The Pretentious Illiterate

 

From me to you ;)

 

/B

Jag fullkomligt avgudar den ovanlänkade låten. Jag har en grej för herrar med maskulin röst. Joe Cocker. Leonard Cohen. Karlakarlar. Det finns en onaturlig trygghet i en mansröst. I en riktigt myndig stämma. Jag kan ärligt erkänna att det är mycket få attribut på en karl som jag ogillar. Mycket, mycket få. Jag har gett kvinnor "the old college try" och insett att det inte är riktigt för mig. Jag gillar tryggheten i karlar. Antingen det eller för att jag ännu inte träffat en enda kvinna som är stabilare än jag. Män har en tendens att bara låta saker rinna av dem. Inte älta så fasligt. Inte snacka så mycket, agera desto mer. Lösa saker eller släppa dem och gå vidare. Och det känns så mycket tryggare än att ha en analyspartner. Men sån är jag. Det är väl inte för alla.

Hur det än vill sig så är låten ovan helt fantastisk. Vacker, brutal och ärlig. Lyssna gott folk. Lyssna, blund och njut. Sjung med. Snälla sjung med. Oavsett röstkapacitet. Sjung med efter bästa förmåga. Man upplever musiken så mycket mer än om man bara sitter och lyssnar. Låt inte denna låt bli muzak, eller bakgrundsbrus. Njut av den. Bara blunda, och njut.

 

/Bell

Herregud. Lycka. Jag känner mig så ofantligt lättad. Jag kan inte ens börja att beskriva lyckan som infinner sig mellan de fyra väggarna som omger dessa 60 kvm. Det är fantastiskt att se hur ett mönster tar form. Ett riktigt påtagligt mönster. Kill your darlings. Det har varit mottot ett tag och idag tog jag död på allt som tyngt mig. Min minnesbox är för alltid stängd.
Jag rensade ut förrådet nere i huset. Uppsala är ett avslutat kapitel. Likaså han. Han som borde stannat i Uppsala. Men som följde med för länge. Men nu finns inget mer att älta. Det är klart nu. I soporna. Allt jag fick från honom, alla bilder, alla kläder, alla gosedjur. Breven. Musiken. Filmerna. Allt som hade med honom hamnade i brännbartcontainern. Hejdå älskling. Adjö. Farväl.

Nu väntar en utrensning i lägenheten. Vintern börjar närma sig och jag har ännu en massa saker som skulle behöva slängas. Kläder. Skor. Smycken. Vykort. Brev. Böcker. Jag ska samla allt på hög och sen får man antingen plocka åt sig saker eller så slänger jag dem. Jag har tröttnat på att ha en massa saker. Jag behöver väldigt lite kläder och prylar, och hittills har mina saker ägt mig istället för tvärt om. Nu ska jag frigöra mig själv och därmed utrymme hemma. Det är dags att starta ett nytt kapitel.

På tal om kapitel. Jag har börjat skriva igen. Det var nog nästan 3 år sen sist jag skrev. Men nu har jag inspiration igen. Jag skriver bra. Jag är nöjd. Mycket nöjd. Det är självutlämnande men en bra bok ska vara det. Nu skriver jag varje kväll, innan sängdags. Jag spelar PS2. Jag ser på film. Jag ser på Sex and the City. Jag äter fruktsallader. Jag äter fin mat. Ekologiskt odlad. Kravmärkt.
Jag har börjat rå om mig själv. Jag trivs så bra ensam. Jag är en fri människa. Jag kan sitta hela nätterna och titta på film. Jag kan spela tv-spel. Läsa när jag vill. Tvätta och diska. Efter lust. Jag älskar att tvätta hemma. Det är det bästa som skett. Jag älskar min lilla diskmaskin. Min nya säng. Jag älskar mitt liv, och behöver ingen som håller mig i handen.
Jag har insett att jag trivs som singel. Mycket bättre än i förhållande. Jag älskar att kunna välja själv vad jag vill göra. Utan att behöva kompromissa. Jag älskar att kunna lyssna på min musik hela dagarna och hela nätterna, utan kommentarer om att detta är bra och detta är dåligt. Jag älskar att kunna ha radion på hela dagen. På hög volym.
Jag älskar att kunna ha lampan på i sovrummet, hela natten, när jag känner mig otrygg. Och jag älskar att kunna somna i tystnad. Utan en tv på. Att kunna vakna när jag vill och inte behöva bry mig om att vara tyst för att någon ligger och sover. Att kunna laga den mat som jag gillar utan kommentarer. Att kunna resa när jag vill, var jag vill och främst med vem jag vill. Göra vad jag vill. Inte för att jag är så kräsen, och jag är väldigt anpassningsbar. Men jag vill kunna sätta mitt eget schema.

Jag ska sluta leta. Sluta svara på framfusiga karlars raggningsknep. Jag ska vara ensam. Till jag hittar en karl som kan vara flexibel och spontan. Någon som jag kan lita på och som litar på mig.

Kanske finns han. Kanske inte.

Ett vet jag. Jag har inte bråttom att hitta honom, för jag trivs bäst själv :)


/En MYCKET lycklig Belma

På väg. Till vänner, vin och sällskap. Senare, Linz kommer på besök. Långväga besök. Det ska bli trevligt. Det ska även bli bästast att få hem SATC- boxen och Soda Streamern. Ensam på festkänsla? INte helt, Johan här bredvid har crankat upp musiken på bilradion och vi är på väg. On the road again. Just like so many times before. A little love, some cherrycoke and sunshine.

Honey, do you remember the time, we fell in love?

Jag är ensam kvar nu. I ett land som inte förlåter.
Han åkte ifrån mig imorse.
Jag grät inte.
Men jag ska heller inte med till flygplatsen.

