The Pretentious Illiterate

Så det blev ett till inlägg. Verklighetsflykt har ej hjälpt. Jag måste nog sluta tänka ett tag, supa till. Så som förut. I goda vänners lag. Innan jag drunknar. Innan jag dukar under helt. Inga pengar än. Min ångest har tagit sig an bibliska proportioner. Hur ska jag klara detta? Jag vet inte om jag orkar mycket längre till. Men jag måste. Finns inget annat val. Bara bita ihop. Inte gråta. Inte deppa. Bara bita ihop och hoppas. Hoppas att det ordnar sig snart. Ja... Nytt år imorgon. Kl 00:00 är detta år, 2009, äntligen ett minne blott. Jag längtar efter ett nytt år och ett nytt kapitel! /Bell

Ja gott folk, ännu ett år är så när som på över. Och som alla andra känner jag ett överväldigande begär att runda av det med att minnas saker jag lärt mig det gångna året.

Jag kan börja med det jag lärde mig precis nyss.

¤ Fotbollsstrumpor är otroligt sköna att ha på sig på vintern. Varma hela vägen upp till knäna.
¤ Vin som jag tycker om kommer aldrig med ett praktiskt skruvlock. En fin Rioja blir snabbt en tom Rioja, för jag tror ej på vakuumlock. Varför? Jag väljer att inte tro på dem.
¤ Man kan aldrig ha tillräckligt många handsfrees och hörlurar. Jag har avverkat närmare 20 stycken.
¤ Ibland blir man överraskad i sänghalmen. Även av en one-trick-pony.
¤ Man kan visst överleva utan kärlek, om man har rätt leksaker.
¤ Böcker författade innan 1985 är, mer ofta än inte, rikare i språkbruk än de som författats i nutid.
¤ Man mår bättre av att rensa ut garderoben ibland. Skeletten luktar illa efter ett tag och man måste vädra.
¤ Jag kan överleva utan socker.
¤ Det är lätt att sluta röka. Det är desto svårare att inte börja igen.

Nog för att listan är kort, men jag ville inte göra ett spektakel av detta. Däremot vill jag tacka alla nära och kära, bekanta som obekanta för deltagandet i mitt liv.
Nya vänskapsband har knutits. Den som sticker ut mest är givetvis Marajah, som med sin starka närvaro har gjort många gråa dagar färgglada. Sommarens eskapader på den, numer, ökända ballen med dess Baja Päron och rödtjut och all underbar musik kommer förevigt vara som mitt favoritsommarminne anno 2009.
Pojkarna har varit många. Men en framträder. Som alla andra år är det ju HAN. Mannen med de fantastiska benen. Herregud, de är ju så välskapta.
En del vänskaper har runnit ut i sanden, och andra har fått abrupta slut. Men livet rullar på.

Resor är väl det som präglat 2009 mest. 5 länder har avverkats på bästa möjliga vis.

Årets bokslut är ett klart positivare än föregående års. Resultaträkningen är på G men jag ser en vinstrapport i det närmsta och jag kan med min nyöppnade flaska Rioja sakta luta mig tillbaka med ljuv musik i lurarna, fantastisk litteratur för ögonen och ett gott samvete. Så med detta lämnar jag er för idag, och kanske även för i år.

Må nästa år bli än bättre med många glada skratt, lycka och glädje. Hoppas vinflaskorna blir fler, plånböckerna tjockare och vänskapsbanden starkare!
Jag hoppas vi alla får ha hälsan i behåll, livsglädjen likaså och främst hoppas jag att vi alla ska hänge oss köttets lustar uti det yttersta. 2010 ska vara lustens år. Syndens år. Och jag hoppas vi alla inleder det med att åtminstonde på ett plan gå emot en av de sju dödssynderna.

För visst mår man aldrig så bra som när man får synda!?

Lev, gott folk. Lev väl, njut och älska. Ångra inget! Inget alls ska ni ångra. Låt oss tillsammans stänga 2009 års böcker med gott samvete och öppna 2010 på bästa vis; med när och kära och ett hejdundrande party!

GOTT NYTT 2010!

