlek. Människor är elaka till naturen och de är bara ute efter att ta hand om sig själva. En människa som förolämpar mig är inte värd min tid. Därför har jag beslutat mig för att avverka alla som inte värderar min vänskap.

Marcus, du och jag kommer aldrig kunna vara vänner. Det är allmänna fakta.

Maria, så som du betett dig mot mig skiljer du dig inte mycket från Marcus. Och du vet hur jag känner inför honom. Jag trodde inte du medvetet skulle placera dig själv i samma kategori.

Men nytt år, nya utmaningar, nya vänner och bekantskaper.

Det är en viss man i en viss lila tröja som väntar. Det blir min nästa utmaning. Och den utmaningen ser jag fram emot. 2011 har hittills varit bra mot mig och jag har många planer för detta året. Nu ska jag bara arbeta lite för att de ska infrias.

Spexigt!


/Bells

Nej, det blir faktiskt inte någon årskrönika för 2010. Jag är redo att lämna allt som hände 2010 bakom mig. Gårdagen började på bästa möjliga vis, genom att min enda önskan gick i uppfyllelse. Jag åkte sedan till mina föräldrar och åt. Mitt i allt sällskapande såg jag att Mamma Mia! skulle börja 20.30 och då fick jag fart. Åkte till hemköp och handlade lite drinkvirke sedan började filmen och Magz kom förbi. Vi såg inte bara Mamma Mia utan också Love Actually och slutligen Knocked Up. Jag hade lyckats glömma bort hur bra den är. Jag skrattade så jag höll på att kikna.

Imorse vaknade jag i en tom lägenhet. Magz hade smitit för de har städ-dag, medan jag själv rensade ut gamla fakturor som ska arkiveras i källaren. Idag har jag för avsikt att fixa lite här hemma och sedan se ett par filmer innan det blir läggdags för att möta arbetet imorgon.

Jag lämnar er med dagens tema-låt:

Ena dagen kan man inte vara elak nog...


För att NÄSTA dag skriva följande.


Och besöka min Helgonsida.


Fuck off me, du saknar inte mig när du ligger med andra. Du saknar inte mig när jag vill vara med dig. När jag älskar dig. Fuck you... Jag bad dig att försvinna ur mitt liv. Jag bönade och bad på mina bara knän att du skulle ta tillbaka mig. Jag älskade dig. Men du ska inte ändra en del av dig, med emfas på att du inte tänker sluta ligga runt. Gör det då! Låt mig vara! Försvinn ur mitt liv och kom aldrig åter. Jag har fått nog av dig. Jag tröttnade så när du låg hos henne och kunde inte ens titta på telefonen. Men när jag var hos dig kunde du inte hålla dig. Du fick lov att LJUGA om att du skulle ha något i köket för att smyga ut och titta på din telefon.

Marcus det är över. Jag saknar inte dig. Förr har jag önskat dig allt gott, nu har du satt din sista potatis. Och hade jag fått välja hade jag eliminerat dig för gott. Du är en ond och elak människa. Utan mening. Du är en värdelös, meningslös nolla och jag önskar dig samma skit som du gjort mig.


Må du förevigt brinna i helvete.

Du är inte längre välkommen i mitt liv. Sluta låtsas sakna mig och åk till den du verkligen vill vara med. Åk du till din lilla Sandra eller Elin. Gör vafan du vill, så länge du håller dig LÅNGT borta från mig. Väldigt långt!

Som jag har tjatat om att ha ett eget rör. This guy has it! HAN FÖRSTÅR! <3

 

I hopped on the bandwagon, but I won’t force you to read it.

A - Age: 24 ¾

B - Bed size: 120 cm. Enough for my frame :D

C - Chore you hate: Laundry. I HATE doing the laundry! HATE IT!

D - Don’t eat: Asparagus, turkey, liver, blodpudding and so on...

E - Essential start your day item: Breakfast in general, coffee specifically.

F - Favorite board game: Monopoly.

G - Gold or Silver: Silver.

H - Height: Between five nine and five ten.

I - Instruments you play: Piano, not as well as once but nevertheless.

J - Job title: Financial accountant.

K - Kid(s): No.

L - Love or lust: What is one without the other?

M - Mom’s name: Mom.

