The Pretentious Illiterate

3-1 mot AIK. Ciccie, hur känns det att förlora?

:)

Janis, mitt livs kärlek... Hon hjälper mig ta mig igenom alla livskriser. Kärlek.

Jag hatar att ha sångtexter inklistrade i bloggen, men denna är head on:

Bye, bye-bye, baby, bye-bye.
I gotta be seeing you around
When I change my living standard and I move uptown,
Bye-bye, baby, bye-bye.

So long, my honey, so long.
Too bad you had to drift away
'Cause I could use some company
Right here on this road, on this road I'm on today.

I get the feeling I could chase you clean on in the ball
And wind up staying pull off, put down strung out and stalled.
Honey, I ain't got time to wait on you or to fetch your super ball,
I got lots of things I've got to do.

I know that you got things to do and places to be.
I guess I'll have to find the thing you placed on me.
I may wind up in the street or sleep beneath a tree,
Still I guess you know honey I've gotta go.

Bye, bye-bye, baby, bye-bye.
I guess you know you're on your own,
It seems you just got lost somewhere out in the world
And you left me here to face it all alone,
You left me here to face it all alone,
You left me here to face it all alone,
Bye, bye-bye baby, baby bye-bye

Halloj alla,

Jag satt och läste ett blogginlägg som Fredrik Virtanen skrivit på aftonbladet.se. Det var ett sånt där långt, underbart inlägg om allt och ändå inget av tyngd. Det fanns allt, dramatiken var där, kärleken, osäkerheten... det neurotiska. Och jag, som redan är såld på Fredrik, kunde inget annat än swoon... Vad heter det på svenska? Det finns ett ord för det, det vet jag. I vilket fall som helst kände jag igen mig. Dock är Fredrik aningen äldre än mig, men som han skriver... Man är inte så mycket äldre om tio år. Man ska inte tro att man förändras så väldigt mycket på tio år, på tjugo år... Man kanske inte förändras något alls mer. Kanske ändras man egentligen aldrig. Kanske är vi redan färdiga individer vid 20 års ålder och sen upphör man att ändras. Man kanske bara finslipar på den diamant man ändå är? Bara jobbar på detaljer, när den större bilden redan är målad.
Jag vet inte om det stämmer, men jag hoppas att jag inte förändras alltför mycket från den personen jag är idag. Det finns givetvis rum för förändring. Men det har det alltid funnits, och det bör det alltid finnas. Man kan inte ha skygglapparna på hela livet ut. Man vill ju givetvis uppleva så mycket mer än det man rean har, och ju fler människor man träffar desto mer lär man sig om sig själv och vad som man själv skulle kunna jobba på. Men inte ändra helt. Inte som när man var yngre. När man var så angelägen om att passa in, eller så kanske man inte alls var det. Jag har varit lite av en outsider på den biten hela mitt liv. Vi har flyttat en del och jag har aldrig haft någon ordentlig känsla av tillhörighet. Därför har jag heller inte känt att jag har haft behov av att göra mig till, eller ändra på mig. För man hade alltid tanken att förr eller senare så ändras ens omgivning helt, och de som man möter då kanske passar bättre ihop med ens egen personlighet.
Kanske är det därför jag är så dålig på att anpassa mig till nya situationer, och kanske är det därför jag håller andra så långt borta. För den där känslan att de snart kanske blir fråntagna från en att det inte är värt att lägga ner så mycket känslor i det hela. För det är jag duktig på, att koppla bort. Och jag gillar att ha det personlighetsdraget. Att alltid vara sådär lagom frånkopplad. För då kan man sålla bort allt bakgrundsljud i stunden då det pågår. Jag gillar det, och vill nog behålla det. Även om det kostar mig en del vänner så överväger det positiva. I slutändan tycker jag nästan att alla de personlighetsdragen jag ackumulerat under åren har varit positiva. Och jag tror inte att jag kommer förändras så mycket mer. Kanske finslipa på ett och annat men aldrig ändra mig helt. Och jag tror att de flesta människor över 20 år har hittat någon form av personlighet och inrikning. Någonting som fungerar i de flesta fallen. Och de som inte har, ja jag vet inte, jag har nog inte hunnit träffa någon sådan person än. Eller så kanske de tillhör det där utestängda bakgrundsbruset?