Vi sa våra fysiska adjön och farväl igårnatt.
Som sig bör.
Imorse klev han upp, duschade och kröp ner hos mig.
Alldeles varm, med en doft av min starkt parfymerade duschkräm.

Han gav mig en kram.
En varm och genuin kram och en kyss.
Sen skulle han upp medan jag ännu höll fast honom.
Jag ville ju inte att han skulle gå.
Men ikväll far han, för alltid.

Han lämnar mig.

Och Sverige med dess regler och lagar.
Jantelagen.
Han bara åker.
Till ett land där bönder leder och rasism ännu är ett aktuellt ämne.
Min fina prins.
Han bara lämnar mig.
Allt medan jag hostar upp mina lungor och svettas ut den sista sorgen.
Sen blir det bara jag kvar.

Sans lungor, sans känslor.

Sans rökberoende.

Jag är här nu. Här, precis där jag är. Där jag älskar att vara och trivs. I min mycket rymliga lägenhet i en schäslong vars ryggkudde befinner sig i min säng. Jag sitter och sover för att slippa hosta. Jag saknar bara gunget man annars får på pendeltågen, där jag skött allt sovande hittills. Jag fullkomligt älskar vintermorgnar då man nåstan förfrusit för att komma till ett varmt och inbjudande pendeltåg. Jag älskar att sitta i min varma dunjacka med en kopp Pressbyrånkaffe och värma mig, allt medan det frusna landskapet breder ut sig utanför fönstret. Jag älskar att kylan är på andra sidan fönstret och jag älskar att sjunka in i min varma dunjacka, iförd min halsduk, och bara blunda och känna hur närvarande jag är. Höra alla ljuden, känna hur värmen sprider sig till benen. Och hur levande jag blir.
Jag älskar känslan av att gå ut ur pendeltågsvagnens värme och kliva ut i en obeskrivbar kyla som klättrar in innanför byxbenen och klättrar längs ryggraden. Jag älskar att gå på stan då man lyst upp varje hörn med små tindrande lampor. Och jag älskar att ha anledning att tända ljus hemma, varje kväll.
Jag älskar de korta dagarna och de långa trygga nätterna. Jag älskar att dricka varm choklad efter en hel dags pulkaåkning.
Allt detta älskar jag.

Men mest älskar jag nog ändå den magiska hösten.

Regnet, blåsten. Dofterna, men mest färgerna. Det är som om allt kommer till liv. Det orangea är mer orange, det bruna är en vacker kontrast. Det lilla gröna som är kvar. Att sitta på ett café när regnet smattrar mot fönsterblecket. Det är sann kärlek för mig.

Jag brukade göra allt detta med Stefan. Men nu ska jag uppleva det på egen hand. Och jag tror det kommer bli ännu roligare så. Det blir som en ny första gång.

Du kommer bli saknad, älskling, men jag tror jag klarar mig. Och du likaså :)

/B

Hej alla,


Jag sitter hemma i min schäslong och lyssnar på Cher på radion. Strong Enough spelas medan jag fyller i dessa rader. Jag älskar den låten.

Jag rensade lite meddelanden. Gamla sms som jag mottagit och skickat. Och där var han. Jag trodde jag skulle bli mer nervös. Men jag läste hans rader och insåg att det verkligen är slut. Haha, Billy Oceans låt Love really hurts without you spelas. Han och jag. Vi är verkligen historia nu. Jag trodde det skulle vara svårt att se hans rader. Men det var inte det. Hans bilder är ännu lite svåra att se på men det är inte mer än så.

Det kan vara för att jag spenderade natten och dagen med en underbar kille. En vän som är så mycket mer än en vän. Han sov hos mig igår, och han sover hos mig inatt. Han ser till att vi har skoj.
Jag lagade mat idag, och gjorde en fruktsallad till mellanmål. Vi såg på Fever Pitch ihop, och skrattade. Delade på en blåbärsdryck. Jag föll för hans charm. Men inte på ett "jag älskar dig"- sätt. Utan för hans genuitet. Han är en uppriktigt bra vän.
En kille som lyssnar på mina bryderier och viftar bort dem. Lånar mig sin axel och sin famn. En kille som kan se Fever Pitch och Brokeback mountain med mig utan att kommentera om hur bögigt allt är. En kille som inte är rädd för mig och mina humörsvängningar. Som vet hur jag ska hanteras. En kille som vet hur rädd jag är just nu, som förstår att jag gråter och förstår varför. Han vet när jag vill vara ensam, och han vet när jag behöver honom.
Stefan, älskade underbara Stefan.
Varför ska du lämna mig? Nu... när jag behöver dig som mest.

Jag hade kunnat ge upp mycket för att ha honom hos mig jämt. Men jag förstår att det inte är rättvist av mig att kräva av honom att han stannar ännu lite längre.
Han har en karriär, ett liv att leva. Han kan inte ta hand om mig jämt, varje gång jag faller. Jag vill inte ha ett förhållande med honom, jag vet inte varför, men jag kan inte tänka mig det. Även fast allt vi gör klassas som förhållandegöra. Fast det räknas liksom inte. Och jag misstänker att det gör det för honom, och jag kan inte vara elak mot honom. Han är det bästa jag vet.

Vi ska ta farväl av varandra snart. Om bara några timmar. Sen kommer jag vara helt ensam och singel på riktigt. No more touchy touchy. Jesus... Kanske måste jag åka till Luleå för att få till det. Marco, jag kanske hälsar på dig tidigare än vi båda trott. Haha. Eller inte.