N - Nicknames: Bell, Bells, Belms, Belmot, Bubica, Bekma, Bellis...

O - Overnight hospital stay other than birth: Loads.

P - Pants or pantyhose: Pants, pantyhoes make me feel trapped. Panicky, even.

Q - Famous Movie Quote: “BFFF? Best Fuckin' Friends Forever, man!"

R - Right or left handed: Right.

S - Sibling(s): Little brother, 2 step sisters. 

T - Time you wake up: 7.30

U - Underwear: Optional.

V - Vegetable favorite: Tomato.

W - Ways you run late: I don’t. 

X - X-rays you’ve had: Can't remember why I've had the x-rays I've had :O 

Y - Yummy food you make: Loads and loads of different ones.

Z - Zoo favorite: The motherfucking snakes.

Jag är lite tagen av detta val. Varför? Nej det är inte för att SD har fått så många röster, alla som följt valet från start måste ha förstått att SD skulle plocka många röster. Det som förvånar mig är att många tar det som något omöjligt dåligt. Jag är första generationens invandrare och bör säkerligen tycka att SD är förfärliga människor som bör kapitulera under trycket. Men det är inte min åsikt. Jag tycker att SD har många bra idéer. Det finns mycket luftslottsbygge i deras partiprogram men det finns det i övriga partiers program också.
Detta är folkets val och folket verkar finna en trygghet i SD.
Jag tycker att politiker bör ta till sig av rädslan som många verkar leva med. Hjälp människor att känna sig trygga. Jag hade gärna sluppit mycket av skiten som finns i detta land. Svenskar såväl som invandrare. Alla som inte drar sitt strå till stacken borde kanske tvingas till att ta ansvar eller sättas i exil. Och Sverige bör INTE ta in fler invandrare innan man tagit hand om de som finns här. Krav på språktest bör tillämpas. Avskaffa socialbidraget, så som det ser ut idag. Om en fullt arbetsför människa inte vill jobba så bör inte halva min lön gå till dennes extravaganser. Socialbidrag i MAX ett år bör tillämpas. Därefter är det alle man för sig själv.
Jag är trött på att betala för andra. Lägg skattepengarna på vettigare saker. Skolan, först och främst. Vården. Låt pengarna gå till utveckling och förbättring, inte till blodsugare. Svenska såväl som invandrare, alla blodsugare borde klippas bort.
Radikalt, kanske men det vore fint.
Javisst, det skulle säkert innebära att de platser som idag är otrygga blir än värre när människor inte får någon inkomst. Men förr eller senare skulle problemet försvinna. Det reder sig självt. Hur vidrigt det än låter. Och jag är för övervakning, mer övervakning på rätt platser. Vi här hemma behöver inte fler kameror och patruller. Där jag bor sker inga brott. Inte i Danderyd och Lidingö heller. Där alla kameror sitter. Sätt upp övervakning i Rosengård, Alby och Tensta.
Folket har talat. Jag ger dem mitt stöd. Jag röstade blått. Folkpartiet, faktiskt. De har sunda åsikter och en sund inställning, dvs de står för sina åsikter. Det gör jag med. Och jag stödjer dem i deras arbete.
Ska jag vara ärlig så hoppas jag alliansen väljer att samarbeta med SD hellre än miljöpartiet. Jag fixar inte dem och den skit de spyr ut. Fyfan.

Utöver valet stod jag i ett annat val (och kval). Jag var med Magz och tittade på soffor på IKEA. Tror det blir en vit Ektorp med tillhörande fotpall. Känns som ett bra val. Får nu se om det blir så eller ej. Jag är lite sugen på den kombinationen faktiskt. Få se, få se.

