Calls 'em as I sees 'em
Hur många har du varit riktigt riktigt kär i? 2
Vad tycker du om kärlek? I teorin, bra. I praktiken, illa.
När kramade du någon sist? Igår
Saknar du någon speciell person? Nej, inte direkt.
Har du svårt för att bli kär? Förälskad, nej. Kär, ja.
Är du singel? -
När fick du senast en komplimang? Idag
HAR DU NÅGONSIN:
Varit medvetslös: När jag opererats, ja.
Hånglat med nån riktigt ful: Ja, säg den som inte har det.
Hånglat med fler än 50 pers: Nej, det tror jag inte.
Hånglat med fler än 2 pers på en kväll? Ja.
Gjort något riktigt dumt? Nej, inget jag kan ge mig till minnes.
Gjort något du verkligen ångrar? Ja.
Åkt ambulans? Nej.
Gjort nåt olagligt? Ja.
Fått din mamma att gråta? Ja.
Slagit ner någon? Ja.
Skämts över dina föräldrar? När man var yngre.
Sagt jag älskar dig och menat det? Ja.
Tar du droger? Tar och tar, vad räknas som droger? Tobak - ja, alkohol - ja, rökt på - ja. Annat - nej.
Dricker du? Väldigt sällan.
Vilka kläder sover du i? Varierar. Är det kallt sover jag i pyjamas, annars t-shirt eller nattlinne.
Vad hatar du verkligen? Det finns så mycket, mest inskränkta människor.
Är du ensam nu? Kungen ligger i sovrummet, annars är jag ensam.
Vill du gifta dig? Någonstans, långt bak i huvudet, lever nog drömmen om ett framtida äktenskap.
Vill du ha barn? Ja.
SENASTE PERSONEN SOM:
Sov i din säng? Utöver jag själv? Min bror, tror jag.
Såg dig gråta? Ingen aning.
Fick dig att gråta? Marcus, för ett par månader sen.
Du delade en dricka med? Maggan
Du gick på bio med? Maggan och Maria
Skällde på dig? Mamma
Sa någonting till dig och vad var det? Mats: "Du får lycka till nu"
DE SENASTE 48 TIMMARNA HAR DU:
Gråtit? Nej.
Kramat någon? Ja.
Pussat någon? Ja.
Köpt någonting? Ja.
Sjungit? Givet.
Saknat någon? Nej.
Om att sluta älska
I love you 'til the end...
Någonstans, i en annan tid, i en annan värld trodde jag på de orden. Jag trodde man skulle älska för alltid, för evigt. Jag trodde jag kunde vara så dedikerad en och samma känsla. Jag hade fel, jag säger och menar det. Jag trodde jag skulle dö utan hans närvaro, vissna likt en blomma. Men jag tror att mina barndoms fantasier om en enda prins visade sig missledande. Redan från dag ett.
Jag älskade honom över allt annat, men när tilliten försvann avtog även känslorna. Jag trodde de skulle återvända, tilltron likaså, men det har uteblivit. Istället finns ett tomrum, som bara fyllts med ilska och hat. Men det är känslor jag inte längre vill ha i mitt liv och därför väljer jag nu att säga det som smärtar mest;
Jag älskar inte dig längre. Jag vet inte säkert om jag någonsin älskat dig. Jag håller av dig, och tycker om att umgås med dig, men du är giftig och jag kan inte umgås med dig. Du gör mig illa till mods och illamående, och de känslor jag en gång haft för dig har överskrivits med känslor av hat och illvilja. Jag vill inte känna illvilja mer, det är inte min sak och jag väljer därmed att aktivt utesluta dig ur mitt liv.
Om saker går ihop som jag vill kommer jag kräva mina nycklar tillbaka och lämna dina. Sen kommer vi aldrig mer att ses. Det sista utbytet så att säga.
En nära vän sa nyligen att man inte kan vara vän med sina föredetta. Jag har alltid tidgare kunnat det, nåväl, men jag kommer att exkludera dig ur mitt liv. Jag vet inte om jag någonsin mer vill veta av dig. Den du blivit är en vedervärdig person som sprider olycka. Jag kommer under sommaren endast träffa de som skänker mig glädje. Jag kommer endast göra saker som jag vill, och du är överflödig.