/Belma

Halloj alla,

Jag surfade lite och stötte på en sida som gjorde reklam för något som kallades FemDefence, den tampongliknande självförsvarsprodukten. Bara synen på saken gjorde mig smått illamående, sen såg jag reklamfilmerna. Det fanns tre stycken på sidan och den lunch jag just fått i mig verkade sakna tallriken för den var på vandringsfärd uppåt, kändes det som.
Måhända att det bara var ett konstprojekt som skulle uppmuntra till diskussion men hela idén måste ju ha uppkommit någonstans och det är denna tanken som gör mig mörkrädd. Hur kan någon alls komma på en sak som denna och vad skulle syftet vara? Det skyddar ju inte mot något, du blir ju fortfarande övergripen och resultatet kanske blir värre än vad det hade behövt vara.
Jag sökte mig till vett, eller den plats där jag trodde vett fanns att finna, istället möts jag av mer vanvett. Mer ilska och oförståelse, mer... idioti! Kommentarerna, breven, som folk skickat in som efterfrågar produkten. Det skrämde mig mest. Lovprisningarna. Jag vet inte vart vårt samhälle är på väg, men just nu känns vägen dit väldigt skakig och jag vet ärligt inte om jag gillar den här karusellen. Den skrämmer mig och lämnar mig så väldigt illamående. Att människor slutat resonera verkar vara ett faktum numer, inte ett undantag till regeln.
Det har helt spårat ur. Viljan att hämnas. Hämnas på någon, något, ja... vad som helst egentligen. Bara så man får ut sina egna frustrationer, sin egen bitterhet. Jag påstår inte att våldtäkt är okej. Jag kommer aldrig att påstå något sådant, för den idén existerar inte i min värld. Men att möta idioti med mer idioti gör inte saken bättre. Det sägs att man inte ska resonera med en idiot för han kommer dra ner dig till sin nivå och sedan vinna på erfarenhet. Den tanken ger mig ro, det är ju helt sant. Man kan inte vinna mot idioter, istället ska man försöka likvidera dem som man gör med alla andra saker som är fel.
Att marknadsföra sitt konstprojekt var okej, men att aldrig skriva ut att det bara är ett projekt som inte är menat vara riktigt bör ses som ett brott. Missvisande marknadsföring. Eller hur? Eller är jag ensam i mitt korståg mot denna groteska idén?
Jaja, alla har sin egen åsikt i ämnet. Jag ger er bilden och genom den länkar jag till projektets hemsida. Jag uppmanar er att titta på filmerna och läsa gensvaren på dem. Har jag fel så har jag, men uppfattning är som sådan. Jag tror inte man ska föröka svara på våld med våld, istället ska man jobba på att det våldet aldrig behöver ske... Dessa situationer ska aldrig uppstå, och gör de ändå det behöver de inte bli ännu mer dramatiska för offret. Att se ens överfallare ligga och blöda över hela en själv och även sig själv lär inte göra någon människa tryggare. Och om det är adrenalinet berövaren är ute efter lär han få det ggr två i den situationen. Så mycket adrenalin i en redan instabil varelse är ett matteproblem alla kan lösa snabbt på fingrarna. Det är först då man inser vad uttrycket "på fel plats vid fel tidpunkt" syftar till.

Those were my two cents.