Jag vet inte hur jag ska säga adjö till honom. Som varit mitt allt. Som jag lutade mig mot när allt var dåligt. När Mackan nästan tog död på mig. Han var där. Hans famn. Den kommer jag sakna ihjäl.
Stefan... måste du? Snälla säg att du stannar. Jag behöver dig. Jag har alltid behövt dig. Snälla låtsas om att du inte måste åka.

Vi kan väl låtsas om att du stannar för alltid. Vi låtsas inatt att vi bara har varandra, en av oss kommer låtsas.
En av oss kommer sova inatt. Eller kanske inte. Kanske ligger vi vakna hela natten du och jag och tittar på serier medan du omfamnar mig. Kanske somnar jag i din famn för sista gången, innan du far. Innan allt detta tar slut. Kanske bara kanske löser sig detta.
Kanske kan jag släppa honom och dig och bara somna gott i din trygga famn och vakna utan saknad. Och kanske kan jag sluta sakna dig i alla fall nu, innan du åkt. Kanske kan jag klara av att lämna av dig på Arlanda och säga adjö utan att gråta floder.

Det kommer bli slutet på en era. Du som varit min trygga hamn. Nu ger du dig av för att inte återvända. Herregud, Australien. Du kunde inte välja något annat land. Nej, Australien. Jag kan inte fatta att inatt är sista natten ihop med min älskade, underbara Stefan. Imorgon, sent, beger du dig och jag vet inte när eller om vi ses mer.
Du ska veta en sak. Hade det inte varit för dig hade jag nog aldrig klarat av det tidigare uppbrottet så galant som jag har.
Jag älskar dig på ett sätt som inte kan förklaras. Som inte behöver förklaras. Du var mitt allt och nu försvinner du.

Adjö min vän. Jag har älskat dig och kommer sakna dig. För alltid. Men jag är glad att våra vägar korsats, jag är starkare nu än innan. För att du var med och lyfte mig. Tack :) Tusen och åter tusen gånger tack för din unika vänskap.

/B

Nedan finner ni poesi då den är som bäst. Givetvis är detta en mycket subjektiv uppfattning och åsikt, men jag tycker nedanstående verk är ett fantastiskt vackert stycke tillägnat det vackraste som finns: människans natur.

---

Mina löjen av Johan Henric Kellgren

Jag ler - o gudar, nöjets gudar!
Er anblick föder mig på nytt:
I mina tankars klädnad bytt
från sorgedok i glädjeskrudar.
Som jorden vid den tända dag
i solens länta färgor prålar;
så från ett klarnat sinne strålar
det ljus, som stundom med behag
vår levnads nakna öken målar.
Jag ler - fly bort, du dårars här!
som dig med självgjord smärta sårar;
oskära ej med dina tårar
den vers åt löjet helgad är.
Fly, att av dagens ljus förgäten
i skrevors natt bland uvar bo;
och våga ej, med dina läten
att styra mina kvädens ro!

En fakirs rygg, som kedjan böjer;
ett tårfullt ögas mörka grop,
vars blick en avgrunds fruktan röjer;
en panna som bekymret plöjer;
din bleka hy, ditt klagorop:
är det den åsyn, som förnöjer
en Gud, så nådig och så öm?
Nej, grymme! i en mjältsjuk dröm
du dig en Gud ur hjärnan skapar,
som dina egna lyten apar. -
Han, som i vårens blomma ler,
och uti västans fläktar andas,
och uti druvans nektar blandas,
och genom solens blickar ser;
vars röst Glicere på harpan spelar
och han, som eld och sötma delar
åt varje kyss som hon mig ger ...
Vad? - Skulle han till tack begära
en kalk av mina tårars flod?
Han själv, så lycklig, och så god,
gör mänskors lidande hans ära?
Begär hans altar gråt och blod? -
Mitt bröst förbannar denna lära.

Glicere! skön är du; himmelskt skön!
Roslin förgäves duken breder,
och l' Archeveque för konstens heder
ej vågar ett så farligt rön.
Glicere! men än ett enda fattas,
det utgör själen av din prakt:
av ögat du gudomlig skattas,
men hjärtat har ej något sagt.
Ditt lov från alla läppar flyter:
Vad glans, behag, och smak och skick!
Du ler! - I samma ögonblick
vårt lov i kärlek sig förbyter.

Säg, Bubo! vilken förmånsrätt
ditt väsen över djurens höjer?
Jag har förnuft - det säges lätt:
men mån det lika lätt sig röjer? -
Du sover, äter och blir mätt;
du röres, lider, älskar, hatar,
du åtrår, njuter, leds och ratar:
i ett så upphöjt tänkesätt
känn, säger du, min gudaätt,
vem delar mina ärestoder? -
Jag, svarar apan, jag, din broder -

Förr skulle du med skäl berömt
ditt tungomål, din konst att stoja;
men ack! vi har man så fördömt
gjort mänska ur en papegoja.

Ett skäl av heligare makt
du snart för våra ögon ställer:
har icke själva Skriften sagt
att du i välde, som i prakt,
mer än den stumma fänad gäller
som hon din spira underlagt -
men när det svultna lejon slukar
ditt majestät med hull och hår,
mån ej din nåd för vida går,
och det för mycken frihet brukar?
Din arga hund, din ilskna tjur,
och flugan på din kunganäsa,
lär dessa oförskämda djur
sin bibel litet bättre läsa:
Vad annars gagnar ett befäl,
som ej den minsta jordmask lyder?
Nej; hör av mig det enda skäl,
som mänskans högre välde tyder:
du ler; du ensam ler, min vän,
uti naturens vida rike;
i annat allt du djurens like,
från dem av löjet känns igen.