Bells

Ja, ångesten över exet har antagit ny skepnad.
En fast form djupt rotad som en slags tumör. Den växer i mig. Så som för att förhindra desperata mitt-i-natten-samtal begav jag mig ut i stockholmsnatten.
Iförd en av hans t-shirtar och mjukisbrallor. Och min trogna side kick; en liten Longchampryggsäck.
Jag klev av vid Karlberg, inhandlade mitt gift på Pressbyrån och blev stött på av killen i kassan innan jag började vandra. Mot centrala Sthlm via Fridhemsplan, vidare mot Östermalm för att sedan (till slut) hamna på den plats jag förbjudit mig själv att besöka: söder.
Närmare bestämt Medis och sedan Södra Station för det jag nu befinner mig på: pendeltågsturen hem. Medan tåget rullar mot Häggvik, i skrivandets stund, sitter jag med Meldy Gardot i den enda luren på min handsfree som fungerar. Jag har hunnit handla knäckebröd och västkustsallad på min vandring. Så jag har frukost imorgon. Och så anskaffades nötter och bär i en mixpåse. Den har hållt mig sysselsatt från södra till nu.
Och strax är jag framme i Wäsby med en längtan efter ett svar från honom. Men jag ska ge mig till tåls. Jag ska låta mig själv andas. Ta ett varmt bad, matlådan för imorgon är fixad och frukostknäcket inköpt. Nu är det me-time och sedan inväntar 'lilla döden'.
God natt.
/B

Jag mår fruktansvärt illa. Min mage är i uppror och jag finner mig själv bönandes. Jag vill inte ha ont mer. Jag vill kunna äta något, men jag är rädd att det ska komma upp lika fort som det gick ner. Jag åt den andra halvan av min frukost nyss, jag mår otroligt illa. Tv:n funkar inte och eftersom den både är tv och datorskärm är jag alltså även utan dator. Så jag har The Voice på radion och ligger i sängen med Jon Jefferson Klingbergs roman "Jag tror vi behöver prata faktiskt". Som gör mig ömsom deprimerad ömsom full i skratt. Jag känner igen mig i protagonisten, Karl Mikael. Jag läser mängder, igen. Det skänker mig en stund av eskapism. Längtan efter förändring brinner starkt i mig. Imorgon ska jag ta tag i mig. Och redan innan jag skrev de orden skrattade jag rått åt det. Detta imorgon då allt ska ske. När kommer denna morgondag? Just nu undrar jag om jag ens kommer till jobbet imorgon. Släpper inte detta illamående och medföljande huvudvärk måste jag, mot min vilja, sjukskriva mig och därmed förlora en hel dagslön. Det vore förödande för min personekonomi som redan ligger så mycket i minus att jag börjat misstänka att den inte har någon möjlighet att repa sig. Inte snart i varje fall. Herregud, om man bara kunde sluta känna sig så jävla ynklig. Det är matförgiftning, inte jordens undergång. Men jag har svårt att förbise smärtan i både mage och huvud och det ständigt överhängande illamåendet. Jag ska försöka äta och behålla maten. Få se nu hur detta går... Tomorrow, tomorrow... You're always a day away!

Jag är slut. Jag har hela natten hängt på toaletten. Matförgiftning är lika kul som det låter. Jag samlade mig lite och gick ut med soporna innan, det fick jag sona för sen. Jag mår otroligt illa och fick i mig en halv frukostbulle runt halv 10, efter att ha varit vaken sen kl 4. Och nätterna i ända drömmer jag om honom. Jag rensade ännu en flyttlåda när jag fann gömman som jag stoppade allt, jag fått av honom, i. Imagine my surprise när jag hejdlöst och okontrollerbart börjar gråta. Tröstlös och matförgiftad. Jag vet inte vad jag grät för men det slog hårt. Hans ord. Bilder på honom gör inte ont längre. Inte lika mycket som förr, men texten han skrev i kortet jag fick på min 24- års dag fick mig att tappa bort det lilla lugn jag samlat på mig. Jag trodde det skulle vara lika lätt som i början. Men jag antar att locket är lyft. Jag tror jag måste komma över sveket innan jag kommer över honom. Jag vet inte hur bara, men jag kommer fixa det en dag. Medan livet pågår ligger jag i sängen, rödgråten, trött, illamående och med en sån smärta i magen att det hade kunnat döda en häst. Men skam den som ger sig.

 

Kvar i nåt jag lämnat...

Belmot anno 2010

Hej,


En gång i tiden var jag en ganska rolig person. Någon som hade många järn i elden, många bollar i luften. Bla bla bla.

Det var då.

Välkommen till en ny era. Belma 2.0, det som skulle vara den buggfria versionen blev istället mitt Windows Vista. En enorm besvikelse i en jävligt sjyrre förpackning. 15 kg lättare (jag har lagt på mig 2, sen sist) med bättre hår och hud, men buggarna... de där jävla buggarna, är ännu påtagliga.

