The Pretentious Illiterate

Tolka det där helt fel, tack.

Jag vet inte varför jag sitter som en hök över telefonen, i väntan på ett svar som aldrig kommer. Jag borde ha gått vidare, jag har delvis det. Men ändå inte. Ändå sitter jag med ett tomt cigarettpaket och ett snart urdrucket glas halvtaskigt vin som blev till övers från gårdagskvällen. Inte för att något hände. Ikväll kanske, men inte igår. Men jag väntar ändå på hans sms. Ett sms som jag vet inte kommer att komma. Men jag önskedrömmer ändå. Tittar på klockan, tittar på telefonen och räknar andetag.
Pärlor för svin, jag vet. Men jag väntar likförbannat. Tittar på det där smycket som betydde så mycket för inte så länge sen. Tittar på den där förbannade stickan. Dricker ur vinet. Jag saknar honom alldeles för fasligt mycket. Men bara sent om nätterna. Trots att han är ett riktigt svin. Jag har bättre, men jag saknar honom ändå. Mitt egna svin. Jag vet inte varför, men här sitter jag som sagt och saknar svinet. Det där vidriga aset som gjort allt för att såra mig, men så sitter man.
Som om han var mitt heroin. Den ende som kan mätta min hunger. Jag vet att allt som rör honom är destruktivt, att jag förtjänar bättre... att jag har bättre men det är som med heroin. Man väntar bara på nästa injektion. Han är ett beroende mer än någonting annat. Det var nog aldrig kärlek. Det var ett sjukt beroende, som jag vet kommer ta tid att göra sig fri från. Och ännu längre eftersom jag hela tiden går tillbaka för en sista fix av hans underbara doft. Känslan av hans kropp mot min. Helvete.
Någon dag ska jag göra mig fri. Någon dag när jag förintats helt. Men ett sånt beroende är inte lätt att bryta, trots att jag ser hur det bryter ner hela min existens. Hela min tillvaro påverkas. Men han ger mig en viss ångest jag annars saknar. Han är min ångest. Mitt heroin... Mitt svin. Bara en sista fix. Bara en sista gång...

En sista gång, så är det slut sen...

Fast det klingar ju bekant.

/Belma

Lina säger (01:22): Åhherremingud. *fläkta sig*
Bell säger (01:23): how does that even happen?
Lina säger (01:24): I have no idea, but I wanted a piece of that.
Bell säger (01:24): juhhuh
[...]
Bell säger (01:25): but that man was one hot tamale
Lina säger (01:25): Uh huh
Bell säger (01:25): bara: well hello Mr Senator Sir *våldför sig på*
Lina säger (01:26): HAHA
Bell säger (01:27): what damn it, that man was hotter than a birthdaypiñata stuffed with lava... and for the record, that's pretty hot... right there
Lina säger (01:27): :J
Bell säger (01:28): och det sjukaste av allt är att det finns gott om heta kändisar vars jobb det är att vara heta och jag hittar en gammal bild på John McCain och dör av lycka
Lina säger (01:28): HAHAHAHA
Lina säger (01:28): DU MÅSTE BLOGGA DET
Lina säger (01:28): Gudars
Bell säger (01:28): Damn it I will

¤¤¤¤ säger (01:42): men du fan det var längesen vi snacka.. jag kommer över på lovet en stund.. saknar dig