Halloj alla,

Skön morgon jag har haft. Äntligen. Och början på denna eftermiddagen med.
Medan Marcus ligger och sover (än!) har jag hunnit förbereda större delen av min första tyskalektion, druckit en kopp kaffe och ätit frukost i lugn och ro. De senaste dagarna har varit väldigt lugna och sköna. Med mycket film och ännu mer fikande och socialisering. Igår firade J sin 18-års dag och jag missade den, det är väl det enda som jag känt varit tråkigt. Dels för att jag ville vara med och dels för att jag hade fått en rosa ballong med mitt namn på. Men jag hoppas festen var den bästa någonsin och att ni hade kul =)
Idag ska jag fortsätta läsa i tyskaboken och skriva fler anteckningar så man inte står som ett fån inför barnen sen och inte kan svara på de frågor de har att komma med. Och jag måste säga det, att det känns mäkta skönt att få komma ut till skolan och göra det man gör bäst: undervisa. Det som man sen förvisso kommer spendera nästkommande 40 åren med att göra. Men jag trivs där framme vid 'katedern', jag känner mig som hemma där. Redan. Och med lite mer rutin och vana, lite mer kunskap och erfarenhet tror jag att varje dag kommer bli en fin upplevelse. Och jag tror att ni andra damer och herrar som ska bli eller redan är lärare delar min tanke där; att få lära ut och se hur barnen tar åt sig av all ens kunskap lyfter en. Väldigt mycket.

Jaja, jag ska inte filosofera hela dagen, istället ska jag hälla upp en till kopp kaffe och sätta mig med lite mer tyska och kanske en film senare.

/Bellis

Dagens planer: Bota min planambivalens. Sitter mellan två stolar just nu.
Dagens lunch: Fiskpinnar, ris och två olika såser till respektive rätt samt tomatsallad.
Dagens dryck: Vatten.
Dagens outfit: Vita "marängbyxor" och en svart t-shirt.
Dagens frisyr: Fläta ála Penn Jillette.
Dagens smycke: Min väldigt mastiga ring.
Dagens saknad: Marcus.
Dagens kärlek: Min ring, jag är betuttad. Och mina Hello Kitty klämmor/hårsnoddar.
Dagens hjälte: Inga hjältar idag. Kanske Janis, som fått mig på bra tankar igen.
Dagens låt: Janis Joplin - Cry Baby.

PERSONLIGT

01. vad heter du? Belma
02. vad skulle du vilja heta ifall du själv fick välja? Belma
03. vilka andra namn hade dina föräldrar tänkt ge dig? Mia  och vad fasen var det mamma sa Dennis, om jag vart pojke... Eller nåt sånt där vanligt.
04. vilket stjärntecken är du? Skytt
05. vilken årgång är du? 1985
06. vart bor du? Uppsala und Stockholm
07. bott utomlands eller varit utomlands? Både och.
08. flyttat antal gånger? Jag har tappat räkningen, runt 20 gånger.
09. vart skulle du vilja bo? USA.
10. vilken skolklass? Tredje året på Uppsala Universitet, bl a.
11. vad vill du bli när du blir äldre? Rik

UTSEENDE

01. hur lång är du? 178-179.
02. vilken hudtyp har du? Är degfärgad en hudtyp?
03. hårfärg och frisyr? Svartfärgat med en extrem utväxt, men mitt är mörkt nog för att det inte ska märkas. Frisyren är en standard bulle á la Lilla My.
04. ögonfärg? Gröna
05. mest nöjd med? Väldigt mycket.
06. minst nöjd med? Lår och vader samt magen har blivit bulligast ever :P
07. skostorlek? 39-41, oftast 40
08. glasögon? Borde använda, men de verkar vara på vift
09. har du några piercingar/tatueringar? Öronen & underläppen, piercade. 2 tattoos och kommer en ny i juni

KLÄDER

01. vad använder du just nu för jacka? Snott Mackans tjocktröjor som funkar som jackor
02. vad använder du just nu för skor? Skatedojjor, ett par Converseinspirerade samt mina ordinarie dojjs
03. favoritfärg på kläder? Jeans och pasteller
04. favoritmaterial på kläder? Jeans und bomullströjor.
05. vilka kläder skulle du vilja ha just nu?  Jag trivs i mina nuvarande
06. favoritaffärer? GinaTricot har fått in en dröse finfina kläder så mest den just nu. Men jag gillar allt, hittar en massa roligt överallt.
07. för ungefär hur mycket köper du kläder för i månaden? Väldigt olika.
08. favoritmärke? Polo Ralph Lauren, kärlek på golfbanan och till vardags
09. vad har du för tröjstorlek? Varierar. Beror mest på tröjtypen.