Jag vill tacka dig för tiden som varit, du har lärt mig vad jag inte vill ha. Det är väldigt värdefullt. Jag hoppas att ditt liv tar fart, jag hoppas du finner någon som gör dig lycklig och som du i retur kan göra lycklig. Jag hoppas du har lycka i ditt liv, för i samband med att du klev ut ur mitt liv så kom lyckan smygandes in genom ett öppet fönster. Lycka till med allt, och jag hoppas vi aldrig mer tar upp kontakten. Jag vill inte veta av dig, och jag hoppas du kan respektera det.
Bye and thanks for all the fish, som en annan skulle ha sagt.
/Belma
Jag - en dag som alla andra
Detta är yours truly.
/Bell
Coffee and TV
Den låten gillar jag att citera. Jag har inte hört den mycket, men konceptet tilltalar mig.
Bloggandet har, till synes, avtagit en aning då jag haft fullt upp annanvart. Egentligen har jag nog inte det men inspirationen har avtagit i samband med att jag hållt mitt liv framför andra skärmar än just denna.
Jobb söker jag ännu. Resor vill jag bege mig ut på men jag är rädd om mina pengar och rädd att jag ska trivas annanvart och vilja stanna där förevigt. Så jag håller min längtan och eskapism på lagom avstånd för min egen skull.
Så jag stannar i detta kalla land där jag aldrig kommer känna mig som hemma.
Människor ringer mig. Hela tiden. Telefonen är nu av. Jag orkar inte med mer negativa personer i min omgivning. Jag behöver luft. Jag har eliminerat alla som står och suger ur mig all livsvilja. Det är bra nu. Jag tröttnar ibland och nu har jag kommit till en sådan punkt igen. Detta är inget personligt påhopp på någon, jag är bara trött på negativa människor på det stora hela. Ingen sådan är längre välkommen i mitt liv. Vare sig vän eller familjemedlem.
Some people are toxic. Jag är inte en negativ person till naturen. Jag brukar kunna finna ro i alla slags situationer. Som liga är aldrig nöjda med något. Och jag personligen tröttnar på sådana. Jag kanske kan välkomna människor in i mitt liv igen tids nog, men just nu trivs jag på egen hand och med människor som gör mig glada. Temat för dagen är: Har du inget bra att säga, säg inget alls.
Detta gäller mig med och därmed är detta tema avslutat.
Jag fick två katter av en vän för två veckor sedan, en av katterna fick flytta då hon vantrivdes här. Men Kungen (han kallas så) har fått stanna. Han är så söt, min lilla godisgris. Herrn väger närmare 7,5 kg och är en hårboll med stora tassar och gröna ögon. Ibland sjunger han när han går runt hemma men alltsomoftast är han som en svans på mig och brukar krypa ner i mitt knä för att kika på TV. Eller ligga tätt, tätt intill mig för att sova. Dvs de gånger han inte roas av att skutta runt på mig då jag sover för han är på lekhumör.
Vi har kul hemma, han och jag.
Det är kul, nästan jämt. Utom då han bet av min laddkabel till telefonen. Nu måste jag bege mig ut i kylan för att min nalle ska funka igen. Och det med detsamma.
På återhörande gott folk!
/Bell
Kungen.
Stupid Cupid
Nu är det för sent
Ibland kan man inte finna ro. Inatt är en sådan natt, då ro är det sista på schemat. Ororn ligger som en tjock dimma över mitt huvud, som den tjocka dimman utanför fönstret. Ett moln av oro. En ångest över dumheter som begåtts. Vanligtvis brukar jag kunna släppa saker, människor. Men inte nu. Inte honom.
Jag har spenderat två nätter hos M. En natt sov jag på soffan. Jag var så ofantligt arg. Jag är alltid arg på honom. Och det är alltid befogat. Jag var så ilsken, så som bara jag blir. Men när jag vaknade, och det första jag möts av är hans ögon och det där leendet. Det är inget annat än dumheter att jag ska glömma allt när jag ser in i de där blå ögonen. Men så blir det ju så varje gång.
