The Pretentious Illiterate

Min mor undrade vad jag höll på med, man har inte kunnat nå mig på fonen. Bah... Aldrig ska man få sanera i fred. Nej minsann, Man ska alltid vara nådbar. Och jag insåg imorse att jag kan vara på g att bli någon form av arbetsnarkoman. För det första jag gjorde när jag vaknade kl 8 imorse var att kolla jobbmailen och besvara de mail som kommit in. Detta på min lediga, obetalda tid. Eller, obetalda ska jag inte säga men på en semesterdag likväl.
Marajah har bokat en spadag åt oss två, på allas vårt Centralbadet.
Det ser jag fram emot. Som bara den. Jag behöver komma ut härifrån litet. Speciellt nu när min höft pajat igen. Hej å hå ischias är inte så jävla skoj att ha. Speciellt inte när nerven klämms i både vänster och höger ben. Det gör ont, att sitta och stå... och ligga... och röra på sig. Det är skitobekvämt, och gör så ont att man vill gnaga av sig benen. Men icke. Ikväll får jag besök... av Marcus. MARCUS! Om allt går enligt plan dvs. Som jag sanerat idag. Mitt huvud snurrar av alla ångorna från klorinflaskan. Jag har ätit en macka och fått i mig en hel kopp kaffe, så mina ben (mina onda ben) bär mig knappt längre. Jag måste få sitta här, på sovrumsmattan en stund och andas frisk luft samt lyssna på denna underbara sång.

Jag har inte rökt på över en vecka nu. Inte ens smygsniffat på någon annans rök. Hemma hos mig har jag inte ens ett "nödpaket". Jag brukade alltid ha ett paket cigaretter hemma, ett lågbudgetmärke bara för att straffa mig själv för att jag glömt köpa cigg. Men inte ens det finns att hitta. Endast ett tomt Marlboro paket, som en påminnelse om att det inte finns mer cigg. Jag kan inte påstå att det blir lättare med tiden. Ju fler dagar som går desto mer sugen blir jag. Häromnatten gjorde jag en raid hemma, gick igenom alla lådor... alla skrymslen och vrår på jakten efter i alla fall en fimp eller något. Men det fanns inget. När jag mitt i mitt letande insåg att jag, likt en narkoman eller alkoholist, nästan skakade av ångest satte jag mig och samlade mig. Detta beroende, denna best, ska jag besegra om det så blir mitt fall.

Under alla år har jag rökt endast då jag varit sugen, jag rökte för att det var gott. Men 2007 - 2008 fick jag anställning på ett ställe som tog död på min viljestyrka. Som tog död på all glöd och värme, jag blev blott ett tomt skal. Ju sämre jag mådde desto mer rökte jag, för det var den enda paus jag fick. Den enda legitima anledningen att försvinna en stund. Samla mig, och hålla tillbaka gråten. Jag mådde så otroligt dåligt och hade ingen att luta mig tillbaka på. Jag var väldigt ensam, både på jobbet och i det som skulle föreställa en relation. Så jag rökte på, ett paket om dagen om inte mer. Oftast blev det mer. Det hela nådde sin kulmen förra sommaren, då jag flydde till Kroatien i en vecka för att inte förlora förståndet helt. En vecka med så mycket vin och cigg och kaffe, jag åt dåligt och satt uppe dygnet runt. Under den veckan som jag var där rökte jag nog 2 limpor. Om det inte var mer ändå. Jag mådde så jävla dåligt, men när jag kom tillbaka sansade jag mig.
Tog mig i kragen och började sakta ändra mitt liv. Jag lämnade mitt gamla arbete framåt hösten. Bytte boende och avslutade den relationen som under åratal sakta tagit livet av mig. Nu har jag reclaimat, eller återtagit (för svenskan duger) makten i mitt liv. På alla avdelningar. Men det är en lång väg att gå. Rökandet ska inte likställas med min personlighet. Oh my no.

Nej gott folk. Bettan här har städat, skadat benen och ska duscha. Ikväll är det celebert besök här, mina naglar är skitsnygga och nu ska resten av mig följa samma modell. Inspirationen till naglarna är hämtad ur en barnförbjuden film jag zappade förbi igårkväll. Nog för att det var avklätt och det fanns mycket annat att se på. Men min blick fastnade vid naglarna, de var utsökta. Nu har jag ett par liknande. Muchos nice :D

/B