The Pretentious Illiterate

Jag har bäddat ner mig i sängen. Fem veckor med feber och hosta tär på en. Jag orkar bara inte vara uppe. Så istället sitter jag här och ser hur vinden leker med mina gardiner. Men jag är trött, och jag är öm. Nedbruten. Jag vill kanske desperat också se så ut. Men jag är inte en sån person. Jag har alltid ett leende till övers. Nära till skratt. Oavsett vilken smärta som än delar rum med mig i min kropp.

Jag vill känna att jag lever. Oavsett om det är genom lidande eller glädje, men jag finner aldrig mig själv i extremerna längre. Istället har jag hittat den gyllene medelvägen. Något som säkert är avundsvärt. Men jag känner att jag tappat inspirationen här. Jag är nöjd. Lagom nöjd. Lagom lycklig. Lagom sjuk. Lagom frisk. Jag jobbar lagom mycket och leker lagom mycket. Jag har balans i livet. Jag har kul. Lagom kul. Inget går till överdrift längre. Jag dricker lagom mängder och äter lagom gott. Inga extravaganser. Inget utöver det vanliga. Väldigt mellanbra.

Men med denna balans följer en viss tacksamhet. För jag har inte längre de toppar jag förut haft, och dem kan jag sakna. Men jag har heller inte den misär som alltid följde topparna hack i häl. Allt är bara bra nu. Inga överraskningar. En fredagkväll är inte längre en given utekväll. Istället tittar jag på tv. Eller köper en ny film att se. Notera KÖPER. Förr laddade jag ner ALLT jag kom över. Men det tilltalar mig inte längre. Jag vill kunna smacka i en dvd i dvdspelaren och kura upp mig i soffan. Med en pläd och en kudde. Sådana har jag i soffan nu. Och de matchar resten av inredningen, i ett hem som är försäkrat med ett larm och rörelsedetektor.

Vuxensaker, som jag alltid kallat det. Förr förstod jag inte varför man skulle ha en pläd i soffan. Man kunde väl lika gärna ta sitt täcke från sängen. Men på den tiden bäddade jag inte med sidenlakan eller med egyptisk bomull med ett visst trådantal. Inte vill jag väl släpa sånt över golvet. Och även om jag nu skulle vilja det så hör det hemma i sängen, inte i soffan. Jag tror att jag har lärt mig att värdera de saker jag äger på ett annat sätt.

Mina prylar har fått ett eget värde. Det är inte längre en kollektiv massa som jag kastat pengar på. Nej, de finns där för att göra mitt liv enklare. Eller roligare. Något som helt enkelt har en funktion i mitt liv. Och jag vill kunna se varje del för sig. Så klädhögarna på soffan har försvunnit. Dammet är förvisat från detta hem. Inga högar med disk i diskhon, ingen smuts på spisen. Denna plats har blivit ett hem, och varje sak har sin funktion. Har jag ingen förvaring för det så ska det ut. Oavsett vad det kostat. Jag har lärt mig att äntligen slänga sådant som inte har4 en naturlig plats i mitt hem. Vilken befrielse.

Det är nu ett nöje för mig att åka hem från jobbet, inte en börda. Det luktar gott här nu. Det är rent och fint. Det är städat och underhållet, och jag har all den underhållning jag kan tänkas vilja ha här. Från tv-spel till filmer, serier, datorer, telefoner, böcker och tidningar. Det enda som saknas nu är ordentliga träningsredskap men nästa månad ska jag inhandla ett löpband (om ekonomin tillåter). Sedan har jag allt som kan tänkas krävas för att underhålla en kropp och ett sinne som är - i allra högsta grad - levande.


Jag älskar att ligga här och se hur vinden leker med mina skira gardiner.


En nätt vindpust tog sig in.

Vackert.


