Ensam
Jag har nu flyttat in i huset. Jag sitter ensam och inser just hur ensam jag är. Jag har inte tagit mig tiden att inse just hur ensam jag är numer. Helt själv. Och jag kan inte minnas sist jag grät såhär mycket. Mitt huvud värker, hjärtat är tungt. Jag vet inte hur jag ska ta mig samman. Jag har så ont i själen. Så fruktansvärt ont. Det var länge sen sist jag var ensam, men nu är jag det. Helt på egen hand. Men det kommer bli bra. Det kommer det. Det blir bra till slut. Så måste det bli. Men själen är tömd. Jag är alldeles för sårbar idag. Just nu skulle jag behöva en varm kram, någon som kan stryka bort håret från min panna och bara försäkra mig om att allt blir bra till slut. Jag vill sluta gråta. Men jag vill ännu mer hitta anledningen till varför jag gråter. Så mycket hellre än att sluta gråta. För förr eller senare slutar man, rent fysiskt. Men psykiskt har jag gråtit på tok för länge. Inombords, det är den gråten som gör mest ont.
Det skär i själen på mig. Jag känner mig så övergiven. Men det bryr du dig ändå inte om. Jag hoppas ni blir lyckliga. Jag gör verkligen det. Men jag hoppas likaså att du blir lika bränd som jag. Så du vet vad du har gjort. Jag hoppas du brinner lika som jag har gjort, du förtjänar inget bättre.
/Belma
Kommentarer
Trackback
