Unchain my heart
Jag fullkomligt avgudar den ovanlänkade låten. Jag har en grej för herrar med maskulin röst. Joe Cocker. Leonard Cohen. Karlakarlar. Det finns en onaturlig trygghet i en mansröst. I en riktigt myndig stämma. Jag kan ärligt erkänna att det är mycket få attribut på en karl som jag ogillar. Mycket, mycket få. Jag har gett kvinnor "the old college try" och insett att det inte är riktigt för mig. Jag gillar tryggheten i karlar. Antingen det eller för att jag ännu inte träffat en enda kvinna som är stabilare än jag. Män har en tendens att bara låta saker rinna av dem. Inte älta så fasligt. Inte snacka så mycket, agera desto mer. Lösa saker eller släppa dem och gå vidare. Och det känns så mycket tryggare än att ha en analyspartner. Men sån är jag. Det är väl inte för alla.
Hur det än vill sig så är låten ovan helt fantastisk. Vacker, brutal och ärlig. Lyssna gott folk. Lyssna, blund och njut. Sjung med. Snälla sjung med. Oavsett röstkapacitet. Sjung med efter bästa förmåga. Man upplever musiken så mycket mer än om man bara sitter och lyssnar. Låt inte denna låt bli muzak, eller bakgrundsbrus. Njut av den. Bara blunda, och njut.
/Bell