Se dessa folk, så vida skilda
från oss till skapnad, bruk och ort,
och säg när du dem kallar vilda,
vad detta skällsord billigt gjort?
Mån brist på präster, som förföra;
på läkare, som tyst förgöra;
på domare, som vränga lag;
på konungar, som folk förtrycka;
på smickrare, som laster smycka;
på usla rimmare som jag;
på spelhus, nummerlotterier,
spektakler, baler, slottskanslier,
gillstugor, lasaretter? - Nej:
helt visst i deras grova seder
röjs mänskan med långt större heder;
men se - de skratta nästan ej.

En trögväxt ört på jordens yta
var visdom förr; så är den nu.
Dock kan ett Grekland billigt skryta:
(Må icke Sverige det förtryta!)
dess visas antal steg till sju.
En bland dem sägs ha alltid skrattat
åt vad som hänt, åt dygd och brott.
En annan åter ögat mattat
att gråta över ont och gott.
Om en av mina vänner frågar,
vem mest av dessa prisas må,
jag öppenhjärtigt svara vågar:
de voro narrar båda två.
Allt har sin tid; men dårar strida
mot ordning, tid och skick och allt;
vad mänskligt är, bör mänskan lida:
naturen gråt och skratt befallt.
Det är ett fel, att löjet hämma
när man så mycket löjligt ser;
det är ett brott att ögat dämma
när mänsklighet om tårar ber.
Ve den barbar, för känslan död,
som famnen för en broder sluter;
som icke rörs vid uslas nöd,
och då han delar dem sitt bröd,
av vällust icke tårar gjuter!

Men våren följer vinterns spår.
Ej Bores våld beständigt rår
att fältets prydda ban föröda;
sefiren stundom skalkas får,
och hjärtat skulle snart förblöda
av egna och vid andras sår,
om löjet ej en balsam ägde
som kunde lindra våra kval,
och om ej dårars runda tal
de olycksfullas övervägde.

Kom då, du löjens kvicka tropp!
Följ mig i alla livets skiften
och lär mig ta ett glättigt hopp
på brädden av den mörka griften!
Lät edra vingar flyktigt sväva
omkring mitt bord, min säng, min bok;
lät dumhet för ert gissel bäva;
men söken väl ert utbrott kväva
i sällskap med en högborn tok.
Vi kan jag ej tillfyllest bäva
att bland de stora vara klok?

Vem skall jag först mitt löje skänka? -
Jo, ärans folk bör ära ske.
Det vore bördens rätter kränka,
att ej de Höga först bele.
Ack! när jag deras liv beskådar,
så fullt av laster, prakt och tvång;
den glans, som ingen värma bådar,
och yrslan vid sireners sång;
det stoj, som endast örat fyller,
då själen tom och hungrig är;
det glitter, livets skal förgyller,
då masken själva kärnan tär;
den goda ton, som mera gäller
än vett och dygd och skicklighet;
det falskhets gift, som oskuld fäller
med en belevad nedrighet;
de nycker, som förtjänsten döma,
som blindvis lasta och berömma,
och slutas med ett: vare sagt;
den träldom hos en överherre
som dubbelt hämnas på de smärre;
det nit för egen vinst och makt,
som säljer fosterlandets lycka
mot rätt att i sin mån förtrycka,
och sig med band och stjärnor smycka,
och dunsta muscus och förakt;
den svarta list, de djupa ränker,
som döljas under vänskaps larv;
den skyddningsblick en Midas sänker
till dem, som snillet fått i arv ...
När jag hos er, I lyckans söner!
så mycket argt och uselt ser;
jag all er brist och dårskap röner
och utav harm och ömkan ler.

I Levi barn! tan intet illa,
om jag åt eder skratta törs.
I mån ju nöjas att förvilla
det folk, som rikta kan er börs;
men jag tyvärr! som intet äger,
varav man tionde kan få,
vad jag i fåvitsk blindhet säger,
må ljusens barn ej akta på.
Jag må ju le, när I prediken
om denna snöda världs förakt,
och likafullt med allo makt
för gunst och vinst och vällust fiken.
Er vård, att våra själar söva
med hopp om evig himlaro,
och jorden till er själve röva,
och själve njuta, då vi tro;
ert helga hat, vars vreda vågor
ej nånsin stillas i er själ;
ert kristna nit, att för vårt väl
oss skära genom blod och lågor;
och allt det andeliga gräl,
som plär en pöbels lättro gäcka:
allt må ju med fördubblat skäl
till löje mer än vrede väcka.

Åt er, åt er, I tidens lärde!
jag ofta hjärtligt skrattat har;
åt edra frågor utan värde
och edra meningslösa svar;
ert raseri att allt förklara,
evad som hänt och aldrig hänt;
er blinda vördnad, att försvara
vad ålderdomen tänkt förvänt;
er konst, att över hårstrån kiva,
och skriva, skriva, skriva, skriva,
i kors och tvärs och med och mot;
att känna noga jordens klot,
och vilken väg dess rullning tager,
men ej den kraft som hjärtat drager,
och ej dess brist, och ej dess bot.
Vad mera löjligt, än er möda
att här ert liv i brist föröda
för ärans liv i minnets sal? ...
Men vem kan räkna stjärnors tal
och all den lärda dårskaps gröda?
Om du med Voltaires dubbla liv
och Voltaires skicklighet att gäcka,
ej ägde annat tidsfördriv;
så skulle mödan dock förskräcka,
och dina dar förlitet räcka,
Att teckna upp en litanie
av allt det lärda vurmeri
som visa hjärnor kläckt och kläcka.

