The Pretentious Illiterate

Halloj alla,

Jag satt och läste ett blogginlägg som Fredrik Virtanen skrivit på aftonbladet.se. Det var ett sånt där långt, underbart inlägg om allt och ändå inget av tyngd. Det fanns allt, dramatiken var där, kärleken, osäkerheten... det neurotiska. Och jag, som redan är såld på Fredrik, kunde inget annat än swoon... Vad heter det på svenska? Det finns ett ord för det, det vet jag. I vilket fall som helst kände jag igen mig. Dock är Fredrik aningen äldre än mig, men som han skriver... Man är inte så mycket äldre om tio år. Man ska inte tro att man förändras så väldigt mycket på tio år, på tjugo år... Man kanske inte förändras något alls mer. Kanske ändras man egentligen aldrig. Kanske är vi redan färdiga individer vid 20 års ålder och sen upphör man att ändras. Man kanske bara finslipar på den diamant man ändå är? Bara jobbar på detaljer, när den större bilden redan är målad.
Jag vet inte om det stämmer, men jag hoppas att jag inte förändras alltför mycket från den personen jag är idag. Det finns givetvis rum för förändring. Men det har det alltid funnits, och det bör det alltid finnas. Man kan inte ha skygglapparna på hela livet ut. Man vill ju givetvis uppleva så mycket mer än det man rean har, och ju fler människor man träffar desto mer lär man sig om sig själv och vad som man själv skulle kunna jobba på. Men inte ändra helt. Inte som när man var yngre. När man var så angelägen om att passa in, eller så kanske man inte alls var det. Jag har varit lite av en outsider på den biten hela mitt liv. Vi har flyttat en del och jag har aldrig haft någon ordentlig känsla av tillhörighet. Därför har jag heller inte känt att jag har haft behov av att göra mig till, eller ändra på mig. För man hade alltid tanken att förr eller senare så ändras ens omgivning helt, och de som man möter då kanske passar bättre ihop med ens egen personlighet.
Kanske är det därför jag är så dålig på att anpassa mig till nya situationer, och kanske är det därför jag håller andra så långt borta. För den där känslan att de snart kanske blir fråntagna från en att det inte är värt att lägga ner så mycket känslor i det hela. För det är jag duktig på, att koppla bort. Och jag gillar att ha det personlighetsdraget. Att alltid vara sådär lagom frånkopplad. För då kan man sålla bort allt bakgrundsljud i stunden då det pågår. Jag gillar det, och vill nog behålla det. Även om det kostar mig en del vänner så överväger det positiva. I slutändan tycker jag nästan att alla de personlighetsdragen jag ackumulerat under åren har varit positiva. Och jag tror inte att jag kommer förändras så mycket mer. Kanske finslipa på ett och annat men aldrig ändra mig helt. Och jag tror att de flesta människor över 20 år har hittat någon form av personlighet och inrikning. Någonting som fungerar i de flesta fallen. Och de som inte har, ja jag vet inte, jag har nog inte hunnit träffa någon sådan person än. Eller så kanske de tillhör det där utestängda bakgrundsbruset?

/Belma