Allas eder,

Belma

Stupid Cupid... stop picking on me! Julen kom och gick. Jag har ätit, pratat, umgåtts och saknat. Som alltid annars, saknade jag honom. Men jag har gått vidare. Men jag saknade hans sällskap. Hans blickar. Den falska känslan av trygghet jag får i hans armar. Men Jul vore inte Jul, utan saknad. Och jag saknar honom. Så fick jag det sagt :P Utöver det saknar jag herr Kungen för jag var hos Marajah nyligen och förälskade mig ÄNNU en gång i honom och hans tjocka tassar. Nästa gång vi ses ska jag sno med mig honom. Det är ett löfte :) Nu nalkas dock sovdags. Jag ska se klart 'En princessas dagbok' och sova sen. Det blev en sen natt med msn och Marcus. Imorgon kommer han åter hem. Då ska jag ta mig till honom, för att stilla mitt eget begär. 2009 ska avslutas på MITT sätt. Och jag gillar min falska trygghet. Så Mackan, here I come :O /Belma

Jag slukar böcker på löpande band. Jag besvärar mig inte längre att läsa nyheter. Mitt liv finns skrivet i andra rader. Mina känslor ska besparas. Ingen misär välkomnas längre. 2010 ska bli MITT år. Belmas 2010. Belmas 2012 ser jag mest fram emot. Det året avslutas alla mina problem. Jag blir skuldfri på permanent basis det året. Förutsatt att allt går enligt plan. Idag inhandlade jag "Maken" av Sundström. Min hemresa har aldrig känts kortare eller intressantare. Nu har jag intagit mitt kvällsmål och ska flytta mig från sänkanten djupt ner i mina många kuddar och varma täcken. Jag skall, i ordets sanna bemärkelse, duna ner mig och somna till fru Sundströms vackert författade rader och fröken Horns ljuva stämma. I bid you good night. /Belma

Jag skulle behöva jobba. Jag skulle behöva söka jobb mer intensivt, men fokus har hamnat fel. Jag har fokuserat på mig själv, att få ordning på allt annat runt omkring. Jag har fått ordning på mig själv, gått ner i vikt, fixat till mig. Jag har fixat min lägenhet. Fått igång vettiga rutiner. Allt är bra. Nu återstår jobbsituationen, och då den åtgärdats är jag komplett. Får jag dessutom flytta tillbaka till Sthlm inom en vettig tid kommer jag till och med ha det där efterlängtade gräddet på moset. /Bells

Vilken underbar dag. Jag är utom mig av lycka. Hoppas man kan må så här föralltid. /B

Där ute finns en värld av långa nätter... När man gör sig av med beroenden måste man ersätta dem med något. Jag brukar ha ångest och sitta uppe hela nätterna. Inatt ligger jag vaken för jag inte kunnat lägga undan en bok. Ett stycke som felaktigt kallas skönlitteratur. Litterärt sett har det samma värde som Jenna Jamesons eller Linda Rosings "böcker". Men jag kan inte lägga undan eländet trorts vetskapen om detta. Eländet har ett namn, en titel. Mycket fyndig, och väl genomtänkt (som resten av boken), 'grevgatan 22'. Herregud, det står ett namn - på en gata - i en TITEL och det är stavat med gemener. Jag vet inte varför jag läser denna bok. Kanske just för att den ger mig en enorm ångest och behandlar ett tema som är mig nära till hjärtat. Kanske är det ett sätt att stänga av saker. Genuina problem som förbises tack vare missriktad irritation. Kanske vill jag bara bekräfta min tidigare tes om att vem som helst kan bli författare. Jag vet inte. Men ett vet jag. Jag saknar när han omfamnar mig och jag kan få borra in min näsa i hans vita hals och känna hans mjuka doft. Men boken agerar som en avledningsmanöver, och jag behöver en sådan nu. Som jag aldrig behövt en förr. /Belma

Ibland kan man inte finna ro. Inatt är en sådan natt, då ro är det sista på schemat. Ororn ligger som en tjock dimma över mitt huvud, som den tjocka dimman utanför fönstret. Ett moln av oro. En ångest över dumheter som begåtts. Vanligtvis brukar jag kunna släppa saker, människor. Men inte nu. Inte honom.
Jag har spenderat två nätter hos M. En natt sov jag på soffan. Jag var så ofantligt arg. Jag är alltid arg på honom. Och det är alltid befogat. Jag var så ilsken, så som bara jag blir. Men när jag vaknade, och det första jag möts av är hans ögon och det där leendet. Det är inget annat än dumheter att jag ska glömma allt när jag ser in i de där blå ögonen. Men så blir det ju så varje gång.
Jag älskar när han är sådär dumjobbig som bara han kan vara. När han gör alla sina dumheter, flinar och fjantar sig. Han är jobbig, men det är så eget att man inte kan hjälpa att förälska sig i det. Han är den där människan man snubblar över och slår sig så hårt att man inte reser sig.
Jag blir possessiv när jag är med honom. Som om jag ägde honom. Som om han var en hund jag köpt och kan förvara i en bur när det inte är som det ska vara. Inte för jag vet själv hur det "ska" vara. Ett vet jag dock: när jag är ifrån honom kan jag inte tänka på något annat. Och jag vet att jag kan träffa andra, och jag har träffat andra, men jag vill inte börja något. Kanske aldrig igen. Jag tycker om att tycka om honom. Jag tycker om den falska tryggheten som vårt låtsasförhållande innebär.