Du poetastrers magra kön,
som lärt, till dina synders lön
och våra synders lön, att rimma,
åt dig jag skrattat mången timma!
Skryt icke Grekland! skryt ej mer
av din gudomliga Homer,
sen Sverige i sitt sköte äger
den honom vida överväger.
Den gamle i sin Iliad
blott då och då man nicka funnit,
då vår den höjd i konsten hunnit
att snarka i var enda rad. -
Skryt ej utav din Sapphos sånger,
som störtat sig på Leucas bank;
den svenska var ju tusen gånger
mer ful och mera älskogskrank. -
Om Æschyls röst de grekers öra
med sådan styrka kunnat röra
att deras fruar missfall fött,
och deras barn av skrämsel dött,
bör det vår undran mindre göra:
vem blir ej snart i själtåg bragt
att Träskets dramaturger höra?
Då Æschyl slog med åskans makt,
de med narkotiskt gift förgöra. -
Vi har jag ej, o Pope! din hand,
att i en Dunciade betvåla
den mängd scriberer i vårt land,
som med Apollos lager pråla?
Anacreon, var är ditt lov?
En annan rövat har din lyra.
Som kvick i fylleriets yra,
förtjusa lärt Priapi hov;
som lik i otukt med Chrysipper,
och lika rik på vittra föl,
ur svenska krogars Aganipper
sin ådra fyllt med dubbelt öl:
hans muser sig på spinnhus nära,
hans gratier ligga under kur,
och uti Platskans jungfrubur
han kärleksgudens språk fått lära.

Och du, de sköna dårars släkte!
ack!, skulle jag ej le åt dig?
Dig, som en nådig himmel väckte,
att mot bekymret föra krig.
Vårt kön, som vant vid plumpa seder
dig för sitt fall beskylla plär,
dock måste medge till din heder,
att du vår fot till avgrund leder
så ljuvlig väg, som möjligt är.
Allt vad du tänker, vad du säger,
din svaga dygd och täcka brott,
allt är så läckert och så smått;
allt till vårt löje anspråk äger.
Hur kunde ur så bitter ton
en Boileau mot din ära kväda?
Jo vet, till tröst, att en kalkon
gav honom fulla skäl att smäda.
Ditt djupa vett, din säkra smak
att om den benigaste sak
uti paryrens högmål döma;
din konst att under blomster gömma
ditt avundsfulla hjärtas svall;
att genom om och men berömma,
och utan kärlek synas ömma
och under brånad synas kall;
ditt yra skämt, ditt kvicka joller,
där du ej själv din mening vet
ditt svek, din söta trolöshet,
som sällan vår förtvivlan våller;
och dina nyckers flyktighet;
din list, som råder över styrkan,
som gör din herre till din träl: -
ack vad oräkneliga skäl,
till lov och löje, hat och dyrkan!

Men du, vars hand, så djärv och svag,
med högmod andras dårskap risar;
mån du väl själv, min lilla Jag!
mån du väl själv vid sannings dag,
en mindre löjlig skapnad visar?
Träd fram uti ditt samvets ljus,
och se hur högt din vishet gäller,
då, främling i ditt eget hus,
du andras fel i dagen ställer.
Säg, vilken dig med blindhet slog,
då du till lycka och till heder
den Helikonska vägen tog,
som gent till hospitalet leder?
Vad usel smak, vad mager spis
att sig med lagrens barkbröd föda,
då siffrans barn på Crœsers vis
sin dumma kropp i vällust göda?
Tror du vid polens platta bygd
att någon lön åt snillet ämnas,
där blott din farfars farfars dygd
har rätt att för din egen nämnas? ...

Håll upp! - Jag nog min dårskap ser;
Jag, som en ann, åt svaghet skattar,
och då jag högt åt andra skrattar,
jag åt mig själv i tysthet ler.

 
Jag vill säga att Riga var en av de absolut vackraste städerna jag besökt. Hands down. Utan omskrivningar och förmedlande, staden var underbar. Jag fick till och med ragg, haha. En tröjlös herre blott två år äldre än mig visade mig att det finns snygga människor överallt. Och jag kan utan att överdriva säga att jag saknat att titta på en attraktiv manskropp. Jag får tacka honom i något annat skede.
I detta nu är jag uppfylld av lycka över att jag tog mig till Lettland, och Riga.
Vädret var strålande, folket som folk är mest och staden otroligt förtrollande. Och till skillnad från allt man hört blev ingen rånad eller antastad. Jag gör redan upp planer för en ytterligare visit. Jag är precis så överväldigad som det verkar. Och även om sällskapet inte var det bästa (långt ifrån) fanns det många bra män att spana på även om den väldigt feminina karl jag sällskapade med skrämde bort många. Aerobics på soldäck efter mörkrets intrång är väl kanske inte så sexigt, eller för den delen normalt, men man får väl lida lite.
Jag kan inget annat än tacka Gudarna för att finlandsfärjorna var fullbokade och min allra käraste mor samt far för att de såg till att denna resan blev av. Jag är evigt tacksam.

I afton har jag tvättat, massa tvätt. Det tar visst aldrig slut, detta tvätteländet. Dock kan jag säga att tvättmaskinen är en välsignelse. Utan den hade jag varit en missnöjd och deprimerad människa. Men åh, detta underverk av mänsklig teknologi gör verkligen sitt jobb. Jag är mycket nöjd med min lilla Matsui :)
Jag har även färgat håret. I något som påminner om min egen färg, men är blott litet ljusare. Det får håret att både kännas, men främst, också se ut att vara aningen mer levande.
Imorgon väntar ögonbrynsplock och nagelmålning. Men nu... nu väntar sängen.

Allas eder,

Belma

Halloj alla,

Herregud som jag städat och fixat idag. Nu återstår tvätt och ommöblering i vardagsrummet så är jag HELT klar med lägenheten. Nu ser den ut som min. Och luktar Belma, inte kattpiss. Courtesy of Oskar. Men han är borta nu och det är stanken med. Tacka vet jag klorin.
Mina båda walk in closets är rena och fina. Och där bor kläder nu. Inte allt skit som inte fick plats någon annanstans. De sakerna bor i svarta sopsäckar. I spared nothing. I killed my darlings, all of them.