Jag älskar när han är sådär dumjobbig som bara han kan vara. När han gör alla sina dumheter, flinar och fjantar sig. Han är jobbig, men det är så eget att man inte kan hjälpa att förälska sig i det. Han är den där människan man snubblar över och slår sig så hårt att man inte reser sig.
Jag blir possessiv när jag är med honom. Som om jag ägde honom. Som om han var en hund jag köpt och kan förvara i en bur när det inte är som det ska vara. Inte för jag vet själv hur det "ska" vara. Ett vet jag dock: när jag är ifrån honom kan jag inte tänka på något annat. Och jag vet att jag kan träffa andra, och jag har träffat andra, men jag vill inte börja något. Kanske aldrig igen. Jag tycker om att tycka om honom. Jag tycker om den falska tryggheten som vårt låtsasförhållande innebär.
Jag litar inte på honom. Jag har aldrig litat på honom, och med gott samvete kan jag erkänna att jag aldrig heller kommer lita på honom. Han har sårat och kränkt mig så många gånger, men jag tycker om att ha hjonom i mitt liv. Jag gör det för att han är den enda som får mig att känna. Något. Vadsomhelst.
Mitt liv är en enda grå sörja utan honom. Han får mig att tända till. På gott och ont.
Och jag vet att han inte är mycket för världen. Långt ifrån. Men han är precis så som jag vill att han ska vara. Snäll och omtänksam (när det vill sig). Söt och gullig, och sådär omänskligt snygg. Snygg på ett sätt som jag tycker man ska vara. Inte smal, skäggig, de där benen (herregud jag skulle kunna döda någon för de där benen), hans händer som när de håller mina är de tryggaste på denna planet. Hans ögon som i mörker ser helt annorlunda ut än i ljus (jag fascineras alltid av dem) och leendet som får mig att motvilligt le tillbaka... varje gång.
Jag faller aldrig för människor, jag faller för detaljer. Jag förälskar mig i detaljer, men på samma sätt som de kan make it så kan de även break it för mig. Men han har inga stora dealbreakers. Däremot har han en liten ankmun när han äter, han har världens kanske minsta ögonbryn (på en man iaf), han har det pillvänligaste håret någonsin. Och han har så ofantligt mycket hår på huvudet, den människan. Jag blir barnsligt förtjust i honom när hans hår växt till sig så mycket att man kan ta tag i de små lockarna.
Jag skulle kunna skriva spaltmeter på spaltmeter om de små detaljerna som gör honom. Men jag tror att ni, liksom jag, tröttnat på detta ämne. Jag har tröttnat på att inte veta vad jag vill, och tröttnat på att inte kunna släppa in honom, eller någon annan. Att det ska vara så jävla svårt att ta kontakt med mig. Riktig genuin kontakt. Det är ett fåtal som vet vem jag är, vad jag tycker om och varför. Jag vill kunna dela saker med honom, men när responsen är fel (som den ju alltid är från hans håll) blir jag så arg att ilskan inte längre har begränsningar.
Men han ger mig anledning att le. Att gråta. Att skrika. Kanske är det det som det hela går ut på? Kanske är det så det ska vara... Kanske får jag aldrig de där söta lapparna som jag tycker jag gjort mig förtjänt av. Men jag skickar inga lappar jag heller. Och även om jag så hade skickat lappar hade han väl slängt dem så som han gjorde med allt annat...
Jag kommer inte vila förrän hon är ute ur hans liv helt. Om det så innebär att jag själv får gå. Min ilska har inga begränsningar, och i detta nu är hon den enda som tynger mitt sinne. När hon är borta kommer andra träda in, men just nu har jag en demon. Och jag fightas, en demon i taget.
Nu ska jag lyssna på fler skol-disco-tryckare och sen ska jag kanske få mig lite sömn. Om det vill sig.
Buenos noches! Eller Buenos nachos, om ni tycker det blir bättre :)
/Bellis
Yes we can
Druckit min lunch
Ibland misstänker jag att jag dricker i största hemlighet. Jag har noll koll på kroppen, orden flödar men inte vilka ord som helst. Åh nej. Jag spyr galla ibland, utan anledning. Utan mening eller mål. Och ibland, som det senaste blogginlägget, skriver jag ner allt det jag inte kan spy ut över någon.
