The Pretentious Illiterate

Ibland kan man inte finna ro. Inatt är en sådan natt, då ro är det sista på schemat. Ororn ligger som en tjock dimma över mitt huvud, som den tjocka dimman utanför fönstret. Ett moln av oro. En ångest över dumheter som begåtts. Vanligtvis brukar jag kunna släppa saker, människor. Men inte nu. Inte honom.
Jag har spenderat två nätter hos M. En natt sov jag på soffan. Jag var så ofantligt arg. Jag är alltid arg på honom. Och det är alltid befogat. Jag var så ilsken, så som bara jag blir. Men när jag vaknade, och det första jag möts av är hans ögon och det där leendet. Det är inget annat än dumheter att jag ska glömma allt när jag ser in i de där blå ögonen. Men så blir det ju så varje gång.
Jag älskar när han är sådär dumjobbig som bara han kan vara. När han gör alla sina dumheter, flinar och fjantar sig. Han är jobbig, men det är så eget att man inte kan hjälpa att förälska sig i det. Han är den där människan man snubblar över och slår sig så hårt att man inte reser sig.
Jag blir possessiv när jag är med honom. Som om jag ägde honom. Som om han var en hund jag köpt och kan förvara i en bur när det inte är som det ska vara. Inte för jag vet själv hur det "ska" vara. Ett vet jag dock: när jag är ifrån honom kan jag inte tänka på något annat. Och jag vet att jag kan träffa andra, och jag har träffat andra, men jag vill inte börja något. Kanske aldrig igen. Jag tycker om att tycka om honom. Jag tycker om den falska tryggheten som vårt låtsasförhållande innebär.

Jag litar inte på honom. Jag har aldrig litat på honom, och med gott samvete kan jag erkänna att jag aldrig heller kommer lita på honom. Han har sårat och kränkt mig så många gånger, men jag tycker om att ha hjonom i mitt liv. Jag gör det för att han är den enda som får mig att känna. Något. Vadsomhelst.
Mitt liv är en enda grå sörja utan honom. Han får mig att tända till. På gott och ont.

Och jag vet att han inte är mycket för världen. Långt ifrån. Men han är precis så som jag vill att han ska vara. Snäll och omtänksam (när det vill sig). Söt och gullig, och sådär omänskligt snygg. Snygg på ett sätt som jag tycker man ska vara. Inte smal, skäggig, de där benen (herregud jag skulle kunna döda någon för de där benen), hans händer som när de håller mina är de tryggaste på denna planet. Hans ögon som i mörker ser helt annorlunda ut än i ljus (jag fascineras alltid av dem) och leendet som får mig att motvilligt le tillbaka... varje gång.
Jag faller aldrig för människor, jag faller för detaljer. Jag förälskar mig i detaljer, men på samma sätt som de kan make it så kan de även break it för mig. Men han har inga stora dealbreakers. Däremot har han en liten ankmun när han äter, han har världens kanske minsta ögonbryn (på en man iaf), han har det pillvänligaste håret någonsin. Och han har så ofantligt mycket hår på huvudet, den människan. Jag blir barnsligt förtjust i honom när hans hår växt till sig så mycket att man kan ta tag i de små lockarna.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter på spaltmeter om de små detaljerna som gör honom. Men jag tror att ni, liksom jag, tröttnat på detta ämne. Jag har tröttnat på att inte veta vad jag vill, och tröttnat på att inte kunna släppa in honom, eller någon annan. Att det ska vara så jävla svårt att ta kontakt med mig. Riktig genuin kontakt. Det är ett fåtal som vet vem jag är, vad jag tycker om och varför. Jag vill kunna dela saker med honom, men när responsen är fel (som den ju alltid är från hans håll) blir jag så arg att ilskan inte längre har begränsningar.

Men han ger mig anledning att le. Att gråta. Att skrika. Kanske är det det som det hela går ut på? Kanske är det så det ska vara... Kanske får jag aldrig de där söta lapparna som jag tycker jag gjort mig förtjänt av. Men jag skickar inga lappar jag heller. Och även om jag så hade skickat lappar hade han väl slängt dem så som han gjorde med allt annat...

Jag kommer inte vila förrän hon är ute ur hans liv helt. Om det så innebär att jag själv får gå. Min ilska har inga begränsningar, och i detta nu är hon den enda som tynger mitt sinne. När hon är borta kommer andra träda in, men just nu har jag en demon. Och jag fightas, en demon i taget.

Nu ska jag lyssna på fler skol-disco-tryckare och sen ska jag kanske få mig lite sömn. Om det vill sig.

Buenos noches! Eller Buenos nachos, om ni tycker det blir bättre :)

/Bellis