Jag är fri. Även arbetsbefriad. Inte nog med att jag har semester, jag blev varslad på dagen då jag går på semester. 31/8 är min sista dag på Samsung. Maria och jag findrack på hennes underbara balkong, käkade grekiskt och somnade på varsin soffa till Transporter 1. Jason Statham, now THAT'S a MAN. :D

Nu ska jag gå och fördela tvätt, sen ska jag ta ett glas rosé. Kanske. Eller så blir det blott lite naptime. We'll see.

Nu vet ni i alla fall att jag lever än :)


/B

Jag ger upp. Jag ger upp för gott. Jag har slösat med för mycket energi på fel saker. Fel känslor.

Rädsla och ångest. Som om jag kan kontrollera saker. Folk. Jag kan inte det. Ingen kan. Jag tror att det är dags att se sig om efter nya känslor. Sluta vara rädd hela tiden. Släppa på den där inbillade kontrollen. Ta folk för vad de är... folk.

Och så ska jag sluta försöka vara så himla tillmötesgående till folks förväntningar på mig.

Jag ska sluta ha så höga förväntningar på mig själv. Jag är ingen übermensch, och jag tror inte någon förväntar sig att jag ska vara just det. Jag ska sluta vara en nej-sägare.

Jag har varit negativ väldigt länge, men nu på sista tiden känns det som att jag velat gå ifrån det men att jag umgåtts med människor jag egentligen inte ens tycker om. Folk som tröttar ut mig, både känslomässigt och psykologiskt.

Jag vill inte längre lyssna på negativitet. Jag behöver inte det.

Hör ni det!? ENOUGH IS ENOUGH!

/B

Ett glas rosé, en middag som tagen ur drömmarna. Hans sällskap, jag blev så berusad på tanken att denna natten kunde vara förevigt. Och ändå fanns verkligheten runt hörnet, men detta till trots blev kvällen så bra. Han begav sig hem, för inte mer än 5 minuter sen och jag är kvar med ruset och känslan av oövervinnerlighet.
Musiken har varit temat för kvällen. Kärlek med. Inte konventionell kärlek, nej... kärleken till drömmarna. Jag insåg att han inte var mina drömmars man, nej. Jag märkte mer att jag varit vilsen i mitt eget jag. Jag har varit rädd för den överhängande ensamheten, som om jag inte är en hel människa förrän någon validerar mig. Som om jag inte duger om jag är ensam. Hans närvaro fick mig att inse att det jag varit så rädd för är mig själv, inte ensamheten. Jag har varit rädd för mina egna tankar om mig. Det har aldrig handlat om någon annan än jag. Det gör det så sällan.
Jag är en ensamvarg och egoist, då tillfälle ges. Jag kräver ett visst spelrum men jag behöver ändock någon som kan backa mig när detta behövs.
Jag är inte bra på att bjuda in människor, vänner, in i mitt liv. De som finns där har krävt sin plats, jag har aldrig bjudit in någon i rädsla för att förlora mig själv i vänskapen... som så många gånger förr. Jag vill tro att jag förändrats, men i ett lyckorus tror man att allt är möjligt. När jag vaknar imorgon kommer jag att vara samma gamla Belma, med samma värderingar... viljan och orken kommer vara på samma nivå som innan.

Men jag känner att något är i luften. En förändring. Det är hög tid att ändra vissa vanor, som maten och fikandet. Mitt sockerintag är på en nivå där jag skäms inför mig själv. Rökandet ligger eller snarare låg på en nivå där jag hade fallit i gamla rutiner. Kan jag gå utan cigg så ska jag kunna gå utan socker. Kanske inte jämt men vissa dagar. Jag behöver ett träningsschema och någon som vill träna med mig. Jag behöver helt enkelt en vän som inte är negativ.
Jag känner bara negativa och deprimerade människor, och man blir som man umgås. De likaså, jag har under stora perioder varit så deprimerad att jag inte varit långt ifrån apatisk. Men det var länge sen nu. Och så gott som alla de där tankarna, de nedstämda skittankarna är borta. Jag vill träffa en människa som är glad och positiv. Någon som kan få mig på bra humör, någon som ger energi istället för någon som stjäl den lilla energin jag har.

Jag ska ge mig ut på jakt, efter någon positiv person. Inte en hurtbulle men någon som har någon form av nöje i sitt liv. En lycklig person. En ickesvensk, om man ska vara ärlig. Det verkar vara en svensk åkomma att bara tjata och gnata om allt och alla. Jobbet är skit, familjen är skräp, skolan går inte bra, lönen suger osv osv... Jag har tröttnat på de diskussionerna. Ju längre man bor idet här landet desto mer anpassar man sig till des regler. Plötsligt inser man att hela ens personlighet har förändrats, nej, förintats och man har blivit grå. Som alla andra.

Jag är en öppen människa, som har tid för nöjen i mitt liv. Jag har inga barn jag ska hämta på dagis, eller en man som är apatisk och totalt ointresserad av mig. De flesta vänninorna jag har lider i sina förhållanden och gör samma misstag som jag gjort så många gånger... de stannar, eller så går de men kommer tillbaka lika fort. Jag har inte tid med det längre, jag har gjort mig av med det problemet. Mitt jobb är bra, men jag är ofokuserad. Det ska ändras. Mina matvanor är dyra men väldigt onyttiga och rent av dåliga... Det ska ändras. Och så det största problemet av alla. Katten, som jag ska göra mig av med. Jag har skjutit på det så länge nu, men det ska bli ändring på det. Jag ska ta befälet på skutan som är mitt liv. Att sitta på en åskådarplats är tryggt men det har visat sig att ett skepp utan en kapten inte kommer köra dit man vill. Min slutdestination kommr bli en som jag inte tycker om. Nu räcker det, nu tar jag ratten. Få se var denna resan bär...