Jag är inte nöjd. Jag är sällan nöjd. Kanske aldrig. Men i detta nu plågas jag enormt av en och samma tanke: mitt liv är händelselöst. Jag lever ett så ointressant liv att jag inte längre känner lust att ens gå upp ur sängen på morgnarna.
Mina dagar fylls av tvätt och disk. Jag lagar mat, äter den framför en skärm (telefonen, tvn eller datorn) och sen går jag och lägger mig. Nästa dag är det samma schema. Ibland träffar jag vänner. Ibland träffar jag familj. Alla är oroliga. Jag är orolig. Sen kommer jag hem, med huvudvärk och börjar om med disk, tvätt och mat.
Jag söker jobb. Betalar mina räkningar och kollar posten ibland. Jag går ut med sopor och sitter vid telefonen eller datorn och väntar på honom.

Jag vet inte varför jag gör det. Men jag kan inte slita mig. Han är som heroin för mig. Det har jag sagt förut. Men det tål att upprepas.
Sen vi träffades har hela min lycka, och olycka, hängt på honom. Han kom in och stal mitt liv ifrån mig. Eller kanske gav jag bort det frivilligt? Jag minns inte längre. Men alla tankar kretsar kring honom, alla känslor likaså. Det har de gjort de senaste 4 åren. Allt började så bra, för så länge sen, men den illusionen varade inte länge. Men jag vill inte leva utan honom.

Jag kan. Men i detta nu vill jag inte.

Dagarna går. Snart, imorgon, är det februari. Månad två. Ännu ligger dimman tät, i detta så kallade, liv. Kanske är det dags att ta sig i kragen? Kanske ska man göra slag i saken och börja simma, fastän jag hatar det så..? Eller springa. Nej, fyfan. Jag ska aldrig bli en sån som springer. Och jag ska inte sluta röka. Jag vägrar. Man kanske skulle ta sig ett glas rött, slå på Bridget Jones Dagbok och gråta över vilket patetiskt liv man för..?

Eller så kanske man helt enkelt kollar upp danskurser, eller boxning. Och kanske träffar man någon på vägen.

Eller så dör man ensam i sin lägenhet med en katt, eller fjorton, som en gång skulle kompensera för det där barnet som aldrig blev.

Jag känner mig helt tom. Som en tragikomisk bi-roll i en amatörversion av Hamlet.


VAD FAN HÄNDE MED MIG!?


/B

Jag slukar böcker på löpande band. Jag besvärar mig inte längre att läsa nyheter. Mitt liv finns skrivet i andra rader. Mina känslor ska besparas. Ingen misär välkomnas längre. 2010 ska bli MITT år. Belmas 2010. Belmas 2012 ser jag mest fram emot. Det året avslutas alla mina problem. Jag blir skuldfri på permanent basis det året. Förutsatt att allt går enligt plan. Idag inhandlade jag "Maken" av Sundström. Min hemresa har aldrig känts kortare eller intressantare. Nu har jag intagit mitt kvällsmål och ska flytta mig från sänkanten djupt ner i mina många kuddar och varma täcken. Jag skall, i ordets sanna bemärkelse, duna ner mig och somna till fru Sundströms vackert författade rader och fröken Horns ljuva stämma. I bid you good night. /Belma

Ja, smärta är temat för dagen. Ryggvärk och magvärk och hormonella sammanbrott. Lingonveckan har sparkat igång för fulla muggar och jag har svårt att hålla ihop mig själv, jag faller samman som ett gammalt träd i en orkan. Låg och kollade på "En andra chans" och grät som ett barn. Hormonerna löper amok i denna tvåa på blott 60 kvadrat och jag trängs med väggar. Nätterna har blivit omöjligt långa och sömnen uteblir alltsomoftast, som inatt. Men det börjar nalkas sovtajm. Jag ska försöka mig på en omgång sömn, kanske lyckas jag somna denna gång. Kramtajm. /B

Sällan mår jag så bra som när jag sovit gott och vaknat till en färdig kopp kaffe och ett färdigt mål mat. Idag mår jag toppen, trots gårdagens missöden.
Jag var på Lindex för att köpa byxor, trots en viktnedgång på 15 kg har jag alltså gått upp en storlek i byxor. Givetvis tog jag detta ovanligt hårt och var irriterad och arg hela dagen igår. Men detta till trots mår jag alltså strålande idag.
Jag fyllde min tfn med diverse underbara låtar igårkväll och kom på mig själv längta efter lite mer tillfällen ute på dansgolvet. Tror jag ska ta och ringa lite vänner och ordna så vi går ut och dansar i helgen. Jag kan passa på att visa upp min nya frisyr och en ny Belma på köpet.

