The Pretentious Illiterate

Jag har inte sovit tre dygn i rad nu. Jag mår otroligt illa, på det. Illamåendet och tröttheten har tagit sig an bibliska proportioner. Jag måste boka tid hos läkaren för att få det hela kontrollerat. Det hela började, som allt annat, med hans korståg in i mitt liv. Jag är så svag för honom, hans kyla och hans charm. Hans barsligt söta, nytvättade doft. Jag vet att jag är dum som tänker på honom men delar av mig (stora delar) har svårt att släppa honom. När hans armar är om mig och jag kan höra hans andetag så blir jag barnsligt lugn och trygg. Och jag hatar honom och mig för det, men han är den första trygga hamnen jag haft utanför mig själv. Tryggheten är inbillad, men kärleken är inte det. Jag ska försöka sova nu. Imorgon ska jag stoppa i mig 10 bitar sushi som om det var det enda på denna jord, och så ska jag till skatteverket. Och om min hjärna helt stänger av ska jag träffa honom bara så jag kan få andas lugnt en kort sekund. Bara en sista dos av trygghet. Som heroin. Man inbillar sig att "bara den här gången, sen är det över". Men det är inte det. Så mycket vet vi alla. Men jag ska fortsätta ljuga för mig själv... Bara en sista gång så... bara en enda dos av honom, den sista i sitt slag. Vilken fruktansvärt dålig lögn. Jag ska nog läsa lite. Och drömma mig bort till en annan dimension där han inte finns. /B