Jag litar inte på honom. Jag har aldrig litat på honom, och med gott samvete kan jag erkänna att jag aldrig heller kommer lita på honom. Han har sårat och kränkt mig så många gånger, men jag tycker om att ha hjonom i mitt liv. Jag gör det för att han är den enda som får mig att känna. Något. Vadsomhelst.
Mitt liv är en enda grå sörja utan honom. Han får mig att tända till. På gott och ont.

Och jag vet att han inte är mycket för världen. Långt ifrån. Men han är precis så som jag vill att han ska vara. Snäll och omtänksam (när det vill sig). Söt och gullig, och sådär omänskligt snygg. Snygg på ett sätt som jag tycker man ska vara. Inte smal, skäggig, de där benen (herregud jag skulle kunna döda någon för de där benen), hans händer som när de håller mina är de tryggaste på denna planet. Hans ögon som i mörker ser helt annorlunda ut än i ljus (jag fascineras alltid av dem) och leendet som får mig att motvilligt le tillbaka... varje gång.
Jag faller aldrig för människor, jag faller för detaljer. Jag förälskar mig i detaljer, men på samma sätt som de kan make it så kan de även break it för mig. Men han har inga stora dealbreakers. Däremot har han en liten ankmun när han äter, han har världens kanske minsta ögonbryn (på en man iaf), han har det pillvänligaste håret någonsin. Och han har så ofantligt mycket hår på huvudet, den människan. Jag blir barnsligt förtjust i honom när hans hår växt till sig så mycket att man kan ta tag i de små lockarna.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter på spaltmeter om de små detaljerna som gör honom. Men jag tror att ni, liksom jag, tröttnat på detta ämne. Jag har tröttnat på att inte veta vad jag vill, och tröttnat på att inte kunna släppa in honom, eller någon annan. Att det ska vara så jävla svårt att ta kontakt med mig. Riktig genuin kontakt. Det är ett fåtal som vet vem jag är, vad jag tycker om och varför. Jag vill kunna dela saker med honom, men när responsen är fel (som den ju alltid är från hans håll) blir jag så arg att ilskan inte längre har begränsningar.

Men han ger mig anledning att le. Att gråta. Att skrika. Kanske är det det som det hela går ut på? Kanske är det så det ska vara... Kanske får jag aldrig de där söta lapparna som jag tycker jag gjort mig förtjänt av. Men jag skickar inga lappar jag heller. Och även om jag så hade skickat lappar hade han väl slängt dem så som han gjorde med allt annat...

Jag kommer inte vila förrän hon är ute ur hans liv helt. Om det så innebär att jag själv får gå. Min ilska har inga begränsningar, och i detta nu är hon den enda som tynger mitt sinne. När hon är borta kommer andra träda in, men just nu har jag en demon. Och jag fightas, en demon i taget.

Nu ska jag lyssna på fler skol-disco-tryckare och sen ska jag kanske få mig lite sömn. Om det vill sig.

Buenos noches! Eller Buenos nachos, om ni tycker det blir bättre :)

/Bellis

I think I better leave right now, before I fall any deeper.

Jag kan inte summera känslorna bättre än så, den låten har snurrat i mitt huvud sen dag ett. Jag borde gå härifrån, lämna allt detta bakom mig och börja på nytt. Två herrar sitter och väntar, på minsta antydan om vidaregång. Men jag sitter där jag en gång satt. Och jag sitter fast. Men det är en bekant position, en bekant känsla. Ambivalent. Jag vet inte om jag vill ut eller in, eller om jag vill vara på båda platserna samtidigt. Det är svårt att bestämma sig för vad man vill när man vet att konsekvenserna är desamma oavsett hur man än gör. Alla val slutar på samma vis.

Så jag sitter här. Iförd hans t-shirt. Hans mjukisbyxor, med honom bredvid mig och jag kan inte hjälpa att le lite. Det är säkert dumt, men han är den enda stora nallebjörnen jag inte är allergisk mot. Det måste väl betyda nåt?

Kanske inte, men i detta nu trivs jag med det enkla. Det som följer kan bli väldigt otrevligt, men stunden är bra. Denna stund är bra. Jag tar det som kommer med en stor nypa salt och om jag blir sårad igen ska jag fanimej skada kräket på det enda sätt jag vet hur: fysiskt.

/B