Jag lyssnade lite på musik. Jag kände att jag behövde höra det som ändå snurrade i huvudet. Så ville jag hitta sångtexten men snubblade istället över denna underbara text. Ett blogginlägg. En sanning.
Jag behöver väl inte säga mer. Vi har nog alla gått igenom den där extra tunga perioden. Den första ensamheten. Nej, den första insikten om ensamhet. Ibland är man den som lider mer fastän förhållandet inte nått sitt slut ännu. Men jag vet inte varför det är så, varför den ena personen lider mer. Gråter mer. Saknar så mycket mer. Även om förhållandet varit fel. Även om man blivit behandlad som om man inget var värd. Ändå saknar man. Förvillar sig i känslor som plötsligt uppstår, känslor man inte ens visste man besatt.
Det gör verkligen ont, med varje hjärtslag så gör det mer ont. Tills man finner sig själv i det där hjälplösa upplösningstillståndet innan apatin tar vid. Innan man ger upp, både hopp och vilja. Till slut ger man med sig och då plötsligt börjar det avta. Smärtan. Den avtar. Fast det dröjer. Man gråter floder, man ringer vänner. Man försöker gå vidare med sitt liv men i hemlighet längtar man tillbaka. Inte för att förhållandet var speciellt bra, eller för att man inte klarar ensamheten. Utan för att man verkligen älskade.
Så har det varit för mig. Är. Det är sig själv man saknar, den där lyckliga människan. Eller ja, den där inbillade känslan av lycka. Trots att svartsjukan stod och lurade runt hörnet, eller misären. När man älskar så glömmer man de där känslorna. Om än temporärt. Det är nog det man saknar mest. De korta stunderna av uppfylldhet. Av närvaro. NÄRVARON! Där. Det är vad jag saknar. Den där känslan av att man verkligen närvarar i stunden. De gångerna är få, och för mig kommer den insikten endast i armarna på honom. Inte för att jag vill, utan för att man plötsligt inser att allt det här är på riktigt. Att han luktar så gott som han gör, att hans händer verkligen trevar längs min rygg. Att värmen, den konsumerande värmen, verkligen ligger där som ett hölje om oss.

Som sagt de stunderna är få och korta. Men de är värda precis allt. För de är de ända riktiga stunderna... Och när de är borta, så är verkligheten likaså...


/Belma

Jag står just nu framför den där ökända väggen som man kan gå in i. Just precis framför. Jag kan känna dess doft, känna den skrovliga ytan... jag kan känna paniken men kollisionen är så nära nu. Igår fick jag ett så kallat sammanbrott. Jag kunde inte ta mig samman. Och idag sitter jag där med tårar i ögonen. Jag tror jag fått för mycket nu. Kroppen orkar inte mer. Hjärnan. Jag. Jag orkar inte mer nu. Problemet är att jag inte vet hur jag ska komma kring den, vad som nu känns som, oundvikliga kraschen.
Jag satt på köksgolvet igår och höll på att kvävas i mig själv. Panik kan inte ens mätas med den där känslan av total utmattning och misär. But it doesn't suck to be me. This situation just sucks so bad. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta för jag har aldrig stött på nåt sånt här. När man gråter hejdlöst, går inte att hindra. Kan inte minskas. Jag bara gråter och gråter och gråter. Nu sitter jag på jobbet, med gråten i halsen och funderar på att gå ut och röka för att lugna mig. Bara för att få luft. Luft genom filter... Jag är slut nu. Helt utsliten. Jag försöker verkligen att hålla tillbaka men det känns som en enda stor klump i magen.
Jag står precis intill tegelväggen och allt går i ultrarapid. Den skrovliga ytan känns bekant under fingertopparna. Jag har strykt denna väggen innan, bara i förbifarten men nu står jag precis framför och inväntar den största smällen. Får se hur det ter sig, men just nu blåser det upp till storm. Det blåser upp till storm medan jag drunknar i mig själv.

Belma

Jag har insett att två företeelser fascinerar mig något så fruktansvärt;
¤ Naturligt blonda män med bruna ögon och
¤ Rödhåriga killar.
Eller ja, jag fascineras inte av det så mycket som jag finner det attraktivt. Jag har av någon anledning alltid gillat rödhåriga killar, men det är märkligt egentligen för jag tycker inte att det är snyggt på damer. Men kort, lysande rött hår på killar är otroligt sött. Jag tycker på det stora hela att de har mjukare drag också, i ansiktet. Och så fräknar. Och så genre två, som för mig är bland det märkligaste som finns. Väldigt blonda killar med bruna eller väldigt mörka ögon. Ögonen får desto mer djup när allt det andra är så ljust. Det fascinerar mig något så fruktansvärt. Det är i och för sig inte mer märkligt än mina egna gröna ögon och mitt mörka hår, men när det är tvärt om så får det en annan effekt. Det ser mycket sötare ut, inte så skarpt.
Jag gillar, mestadels, killar med lite mjukare drag. Som inte är så kantiga, som inte är så mörka. Ni vet det där: tall dark and handsome. Syftar oftast till lite superman-liknande varianter av killar. Sånt attraheras jag inte av. Har aldrig gjort, tvivlar på att smaken kommer ändras så mycket framöver. Jag gillar lite pojkar med lite babyface, lite rundare ansikten, blåa ögon. Ljusa pojkar. Fast jag ska träffa en kille ikväll, som är välmarkerad om man nu ska kalla det så. Väldefinerad. Lite hårdare drag, inte så babyfaced alls. Inte det minsta. En riktig man's man. Tro det eller ej men vi kommer bra överens. Hittills bara som vänner, men men.
Jag har inte kommit över den andra än så det kommer bara bli till att spela PS3 och snacka skit, men det är skönt med lite avslappnat sällskap. Bara han, jag och mysbyxorna. PS3:an är given, de kopiösa mängderna kaffe med. Och så ciggen. Äntligen ciggen.
Nu ska jag ut och röka. Och dricka kaffe. Ladda upp för ikväll. Och så ska jag tänka på M, för jag gör det hela tiden ändå. Han konsumerar mig nu än när vi var tillsammans. Jag tror jag gillar att sakna honom. Men ikväll, gott folk. Ikväll ska det spelas och lekas. It'll be great!