Jag visste inte att jag var så bitter. Men det var jag visst. Den natten grät jag floder. Jag hade blivit förolämpad. Jag grinade och grinade till natten övergick i morgon och jag slutligen somnade. All rädsla försvann och ersattes av omätbar ilska. Och svullnad. Hela dagen igår såg det ut som jag hade om jag var allergisk mot skaldjur och just intagit en rejäl portion sådana. Jag undrar om Erik och Göran tyckte jag såg knäpp ut. Och om jag betedde mig annorlunda så finns det en förklaring till detta.
Det känns nervöst att sitta vid telefonen och vänta. Kanske ringer hon. Kanske, bara kanske, ringer hon. Det vore ju helt fantastiskt. Men man ska väl kanske inte hoppas alltför mycket. Att bli besviken är inget jag ser fram emot. Jag sov dessutom inget inatt. Jag låg och vred och vände på mig, en feberyra utan dess like. Svettiga lakan som låg som en andra hud runt mig. Alldeles för hårt invirad. Luften gick ur mig. Jag satte mig upp. Hostade. Tittade nervöst på klockan... Det är ännu långt innan gryningens intrång. Inget ljus. Ingen rädsla. För mörkret. Tankar som slingrar sig i mitt huvud som lakanen runt min trötta kropp. Tänk om. Tänk om hon ringer... Jag hoppas hon ringer.
Ring telefon. Ring!
/B
När andan faller på...
Ja, gott folk. När man gör en uppdatering så följer ju nästa ganska snabbt. Det får växa fram lite organiskt nu, jag orkar inte besvära mig med bloggen mer. Jag har bloggat så länge nu att jag börjar känna att det, som så mycket annat, är bara en jobbig del av dagen snarare än det terapeutiska nöje det en gång var. Så jag låter detta projekt leva och gro på egen hand. Så jag skriver när andan faller på.
Igår överraskade mina föräldrar mig med att skjutsa hem en ny sängram som de vart och köpt till mig. De har semester och är fruktansvärt uttråkade. Så de for ut till IKEA och köpte en sängram till mig, sen monterade jag och pappa den medan mamma tog hand om min stordisk. Halv 10 var vi klara och då for de hem medan jag satte i en omgång tvätt och duschade.
Jag insåg då jag hängde tvätten att det här var den sista kopplingen till Marcus som klippts och jag firade med en degnöt, en kopp kaffe och lite läsande i den nya sängen.
Jag ska iväg ikväll för att få mina (hemskt utslitna) naglar fixade. En förlängning, sen ska jag hem och titta på film med det absolut bästa sällskapet man kan tänka sig. Jag har allt man kan behöva för en skitbra ostbricka, dock kan jag sakna en flaska vin.
Något jag tänker åtgärda så fort jag kommer till stan. Jag ska nog plocka på mig ett riktigt fint rött vin, och kanske något annat roligt för sällskapet. Maybe baby. Men främst ligger det röda vinet och naglarna.
Nu ska jag beta av en halv dag till sen börjar helgen.
/B
Du och jag mot tystnaden
Slå klackarna i taket
Herregud... jag kan inte hjälpa det. Jag blir kär i den där förbenade låten varje gång jag hör den. Varje! Den förmedlar den där underbara semesterkänslan, känslan av frihet och välvilja. Den är underbar. Jag lyssnar på den, gång på gång medan diskmaskinen brusar lätt i bakgrunden. Jag tänker att jag ska dricka ett glas rosé. Verkligen njuta. Vädret åsido. Tragedin med Oskars försvinnande. Min förkylning som lämnat mig helt håglös. Allt detta till trots. Jag tänker att jag ska dricka mitt glas organiskt och ekologiskt odlade rosévin. Arbeta. Ja, även det. Jag arbetar i afton. Jag arbetar hela tiden känns det som. Besvarar mail. Hjälper folk. Underlättar andras arbete.
Jag är bra på det. Att ta hand om andra. Mycket bättre är jag på det än på att ta hand om mig själv. Men nu ska jag ägna mig åt mig. Ta vara på helgen, även fast jag arbetar. Man måste inte stressa sönder allt som liknas vid en själv. Nej, hörrni. Jag tror jag ska ta mitt glas rosé, och avnjuta det framför mina tre skärmar. Med lite vacker musik som ackompanjemang och arbete för mig. Kanske har jag tur ikväll och hinner med mer än väntat. Kanske inte. Vi får se. Nu arbeit.