Jag känner mig otroligt välmående idag. Så pass välmående att jag tänker knata hemåt för att färga håret sådär höstigt rött och plocka undan resten av alla sommaratteraljer. Uppladdningen inför vintern får äntligen börja i Casa de Belms. Så med min nya skjorta tänkte jag lämna er för lite ljuva toner och en helt ny bok. Vilken det blir får Akademibokandelsfolket avgöra. Jag vill ge mig in på något nytt, i litteraturväg. De tre musketörerna överraskade mig så pass att jag nästan blir sugen på fler storheter inom litteraturens värld.

Kanske ska jag äntligen ta upp min James Joyce-passion på nytt?


We shall see. I'll keep you posted.

/B

Jag har lärt mig något nytt i afton som jag vill dela med mig. Jag tycker det klingar väldigt rätt. Om inte annat finns det en hund begraven nånstans i det hela: "Kvinnor kommer ALDRIG vara jämställda män innan dom kan knalla ner för gatan, skalliga & med ölmage och fortfarande tycka att dom är sexiga!!!".

Direktcitat. Mycket sant!

/B

Musik är mat för själen, medan regnet faller hårt matar jag min själ med jazz. Med en tung sten vilandes på mitt bröst minns jag hur det var när jag kunde hålla om dig. Förut. När det bara var vi två. Fast det aldrig var det. Kanske någon gång. Men inte ofta.
Jag saknar din röst. Ditt leende. Dina ögon. Jag saknar att kunna dra mina fingrar genom ditt hår. Att skratta åt dina dumma kommentarer. Att veta vad du tänkte säga innan du hunnit yttra något enda ord. Jag saknar att kunna somna ihop med dig. Att veta att din trygga famn bara är en sekund ifrån. Men mest saknar jag nog din doft. Den söta doften som jag för alltid kommer förknippa med dig. Och fastän jag är glad att det inte är vi två längre, så är jag ledsen över att vi är så långt ifrån där vi en gång började. Saker utvecklades åt fel håll. Jag är ensam. Ensam utan dig. Ensam med dig. I mina tankar. Alla de kretsar ännu kring dig. Och jag insåg när vi sa vårt sista adjö att jag aldrig kommer kunna älska någon så som jag en gång älskat dig. Och jag försöker desperat att distansera mig ytterligare, men när mörkret faller och jag är ensam kvar så är du i mina tankar. Och när regnet faller är du den enda jag vill vara med. Men vi är så långt ifrån varandra. Och jag vill inte närma mig igen, för jag vågar inte falla igen. Jag vågar inte falla så jävla hårt. Att få mitt hjärta utslitet ännu en gång. Jag kan inte. Jag vill, men jag kan inte.
Det är du. Det har alltid varit du. Det kommer för alltid vara du. Men jag kan inte mer nu. Jag orkar bara inte. Fastän jag saknar dig. Fastän jag grät och gråter ännu. Men jag kan inte. Jag älskar dig. Jag gör verkligen det, men jag kan inte... Mon ami. Det som var, må det aldrig komma åter. Och kanske är det bäst att vi inte ses mer för jag älskar dig ännu. Lika mycket som alltid. Och jag kan inte vara din vän. Inte längre. Och jag visste att detta skulle ske, men jag stoppade det inte. Du var mitt allt. Och jag kommer aldrig att repa mig.
Jag har tackat nej till varje kille jag mött. För ingen av dem är du. Och du är inte heller den du som du var då. Men jag saknar dig. Och jag älskar dig... men jag orkar inte mer. Det gör för ont.

All smärta är du... Varför gör jag så här mot mig själv..?

/B