/Belma

Ett beroende. Det har det varit länge, men det har eskalerat nu. Blivit sådär sjukt igen. Herregud, det är noll koll. IGEN. Men jag vet inte, detta beroendet vill jag inte skaka av mig i första taget. Dock vill jag gärna få det under kontroll. Det är inte bra, inga beroenden är. Denna är vild dock.
Imorgon börjar ett nytt kapitel i arbetshistorien. Ansvar. Gaah, hur kommer detta sluta? Kan nog bara sluta på ett av två sätt; bra eller dåligt.

Jag behöver inte mer drama i mitt liv nu. Detta beroende gör mitt liv svårt. Nej, bara svårare. Innebär ett nytt schema. Men jag vet inte, med rätt lekkamrat kan detta bli bra. Vem skulle man vilja leka med egentligen?

Jag vet att det inte är vettigt, det som står ovan. Men det var ett tag sen sist jag var inställd på detta. Nu när jag är tillbaka på ruta 1 vill jag ha bra sällskap, medan jag väntar på annat.

/B

Efter en tuff dag och en hård afton insåg jag att jag behövde sällskap. Sällskap, ett glas sherry och lite fin choklad. Han och jag har lekt vuxna nu, druckit ett varsit glas sherry, nej skålat i det. Tuggat i oss en halv chokladkaka och pratat ekonomi och politik. Mitt hjärta är på plats och han ligger bredvid med en bok och jag surfar på jobbdatorn. Varför kan inte allt vara lika självklart och lätt? Nejmen vänta... kanske är det just det.

Gracías hjärtat, du lyfter mig :)


/B

Jag vet inte varför, kanske är det en form av regression att finna sig själv i låttexter. Kanske är det inte det. Regression är en skyddsmekanism så det kan vara av ren självbevarelsedrift som jag söker en jämlik utanför min egen sfär. Kanske är det något helt annat. En sak är säker, jag känner mig otillräcklig, trött på allt och besviken på mig själv och mina egna insatser i mitt eget liv.
Det känns ibland som att jag skulle behöva ett break från verkligheten. Eller kanske skulle jag behöva ett break i verkligheten för den isolerade verkligheten i denna lilla håla är inte ett värdigt liv. Det är inte en verklighet jag vill uppehålla mig i alltför länge. Jag orkar inte med den här katten, jag vill kunna komma hem och trivas. Jag flyr mitt eget hem numer, gör vad som helst för att slippa komma hem och sanera. Varje gång. Katthår och piss. Jag orkar inte med honom längre men det är för svårt för mig att släppa taget om honom.
Men jag tror att jag har bestämt mig. Jag klarar inte av att leva på detta viset. Mitt hem är MITT hem, inte en klosett. Jag vill ha honom kvar men det har blivit alltför uppenbart att det inte kommer att funka. Jag äcklas av bara tanken på att komma hem, för jag vet vad som väntar mig. Sanering, från golv till tak. Antingen det eller en stinkande bostad. Och det går inte för sig.
Jag kommer gråta floder när han försvinner, men kunde jag förlora ett barn kan jag nog smälta förlusten av en katt. Nuff said.

Jag måste gå ut och röka, för mitt hjärta vill hoppa ut ur bröstkorgen på mig. Jag vill så mycket och så ligger jag här efter en bortkastad ledighet och känner mig mer meningslös än någonsin. Fyfan, att det ska bli på det här viset igen.

/Belma

I wasn't jealous before we met,
Now every woman I see is a potential threat
And Im possessive, it isn't nice.
You've heard me saying that smoking was my only vice
But now it isn't true
Now everything is new.
And all I've learned has overturned
I beg of you...

Don't go wasting your emotion
Lay all your love on me...

It was like shooting a sitting duck
A little smalltalk, a smile and baby I was stuck.
I still don't know what you've done with me
A grown-up woman should never fall so easily!
I feel a kind of fear
When I don't have you near...
Unsatisfied, I skip my pride
I beg you dear...

Don't go wasting your emotion
Lay all your love on me...
Don't go sharing your devotion
Lay all your love on me!

I've had a few little love affairs
They didn't last very long and they've been pretty scarce.
I used to think that was sensible
It makes the truth even more incomprehensible
cause everything is new
And everything is you
And all I've learned has overturned
What can I do...

Don't go wasting your emotion
Lay all your love on me
Don't go sharing your devotion
Lay all your love on me...



Please... make it stop!

I'm not spending my emotions on you! Nej, gott folk. Igår hade jag en heldag med Magz. Fika, bio och senare Jäger och Dooleys. Fredzo0rz stod för kramarna, Magz för rökpauserna. Bättre sällskap kan man glömma att man hittar.

Vi såg Yes man, med Jim Carrey. En föga välgjord film men likväl inspirerande. Kanske skulle man sluta upp att vara en sådan nej-sägare och släppa loss lite. Inte tänka 50 steg i taget utan fokusera mer på de kommande fem. Kanske ska jag släppa på tyglarna lite. Ha lite kul nu när jag är 23, hellre än att hamna i en medelålderskris över att jag missat de "bra åren". Inget extremt, bara lite mer nöjen och lie mindre ångest.

Kan vara något.

Jag vet inte om jag är trött eller om jag mot all förmodan blivit bakis efter 1½ grogg och en shot. Men det var ju inte igår sist, om man säger så. Nej, nåt är det.