/Belma

Jag kom på mig själv, mitt i en skrattattack, att jag kan tänkas ha det allra bästa jobbet på denna planet. Det har tagit mig ett par år, men med tanke på att jag bara är 25 år så har det inte tagit alltför många år. Jag har hittat hem. En arbetsplats där jag inte bara trivs utan älskar att vara. Jag stormtrivs på jobbet. Jag känner mig som en bättre människa här. Som en värdig person. En uppskattad del av det maskineri som ett bolag alltid är. Men här känner jag att jag bidrar med något. Med min kunskap, min erfarenhet. Jag bidrar bara genom att vara mig själv. Och hur många kan ärligt säga så?

Jag kan vara jag här. Med allt vad det innebär. Den dåliga humorn, med min röstvolym, mitt ibland kassa morgonhumör. Jag accepteras och välkomnas, varje dag. Och varje dag vaknar jag lycklig. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad över att få ha hamnat här. Det tog en stund och jag var nervös som fan. Men samma sekund som jag klev innanför dörrarna visste jag. Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag var frälst. Jag var kär och galen, i denna arbetsplats. Och varje morgon som jag kliver genom dörrarna är en ny dag med nya äventyr. Och jag älskar varje stund.

I juni kommer make or break time, då jag får veta om det är detta som gäller eller om man tröttnat på mig och mitt sätt. Men till dess är jag lyckligt ovetande. Hemskt lyckligt ovetande.

Jag är vad man kallar en bundle of joy. Allt går bra nu. Precis allt.


/Bell

Ni vet hur det känns när en person du trott varit din far visar sig inte vara det och din riktiga far har letat efter dig i 25 år dyker upp. Ni vet den gamla känslan... Hah, ja den gamla härliga känslan.

Såklart ni inte vet. Era hjon. Ingen vet. Ingen jag känner, i alla fall. Att plötsligt få tre nya syskon. Människor som tycks veta allt om dig. Ha bilder på dig. Ha en bakgrund du aldrig trott du själv skulle dela. Mitt liv ställdes på ända. Jag fick tillfälle att reagera. Jag har varit arg, och sviken och alldeles upp över öronen förälskad. Förälskad i idén att någon i 25 års tid kämpat för att finna mig. Att man gjort mer än vad som förväntas av en människa. Man har saknat och älskat på distans. Man har inkluderat, utan att veta om vad och vekm som inkluderas på köpet.

Min familj växte från en bror, till tre bröder och tre systrar. Alla med olika föräldrar. Och jag har aldrig varit så lycklig som nu. Och så alldeles utmattad.

Men mitt liv fick verkligen en ny väg. Och för att stå ut med alla förändringar ska jag fly Sverige och Europa. Jag beger mig till ett lyxhotell i Asien. Jag tänker ligga på stranden med alldeles för många drinkar i kroppen och knoppen och ett dumt leende på läpparna.

Mitt liv är sånär fulländat. Jag har funderat, och det saknas bara en sak i mitt liv. En del. Barn. Jag känner mig redo nu, för det. Jag känner för första gången någonsin att jag vill bli en mamma. Men det får ligga i min pyatiletka, dvs min femårsplan. Men jag har varit anti barn i mina dagar och nu känner jag att jag åstadkommit allt jag velat åstadkomma hittills. Nu känner jag mig redo att bli bunden till en människa. Jag känner att jag äntligen kan välkomna in någon ny. När jag äntligen står stadigt.

Jag trodde aldrig jag skulle vara där jag är nu. Herregud, vem hade kunnat tro det. Men jag är tacksam för alla händelser som lett fram till idag. Det är de som format den person jag nu är. Tack och åter tack, till alla som varit riktiga vänner och ställt upp. Som lyssnat och brytt sig. Resten, ja, ni... Tack för tiden. Och snälla: försvinn ur mitt liv. Jag behöver inga iglar.

Jalla bye!

/Bell

Snyggare karl får man leta efter.