DIN LÄGENHET

1. stort, litet eller mitt emellan? Litet, 19 kvm... Studentkorridor.
2. vilken färg på tapeterna? Sandfärgade med begie fyrkanter.
3. vilka färger går rummet i i övrigt? Rosa och rött
4. vad vill du ändra där inne? Allt.
5. vad har du där inne av följande:
a) tv? (som fyller dataskärmsfunktion)
b) video/dvd? Nej
c) dator? Ja
d) stereo? Har haft, står i köket nu
e) telefon? 2 mobiltelefoner, gills det?
6. vad ser du om du tittar ut genom ditt fönster? Djäknehus och träd samt en lyktstolpe
7. vad gör du oftast i rummet? Sitter vid datan, läser och sover
8. favoritpryl i rummet? Sängen.

Halloj alla,

Jag saknar kärleken. Dagar som denna hade jag velat ha honom här, en film på och bara njutit av livets goda. Istället sitter jag och avnjuter den underbara videon som min käraste Rouaa lagt upp, Janis Joplin... Maybe... Jag är i fullkomlig extas. Hon mördar mig varje gång, slår ut hela systemet och jag befinner mig i en närmast komatos miljö. Jag är som förförd av hennes musik. Förlorad i musiken, i texten... i känslan. Tankegången, och henne. Jag är förtrollad. Av att en sån talang förstörde sig så, med alkohol. Det som för mig symboliserar en festlig tillställning. Något jag sällan förknippar med tråkigheter. Denna samma substans tog död på henne.
Det ger en ett helt annat perspektiv på livet, på de olika delarna som bygger upp och även river ner lycka. Jag blir lyrisk var gång jag hör hennes hesa stämma, hennes budskap. Hon ger mig en upplevelse jag så sällan får från annan musik. Hon ger mig glädje och tankeutrymme. Lekutrymme.
Jag älskar hennes musik, och jag älskar idén hon hade. Att bara acceptera vissa saker, inte överanalysera kärlek utan mer låta det gå sin kurs. Allt behöver inte ha en mening på en gång, vissa saker händer bara och man ger dem dess mening. Bygger upp en hel värld kring dem. Allt behöver inte komma i färdigförpackade små lådor. Portionsförpackat. Sterilt. Ibland kanske man bara måste följa med strömmen, bara låta sig ledas... Inte alltid kämpa emot, jobba åt andra hållet och isolera sig. Nej, vissa saker... människor... behöver bara upplevas i stunden. Alla analyser åsido, bara leva för stunden.

/Belma

Rouaa säger (21:58):
bara doften av desinfektion och ljudet av maskinen gjorde ont i mitt hjärta. jag saknar det så mycket

Vi satt och pratade tatueringar. Hon blev lyrisk, jag kunde inget annat än drömma mig bort till den underbara tiden man satt i stolen och Johan gjorde det han gör bäst. Jag saknar nålarna och den där pirriga känslan när de desinficerar stället som ska tatueras... Ljudet och känslan. En oslagbar duo. Även piercingen gav den där känslan men den var för kortvarig. Jag behöver mer!

/Belma

Dagens Outfit, för jag vill också vara med där det händer ;P

Jag ville bara flika in att jag just såg filmen Wild Hogs:

Jag skrattade så mycket att jag blev illamående. Oftast gråter jag, men nu fick jag ont i magen och smått illamående. Jag tror inte jag skrattat så kopiöst mycket någonsin.


Se den!

/Bell

Halloj alla,

Jag sitter just och laddar upp foton för framkallning. Och inser att kinesen växt till sig som fan, imorgon fyller han dessutom 17 år. Vad fasen hände?! Ena dan är han en knodd som irriterar en och imiterar en, andra dagen är han mest irriterande och halv-vuxen... Huu vad de växer upp snabbt, de små knoddarna. Och jag tror alla storasyrror inser det någon dag, att lillebrorsan (i mitt fall kinesen) inte längre är den där knodden man kan köra med hursomhelst. Här kommer korten, som han troligtvis kommer vilja strypa mig för. :D