/Bell

I övermorgon får vi se hur många som begått självmord, dagen innan. Dvs imorgon. Förutom Julhelgen och Nyår så är alla hjärtans dag självmordsdagen.
Det är lite tragikomiskt, tycker jag.
Jag ska för första gången på länge spendera denna dagen själv. Men jag misströstar ej. Man kan inte alltid vara i ett förhållande, man behöver ibland den där perioden för sig själv. För att återhämta sig från de senaste eskapaderna. Jag går i studietankar igen. Och flyttankar likaså. Inte för att börja om, utan för att fortsätta det liv jag lever nu.
Jag hade lätt kunnat flytta nu. Jag känner mig mogen för att flytta ifrån alla. Han var den enda som förankrade mig här. Nu när det är ett avslutat kapitel har jag inget som håller mig kvar. Inget konkret sådär. Familjen träffar jag i alla fall, oavsett hur långt ifrån jag bor. Och vännerna har jag alltid tid till, det har jag alltid haft.
Nåväl, nästan i alla fall.
Jag känner mig något berövad men det är smärta man får utstå med. Jag har i alla fall hälsan i behåll, och lyckan likaså. Trots den där oförklarliga känslan av att jag blivit berövad något som var en stor del av mig. Men men. Life goes on Och turbulenta tider är av en övergående natur. Så it's time to say farewell to the past.

Adjö.

/Belma

Jag vet nu hur perfektion för mig ser ut. Han sitter inte långt ifrån mig. Helt perfekt, som om man läst av vad jag vill ha och sedan placerat det på en enda person. Mr. Potatoehead efter min egen smak. Bah! Perfektion, det är så onådbart. Men han.
Jag vill bara krama honom. Det var min första och enda instinkt när jag först såg honom. Och imorse. Naw. Jag faller för en viss typ av killar, min mor hade rätt. Men han är ju så jäkla söt och oskuldsfullt charmig utan att vara dum eller naiv. En riktig nörd. Men fyfan vad välskapt. I want a piece. No, I want the whole deal. And I want seconds... as well.

My will, be done!

/Belma :)

Oj vad jag samlade mig tillslut. Jag sa mina farväl. Mitt sista adjö. Sen försvann tårarna, och likaså den där övergivna känslan. Paranoian. Det är nu äntligen dags att lämna sorgen bakom sig, jag förstod till slut varför jag gråtit. Och jag är glad att jag fick ut den sista smärtan igår.
Nu lämnar jag den och dig bakom mig. Nie mehr, kära barn. Nie mehr.
Jag ska ta en liten revision av mitt liv so far, ikväll ska jag samla mig. Skriva ner det som skall göras och när. Och sen ska jag sätta igång. Hit the gym. Eller ja, nåt sånt. Jag fick ut den sista desperationen. Jag är himla nöjd nu :) Fast jag spelar sämre nu. Känns trist. PSP:an var värd varje öre. Min tvåtimmars-resa till jobbet bara flög förbi. 10 minuter med buss till Gnesta sen drygt 1½ timme till Häggvik och sen promenixen upp för Stockholms kanske brantaste backe. Skönt med lite motion på morgonen så man vaknar till liv.
I feel at ease. Imorse köpte jag ett pendlarkort, så nu har jag flyttat på riktigt. Jag gläds åt det.