Nu ska jag fixa mig lite frukost, sen ska jag diska upp den sista disken och knata ner till tvättstugan kl 18 för den första tvättsessionen sen flytten... den 1/11 2008. Tack kemtvätt, du har räddat mitt liv :P

/Bell

Ja, vi lever synnerligen i intressanta tider. Vissa mer än andra. Kvällens story utspelade sig hemma hos mig, klockan 21.
Jag hade precis lagt upp min hemmagjorda pizza på en tallrik och retirerat till soffan för lite På spåret och fläderblomssaft, när det ringer på dörren.

Jag, endast iförd en kort och mycket urringad klänning, springer till dörren för att se vem det är som söker mig. Jag möts av en främmande blick, en kille i trettio-nånting-årsåldern står med en systemetkasse och hälsar på mig. Hans namn har jag redan glömt.

Hej, säger han, och presenterar sig. Hej, säger jag, medan jag tuggar på en pizzabit. Han fortsätter: "jag bor i huset mitt emot *pekar in i min lägenhet* och har sett att du också brukar vara uppe sent. Vid tolv, halv ett. Jag med. Så jag tänkte att vi skulle ta en drink."

På vilket jag svarar "va" ett oräkneligt antal gånger först för att jag inte förstår sedan för att jag knappt kan tro att det han säger är på riktigt. Efter en stund samlar jag mig och säger att jag har pojkvän, vilket inte når fram till honom och han frågar igen om jag vill ta en drink med honom. Jag upprepar igen att jag har pojkvän och att jag inte dricker och han frågar "vill du ses en annan gång och ta en drink". Jag svarar att "jag har verkligen en pojkvän och jag dricker inte". På vilket han svarar: "Din pojkvän har tur".

Sen lyfter han systemetkassen och säger: "Du kan behålla dessa om du vill".
Jag börjar stänga dörren och säger att: "Jag dricker inte men tack", sen stänger jag dörren och låser om mig.

Någon mer som upplevt nåt liknande?

Dags att skaffa persienner, känner jag rent spontant.

/Belma

Tack för torrhostan Marlboro.

Hej alla,

Jag önskar att jag kunde skylla på någon annan men tyvärr kan man sällan det som fritänkande, friväljande vuxen. Elvis Costello. Låten She är en remake av en fransk låt jag lyssnat på länge, dock kan jag inte minnas vad den heter. Tout les visages, om jag nu inte stavat det fel. Jag gillae Elvis version. Den ger mig hopp om en bättre morgondag.
Idag färgade jag håret orangerött. Jag ville bara göra något nytt. Jag målade mina naglar i rött och svart. Jag pratade med Johan. Söta, fina Johan. Jag har saknat honom ibland.
Jag saknar kärleken. Den där alltomfattande kärleken. En person som kan svepa mig i en bris. Få mig att glömma verkligheten. Jag behöver träffa någon. En prins som kan vara där för mig, som inte drömmer om sina små horor. Ursäkta språket, men en kvinna med sambo och barn som sitter och raggar på en upptagen karl är inget annat än just en hora. Karln som raggar på en hora är en idiot och ett äckel. Den karlns tjej är en naiv flicka utan varken mening eller mål.

Ändring bitte!

Jamenvisst. Ändring kommer. Jag vill inte spendera mitt liv med en person som jag inte tycker om och som i sin tur inte hyser någon respekt för mig. Ny dag, nya tag. Han är historia. En dålig historia, ett kapitel i ett liv som inte längre används. Jag har gått vidare. Han la på. Nu får han stå sitt kast.

Jag ber om ursäkt än en gång för vulgariteterna. Det skall icke upprepas. Men jag ville bara föra fram en åsikt som krävde ett vulgärt språkbruk. Jag är äcklad av honom. Hela hans liv, hans sätt... hela honom. Jag har insett mitt misstag. Jag ger mig nu.
Farewell fair prince, may you get what you deserve... good and bad.

/Belma

Halloj alla,


Nu vet inte jag hur länge sen jag var hemma. Jag for i onsdags, skulle jag tro. Sedan dess har jag hängt på Marcus, Annelie och Fredzo0rz och Magz. Nu börjar det bli dags att åka hem till min lillaste katt och min disk som troligtvis inte tagit hand om sig själv då jag varit borta. Jag tror förvisso att jag bara har en kaffekopp som står men även den måste omhändertas innan jag far till jobbet imorgon.
Jag har firat. Som jag har firat det nya arbetet som inte hunnit börja ännu. Vi får väl se hur det ter sig, men jag har fått ett bra intryck så jag har höga förhoppningar om att det kan se bra ut. Restiden blir inte världens längsta heller och det är bara två transportmedel som jag behöver funta på var dag. Bekvämt som fasen med tanke på att alla tidigare arbetsplatser befunnit sig lika undangömda som the batcave. Utan en sjyrre Albert som kan serva en och bygga ihop dräkter och komma med tea och crumpets.
Men en god bok brukar funka på nåt vänster. Det med.

Oh well, nu har jag trängts med Fredzo0rz länge nog. Nu får det vara nog. Kanske ska jag kamma hans skägg en sista gång... sen bär det av till tåget!

To the Batmobile!

/Bell

Halloj alla,

Jag ville bara passa på att berätta att jag fått arbeit på Samsungs Nordiska huvudkontor. Jag känner mig så spänd att jag knappt vet vad jag ska göra av mig själv. Jag ska vara Vendor Masterdata ansvarig och sköta bankbetalningar. Jag är så spänd inför dag 1 som går av stapeln på måndag morgon kl 9. Det ska bli helt fantastiskt och jag hoppas jag trivs lika bra där som jag tror att jag kommer att göra.
Wish me luck.

/Bell