/B
Onådbar
Min mor undrade vad jag höll på med, man har inte kunnat nå mig på fonen. Bah... Aldrig ska man få sanera i fred. Nej minsann, Man ska alltid vara nådbar. Och jag insåg imorse att jag kan vara på g att bli någon form av arbetsnarkoman. För det första jag gjorde när jag vaknade kl 8 imorse var att kolla jobbmailen och besvara de mail som kommit in. Detta på min lediga, obetalda tid. Eller, obetalda ska jag inte säga men på en semesterdag likväl.
Marajah har bokat en spadag åt oss två, på allas vårt Centralbadet.
Det ser jag fram emot. Som bara den. Jag behöver komma ut härifrån litet. Speciellt nu när min höft pajat igen. Hej å hå ischias är inte så jävla skoj att ha. Speciellt inte när nerven klämms i både vänster och höger ben. Det gör ont, att sitta och stå... och ligga... och röra på sig. Det är skitobekvämt, och gör så ont att man vill gnaga av sig benen. Men icke. Ikväll får jag besök... av Marcus. MARCUS! Om allt går enligt plan dvs. Som jag sanerat idag. Mitt huvud snurrar av alla ångorna från klorinflaskan. Jag har ätit en macka och fått i mig en hel kopp kaffe, så mina ben (mina onda ben) bär mig knappt längre. Jag måste få sitta här, på sovrumsmattan en stund och andas frisk luft samt lyssna på denna underbara sång.
Jag har inte rökt på över en vecka nu. Inte ens smygsniffat på någon annans rök. Hemma hos mig har jag inte ens ett "nödpaket". Jag brukade alltid ha ett paket cigaretter hemma, ett lågbudgetmärke bara för att straffa mig själv för att jag glömt köpa cigg. Men inte ens det finns att hitta. Endast ett tomt Marlboro paket, som en påminnelse om att det inte finns mer cigg. Jag kan inte påstå att det blir lättare med tiden. Ju fler dagar som går desto mer sugen blir jag. Häromnatten gjorde jag en raid hemma, gick igenom alla lådor... alla skrymslen och vrår på jakten efter i alla fall en fimp eller något. Men det fanns inget. När jag mitt i mitt letande insåg att jag, likt en narkoman eller alkoholist, nästan skakade av ångest satte jag mig och samlade mig. Detta beroende, denna best, ska jag besegra om det så blir mitt fall.
Under alla år har jag rökt endast då jag varit sugen, jag rökte för att det var gott. Men 2007 - 2008 fick jag anställning på ett ställe som tog död på min viljestyrka. Som tog död på all glöd och värme, jag blev blott ett tomt skal. Ju sämre jag mådde desto mer rökte jag, för det var den enda paus jag fick. Den enda legitima anledningen att försvinna en stund. Samla mig, och hålla tillbaka gråten. Jag mådde så otroligt dåligt och hade ingen att luta mig tillbaka på. Jag var väldigt ensam, både på jobbet och i det som skulle föreställa en relation. Så jag rökte på, ett paket om dagen om inte mer. Oftast blev det mer. Det hela nådde sin kulmen förra sommaren, då jag flydde till Kroatien i en vecka för att inte förlora förståndet helt. En vecka med så mycket vin och cigg och kaffe, jag åt dåligt och satt uppe dygnet runt. Under den veckan som jag var där rökte jag nog 2 limpor. Om det inte var mer ändå. Jag mådde så jävla dåligt, men när jag kom tillbaka sansade jag mig.
Tog mig i kragen och började sakta ändra mitt liv. Jag lämnade mitt gamla arbete framåt hösten. Bytte boende och avslutade den relationen som under åratal sakta tagit livet av mig. Nu har jag reclaimat, eller återtagit (för svenskan duger) makten i mitt liv. På alla avdelningar. Men det är en lång väg att gå. Rökandet ska inte likställas med min personlighet. Oh my no.