You'll burn baby. Mark my words. You'll burn.

/Bellis

Jag har nu flyttat in i huset. Jag sitter ensam och inser just hur ensam jag är. Jag har inte tagit mig tiden att inse just hur ensam jag är numer. Helt själv. Och jag kan inte minnas sist jag grät såhär mycket. Mitt huvud värker, hjärtat är tungt. Jag vet inte hur jag ska ta mig samman. Jag har så ont i själen. Så fruktansvärt ont. Det var länge sen sist jag var ensam, men nu är jag det. Helt på egen hand. Men det kommer bli bra. Det kommer det. Det blir bra till slut. Så måste det bli. Men själen är tömd. Jag är alldeles för sårbar idag. Just nu skulle jag behöva en varm kram, någon som kan stryka bort håret från min panna och bara försäkra mig om att allt blir bra till slut. Jag vill sluta gråta. Men jag vill ännu mer hitta anledningen till varför jag gråter. Så mycket hellre än att sluta gråta. För förr eller senare slutar man, rent fysiskt. Men psykiskt har jag gråtit på tok för länge. Inombords, det är den gråten som gör mest ont.

Det skär i själen på mig. Jag känner mig så övergiven. Men det bryr du dig ändå inte om. Jag hoppas ni blir lyckliga. Jag gör verkligen det. Men jag hoppas likaså att du blir lika bränd som jag. Så du vet vad du har gjort. Jag hoppas du brinner lika som jag har gjort, du förtjänar inget bättre.

/Belma

Halloj alla,

Det var ett tag sen sist jag skrev ett så kallat 'ordinarie' inlägg. Men min vardag har kantats av intressanta skeenden som man kanske inte riktigt planerat. Det har varit svårt att ta en del av det som hänt, det har helt klart varit jobbigt rent fysiskt sett men på det mentala planet känns allt lugnt. Stormarna blåser utanför, jag är trygg i mitt tempel.
Jag har lärt mig mer om mig själv på den senaste månaden än vad jag hade gjort hela mitt liv till dess. Jag kan inget annat (trots omständigheterna) än glädjas åt detta faktum. Jag har funnit min ro. Trots alla osäkerheter, och de otroligt påfrestande händelserna på sista tiden så är jag lyckligare än en räka. För jag vet, med all säkerhet, att jag klarar mig. Men det är dags att ta tag i de andra sakerna nu. Nu när det som är där inne är på plats kan man äntligen jobba på fasaden. Och därför har jag beslutat mig för att börja ta hand om mig.
Det är dags att lägga om lite scheman, sluta fokusera så mycket på andra och ge sig själv lite tid. Jag ska flytta utanför Sthlm. Jag hade varit anti den idén om det inte vore för att jag verkligen älskar huset jag ska bo i. Mitt arvegods. Mitt hem. Med utsikt över sjön. Med den stora sängen och tryggheten att veta att allt som är däri är mitt och bara mitt. Mitt eget lilla slott. Med en trädgård och ett riktigt stort kök. Med min egen tvättstuga som aldrig behöver bokas. Som är tillgänglig när jag är det. Allt däri är mitt, och allt runtom.
Det ligger en bit utanför, det gör det. Men det är värt den tid det tar att resa. För första gången ser jag fram emot att flytta från Stockholm. Även om det är en omväg. A nuisance. Men det är värt det, för tryggheten. För ron. För mig. Sen är det bara till att börja träna igen, så tror jag att min lycka kommer att vara gjord. Kanske även hitta någon. Någon ny, som kan när jag kan. En biovän. Jag har inga såna längre. Då, gott folk, då.

/Belma

Efter sjukhusvistelsen, eller vistelserna. Nu så är jag hemma igen. Efter operationen och övernattningen på SÖS. Sjukhuset med den kanske vänligaste personalen på denna planet, och de längsta väntetiderna. Nu är jag lite groggy så jag ska nog kick back and relax. Men allt har gått bra. Tack mor och far men främst tack älsklingen som ställt upp så. Du har verkligen varit där för mig på alla sätt och vis trots att det varit jobbigt för dig. Om jag inte älskade dig innan så gör jag det definitivt nu. Du är min lilla nallebjörnshjälte och jag älskar dig för det :*