1) Vad har du för ringsignal på mobilen?
Super Mario Theme
2) Vem ringde du senast?
Mamma
3) Från vem missade du senast ett samtal?
Marcus
4) Vad står det i det senaste sms:et du fick?
"Dobro ofarban altan. Tacksimir"
Lite lätt översatt:
"Altanen ser jättebra ut, bra målat. Tack"

PS. Ni glömmer väl inte hejja  DS

Halloj alla,

Ja, nu börjar det sakta bli sommar. Vädret vänder konstant, men jag känner det i luften. Ni vet den där härliga spänningen, när alla väntar på att få ledigt. Egentligen har man inte ledigt, men alla de åren i grundskolan har lämnat djupt rotade rutiner. Alla vill ha ledigt under sommaren, resa till ett land ännu varmare än det man själv håller till i. Man vill ha förändring, konstant. Hela sommaren brukar vanligtvis vara en upplevelse i sig, inbäddad i någon slags värmeslöja. Då allting plötsligt känns så mycket bättre. Alla människor känns vänligare och dagarna, inte bara känns utan, är längre.
Men i sommar vill jag inte ha ledigt, och jag vill helst undvika att sitta på samma kontor som jag gör resten av året. Istället vill jag åka utomlands och jobba. Och det är väl där jag är nu. Jag satt halva natten igår och sökte diverse sommarjobb i Turkiet, Cypern, Irland och USA. Och jag hoppas för allt i världen att jag får napp någonstans. Dels för att jag behöver pengarna, men också för att jag behöver upplevelsen av att vara borta men ändå göra något. Så nu sitter jag och håller alla tummar jag har för att detta ska gå vägen.
Förvisso uppstår en del problem, dels att jag ska flytta mitt i alltihopa och dels så blir M kvar alldeles ensam här. Och jag alldeles ensam utan honom. Men det är såna smällar jag är beredd att ta. För jag har haft ett väldigt behov av att komma bort från allt, och detta vore ett ypperligt tillfälle att göra just det.
I övrigt mår jag toppen, igår var min turdag deluxe. Jag gick ner på stan med Lina (en polare från kursen) och träffade Julius som insisterade på att jag skulle följa med till mitt gamla jobb och söka att få börja igen. Jag lät mig övertalas och 10 minuter senare hade jag en plats hos MTS igen. Jag och L fortsatte neråt stan, jag sa upp mitt rum här på Kantorn och sen vart vi till Engelska Parken och tog en lång fika och pratade om lite allt möjligt. Sen när vi skulle hem tog jag en sväng förbi stationen och där var min cykel! Nån hade slängt den i böghögen som de många cyklarna ligger i. Jag var extatisk, grävde fram den och cyklade väldigt nöjd hemåt. Senare på kvällen var jag ut och satte upp jobbaffischer på stan.
Bra dag igår. Känns väldigt produktiv. Fasen, jag har i alla fall jobb nu, så jag slipper oroa mig för det i alla fall. Men jag vill ändå åka iväg. Slippa all trubbel, och bara åka och jobba, sen få komma hem till mitt högst ordinarie liv och bara fortsätta där jag lämnade allt. Om nu allt vill följa med, om inte, börjar jag om.

/Belma

PS. Min ålder borde vara 30.6 enligt Sveriges Vuxenpoängsstyrelse: DS.

När ångesten faller på för att den där överväldigande känslan, av brist på kontroll, gör sig påmind. Fyfan.