Nej gott folk. Bettan här har städat, skadat benen och ska duscha. Ikväll är det celebert besök här, mina naglar är skitsnygga och nu ska resten av mig följa samma modell. Inspirationen till naglarna är hämtad ur en barnförbjuden film jag zappade förbi igårkväll. Nog för att det var avklätt och det fanns mycket annat att se på. Men min blick fastnade vid naglarna, de var utsökta. Nu har jag ett par liknande. Muchos nice :D
/B
Jag slutar aldrig förvånas
Han upphör aldrig att förvåna mig. Vilken idiot. Jag tror att jag gillar att bli upprörd, annars hade han aldrig fått ta plats i mitt liv. Jag dras till idioter. Han är typexemplet på det.
Usch. Vilket vidrigt kräk han ändå är.
Tackochadjö.
/B
When tomorrow comes...
Who'll be there when you need
Someone to depend upon
When tomorrow comes...
Moon river... wider than a mile
...I'm crossing you in style, some day...
Jag känner mig besviken, över en hel del saker som skett. C sket i att höra av sig. Fräckt nog... M ljuger sig blå och jag känner mig tom på känslor. Filip. Jag kan inte säga det ofta nog... Det är töntigt som fan, men jag blir glad för så lite. Som att bara säga hans namn. Så jag säger det ofta, och tänker det desto mer. Filip, Filip, Filip.
Alla vägar leder dit. Inte till Rom, som man skulle kunna tro, utan till Filip. Hans anlete gör mig lycklig. Vad mer behöver jag säga...
Gör mig lycklig nu... gör mig lycklig igen!
/B
I'm already torn...
Halloj alla,
Jag har börjat inse att min övervikt börjar te sig som ett problem. Inte för hälsan men för mitt välmående.
Jag är trött hela tiden, omänskligt trött och efter lunch tappar jag den lilla fokus jag har om förmiddagarna. Jag har ingen ork och känner mig nedstämd konstant. Kanske är det ett sockerbegär som ligger och lurar, eller brist på vitaminer/mineraler som är boven i dramat.
Oavsett vad det är så har det börjat presentera sig som ett problem.
Motion och bättre kost misstänker jag är lösningen, men vem ska orka med det? Jag gissar på att jag kommer att må bättre efter ett tag, om jag bara lyckas komma igång. Men jag tror att jag är så illa tvungen. Depression är inte ett alternativ längre. Tröstäta har aldrig hjälpt någon, minst mig. Nu får man finna tröst i annat. Pyssla, städa... jaga Oskar. Någonting... vad som helst som får mig att lyfta min, numer, enorma häck och göra annat än ha den sittandes på en soffa eller liggandes i en säng. Jag ska försöka mig på lite vardagsmotion. Lite mer än nu. Ta trapporna även om knäna klagar, gå mer.
Men det är mest viljan som sviker, jag vill inte ta trappan om det finns en hiss. Jag vill inte springa om jag kan cykla och jag cyklar inte eftersom min cykel är trasig. Ergo jag tar bussen.
Men jag ska försöka äta lite bättre. Börja lite lätt. Inte banta, bara äta mindre olja och mindre såser. Utesluta socker i den mån det går och äta mer grönsaker och mindre bakelser. Kanske se över mitt kolhydratintag. Ingen äter så mycket ris som jag. En mellanstor familj i Kina konsumerar mindre mängder ris än jag. Jag kanske ska dämpa mig med det. Äta lite mer pasta, kanske byta till fullkornsalternativ.
Om de blivit bättre. Förut smakade de kartong. Alla fullkornspastasorter. Men det kan ha blivit bättre. Jag ska även börja laga mer ugnsmat och mindre hårt stekta rätter. Vi får se hur det går, så länge viljan inte sviker mig så kanske bara kanske jag kan fixa detta. Bara så jag får mer energi, för just nu är jag mer zombie än 23-åring. Jag började imorse, jag ska hålla mig en stund. Så länge det går, för nu har det gått så långt att det bara kan bära eller brista.
Denna gången ska det bära.
This is my solmen vow.