Om jag var förvirrad förut, så ska jag inte ens börja förklara hur det känns just nu. Jag kan endast säga en sak: jag önskar att det funkade lika bra att vara tillsammans som det gör att vara vänner. Jag önskar att jag inte var så possessiv när vi var tillsammans, för hans existens i mitt liv gör mig en gladare människa. Och jag håller honom alltför nära hjärtat för att kunna släppa taget helt.

Tack för igår. Tack för allt.

Idag kom jag till jobbet tidigt, han skjutsade mig hit. Och det är sådana saker som man måste kalla vardagslyx, för det är vad det är. Att kunna se på honom i smyg när han kör. Att kunna ge honom onda ögat och skratta åt det. Han gör mig lycklig. Hur illa vi än behandlat varandra förr, så funkar vi väldigt bra ihop när vi är vänner. Och efter ett samtal med Fru Hök så kom jag fram till att hon hade rätt... Why push your luck. Vi ska fortsätta vara vänner. Varför insistera på mer, när det som vi har nu är perfekt. Det kommer en dag, då han lämnar mig. Det vet jag. Men varför vara så rädd för den dagen att man missar de bra sakerna som sker idag? No need.

Idag slutar jag tidigare. Klockan 4, till och med. Då ska jag fara ner till Gamla Stan och byta mina ringar i läpparna. Läkringarna är på tok för stora för mina läppar och jag har lite svårt att säga vissa bokstäver när jag pratar för jag kan inte sluta mina läppar.

Efter det ska jag kika på en jacka. Nu när vintern är här behövs det verkligen lite värme. Och värme ska det bli. Jag såg en Race Marine- jacka på Stadiums hemsida, som var jättetjusig. Ska se om den är varm, och sen ska den inhandlas, på måndag. När lönen kommer.

Nu blir det arbete. Sweatshops are great!

/Bells

I sure do.

Jag identifierar mig med Francine. Ofrivilligt. Jag har ingen anledning, men ibland känner jag mig så bara. Idag är en sån dag.

Jag vill egentligen bara ligga i min säng och stirra upp i taket i timmar. Låta tiden, och molnen, bara sväva förbi. Låta mig själv vandra runt i det landskap som är mina tankar. Låta honom sluta plåga mig. Låta mig själv sluta plågas. Sluta plåga.

Jag saknar mig själv. Den jag en gång var. Eller nej, den jag en gång ville bli. Jag var så nöjd med det lilla då. Jag var nöjd med att ha någon som älskade mig. Nu när jag har det, vill jag ha mer. Så mycket mer! Jag vill ha det som på film. Jag vill ha någon som är en poet. Som kan uttrycka sig så som jag själv ibland gör. Fast någon som är mer konsekvent i sitt språkbruk än vad jag själv är. Jag är inkonsekvent. Ibland kan jag formulera de vackraste texterna, texter jag med stolthet visar upp.

Men jag är för tankspridd. Jag anpassar mig efter miljön, och man ser när jag haft mycket att tänka på. När mina texter inte håller mer än en gymnasieelevs standard. Då vet man att jag inte varit närvarande i processen. Jag har varit annanstans. Tankarna har varit på alla olika håll samtidigt.

När jag är så tankspridd kan jag inte formulera mig. Jag kan inte fokusera på uppgiften och kvalitén blir lidande. Men jag skriver ändå. För att överleva.

Jag ska lämna er med ett citat, idag. Det är vackert på ett sätt som gör att man blir alldeles varm om hjärtat.

Det vackra med en kvinna är inte de kläderna hon har på sig, inte heller den Kropp hon har, ej heller hur hon har sitt hår. En kvinnas skönhet skall ses i hennes ögon, för det är huvuddörren till hennes hjärta - det stället där kärleken bor.

/Bells


PS. Jag måste få lova att flika in en sak; jag har blivit riktigt grym på att trixa med html-kod på sista tiden. Jag ska bli bättre. Det ska bli kul att göra något bra av denna blogg. DS.