Halloj alla,

Klockan är otroligt mycket, och hon kommer troligtvis hinna bli så mycket mer innan jag går och lägger mig. Jag vill inte sova, jag vill egentligen inget alls. Jag vill bara återgå till perioden i mitt liv då saker kändes mer stabila. När jag hade mer kontroll över saker. Nu känner jag det mest som att jag flyter i en sjö av ovisshet. Jag vet inte ut och in längre.
Jag tror att jag i grund och botten är en ensamvarg, och när jag är ensam är jag förvisso väldigt ängslig men det är en känsla jag har kontroll över. Full kontroll. Jag vet hur man ska hantera ensamhet, vad jag däremot inte vet hur man ska hantera är den här djävulska känslan av ovisshet. När man inte kan tyda en annan människas signaler, när man drömmer mardrömmar natt efter natt, när alla ens osäkerheter når ytan... samtidigt. Och allt man kan göra är att hata. Bara avsky allt som har med den personen att göra. När man inget mer vill än att den ska försvinna ur ens liv på samma sätt som den äntrade.
Jag är i en jobbig period nu, när jag vill bevara samtidigt som jag vil avveckla. Göra mig av med bagage, onödigheter man släpar med sig för att man är rädd för förändring. Och som vanligt vet jag inte vilken fot jag ska stå på. Men jag vet att jag inte vill drömma de där mardrömmarna mer. Jag vill kunna sova lugnt, nu när jag äntligen lärt mig hur. Jag vill inte behöva oroa mig för vissa specifika händelser, just nu känner jag mig inte trygg. Och finns inte tryggheten där så försvinner intresset otroligt snabbt.
Jag är ledsen, men blir det ingen förändring måste jag ta farväl. För så här kan jag inte ha det. Tyvärr.

/Belma

Halloj alla,

Ja, nu är det så gott som helt färdigt. Lägenheten är vår, det enda som behövs är att skriva på kontraktet så är det färdigt. Flogsta låghus, here we come. Så första juli flyttar vi in.
Vi hade turen att få se lägenheten, då en sommarboende höll just på att flytta in när vi var där nere och ville kika på var lägenheten låg. Den var fin, nytt badkar bl a. I övrigt var den som alla andra lägenheter. I behov av en minirenovering, i stil med gardiner och ny färg i hallen. Så nu sitter jag och ser fram emot att äntligen få flytta in, och jag vet att Ciccie är minst lika förväntansfull som jag. Det ska bli ett sant nöje att lämna min korridor och kufen jag har som närmsta granne. Hon har varit, och är än den vidrigaste och jobbigaste människan jag stött på någon gång i hela mitt 21- åriga liv. Och jag ser så fram emot att slippa henne och hennes tortyr.
Nej gott folk. Allt rullar visst på nu. Tillbaka i skolbänken igen, jobbar för fulla muggar, reser massor mellan Sthlm och Uppsala. Saknar M lite väl ofta, ska börja lägga band på mig. Min plånbok skriker. Men all's well that ends well... och för en gångs skull ser det ljust ut i slutet av tunneln.

/Bell

Halloj alla,

Så fick vi lägenheten idag då. Underbart. Ny adress fr o m 1/7. Floggan 59B. Vi var och kikade på lägenheten idag och hade turen att träffa killen som skulle hålla till där under sommaren. Han höll just på att flytta in så vi bad om att kika på lägenheten och fick som vi önskade, gå husesyn. Jag paxade rum på en gång :) Usch vilken taskmört, men jag blev kär. And no fool stands in the way of love...
Sen var jag på föreläsning, skolkade från jobbet och läste lite. Firade med kinamat med min blivande kombo och ett antal fikan. Ja, på det stora hela var dagen bra. Bortsett från en sak. Får se hur man hanterar det, men sånt tar jag en annan dag. Idag njuter jag bara :)

/Bell

Halloj alla,

Ciccie och jag sökte en lägenhet ihop idag. Nere i låghusen, så slipper man korridorshelvetet en gång för alla. Dessutom får man äntligen en bra och vettig "granne". Någon som inte städar alla vrår maniskt varje vecka, och inte heller någon som aldrig städar något någonsin. Dessutom är tvättstugorna öppna 24/7 och det är något jag kommer att älska. Då jag vägrar tvätta dagtid. Eller vägrar och vägrar, jag gör annat om dagarna och fixar mer än gärna tvätten om kvällarna eller, allra helst nätterna.
Om det går vägen, vilket jag inte ser varför det inte skulle, så kommer det bli lugnt framöver. Inga bråkiga grannar, inga x antal tusen personer som man ska dela dusch med och mest av allt: ingen mera Kantorn!

Yes, ma'am. Nu är jag trött. I need sleep.

/Bell