Belma
Financial Assistant Cash & IC
Samsung Electronics Nordic AB
Tel: +46 (0)8 555 05 700, Fax: +46 (0)8 555 05 701
idioti
det är vad det är. ren och skär idioti från mitt håll sätt. att jag trodde på lögnerna... IGEN. herregud. en utbildad människa som beter sig som en kretin. men jag är bara mänsklig. som alla ni andra. jag har bara tröttnat på hela idén med min egen naivitet. hela konceptet är bortkastad tid. no mas. i hope. no mas.
/B
Snazzy
Ser det inte mäkta fint ut... Egentligen väldigt slö design, i brist på egna idéer men jag gillar den. Ser lite vårigt ut. Mina naglar med, de blev fina.
Idag har vår VD slutat och därför har vi fått smörgåstårta. Gudomligt god sådan. Jag tog en riktigt mastig bit. Trots att jag inte borde... men slutar VD:n vill man ju tacka av honom. Snackade en massa med Edwin, rolig snubbe. Kanske kan dumpa lite arbete på honom :D Folk är himla trevliga och sociala i detta företag. Det hör inte till vanligheterna, tyvärr. Men här trivs jag och här vill jag stanna!
Jag drunknar i arbete. Så pass att jag inte tagit kisspaus idag. Ingen alls. Jag håller på att explodera men jag har några betalningar till att fixa sen blir det rök- och kisspaus :)
Idag är jag gladast. Imorgon ska jag hjälpa Magz med nån uppgift sen ska jag smurfa in på min nya dator och ladda ner lite smått och gott. Göra den till min.
Nu, betalningar. Sen, rök-och kisspaus. Ikväll, ny dator tajm :D
/B
Drunknar
Det känns som om verkligheten hunnit ikapp mig. Två månader utan inkomst och nu, en tredje. Räkningshögen har växt sig så hög nu. Jag är rädd att jag inte kommer klara det här. Jag är rädd att att jag kommer vilja få slut på saker. Just nu känner jag mig svag. Jag känner mig så otroligt liten och svag... så utelämnad. Naken. Jag har sällan känt mig så patetisk som nu, när jag inte längre vet vilket håll jag ska åt. När alla dörrar som en gång stått öppna nu stängts och låsts utifrån. Vad gör man nu? Vem vänder man sig till nu när man står ensam..? Vuxen och ensam.
Jag vill bara få min lön. Betala mina räkningar som alltid annars. Den här situationen tär på mig. Det är det enda kvarvarande problemet i mitt liv. Bristen på pengar. Jag vill inte ha fantasisummor. Bara så att jag kan betala mina räkningar och ha något litet kvar att leva på.
Det är allt. Varken mer eller mindre. Och det är väl inte för mycket begärt? Eller?
/Belma
Jaså det säger du!
Betalningarna till Finland är fixade och min matlåda/påse sitter och väntar med spänd förväntan att intagas. Idag har jag mat som skulle ätits igår. Curryris och gammal Julskinka. Och en tomat. Jamenvisst kan man äta sånt än. Speciellt om man är jag. Jag kan nog få ner det mesta som inte är kalkon.
Nu har jag varit på Samsung en stund och trivs som bara den. Känns kul att veta vad man gör och varför. Arbetskamraterna är bra och om jag får säga det själv så är arbetsplatsen generellt sett aces.
Gårdagen spenderades hos Marcus. Jag har insett att vi inte är ett "vanligt" par, mest för att vi inte är "vanliga" människor så vi gör inte mycket för varandras normalitet. Men so far so good. Jag har insett att jag är sjukt possesiv med honom och hans tid som jag av någon anledning känner att jag kan disponera med, bäst det passar mig. En rättigjhet jag tagit på mig utan vidare acceptans från tidsägaren själv. Jag känner ibland (se: ofta, jämnt) att jag har rätt att disponera med andra människors tid bara för att. Jag har den medfödda rätten, har jag inbillat mig i många år.
Det har alltid varit problematiskt eftersom jag aldrig umgåtts med dörrmattor. Det kanske är hög tid att inleda en meningsfull relation med en dörrmatta, och då talar jag givetvis om en en faktisk, fysisk dörrmatta och inte en person utan en egen vilja för det har jag inget intresse av.
Nej gott folk, nu ska jag gå ner och röka, sen ska jag ta en kopp kaffe och fundera på att ta lunch.
Så får det bli!
/Belma
